Senaste kommentarerna i forumet

Uppmärksammat att för mig är känslan av att känna sig kvävd farlig. Då sätter papegojan fart.

Kan jag tänka mig, jag drack ju vin, det blev mitt andningshål.

Som du säger så ruckar man sina egna önskningar mycket när man har barn. Det som har varit jobbigt med att ha det som jag har det är att mitt ex skulle ha barnen alla ledigheter. Det var tvådelat, dels var det så förbaskat skönt att få vara barnledig och få en liten stund att bara vara jag, men samtidigt jobbigt att aldrig få ha den roliga biten med barnen när man är ledig, utan bara ha vardagen med dem.
Det var också frustrerande att måsta planera sommarsemester så att det inte krockade med hans, så det blev sällan den period jag egentligen ville ha.

(Detta var efter ett tag, tyvärr var jag oerhört patetisk i början och bara satt och tyckte synd om mig själv när ungarna var borta och kände mig halv, och drack vin).

Jag har ändå haft tur, mitt ex är en väldigt vettig man och vi har inte haft några ouppredda känslor emellan oss, även om vi inte har spec mycket kontakt så kan alltid ringa varandra om det är något.

Det är några år som exet fortfarande har rätt stor del i ens liv, men det minskar i takt med att barnen blir stora och man får tillbaka kontrollen i sitt liv.

Mina åker inte längre varje lov, eller inte hela loven. De vill bara med kompisar, och idag tar jag sommarsemester när jag känner för det, barnen åkte bara en vecka denna sommar. Inte för att de inte gillar sin pappa, utan de har inte tid tycker dem.

Men just nu känner jag mig kvävd, barnen vill att vi gör allt tillsammans och jag vet inte om de omedvetet försöker ta igen tiden som inte jag gav dem förut.
Har även en make som pockar på uppmärksamhet och tycker att jag blivit en "kärring", men jag orkar inte. Känner stort behov att bara få vara, och göra sånt jag tycker är kul.

Men nu tog jag lite egentid och svarade dig.
Vet dock inte om du blev så mkt klokare.
Kram!

Du tog ett beslut som jag tror är riktigt. Barnen kanske inte verkar så glada, men dom får chansen att träffa sin mamma och släkten i Sverige och vem vet, kanske det blir en riktig solskens historia i slutändan. Du har ju också parerat med backup och standby om det skulle skita sig. Själv åker jag hem till Sverige mellan Lucia och Nyår och skall bara fira med min gamla morsa och kanske också min slashas till bror dyker upp också. Men det får gå, om han är tillräckligt nykter. För det kommer bli ett firande i nykterhetens tecken och jag ser faktiskt fram emot ett firande utan en massa måsten. Min mamma är gammal, precis som din farmor, och jag vet att hon kommer att glädjas över att jag prioriterar henne. Vi måste ta vara på dom stunder vi har när vi kan vara tillsammans, för när dom är borta är det för sent och dina ongar har ju alla mojligheter i världen att göra vad dom vill senare i livet. Frun har prioriterat annat, och föredrar att vara i sitt hemland med sina släktingar och det får hon väl göra om hon vill, men jag kommer inte att låta detta inverka negativt på något sätt utan kommer också att prioritera vad jag vill och det kommer att inkludera att åka runt och besöka mina barn och deras respektive. Bara för att jag äntligen har fattat vad som är viktigt här i livet.

Jag tror också att du kommer att få en välbehövlig vila efter allt ståhej. Inga ongar, kärringar, rivjärn eller barnskötare. Bara ett efterlängtat lugn innan det är dags för nya tag.

Ha det Gött

VV

du kan också ringa AA´s jourtelefon
http://old.drogportalen.se/Rad-och-stod/Jourer/Anonyma-alkoholisters-jo…

Här på alkoholhjälpen kan du hitta information, göra självhjälpsövningar eller diskutera med andra via forumet, vilket många tycker är ett bra stöd. Om du vill prata med någon mer direkt eller få kontakt med en professionell rådgivare så föreslår jag att du ringer alkohollinjen.

/magnus
alkoholhjälpen

Alkohollinjen 020-84 44 48
Alkohollinjen är till för dig som funderar över dina eller någon annans alkoholvanor. Rådgivning sker per telefon och är kostnadsfri. Du kan vara anonym. Ring 020-84 44 48.

Nu ser jag saken med andra ögon, och tyvärr.............
Jag kan bara hålla med dig om att folk skiljer sig på tok för lätt.
Vind för våg, jag tycker du är duktig.

Kämpar som en toking och är verkligen tapper som inte ger upp.

Det vrider sig i mitt hjärta då jag sätter mig in i din situation.
Du är otrolig, jag önskar dig all lycka till.

Glöm inte bort dig själv i all veva.

Du är en oerhört viktig person, för dina barn, dig själv, för alla!

För din skull så hoppas jag detta löser sig på bästa sätt!
//A

vem kan jag prata med?? hjälp mig! snälla!

Än en gång. Ledsen Andreas...i vanliga fall har jag nog ganska lång stubin. Men just när det gäller porrindustrin där så många far illa...där snear jag direkt. Och att då bli hänvisad till sådana sidor fick mig att snedtända. Därav mitt eget övergrepp angående din stavning. Självklart ska vi hjälpa varandra uppåt. Allt annat vore galenskap! Kram på dig...lite macho sådär;-). /R

Adde, hur har du orkat? I ert fall har det varit så här över ett år, eller hur? Jag beundrar er verkligen för att ni står ut, för det är verkligen ingen söndagsskola...och jag hoppas att vi kan ha lika mycket kraft som ni...Får jag fråga om ni har gått i terapi och hur det har fungerat? Vi har ju hittills sagt att vi ger det några behandlingar och sen får vi se om det börjar hända saker...

All heder åt dig/er för att du/ni kämpat så länge med detta.

Bella! Du behöver inte svara om det känns kymigt. Men jag undrar lite om det där med skilsmässor? Du har ju varit skild ett tag. Detta livspussel det innebär...hur fan stod du ut? Att rucka på egna önskemål för barnen...ja, den biten är ju förväntad den dagen man skaffat dem. Men att rucka på sina önskemål pga. en ex? Vad tänker du där? Frågar dig då du tycks vara en av de få skilda på forum som jag faktisk har respekt för.

Frågan är fri...denna gång är även svaret det ;-).

Läste om dina äventyr på Skansen. Tycker dina val var sunda. Har själv suttit vid bodarna med en starköl i ett plastglas och bara tyckt att livet hånade mig. Givetvis borde jag ha gått med ongar och reflekterat över det vi såg. Jag gillar ju faktiskt djur och historia. Så underligt det kan bli.

Kram/R

Nu är det bestämt! Ongar åker själva till svåger och mamma J. Det blev väl inte bara glada miner. Äldsta grabben tycker att jag är riktigt orättvis och det kanske jag är. Men nu ska de ta mig fan träffas. Tack Maria och VV för input. Jag tycker stundtals att det är skitsvårt att vara den vuxne i familjen...då är det skönt med råd från de som redan har gått igenom eländet.

Min sol och badresa ställer jag in. Då jag inte litar hundra på att J ska funka över julen så vill jag finnas hemma. Bara ifall... Ifall de vill komma hem. Istället blir jag hundvakt även åt Rivjärnets vovve när hon åker till sin son. Ska ta hundar och katt och åka till min farmor. Farmor som bryr sig exakt lika mkt om julen som jag. Nåja, vi får det nog bra...bara äta lite och vara.

Men jag är fortfarande sur över detta otyg som denna helg innebär. Ongar (läs: storkillen) är inte heller glada. Men nu har jag bestämt! Ser inte fram mot detta alls. Skicka med ongar julklappar att öpnnas först i byhåla...känns dumt. Sitta ledig från jobb i 14 dagar och göra ingenting...känns snopet.

Nej, en riktig grinolle är jag idag. Inte blev det bättre av att ta bilen till billiga Esselunga (supermarket, typ ICA, Coop) och storhandla heller. Så trist miljö. Men det är väl det som kallas vardag? Nej...jag är riktigt låg men jag är iaf. nykter. Nu blir det lite tvätt och städning. Jo...jag gör detta mestadels själv för jag vill att Rivjärnet ska fokusera på mat och hund/barnpassning.

Ta hand om er! Vore jag en hycklare skulle jag önska glad första advent...nu säger jag bara; Passar inte tofflan så släng den ;-). /R

...vakna och fundera över om någon läst och kanske lämnat reflektion eller råd på mina ord. Normalt har första tanken kretsat kring undran om makens tillstånd. Befriande och ger mig ett varmt leende...jag HAR alltså börjat få motstånd under fotsulorna så jag kan komma ur den här jolmiga gyttjepölen, ömsom fylld av kvicksand och dynga.

Tack för Era svar, mulletant och Adde, de ger mig vind i ryggen. Tack!

Läst runt lite här, som jag fått för vana att göra i princip dagligen. Känner inte jag är den som ska eller bör ge andra kommentarer, jag står ju mitt i och är alldeles grön här.

Gröns tråd får mig däremot att reflektera över det där med hälla ut eller inte....
Jag häller ut, obarmhärtigt och utan någon som helst ånger. Oavsett om man bör eller inte, om det hjälper min alkoholist eller inte, så åker det ut i vasken, varenda droppe som finns i lägenheten hamnar i avloppet. Hellre där än i makens blodomlopp! Han skaffar nytt utan säga ett ord eller skriker över att han behövde de där stackars ölen, men det rör mig inte i ryggen. Allt som står i min väg åker ut! En gång tog jag en flaska för att hälla ut men kom i bråk med mannen som mynnade i att jag ställde fram flaskan framför honom, färdig att njuta till sista droppen för honom. Det gillade han inte alls! Han menade då att jag demonstrativ uppmande honom att dricka! Nyckfull och aldrig konsekvent är den spjuvern!
Om jag skulle ge ett råd till Grön så skulle det lyda: häll ut om det får Dig att må bättre, ja, under förutsättning att mannen i fråga inte skulle reagera hotfullt av handlingen. Anknyter till den där nyckfullheten....

Min man berättade i ett mycket tidigt stadium att han var alkoholist, han till och med ville råda mig att lämna, men förälskelsen var redan omöjlig att motstå, från bådas sida, och jag kände mig inte orolig. Han hade ju insikt! Varit igenom behandlingar och kändes stabil, denna intelligente, färgstarke kvinnokarl med framgång och erfarenhet. Vi är båda 40+ med tidigare äktenskap, barn, villor, hundar och volvo. Han jobbade mycket liksom jag och äntligen hade jag funnit lyckan i en man som förstod hur det är att leva ett liv som inte är inrutat i vardag och helg! Jag föll för honom som en fura!

Nu krigar hjärta och hjärna i mig...
Hjärtat: det är kärlek, äkta och renare än källvatten!
Hjärnan: du är grundlurad och maxat utnyttjad!

Jag har insett att klarhet får jag först när maken har varit nykter en längre period.
Kraften- ja den sinar- ibland är jag långt under vattenytan och fråga mig inte hur jag kommer upp till ytan för sippa nytt syre. Förmodligen pga av att jag vet att jag mår oförskämt bra i jämförelse.
Finns många såna att använda :
Kriget i Gaza
Mitt fadderbarns fattigdom
Just nu att jag har Er att skriva till
Att jag har en alldeles ny snöskyffel som kommer till användning när jag kommer hem till mitt hus
Att jag HAR en underbar man- han är bara lite trasig just nu...

Kram på Er och tack för att Ni finns....
Tjingeling!

skrev i början av din tråd så är detta en kopia av mitt liv, Medardus.

Och jag sitter fortfarande och försöker fatta vad som händer. Vi är inte skilda fast hon sa det först, vi gör saker tillsammans, allt i övrigt är som vanligt.....men med skillnaden att hon flyttat ut till gäststugan. Steget längre än att ha skilda sovrum :-/

Och jag förstår inte vad som pågår.

Vilket datum är konventet. Funderar på att åka dit.

Jag tror det stämmer Lelas men det känns inte riktigt som trötthet... mer som "bara vila" och återhämtning - om jag får leka med nyanser.

Jag känner också tydligt sista-dagarna-inför-semestern-syndromet. Jag kan räkna återstående arbetsdagar nu och mitt ena jag hinner inte sluta - tänker hur-i-hela-friden-ska jag-hinna-komma-dit jag-vill-för-att-lämna-över... medan mitt andra jag tänker jag-orkar-inte-en-dag-till-nu-får-det-vara-som-det-är... Just så går tankarna, nästan utan andhämtning.

Kram till er och varma tankar till vännen som lever i närheten av återfallet / mt

Hej på er alla, och tack för era inlägg!
Först och främst: Nej, jag tvingar inte eller försöker inte tvinga någon till någonting som denne inte vill. Däremot har jag ett ansvar för mina barn, mig själv, och den kvinna som jag har levt ihop med under en stor del av mitt liv. Jag har ett ansvar att hålla ihop familjen om vi kan. Jag har kämpat mig tillbaka, och sett fram emot att vi äntligen ska slippa oket alkohol, vilket frun också sagt att hon gör eftersom jag vet att vi båda hatat det alkoholen ställer till. Vi har äntligen de förutsättningar vi alltid velat ha. Vi har även alltid lovat varandra att inte slita upp familjen, åtminstone inte för nån liten skitgrej...vi är dessutom helt överens om att frun behöver nysta i sina upplevelser med hjälp av terapi. Efter mycket om och men har hon gått med på att besöka al-anon också framöver.

Liten bakgrund: Drickandet slut alltså...och vårt nya liv börjar...ena dagen kommer min fru med svindyra tapeter till hemmet och vill att vi renoverar lite, och nästa sitter vi och planerar utlandssemester till sommaren med våra barn, hon är hur gullig som helst, och vi har det bra, sexlivet funkar bra, vi åker iväg på en weekendtripp där vi njuter av varandras sällskap...
och plötsligt ett par veckor senare (faktiskt veckan efter tapeterna) ska vi separera. EEEEHH...VA? Hon säger å ena sidan att hon vacklat i känslorna på senare tid, vilket inte är konstigt att det gör i förhållanden, så har mina också gjort...men om det är allvar så planerar man väl inte för en gemensam framtid utan börjar snarare ta steg åt andra hållet, eller hur? Frun säger även att den här insikten med känslorna "föll i knät" på henne. Återigen, VA? Om man har bearbetat en sak i flera år så faller det väl inte i knät? Det är pga ovanstående jag ser att det absolut inte finns någon logik i detta. Skulle min fru plötsligt vilja kasta bort vårt gemensamma liv? Vi har som jag nämnt allt vi egentligen vill ha i form av barnen, boendet, vänner, etc., det är något vi ofta pratat om. Men när jag pressade henne om detta så var hon ändå villig att ge upp allt. Även det väldigt märkligt...för vi har inte haft det så illa i vardagen...men hon kan ju inte minnas de goda stunderna pga att nånting blockerar. Det rimliga i situationen vore väl snarast att göra ett nytt försök när alkoholen inte finns med i bilden, eller?

Alltsedan bomben briserade har jag ägnat all min vakna tid (under en och en halv månad) till att fatta vad fan som händer. Slutligen har jag ju förstått att det är en identitetskris, och att jag inte kan nå fram till hennes känslor eftersom hon är blockerad, och att flykten bort från "det onda" är det som gäller i det läget. Visst kan jag släppa frun fri om det är det hon vill. Jag är dock inte säker på att det verkligen är så. Och vi är båda överens om att vi inte kan backa om vi går vidare, därför ska vi utröna om det finns någon chans till att bygga upp någonting varaktigt av detta eller om vi måste separera. Jag vill hursom att frun får insikt i att hon faktiskt just nu bara beskyller mig för allt och vill fly. Hon behöver bearbeta det som hänt och inse att det är en flykt snarare än att hon tar tag i problemen som skapat detta. Först därefter kan vi ta ställning till om vi kan lappa ihop detta.

Avslutningsvis: Jag tycker att folk skiljer sig alldeles för lättvindigt, bara ger upp. Är det lite tråkigt en tisdag kväll så går man ut på fredagen och roar sig, får lite uppmärksamhet av nån "som förstår en" och så är det bara att gå vidare, skit i barnen, skit i min partner, jag måste få bli lycklig och förverkliga mig själv. Vad är det för inställning? Istället för att kavla upp ärmarna...och kommunicera. Vad i helvete, är inte kärlek värt att kämpa för? Jag vet att jag aldrig har behövt göra det tidigare, och inte min fru heller. Vi har bara låtit tåget skena iväg under alla dessa år. Är det vettigt att vi bara lägger ner i det här läget, förkastar den trygghet vi har, de goda och förbättrade förutsättningar, och dessutom sårar ungarna och kanske oss själva? Är det inte vettigare att vi vet säkert, att hon slutar fly från problematiken istället för att bearbeta den och gå stärkt ur det hela? Kanske är jag världens största egoist, kanske är jag dum i huvudet som ens försöker, och om någon tycker att jag resonerar idiotiskt så får den göra det. Just nu är det inte min fru som lider (inte pga kärleksångest). Hon har inga känslor för mig, men hon är villig att jobba på sig själv och sina upplevelser genom terapi. Det är jag som lider, det är jag som går bredvid och trånar efter en robot. Så ja, det är jag som hoppas, och det är jag som blir lämnad om det nu blir så. Men jag har i alla fall försökt, oavsett om det är för mycket eller inte...

Trevlig advent till dig också, Eva-Kajsa!

Välkommen till forumet!
/H, tillfrisknande medberoende

En nära vän till mig som tagit sig ur sitt medberoende sa en gång: "... och sedan kommer Den Stora Tröttheten..."

Kram!
/H.

Bra, Grön! Det är ett första steg i att markera att du inte ställer upp på det här längre.

Du undrar hur du kan få honom att förstå. Ja du... Tänk om vi hade ett svar på det! Så mycket enklare det skulle vara. Men, tyvärr finns det ju inget svar.

Det enda du kan göra är att tydlig (överdrivet tydligt, genom handlingar) visa att gränsen är nådd. Kanske kommmer du till en punkt då det är dags att ställa ett ultimatum ("mig eller flaskan") men jag skulle vilja råda dig att inte uttala ett sådant ultimatum förrän du är helt säker på att du kommer att genomföra det om han bryter mot villkoren.

Tänk igenom noga var dina gränser går, och försök att vara konkret.

Var rädd om dig!
/H.

Det finns då mycket gott i dig så du anar inte!
Kommer bli ett trevligt konvent i februari.
Man har fått så många bra inputs här.
Visdom och sunt förnuft.
Mina trogna bundsförvanter.
/A

Finns inget att förlåta, lite gnabb skall man väl tåla?
Fel och plumpt av mig dessvärre men om man säger såhär,
jag har inga problem med att folk kan lacka ur och snäsa ifrån.

Då jag ser det som nyttigt och bra.
Du får se oss som ett gammalt kärt par.

Fråga vem du vill som levt i en par relation i massa år.
Det har nog sagts både det ena och andra i sina dagar.

Bra kamrater skall tåla att man knockar ner den ena, men samtidigt så skall han hjälpa den nedslagene upp och se till att han borstar av sig gruset från kläderna.

Som en barnbok jag läste för grabbarna.
Det var en morfar i boken som förklarade att riktiga kompisar skall tåla att ge varandra en snyting ibland.
Jag ser dig som en nyvunnen kompis, och nästa gång hjälper jag dig upp...............
Eller du mig?
Har redan glömt vad det handlade om? Vad pratar vi om igentligen?????????????????

Riktigt kul att du uppskattade gårdagskvällen.
Träningsvärk i benen efter att du varit kungen (inte i baren) på dansgolvet!

Nu innebandy med äldsta grabben, sedan hem och julpyssla.

MARIA, julen är en underbar tid.
Inga måsten eller what so ever, bara vara!!!!!
DET är jul.

ÖnskaR DIG EN FANTASTISK första advent!

Trollmorsan får även hon en bamsekram!
Alla mina vänner och bundsförvanter, håll i hatten.
Jag är just nu på ett strålande humör och känner att nedför denna backe vill jag åka stjärtlapp.
Det kommer gå undan, det är flyyyyyt i tillvaron känner jag!

Se upp i backen, tusen hål i nacken......... här kommer jag!

TJOOOHOOOOOOo!!!!!!
//A

Jag kan känna igen mig i din situation, mina barn bor ju hos mig hela tiden. Sedan jag och pappan skildes så har vi delat upp jularna, varannan jul hos pappa och varannan hos mig. Aldrig har jag följt med, de behöver egentid med den sidan av släkten.
Tycker du gör helt rätt, nästa jul är din och då kan ni resa.
Mina åker till pappa även på lov osv och det kanske dina kan börja med sen om det går bra förståss, det förutsätter ju att J är i bra skick.

Vi ska för första gången vara hemma ensamma i jul, bara familjen och min mamma. (Det är min barnjul i år).

Ska bli så skönt att slippa stora släkten och alla måsten, vi ska bara ha det lugnt och skönt och göra det VI känner för.

Har annars svårt för julen, man umgås med släktingar som man inte umgås med annars, man gör saker som man inte vill (för att det ska vara så på julen), jag brukar längta till julen är över.

Innan jag träffade min man så reste jag bort de jular jag inte hade barnen, det var så skönt att slippa allt.
Sedan jag träffade maken så tillbringar vi dem jularna hos hans släkt. Men det blir svårare och svårare för jag vill verkligen inte, när jag inte har barnen så vill jag bara strunta i julen. Barnen är så pass stora att det börjar kvitta med jul för dem också, de har börjat prata om att resa någon jul så snart blir det nog så.

Jaha, vart ville jag komma med detta, absolut ingen aning, men ville nog bara stötta dig i beslutet att skicka iväg dem själv.
Det där med att fira jul ihop trots att man skilt sig är en fin tanke men i praktiken inget att rekommendera. Stor risk för konfrontationer och det blir inte så mysigt för barnen.
Kram!

med en stor advents KRAM till er alla!
nu ska gubben och jag gå på julmarknad ;-)

Du ser, det är inte "pocenten" som avgör, det funkar att basta och ha kul med nollnira också.
Kram!