Senaste kommentarerna i forumet

...en varm kram.

Kan känna smärtan i dina ord också. Alla ord, all iskall tystnad, sarkasm, utbrotten..allt gör ont långt in i benmärgen.
Vi människor är ju flockdjur och behöver närhet för att överleva så varför ska det behöva vara så svårt att bryta ett destruktivt mönster?

Hade svaret funnits hade vi inte mötts här för att lära av varandra.

Vill bara säga att du är inte ensam.

Separation.
En separation är ett misslyckande men kom ihåg att du kan bara ta ansvar för dina handlingar. Hur din man beter sig är hans val, oavsett om beteendet orsakas av sjukdom, socialt arv, missbruk eller annat.
Om någon är sjuk krävs läkarvård
Socialt arv som påverkar livet negativt kräver också vård av professionella
Missbruk-samma där

Åtgärder/vård kan man söka tillsammans om det är möjligt. Om inte så måste man känna efter vad man själv måste göra för att ändra en ohållbar situation.
Oavsett vad man kommer fram till så behöver det ju inte hållas krampaktigt fast vid. Man kan ändra sina beslut utmed vägen.

Min historia
Jag vill tillägga att när jag stolpat upp i kort text så ser det naturligtvis förskräckligt ut. Det var det också men i äktenskapet mådde vi alla mycket bra, inga nämnvärda bråk eller annan misär.
Vi levde i ett stabilt äktenskap med mycket värme och kärlek. Barnen minns inte vår tid tillsammans som något annat under våra många som gifta. Det som jag beskrev var skilsmässan, allt som hände i den och efter. Jag tog kontakt med en advokat innan vi inledde skilsmässan, ett gemensamt beslut. Sakta förändrades exet, före uppbrottet och sen trappades allt upp, under 8-10år. Det var därför jag vid ett tillfälle här inne skrev att om jag vetat vad som kmma skulle hade jag nog övervägt att försöka stå ut några år till, tills mitt yngsta barn blivit ett par år äldre, men det är ju bara spekulationer. Mellan alla händelser levde vi i en glad ensam-mamma-familj. Vi behövde inte konfronteras med det negativa dagligen eftersom vi bodde 30 mil från det som kom att bli, särskilt det yngsta barnets, helvete. De gånger vi fanns på den orten, och körde förbi huset hen rymde från, kröp hen ner på golvet, hen ville inte se. Såna händelser gjorde så ont i mig och det måste ju bara varit en bråkdel av smärtan hen kände. Jag kunde ju inte själv föreställa mig att det varit så illa som det var, jag fick nya pusselbitar länge efter barnen hamnat hos mig.

Jag återkommer till min historia, lite för att stilla din oro, att oavsett vad som händer så kan det bli bra att skiljas. Jag mår bra och mådde bra i mina beslut, det var skitjobbigt, men konstruktivt och jag kände att jag kunde ge barnen och mig det jag ansåg var sunt.

Skilsmässan ska registreras hos tingsrätten. En blankett du kan beställa eler printa på nätet.
Det blir automatiskt 6 mån betänketid när det finbs minderåriga barn.
Kommer man inte överens om barns boende så blir det utredning med soc.
Bostad och bohag delas 50/50 om ni inte skrivit och fått registrerat annat juridiskt.
Om man inte kan komma överens tar, oftast var och en, kontakt med någon för en värdering av bostaden.
Likadant för bohaget om man inte kan dela upp sakerna.

Den som tar över bostaden köper ut den andre. Om det inte finns pengar till det så får man sälja.
Värderingarna brukar i regel ligga lågt i förhållande till försäljningspriserna.

När det gäller vårdnad så döms det oftast till delad vårdnad.
Om man anser eller tror att barnet far illa så pratar man med soc, de är skyldiga att utreda alla anmälningar.

Min nuvarande situation
Min make drack sista två veckorna men inte när jag kom hem över helgen. Men han var inte någon muntergök precis, bara sista timmarna igår kväll mjuknade han lite, men även då pendlade han. Däremot kröp han intill när vi skulle sova, det är jag inte bortskämd med sista året. Jag har envisats med att hela tiden fortsätta tala om att jag är stolt över honom, att jag älskar honom och att han har det vackraste hjärta. Det har han och han är mannen i mitt liv, det känner jag, men jag hatar alkoholisten och honom vill jag aldrig mer leva med, aldrig! Funkar inte behandlingen så drar jag. Utan tvekan! Men jag hade grubblat resten av mitt liv över om jag gjort tillräckligt om jag lämnat tidigare. Det var därför jag aldrig ställde det ultimatumet innan.
Jag vet inte om jag hade orkat se förbi hans destruktiva leverne om jag inte haft i sikte att få in honom på behandling.
Som du förstått så reser jag mycket och det gör ju att jag inte lever i den negativa atmosfären varje dag. Oron har jag burit på och hade jag gett upp hade han aldrig fångat upp oss. Vi har inga gemensamma barn att ta hänsyn till heller och mina är ju vuxna så därför finns det inga konflikter där heller.
Jag har ett sunt liv vid sidan om makens missbruk. Men oj, så mycket tid och energi detchar gått åt, slösade bort massor innan jag bröt mitt stegrande medberoende i somras.

Detta blev väldigt långt, förlåt att jag tar så mycket plats i din tråd.

Ville bara förtydliga lite av varje.

Fråga så mycket du vill, jag tänker på dig.
Följ din magkänsla!

att du inte kommer på forumet, hade sett fram emot att träffas.
Men respekterar ditt beslut, familjen går först.
Kram

För ditt inlägg Berra, det var precis det jag behövde läsa just nu. Vad fantastiskt bra du uttrycker dig.
Kram.

Allt jag hade skrivit försvann!! Det var väl någon mening med det...

Jag ska svara på dina frågor imorgon.

Kram och god natt flygcert! / M

Jag mindes hur det kändes att vara slav under alkoholen, skruvade mig lite obehagligt i soffan när jag såg på filmen, förnekelsen var nog en av de största känslorna som svallade upp inom mig...

Många tänker sig nog en framförliggande tidsgräns, bara jag når det datumet, sedan är jag fri...
Men det är nog ingen "knapp" som man trycker på, eller en omvälvande förändring...
Jag känner nog att det mer är en livsstilsomläggning...

Sluta tänka på att falla tillbaka i sina rutiner och ovanor, rutinen är ingen källa till en inre trygghet, mer av ett tvångssyndrom anser jag....
Dåliga rutiner är till för att brytas, utjatade likaså, fyller de ingen funktion så skaffa sig nya.
Därför har jag bestämt mig för att förändringen är bra, förändringsvilligheten kanske är ett bättre namn.
Om jag har druckigt mitt te' och ätit min limpmacka med ost till frukost i tio år, och ser ingen anledning till att bryta den trenden, så ..fine!
Men om jag tycker att det egentligen inte smakar något alls utan bara käkar den för att jag alltid har gjort det, utan någon direkt anledning, varför hålla kvar vid det?

Jag kanske inte vill förändra något egentligen, men en morgon "tvingar" jag mig att dricka kaffe och tar en prickig korvmacka istället bara för att bryta trenden, och låter smaken avgöra.
Kittlade den några nya smaklökar?, inte?, då behöver jag nog prova något annat..
Så har min förändring gått till, byt byt och byt igen tills något känns bättre eller åtminstone annorlundare, för förändringar skapar nya möjligheter till andra förändringar..

Och att bryta en förhöjd förbrukning av t.ex alkoholen som ger en ...en sådan "tröst",
det är svårt, jättesvårt, men först jagar vi ut ovanan, sedan tittar vi på förlustningen.
Ger mig berusningen den grad av lycka som jag egentligen förväntade mig?
I mitt fall nästan aldrig, och om så i endast ett par minuter i "buzz"-känslan.
Och då snackar vi om några få minuter på en för övrig nackdel på ca 12 timmar.
Baksmälla, dåsigheten dagen efter, tröttheten, okoncentrationen, trafikfaran, kräkkänslan, sluddrandet, fyllpladdrandet, högljuddheten, dagen-efter-ångesten osv osv..
Lägger man därtill planerandet för att få kunna dricka, inköpet, en lämplig orsak till att få dricka osv..,ja då drar timmar iväg något otroligt...

För att bara få möjligheten att få dricka alkoholen, det känns som ett stort slöseri med...
ingenting, eller egentligen med bara nackdelar...
Räknar jag med t.ex 10 minuters vällustkänsla på 12 timmar, det är 1,3% av tiden,
fruktansvärt slöseri med min tid som jag skulle kunna ha använt till något mer positivt.

Men min livstilsomläggning medförde annat, jag var tvungen att ta hand om mina vardagliga problem hands-on, det fanns ingen verklighetsflykt att ta till med berusningen, inget att glömma bort sig i.

Och vad är mer verklighet än att backa tillbaka bandet och upptäcka när livet började spåra ur?
Vad gick fel, varför smet jag ifrån min egna verklighet?, VAD är min verklighet?
Frågorna är oftast fler än svaren, och det är inte lätt att gå på i sin egna motvind..
Önskan om att få smita iväg ut genom bakdörren har varit lockande allt för många gånger...

Men vardagen eller helg för all del förutan alkoholen har blivit min nya vana,
tankarna eller någon längtan finns inte på samma sätt längre till alkoholen.

Jag är en missbrukarpersonlighet, och det spelar ingen roll av vad, kickar jag igång på det?
Så kommer jag att missbruka det, inte kanske på en gång, men senare...

Att inse' min begränsning har blivit min största tillgång, att visa sig svag är min styrka.
Jag föraktar inte de i min närhet som ännu inte har insett sin,
jag har förstått att den är högst personlig och var och en tar sitt egna ansvar.

Men avsaknaden du känner just nu Fenix vet jag hur den känns, inget är roligt eller motiverande i livet när man går i sorg efter en förlorad vän med namn alkoholen.

Som en liten parentes kan jag bara säga att dagarna efter den mentala härdsmältan begravningen innebar för min familj, så orkade vi inte heller göra någonting, vi var också helt slutkörda.
Felet man gör är att inte acceptera att det är OK, och att man får njuta av slappandet.
Inse' att stressandet har sin tid, och återhämtningen har sin tid, men du kan aldrig veta när de kommer eller när de tar slut, men att veta att det är naturligt och inte farligt är otroligt befriande, när du inte kan finna en bra orsak, låt sinnesrobönen få ta makten, och låt det bero...

Att finnas i nu'et och att acceptera att detta är dagens status, oavsett vad, är en befrielse.
Om du vaknar en morgon och upptäcker att du är sjuk, jahopp!, njut av dagen att få ligga i sängen och tänk inte på alla möten och grejer du måste omdirigera på jobbet..
Kroppen har sagt sitt, och nu har den bestämt att du ska vara sjuk, acceptera eller kriga!
Det finns en dag i morgon att oroa sig för också, men du behöver inte spoliera den här dagen med att oroa sig för nästa, vissa saker kan man skjuta upp till morgondagen...
Jag sköt upp mina tankar på att dricka till morgondagen, och nästa..och nästa...
Till slut hade jag glömt bort vad jag skulle oroa mig för, egentligen...

Slutrepliken i filmen nämnd här ovanför är helt underbar...
Sonen i äldre tonåren intervjuar sin nu nyktra pappa i fängelset för ett arbete i skolan,
och frågan han ställer är...

"Who are you?"

Pappan himlar med ögonen, och svarar...
-Ja, vem är jag egentligen?

Den frågan ställer jag mig dagligen...

/Berra

Åh så glada vi blir - och San Pio lyser och ler så milt i sitt påfyllda skal:)
Kram från oss båda till dig - i Tro Hopp och Kärlek

Hälsa din fina mullegubbe att hans ljus är vackra,
och att han kan tända med ett leende nu..

Kramar om er båda.

var en mkt bra film om att vara fast som alkoholist. Är sällan olaglig på nätet, men den ficka laddas ned eftersom den varken finns att köpa eller hyra ännu. Tack Berra. Släpps visst i juni med svenska text. Blir jätterädd och tror att jag måste prata med min arbetsgivare snarast om att få åka på behandling. Känner mig totalt slut psykiskt och fysiskt. Om inte jag blir ärlig om mitt tillstånd tror jag det går snabbt utför snart. Känner mig ofta apatisk och jag fixar ingenting själv längre.
Tack för tipset, är hemma i dag för magsjuka som jag kommit fram till beror på att jag drack en dålig tysk alkoholfri öl i går, smakade skit och var förmodligen över eller underjäst. Kräktes och satt på toa halva natten. Ödets ironi kallas det visst.

Fenix

Fick ett hjärnsläpp i helgen då jag skulle festa till med en folköl!
När jag stod i kälar förrådet ser jag en flaska sprit (den har stått där länge) vad gör jag vrider av korken och tar en klunk, och i samma ögonblick kommer frugan och ser detta. Snacka om att känna sig billig. Jag hade ingen tanke på att supa utan bara tog en enda klunk Snacka om att bli avslöjad med fingrarna i syltburken.
Så nu är det dags att ändra vanor (Beteende) för femtielfte gången.
Motivation finns det och jag känner att nu får det bli en radikal förändring.

Från en som skäms :-0

//Paron//

vilken underbar utstrålning hon har! Inte kan man se vilket hårt liv hon levt! För mej är det väldigt viktigt med förebilder, starka, kloka kvinnor som haft samma problem. Jag har känt att jag måste vara "dum i huvet" som hållit på som jag gjort men det är ju inte där felet sitter. Jo i huvet men på ett annat sätt. När jag såg henne i morronsoffan och tänkte på andra som är öppna med sin alkoholism, då kände jag vilken befrielse det skulle vara att öppet våga erkänna. Jag är inte där än men så småningom kommer jag nog att vara det. Inte så att jag skulle gå ut och tala om det men så pass att jag kunde tacka nej till ett glas champagne och säga nej tack, jag är nykter alkoholist och kan inte dricka nåt alls. Vill inte heller, förhoppningsvis. Såna förebilder gör mej nästan stolt över mej själv istället för att skämmas. Stolt över att jag övervunnit nånting svårt.

Det jag inte håller med om i hennes bok är att läkaren som skrev i slutet sa att man inte kan sluta utan hjälp. Det är jag övertygad om att man kan. Man kan när man väl bestämt sej. För mej känns AA helt fel men underbart för dom som behöver det. Jag har läst nån annanstans att dom flesta som lyckas sluta gör det på egen hand. Må vara hur det vill med det, jag är tacksam för dom förebilder som finns och detta forum. Det är ju en bra hjälp till självhjälp.

Har en del erfarenhet från längre projekt utomlands!
Att bo och leva i en annan kultur har jag provat vid ett par tillfällen och jag har nog bara positiva minnen från detta. De barn och tonåringar som var med i familjer stor trivdes, och vi fick vänner för livet.
Det som var en stora fördelar med mina utlands vistelser var att vi bodde på Stora Camper där alla jobbade i samma projekt.
Enda Nackdelen var att alla umgicks var och varannan kväll oftast med alkoholen som ett gemensamt kärnämne.

//Paron//

Familjen kommer först så dessvärre blir det ingen
Konferens.
Men vi lever kvar i forumet.
Vi hörs!
/A

Grattis, vad roligt att "ryktet" sprider sig bland grannarna.
/A

Grattis till dina månader.
/A

var en helt positiv erfarenhet som handlade om att jag kunde låta bli att lägga mig i Mg`s ... ... ja i vad då? I de utmaningar han möter och äger rätten att ta hand om själv. Han har så tydligt sagt det också - "det här måste jag ta hand om själv". I lördags berättade han mer om vad som upptagit hans sinne och om vad som rör sig på ett djupare plan - det är nog mera rätt att tala om växt och tillblivelse... och helt positivt.

Tack för att du delade med dig av vilka tankar du fick - också ett uttryck för omtanke. Värmer.

Jag älskar blanka dagar... Idag har jag haft en lugn dag i lugnt tempo. Ett möte på eftermiddagen.
Hemma nu - aldrig skrivit ett ord på jobbet, inte heller loggat in. Otänkbart för mig i det jobb jag har - därmed behöver jag inte heller kämpa med frestelsen:) Då är det enkelt.

Önskar dig en hyggelig dag i ekorrhjulet och en skön kväll. Kram / mt

Övervägande positiv verkar din dag ha varit utom just den där då - om jag tolkar "blir själv" som någonting ensamt. Jag tycker om dagar som är blanka, ett oskrivet blad där man kan pränta vad som faller in. Tyvärr är inte min dag sådan idag: in i ekorrhjulet och längta tills det är dags att gå hem. Hoppas du får en bra dag idag!

Såg klippet, mycket bra!

Jag drack kaffe och åt ingen bulle. Barnen o de andra fick desto mer, till deras glädje. Skyllde på att om jag tar en bulle är jag tillbaka i sockerträsket och m tanke på min övervikt förstod de det:) jag var däremot väldigt glad över deras gest och visade det. Ja, min stackars rumpa har haft det tufft;-) nu ska den få sig en välförtjänt promenad i vintersolen. Varmt tack för stödet!

att läsa ditt senaste inlägg - att du hade en plan och att du kunnat bocka av allting! Och samtidigt lite avundsjuka, att jag inte är där... Att itne jag kan ha det så...

Men jag önskar dig all lycka, hoppas att ni har det riktigt gott, det är ni värda!!! Umgås barnen med pappan, sover de över där, har ni delat boende?

Kram!!

Är inte här så ofta längre, men måste bara skriva en rad till alla er som tvekar,
ska jag sluta eller inte?
Gör det, sluta!!
Jag har nu varit nykter i snart 7 månader och jag mår så bra nu.
Det finns ett liv utan A och det är så skönt!
Det är tufft och jobbigt, men värt varenda liten kamp.
Ni klarar det!!

Ditt senaste inlägg andas hopp och glädje, vad härligt att ni "smittar av er" på gårdarna runt omkring! Bullar är ju så mycket bättre än bira (även om väl bullar också har en tendens att sätta sig på stackars rumpan som väl har utstått nog nu ;-)

Heja dig och mannen din!

Vad du är duktig som klarar detta, men ett råd är försök stanna upp en stund och andas och tänk efter. Många kramar Kalla

För inte är den här i alla fall.
Har varit inne flera gånger det sista och läst i era trådar, läst era inlägg och bara inte orkat skriva något tillbaka. Är så otroligt förvirrad. Vet att jag måste göra något, men vet knappt vad eller hur, när eller om eller...?

Tårarna känns som min bästa vän, men de kan ju inte komma så ofta, för jag vill inte vara så ledsen inför flickan.

Trollis, tack för ditt stöd, tack! Känner mig såå rädd, och försöker vara modig att stå upp för mig själv, men oj, svårt, svårt!

Sorgsen, vad jag lider med dig. Läste precis i din tråd och aj, aj, känner ända ner i tårna, ända ut i fingerspetsarna och i hela magen, i hela huvudet och hela kroppen hur jobbigt det är, hur ont det nog gör även om du försöker att inte låta honom komma så långt i sina sårande ord.
TACK, för att du delar med dig av din historia. Det betyder mycket för mig och jag känner mig stärkt av dig, men också känner jag med dig.
Men samtidigt: så illa som du verkar ha haft det, så illa har vi inte det...
Ingen utanför vår familj vet ju hur vi har det - sambon är ju som sagt trevlig, social och på alla sätt ett föredöme. När vi är själva kan han också vara allt detta, men så emellanåt sätter han sin egen agenda: håller på med det han vill och i princip glömmer av att vi andra existerar, kan få ilskeutbrott, kan skälla och hota mig, kan skälla på flickan för att hon tar för mycket utrymme osv. Men jag vet itne om det är tillräckligt illa för att jag ska kunna få igenom något...
Jag vet att jag inte orkar leva så här (med alla saker runt omkring), men jag vet inte om barnen skulle må bättre med delat boende... Sambon kan ju då och då säga att jag är en fantastisk mamma osv, men däremellan kan han ju också tala om att jag är sämst...
Jag läste i din tråd och du verkar kunna se att bortom alkoholen finns en bra sida av din man, då ni har det gott! Min sambo dricker ju inte nu, men den där nästan sadistiska sidan finns ju ändå kvar - och allt annat som hänt, som han sagt och gjort, både under alkoholens påverkan och utan, allt det sitter så djupt i mig, jag tror inte jag kan komma över det...

Mt - det är ju så sant: oftast blir det nog bättre av en separation, självklart önskar jag att jag och min sambo skulle leva hela livet ihop, för att vara lyckliga, för att barnen skulle få ha en hel familj osv, men det gör ju så ont; att en alltid anser sig ha rätten att må dåligt, att få stöd, att få stöttning, att få skälla och säga vad som faller honom in, att få leva som han vill, allt under skydd av att han egentligen mår dåligt...

Barbalala, tack.
Känns som vi har likheter! Jag kan ju se att min sambo får färre utbrott numera, men de finns ju hela tiden - ibland är allt guld och gröna skogar, och plötsligt så är det fullt kaos och fyllt av ilska... Han anser sig ha rätt att titta på porr, ha kontakt med vem han vill, och samtidigt menar han att det är för att jag inte vill ha sex tillräckligt mycket/ofta. Han får kalla mig vad han vill, för jag är så kall och älskar inte honom tillräckligt osv. Men jag är aldrig säker på om jag överdriver eller om det är jag som har fel, gör fel osv. För emellanåt är han ju snällast i världen, omtänksam och allt, men det är ju bara att jag inte vet när det vänder- när jag får skit för det jag sagt i förtroende... När jag skriver detta så blir jag ju så ledsen, för det låter så hemskt om jag tänker att det skulle vara någon annan som levde så, men samtidigt så känns det som jag överdriver/inte ger hela sanningen, för jag vet ju att han älskar sitt barn, att han vill ha familj, att han försöker också. Ibland är han ju så engagerad, snäll, roliga och glada, påhittiga pappa...

Du skriver om att andra förmodligen inte går på hans trevliga sidor, men jag tror de flesta gör det. Nu har jag ju börjat berätta lite för några vänner och några har ju sagt att de funderat över enstaka saker som hänt, men några är också väldigt överraskade... Vi har varit på familjerådgivning och han har själv sagt att han blir aldrig så arg på någon som på mig.

Tack för din berättelse om vaken, känns målande. Är bara så j-a ledsen, emellanåt går det ok - jag biter ju ihop för flickans skull, men oj vad tungt det är.

Hur fungerar det när man separerar? Tänker på alla saker vi köpt tillsammans, saker vi har, allt från foton, ramar, möbler, köksprylar osv. De är inte viktiga på något sätt, ingen sak är så viktig att den är värd att jag ska stanna, missförstå mig rätt, men ändå så viktiga eftersom jag vet att jag kommer prövas starkt ekonomiskt om vi separerar, och jag vill kunna ha saker så att flickan känner igen sig, så att jag inte ruineras av att behöva köpa nytt.
Han kan ju hota mig med att jag ska lämna huset, att jag inte kommer få något osv, och det känns verkligen inte det minsta viktigt, om det inte vore för flickan. Hur har ni löst det?

Barbalala, lämnade du din relation före eller efter att han blev nykter? Har du märkt killnad på något sätt när han är nykter eller inte?

Tack.

tror jag är viktig. Annars glömmer man bort vad som var problemet och så börjar man igen. Jag kan tänka att det vore ju skönt att kunna ta ett glas då och då men jag märker redan att så fort jag gör det så kommer det, inte långt därefter, en tanke på ytterligare ett glas, sedan ytterligare. Problemet är ju att jag aldrig vet NÄR DET BLIR FÖR MYCKET. Jag vet aldrig i förväg när jag ballar ur och blir den där *skämskudde upp*. Därför tror jag det är viktigt att läsa om andra, och höra om andras erfarenheter. Då kan jag dra nytta av dem. Camillas bok är väldigt bra, det är lätt att känna igen sig även om man levt ett annat liv än hon. Skickar med länk till morgontv som hon gästade:

http://youtu.be/dinxkHo1cc4

Vilken pärs jag gått igenom, tack för dina rader:):) rumpan är åtgärdad och jag mår bättre än på mycket länge! Härligt! Känner mig inte ett dugg sugen på alkohol, känns bara skönt, som en befrielse.
Min karl sa att nu är vita månaden slut, men hade tänkt: varför ska man dricka bara för att månaden är slut? Han säger att han känner en kick på helgerna av att inte vara bakis och känner att han får så mycket gjort som han tänkt göra länge, men inte orkat. Han verkar tycka att det är skönt. Trots att han inte druckit lika ofta som jag gjorde. Eller så är det för att han förstår mer än jag tror och vill hjälpa mig... Något jag har bestämt är att jag inte kommer att gå och handla på Systembolaget, jag ska inte utsätta mig för någon frestelse i onödan. Ölen i förrådet ligger orörda:) Jag vill inte dricka alkohol och njuter av nykterheten. Jag har glömt hur dåligt jag mådde, men läser från början av tråden och då minns jag bättre. Jag har inte bestämt mig för att aldrig mer dricka, men just nu känns det lugnt.

En sak som gjorde mig glad i helgen var att en granne ringde. Vi har bakat, sätt igång kaffe så kommer vi och fikar sa hon. Klockan var ca 19 på lördag kväll och hade det varit för en månad sedan skulle det ha fikats alkohol i stället. Jag o min sambo har pratat m grannar om hur vi tänker kring alkohol och varför i hela världen det blivit mer alkohol än bullar sista åren när vi träffas. Det vi märker nu är att nykterheten har spritt sig till några gårdar. Kul! :)

Jag går oxå ned stadigt i vikt och det motiverar mig enormt när det gäller nykterheten. En annan stor motivation är naturligtvis att mina barn verkar så harmoniska!

Hur går det med antabusen MB? Hur går det med suget? Dricker din gubbe lika mycket nu, eller har han börjat tänka till han oxå? Stor och varm kram, det värmer så mycket när du hoppar in på min tråd!