Senaste kommentarerna i forumet

Du har rätt. Självklart så har du rätt, trollis.

Efter 10+ år så är det inte rosa moln att vara ett par. Men jag tycker att det bara är jag som anstränger mig här. Och att när jag inte anstränger mig så händer inget. Men jag är ju givetvis mer eller mindre blind för de ansträngningar som min fru gör. När det inte känns så dåligt som det gör nu så kanske det är HENNES förtjänst, och inte min. Eller så är det bådas. Och nu är båda för stressade och upptagna med detaljer i våra egna liv att det tvåsamma blir lidande.

Bra att få andras input!

Ett förhållande är lite av att vara nära, för att sedan öka avståndet en bit.. för att sedan närma oss igen.
Och precis som när en hundvalp rymmer, så lönar det sig inte att springa efter.. (får i regel motsatt effekt).. Bara att sätta sig ner och vänta (helst med ryggen till) så brukar nyfikenheten ta överhanden..

Ett förhållande utvecklas också och ibland är man inte riktigt i fas med varandra.. Det hör till utvecklingen.
Se det som att man hjälps åt att skjuta på, för att sedan luta sig ner och räcka ut handen, så att den andre kommer upp i samma nivå.. Detta gör man växelvis.
Om man slutar, står visserligen båda kvar på samma nivå, men inget händer..

Sedan gäller det ju att man kan lita så mycket på varandra, att man inte blir rädd, när man ser hur den ene klättrar uppåt.. Nästa gång är det ju den andres tur..

Det var lite av mina "fundringar"/ trollis

Bra jobbat Stigsdotter! Vad det verkar utbrett med stress nu. Även jag som inte tror att jag är julstressad ligger ju nära gå-in-väggen-nivån utan att ha gjort många knop i veckan. Vad är det som sker? Är det alkoholrelaterat eller är det något de häller i dricksvattnet? Bra att ringa AA-sponsor, bra att skriva av sig här. För om man börjar pimpla nu, då vet man hur hela julledigheten kommer att se ut... Bättre då att vältra sig i julgodis och ta kampen mot vågen.

I den kurs i återfallsprevention som jag haft förmånen att delta i, fick jag lära mig att man skall ge akt på sig själv, sina tankar och sitt agerande. Ett återfall är oftast inte en impuls utan förbereds mer eller mindre undermedvetet.

Hela denna vecka har varit stressig. Har inte jättemycket julpyssel att skylla på, men det är mer eller mindre hysteriskt på jobbet. Den nya chefen jagar oss angående slutfaktureringar som om vi aldrig hade varit med om ett årsbokslut tidigare. Jag är lite irriterad på henne.

Jag känner att jag börjar irritera mig på allt och alla. Folk luktar illa och är i vägen, antingen går de för fort eller för sakta. Igår satt jag på tunnelbanan och tänkte att hon som satt framför mig såg ut som en gris och verkligen inte borde rynka tryn, förlåt näsan, på det där sättet. Jag menar hur normalt är det att tänka så här? (varsågod, så himla trevlig är hon inte alltid den där Stigsdotter ;-)

Är irriterad och sur på ungarna, för att inte tala om maken därhemma (som tack och lov inte är hemma så mycket, det var väldans vad mycket efterjobbet-aktiviteter det är nuför tiden!). Igår kväll kände jag verkligen för att "trösta" mig med ett glas. Kollade om maken druckit upp de öl han gömt i bokhyllan och där fanns en kvar. Sa till mig själv att det där var ju en liten flaska och den gör ju faktiskt varken till eller ifrån - skulle helst vilja ha en hel dunk. Ringde till min sponsor som inte svarade. Kändes dock bättre att ösa ur sig lite på hennes telefonsvarare. Jag fattar ju att jag inte har varit tillräckligt rädd om mig själv. Tar mig inte tid riktigt för eftertanke och självanalyser, prat med min högre kraft. Det är lätt att glömma när det är mycket som snurrar. Bara att tänka tanken "jag är tacksam för att..." gör att det lättar.

Jag spelar hela filmen till slut, vad som skulle hända om jag tillät mig själv att dricka... nä, dit vill jag inte!

...och det är DEN man skall vårda och har ett ansvar för. Det är inte OK att skita i avkommans välmående för kärleks skull. Nej, det är det verkligen inte. Man har skapat ett liv tillsammans som man har ett ansvar för, de vuxna har förutom det ansvaret, ett ansvar för sig själva - var och en.

Så himla lätt att säga, jag vet. Tyvärr.

Men nej, detta gör mig lite arg också för JAG KAN INTE FÖRSTÅ hur en del kvinnor (utan att ha något vetenskapligt belägg för detta tror jag att det oftast är kvinnor) kan stanna hos en man som så uppenbarligen inte tar ansvar för den egna personen eller det nya liv han varit med att skapa.

Idag gråter du. Men så kommer det inte att vara för all framtid. Att gråta ger dig en ren grund att bygga vidare på. Gråten kan stå för både en känsla av hopplöshet där du tycker att du misslyckats med vad du företagit dig. Den kan också stå för saknaden efter något som varit en stor del av ditt liv tidigare, dvs vinet och alkoholen. Ni är färdiga med varandra, och det som pågår nu är ett farväl. Du har lärt dig massor under de tre månader du skrivit här. Nu har du kommit till en punkt där du förstår att du kommer att behöva leva helt utan alkohol för resten av ditt liv. Den insikten hade du inte från början här. Det är en hårdare linje, men samtidigt en som är mer sann mot dig själv. Du har plötsligt hittat svaret på hur du ska kunna må mycket bättre, men samtidigt är det en stor utmaning att komma dit, till nykterheten. Läget har förändrats, försvårats, men ändå så borde det kännas desto klarare att det verkligen finns en "rätt väg" att gå.

Jag hoppas och tror att du kommer att känna dig bättre redan imorgon. Du kommer att känna dig redo för en riktigt vit och lugn jul!

Sitter, fortfarande mycket förtvivlad, darrig och tittar ut över snötöcket. Tänker på hur vackert allt är utanför i naturen och att istället för att ta in allt det sköna ser man till att bedöva sig bortom sans och vett.

Tack för ert stöd (senast Fenix och trollis). Ni har båda så rätt. Ny dag och ett nytt beslut. Jag har gudskelov ingen alkohol hemma och som alltid en tid efter senaste fyllan känner jag bara äckel och förakt för denna djävulens drog. Jag kommer att vara helt ensam på julafton av olika anledningar vilket både oroar mig och känns bra. Oroar mig för att jag lätt kan gå in i någon form av depression, känns bra för att jag vet att jag inte frestas dricka.

Trollis, jag har en kontakt på en beroendemottagning som jag ringde för en stund sedan. De ringer mig under förmiddagen. Ensam är inte alltid stark och du har så rätt när du säger att man ibland behöver "yttre" hjälp. Jag ska försöka ta de riktiga besluten, fortsätta skriva här och försöka få mig stärkt i min kamp genom era kloka inlägg. Det är inte många andra personer som vet hur det känns att känna den bottenlösa ångesten och känslan av att man inte ska komma på fötter igen.
Ha det så bra allihopa
Tjalle

...men det är verkligen patetiskt. Snyt dig karl!

I bästa välmening, kram!

Mt, jag vet ju att dte inte är bra varken för mig, sambon eller barnet att ha det som vi har det. Jag måste låta julen ha sin gång och sedan får vi se igen. Vi har ett lugn, men sex-sms och arbetsnarkomani och shoppingbegär gör ju att jag emellanåt inte kan hålla tyst, men då blir vi ju bara ovänner och jag borde ju bara vara tyst; kommer aldrig vinna mot honom.
Tack för länken, det är så sant, så sant.

Sorgsen: när jag läser ditt inlägg så ser jag hoppet hos dig och tolkar det så här: ni har haft det mycket bra, älskat varandra och haft respekt för varandra och sedan har det blivit kaos i ordets alla bemärkelser och du försöker lägga kaoset åt sidan pga att det är sjukdom som orsakat det och jobba framåt, mycket förenklat, men kan man säga att det stämmer på ett ungefär?
För när jag ser tillbaka på vårt liv så kan jag knappt säga att vi haft det bra: alltså vi har haft fantastiska stunder, men hans sätt att hota mig, kasta ut mig, ignorera mig, kontrollera mig osv det har ju funnits ända sedan dag 1: han har ett typiskt narcissistisk sätt att han är värd beröm och komplimanger, trycker ner andra, det går inte att diskutera fö rhan har alltid rätt och han väljer själv när vi kan prata eller inte, han förlöjligar mig & hånar mig, han vänder saker jag sagt i förtroende till honom emot mig osv osv. SÅ har det varit hela tiden, men det är först nu jag insett att det faktiskt varit så... Känner mig sååå misslyckad för att jag inte sett det, velat förstå & inse, misslyckad för att jag kanske kommer bryta upp ett äktenskap...

Tårar, när tar de slut egentligen?

tar. Just nu vet jag inte om jag ens kommer kunna sätta alla ord och handlingar åt sidan OM vi i framtiden, den nyktra framtiden, försöker lappa och laga. Jag har valt ge det den chansen för att jag älskar mannen jag gifte mig med och förälskade mig i. Den mannen finns ju där någonstans...jag ser honom titta fram då och då, det är enda anledningen till att jag är kvar. För att kunna vara kvar har jag satt upp två mål. 1. Behandling, tidsplanen var nykter före sommaren 2013. 2. Gemenskap eller skilsmässa. Någon tidsplan har jag inte på nr2, den planen har jag börjat smaka på nu när jag vet han ska in på behandlingshem i januari.

.."vår flicka ska få det bäst med båda föräldrarna"...
Barn kan ju ha båda föräldrarna trots att de inte lever under samma tak. Mitt äldsta barn skildes för ett drygt år sen, 3 barn. De har fått det att fungera på ett imponerande sätt. 50/50boende, delar bil, god kontakt med exsvärföräldrar, nya förhållande båda två. Jag lyfter på hatten för deras trollkonst! Barnen är gladare sen de skildes, det kärleksfattiga förhållandet smittade av sig på barnen.
Min skilsmässa var mindre lyckad men trots det så är mina 4 barn trygga, glada, begåvade vuxna...vill inte råda på något sätt, bara säga att trygghet kan uppnås även utanför kärnfamiljen.

Kram från mig i berg och dalbanan...

Tre månader utan alkohol- fel rubrik. Det kändes ganska långt då jag bestämde det, men jag har under den tiden fått mer insikt hur illa detär. Jag har duckit hejdöst ca tre dagar. Hällt i mig det jag kommit åt, vet inte vad jag har sagt när jag ringde till jobbet osv. Alltså det här går ju inte, jag har ju fyra barn också. Idag är jag på dag två. Och jag bara gråter...

Du har helt rätt: stå på dig!! Känner du att du älskar honom så har du inget att förlora: som det varit kan ni inte leva och står du på dig så kan ni ju ha en chans!!

Jag önskar att jag ahde stått på mig så starkt (förstått hur allvarligt det var) tidigare så hade vi kanske också haft en chans, nu känns det som jag accepterat så mycket att mina känslor dött.

Kram

Igår var ungarna (åtminstone den ena) på sitt allra värsta humör. Och med min icke-existerande stubin så blev det ju bara skit. Jag var arg så jag kokade, tills jag bröt ihop och gav upp. Då lugnade sig ungen. Efter två timmar lyckades jag få på henne pyjamas och natta henne. Men då hade jag ju redan tappat masken och koncepten totalt som far.

Jag förstår inte, utåt sett är jag ju den lugnaste killen i världen. Men när någon triggar mig, trots att jag gör allt i min makt för att behaga, då brister det. Mitt i allt det där värsta med självförakt och grubbleri så önskade jag mig bort, som vanligt. Bort till en stuga i skogen, utan krav och stress. När jag visualiserade denna dröm så testade jag tanken att jag skulle ha några öl där, men det ville jag inte. Jag ville inte ha några julöl där i den verkliga stunden heller, jag ville bara att ungen skulle sova.

Så inte ens mitt i det mentala kaoset önskar jag att få dricka. Inte jaget i alla fall. Vad detet har för planer har jag dock ingen aning om. Men antagligen så är det detet som ställer till det på något sätt. En vis man sa en gång: "Där detet är, där ska jaget också vara." Men det låter som pure bullshit. Fast kanske ändå, drickandet kanske bara är ett derivat från en djupare önskan om att få frid. Hur når jag då dit utan omvägen via flaskan?

Ja, det stämmer Dompa, att jag och frugan åter glidit ifrån varandra. Jag tyckte att vi hittat en gemensam väg igen, och det var riktigt bra under kanske ett halvår. Men nu tycker jag att vi löses upp alltmer. Jag vill känna en synergieffekt av att vara ett par. Just nu känns parskapet bara som ett snäpp sämre än att vara ensam. Jag har försökt att analysera vad det är som är den stora skillnaden. När man blir ett team så klarar man utmaningar från barnen, stress, yttre "faror" och sådant riktigt bra. Man har stöd i varandra och ser sig som starkare än omgivningen. Men det är vad som gör att denna teamkänsla uppkommer som är gåtan. Jag tror att det handlar om de små detaljerna där man visar en intention som går ihop med bådas intressen. När man söker stöd hos varandra istället för inom sig. Men det är hårfint, små steg i en annan riktning gör att teamet upplöses. Och där tycker jag att vi står nu. Min fru har gjort några justeringar i sitt liv, där jag tycker att samtliga är ett steg ifrån vår gemensamma väg. Därför känner jag mig exkluderad, lämnad och ensam. De enskilda sakerna är inte stora, inget att lyfta på ögonbrynen över. Men sammantaget saknas det en balans som väger upp för dessa saker.

Det var en massa svammel, men jag har ingen bättre plats att bevara sådana här tankar på.

Örtte med mynta och timjan är slemlösande... Undvik mjölk och mjölkprodukter som är slembildande..( där kan vi avliva myten om att varm mjölk med eller utan honung skulle vara bra vid förkylning!)

Hav tröst Dompa! Jag blir också kinkig vid förkylningar.. Eller rättare sagt, jag har inget tålamod alls när jag blir sjuk.. har liksom inte tid ;-D (fast jag veeeet, att det bara är att härda ut och låta det ta den tid det tar..)

Klart att vi ska använda forumet, som ett livsforum också. Allt i våra liv hänger ju ihop!

Ibland, är det bra, att kunna veta att även "vanliga" människor har samma typ av problem och funderingar som vi.. Att vi inte är så jättekonstiga eller udda, för att vi råkar vara beroendemänniskor i större eller mindre grad..

Kanske är det så, att vi rentav har ett försprång, när vi börjat titta på våra missbruksbeteenden?
Det tvingar oss att titta på "hela oss"..

Vi skulle inte utvecklas, om vi "bara" tog bort den lilla (nåja, stora..) biten alkoholproblemet i våra liv. DEN, hänger ju ihop med andra olika saker i det som är vi..
Det är lite av ett detektivarbete, för när man börjar nysta i en sak, brukar det dyka upp fler "tåtar" att dra i..

Hur vi gör och vad vi tar tag i, är upp till oss själva.

Kram /trollis

Kan inte sova. Har surfat omkring på anhörigtrådarna (där jag ytterst sällan kommenterar trots att jag läser allt) och jag blir så ledsen. Uppgiven? Förbannad! Nu närmar sig julen och jag undrar...hur många kvinnor ska bli misshandlade (verbalt eller fysiskt) i helgerna? Hur många barn ska behöva se på? Varför kan man man inte bara (stort ord...bara) släppa när man ser att partnern inte älskar tillbaka? Känner själv att jag är "otrevlig" där. Men detta är min "dagbok" och detta är mina tankar..."Hur mycket får man älska"?. Är det ok att glömma sig själv? Är det ok att skita i sin avkommas välmående för kärleks skull? Är tvåsamhet till varje pris en helig bibel? När tar dumhet slut.

Obehagligt? Kanske kan man känna så....men jag menar inte att såra. Jag tänker att på ett livsforum kan allt diskuteras...jag vill verkligen förstå/växa. /R

En bok som berörde mig starkt...också ett sätt att få perspektiv på västvärldens "smärtor". PiL (?)skrev en gång att man inte kan mäta lidande. Inte jämföra då var och en står sig själv närmast. Det tror jag är sant...men man kan få en klarare syn genom att läsa böcker som en "En halv gul sol" tänker jag. Där fightas människan under helt andra ok än de dom själva valt (exempelvis alkohol och/eller med beroende). Så jag håller med Fru Lessen...har du inte redan läst boken så gör det! Kram/R

Jag ser det själv att jag bekräftar alla fördomar om mannens ynklighet vid sjukdom. Men jag gör det ändå...ni är ju min familj./R

Ja Trollmorsan. Hostan då? Låter som den värsta KOL-patienten. Dessutom ser jag i mitt förra inlägg att jag inte kan stava längre...hur många timmar har jag kvar? Testamentdags? /R

Vi kan ju kalla det för "skov" i sjukdomen alkoholism..
Har du varit i kontakt med någon beroendemottagning? Du kanske behöver lite "yttre" hjälp, för ibland fixar man det nog inte själv..

Välkommen tillbaks är du i alla fall! Strongt gjort och det visar att du inte gett upp!

kram /trollis

håller med ja möjliggör hans beteende å länge jag fortsätter att släppa in honom eller se till att skälla på honom.. det blir som att jag tar ansvaret... han sa en gång men säg åt mig då?????? tänkte då men va fan han kan väl tänka själv??? jag tar ju hans beteende eftersom jag tatt tillbaka han ändå

nu inser ja så här efter att nej han tar inte sitt ansvar alls....
bara nu de här dagarna har han vart ledig igen, inget alls har han ansträngt sig, han har ju själv sagt han vill o älskar.. det rimmar så dåligt att ja skäms över han sätt... men ja ska inget säga, o NEJ!! kan inte göra nåt heller... tycker det är skrämmande hur man som en person göra så där....

det är stor skillnad på hur jag är nu mot han... ha har inte fått komma hit, han får inga jag älskar dig sms.. jag mår skit dåligt och är hur ledsen som helst men tror på en senare förändring... ja veet att det går och bryta

kram från en kämpe

.. Be rivis köpa hem någon bra salva (gärna barnsalva) med zink) till din ömmande näsa! Om du är inne, så behöver du inte visa upp den salvglänsande vita snoken för någon och det kommer inte att göra fullt så ont när du snyter dig!/ trollis

.. Har lagt märke till, att det inte bara är vi alkies, som är lättretliga, virriga och glömska pga av stress..
Vänner, bekanta, kollegor och grannar beteer sig just nu som alkies, om detta fenomen skulle vara specifikt för oss ;-)

I min omgivning och på gubbens jobb, har de flesta gått från kort stubin, till ingen stubin alls.. Vilket naturligtvis lett till klagolåt här hemma (och förmodligen en önskan om att kunna ta sig en rejäl bläcka..)

Gubben pratade i veckan om att köpa hem en hel back med starköl (7,2:or)Men till min stora förvåning och glädje, ska tilläggas, så har han inte gjort allvar av det..

Förra året vid den här tiden, så yrade han runt och var ömsom förbannad (på allt och inget.. Bara retlig och retade sig på bagateller)ömsom gråtmild och ångestfylld.. (samt rejält packad!)

Stressen, gör att han sover sämre (liksom avsaknaden av stora mängder A)
Än har han inte tagit det som förevändning att "supa till".. Antagligen, för att han vet, att jag vet, att han vet, att det inte skulle förbättra sömnen (det brukar nämligen bli precis tvärtom!)

Så gör som ni vill, både PP och Dompa! Men var lite ärliga mot er själva.. Vill ni testa, gör det med ÖPPNA ögon! Skyll inte på vare sig julstress eller förkylningar!
(och ärligt, om ni är medvetna om vilken "tarm" det drar i, så tror jag att ni kan stå emot?)

kram /trollis

Joho gör som ni säger... C-vitamin ska jag ha! Frisk luft struntar jag i idag. Rivis får ta hundar (ock köpa pepparrot)...en döende man kan inte plocka hundskit! Lusekatten får trösta...lägger om mig! Intressant info om att näsan SKA rinna...det visste jag inte. Bakteriekram till dig med

Tar det till mig. Te står på bordet, piller har intagits och sängläge intas. Hör av mig senare om jag överlever ;-). Bakteriekram/R

Stackars dig..
Ja du Dompa, att vara förkyld är ingen barnlek..
Som byhäxa, slinker jag in i kollektivet ;-D
Rekommenderar massor av dryck! Vad som helst utan alkohol (sorry, A hjälper inte, även om en del hävdar att det är roligare att vara förkyld..)
Vet inte om det finns i Italien, men här i svedala har jag en naturprodukt som heter Sinova i husapoteket! Den får näsan att rinna (jodå, det är just det som är meningen!) så att det inte blir stopp i bihålorna (vilket får huvudet att kännas dubbelt så stort)

Bastu! finns kanske inte där, men ett hett bad är aldrig fel..!

En skål/kastull med hett vatten där man droppar ner pepparmintsolja/mentol eller liknande är också bra. sitt med den klassiska handuken över huvudet och andas in! (i brist på pepparmintsolja, kan man använda något starkt munvatten.. brukar innehålla den ingrediensen)

riven pepparrot, antingen på macka eller teskedsvis.. Tips, om pepparrot inte finns, köp wasabipasta! Tänk bara på att det är n å g o t starkare än pepparrot..

massor av C-vitamin! Den är vattenlöslig, så du kan i princip inte överdosera.. (du pinkar ut det kroppen inte kan tillgodogöra sig)

Och så VILA! sov middag, förök dricka mycket.. Äta lite om du kan.. Frisk luft, är inte helt fel heller. Eftersom du är hundvakt, så räknar jag med att du ändå är tvungen att gå ut.. ;-D

Krya på dig! kram /trollis

De senaste veckorna har mina tankar lekt med att ta ett återfall. Man (jag) är ju rationell...barnfri i 12 dygn. Ska det testas så ska det testas under denna period då ingen annan tar skada. Ingen behöver se fyllepappa och jag får ett nytt kvitto på att jag inte klarar A. Så jävla dumt har mina tankar gått. Kanske går de så igen om några dagar. Idag vet jag inte...är så förkyld att hjärnan kokar.

Att du är lättretlig PP är i mina ögon förståeligt. Nu närmar sig årets mesta stress och sen din fru... Redan för ett år sedan skrev du lite om att era drömmar kanske gick lite isär...angående boende. Stad kontra landsbygd. Har ni rett ut där? Jävligt personlig blev jag...så svara bara om du vill.

Enligt de gamla rävarna är det ju detta vi ska undvika...att känna sig säker...att tro att det är över! Nu har jag väl aldrig trott det utan tänker att vid minsta motstånd så kan jag nog ta till flaskan...för jag har sjukdomen som gör att vill glömma/radera ut. Så går mina tankar kring sponken PP...inte mycket hjälp där.

Hoppas dock att din lättretlighet "bara" är julstress. Att du klarade helgerna ifjol är ju som du själv skriver bara farten. Vi kan prestera allt så länge vi inte tänker. Jävligt svamligt...men räknar iskallt med att du förstår (även en feberhjärna). /R