Senaste kommentarerna i forumet

-

...en del reser sig bara upp och går när det är dags för pension. Ett litet centralt ord i ditt senaste inlägg är din parentes: "(för mig tillräckligt)". Man brukar tala om "good enough parenting" och jag tänker att detta är något man kan överföra på annat i livet: det räcker om det är tillräckligt bra, måste man oroa ihjäl sig för något då tar man i för mycket!

Nu vet jag inte vad det är du lämnar efter dig och förbereder för kollegorna men det kan vara värt att tänka lite på att det ofta är så att när någon försvinner kommer det en ersättare som inte alls har samma tankar och idéer och att denna ibland som sin första åtgärd sopar direkt ned i runda arkivet det som företrädaren slitit med...

Kram från mig som inte vill att du ska snubbla rätt in i väggen såhär på "målsnöret"!

...märker att jag håller andan när jag kliver in i din tråd. Härliga nyheter! Kram.

Födelsedagar skall alltid firas i hans familj och i slutet av januari fyller jag år, någon vecka därefter kommer de och firar mig (för sista gången?). Har bjudit några av "mina" släktingar så de som gillar varandra får träffas. Den sista julen blev nog den bästa, trots att maken och jag inte har det bra.

Jag tror att jag håller på att försöka vänja mig med tanken på att förlora familjen också kanske? Jag känner att jag måste sätta en gräns, en tidpunkt för mig själv så att det inte blir fel. Har varit på väg att kasta ur mig något vid fel tillfälle hela helgen. Ja, nej, jag vet! Det finns inga "rätta" tidpunkter för detta! Det blev efter sportlovet därför att för första gången har jag sagt nej till skidresa - jag har alltid följt med för husfriden trots att jag får ont i fötterna av att åka och hellre sparar pengar till solen. Han ska åka med den äldsta dottern sin syrra och hennes familj. Hans föräldrar erbjöd sig att ta hand om lilltjejen hela veckan så jag kommer att vara ensam med mina tankar då. Jag tänker att han kanske kan få något tillfälle att prata med sin syster under den veckan och så tänkte jag att det kan vara ett tillfälle för barnen att göra någonting eget med pappa eller andra fastän jag finns kvar hos dem fortfarande... jag vet inte, konstigt tänkt kanske. Men det känns bra att liksom inte ha det hängande över mig hela tiden på något sätt.

Varit på röntgen idag, hoppas få besked i slutet av veckan. Visst är det lätt att alla hemma tänker att det kan du göra som ändå är hemma, men jag ligger platt som en fisk i sängen och vägrar. Så de har gett upp, jag är hemma för att jag är sjuk och då tänker jag vila, jag orkar ändå inget annat.

Hoppas allt fortfarande går bra för dig.
Kram

Efter två månader så försvann kicken för mig med och det blev ett återfall som jag verkligen ångrar, livet är ju upp och ner, förut bedövade vi oss med alkohol när nergången kom och nu får vi försöka stå ut. Det går över, och kicken kommer tillbaka. Efter mitt återfall så stod jag emot nästa gång nedgången kom och sedan dess har det gått bra.
Tyvärr blir inte allt toppen bara för att alkoholen tas bort, problem kvarstår men vi är bättre rustade för att ta hand om dem.

Skickar dig en styrkekram!

Hoppas att allt går bra//Kram Kalla

Brrrrr, vad kallt ute.. Tassar in och lägger på lite ved på brasan.
Väntar på att solen ska orka krypa över horisonten.
Här brinner ljusen för vår Törnrosa och jag känner hoppet växa.

Inom mig har jag en känsla av att vara tillfreds med livet.
Just NU är det inget som gnager eller stör.
Det är som att titta ut över fruset vatten där iskristallerna snart glimmar som juveler i morgonljuset.
Lägger kvar en påse med fickpussar och kramar att ta med för dem som tittar in...

är just den rätta frågan - både ock kanske. Skratta i bedrövelsen som i dikten.... Visst är det människor vi möter i vården men de som jobbar inom företagshälsovården bör ha fått och tillägnat sig kunskap om alkoholmissbruk... tycker och önskar jag. Men fortfarande är det uppenbarligen ett tämligen tabubelagt och svårt område. Santorinis berättelse är en exakt illustration till C.K´s artikel om hur vården försöker hjälpa människor - även trots uttalad oro för beroende - till "normaldrickande". Sjukt!

Somnade tidigt, vaknade vid 2 och kunde inte somna om - stressad över hur jag ska orka slutföra mitt jobb på ett (för mig tillräckligt) bra sätt. Krav på inbesparingar och förändringar ramlar dessutom in hela tiden. Sökte sinnesro på olika sätt - månen skiner ju också. Ledsnade och bryggde kaffe i vargtimmen (jodå). Hittade friden i Olle Carlssons bok "12 steg för hopplösa" och känner mig redo att möta arbetsdagen nu. Dagen avslutas med massage - ska bli skönt!

sittandes på den fattas många beslut.

Kram! /MB

Hej igen Framtidsvännen (lånar Lelas fina namn)!
För några dagar sen skrev du att du faller tillbaka i ditt djupa medberoende och fruktansvärda våndor och kval- ser ingen utväg utan ser bara en massa hinder. Vilka är dina hinder, hur konkret är du när du tänker på de hinder du föreställer dig? och dina möjligheter? Jag länkar till Carna Bångs övning vid beslutsånget - inget nytt men nyttigt:)
http://medberoendeinfo.blogspot.com/2012/10/ovning-vid-beslutsangest.ht…

Kram till dig, håll taget! / mt

hälsar också jag och ser fram emot att få ta del av dina erfarenheter. / mt

...korrekt, så kan irritationen vara en första varningssignal om att ditt undermedvetna planerar ett återfall.

En kram till!/MB

Två månader utan A!

Januari ÄR en skitmånad, alla ljus som fanns i december är nedplockade i lådor och uppsatta på vinden, pengarna är slut, solen lyser med sin frånvaro etc.

Kickar är imget naturligt tror jag, det naturliga för oss människor är en lugn lunk nu, i synnerhet nu när vi inte längre behöver springa ifall maten. Livet måste få vara tråkigt också.

Vet intehur mycket du tränar? Vitaminer och mineraltillskott? D- vitaminer?.

Sov om du är trött, kroppen behöver det om den ger så tydliga signaler.

Kramar! /MB

Jaha,

Nykter i ungefär två mån. Kicken börjar avta. Tränar. Jobbar. Nu börjar jag bli lite less. Januari är vidrig.

Rastlös men trött. Ingen bra kombination. Jag känner mej själv. Anstränger mej för att se andra men vill bara sova. Eller dricka framför TVn.

Fattar inte var all ork tog vägen. Jag sköter mej, tränar - och har aldrig mått mentalt sämre.

Fan. Totalt oförberedd på detta. På en vecka in i ett mörker jag inte varit i närheten av tidigare. Känner mej halvt hjärndöd. Frusen. Nedfrusen. Vill bara skrika när något går emot mej.

Ge mej vad som helst som stimulerar mej nu! Utom alkohol. Men vad som inte skadar mej, eller min familj?

En lättnadens suck att höra av dig... och att Törnrosa håller taget om livet. Ljusen brinner.
Varm kram från oss!

Då var det dags att besöka vårdcentralen. Har länge skyllt min trötthet på barn och familjelivet. I flera månader! Säkert sedan i septemeber. Då började jag dricka vin på kvällarna för att "orka" med kvällarna. Det blev ju katastrof efter några månader och nu har jag varit nykter sedan 31/12. Men så trött!! Tröttheten har kommit och gått och jag har tänkt att det beror på nykterheten som reparerar min kropp, och till viss del är det ju sant.
Idag var jag ute & gjorde ärenden. Bar omkring på min lilla (stora) kärlek och kände att "nu svimmar jag!!" det gick bra, tog tempen när jag kom hem 38,5. Ojdå är jag sjuk? Tittade mig själv i spegeln riktigt noga för ett par veckor sedan. Såg ett ansikte som såg sjukt ut. Herregud, har jag supit sönder mig totalt, tänkte jag. Grejen är att jag haft den här känslan i kroppen så länge att det blivit normaltillstånd. Inte förkyld. Orsaken: infektion i ena skinkan (brr). Finne i röven à la clementinstorlek. Den har funnits där sedan i somras, kommit och gått och eftersom den har blivit mindre har jag inte brytt mig så mycket. Tänkt att det går över. Men, nu är det så att rumpan ska upp på undersökningsbordet, wish me luck! :-/ (hoppas jag inte har cancer, hjälp)

Ni finns kvar! Trots att jag varit tyst.. fint.

Det har varit fyra omtumlande dygn.
Allt från becksvart mörker i fredags när allt bara stannade.. ingen respons, akut röntgen, total panik i min systers ögon. Evighets väntan.
Till lite mer "vaket" och borttagande av respirator igen..
Ville inte släppa taget om hennes hand men var tvungen att resa hem igår.

Idag, har Törnrosa börjat kommunicera med blinkningar och ena handens fingrar!
Ett litet steg, men galet stort för oss.

Födelsedagen blev en lugn middag hemma hos en annan systerdotter och hennes små.
God mat, ett par glas vin och egentillverkad present och teckning från en treåring.
En sån där som inte föreställer nånting men ändå allt..
Lugn mitt i stormen.

Kramar och tack för alla tankar.

Förlåt men jag skrattade till vid kommentaren om handduken, det är komiskt mitt i det tragiska. Jag vet inte om jag tycker det är elakhet, jag har fällt liknande kommentarer i mitt förra äktenskap. Det kommer till en gräns när man till slut blir sån.

Det låter som om du varit ärlig i dina kontakter och så tråkigt att du inte fått den hjälp du behövt. Men nu är ju saken i ett annat läge, det är inte direkt alkoholrelaterat längre så nu behöver du nog ta upp allt i ditt liv.

Varför har du bestämt att ta upp det efter sportlovet?, är det någon särskild anledning som gör att du väntar?, varför vänta ytterligare 6 veckor innan du börjar prata om det?, det har jag lite svårt att förstå. Är det inte bättre att börja prata om det redan nu, rent praktiskt så kommer det ändå ta tid innan det går att genomföra, men att prata om det och förlika sig med tanken (för båda) tar också tid.

Känner med dig och hoppas att din kväll blir bra iallafall.
Kram!

får du av mej med hopp om snabb bättring. Jag har huvudvärk själv varje dag mer eller mindre, men skillnaden är att jag VET vad det är - det kommer från spänd nacke och uppdragna axlar hos mej.

Kram!!!
/MB

Visst säger man så. Allt har sin tid... det är hämtat ur Bibeln, Predikaren 3 kapitlet. Där står också att finns en tid att tiga och en tid att tala.

"Ett annat liv" kändes som en lång bok, en livsresa med den avgörande vändningen på slutet. Läs på och skriv här och kom ihåg att sköta om dig med vila, värme och vätska...
Krya på dig! Kram, kram / mt

Gnäll på du. Är inte gnället värre än så, så... :-)

Jag kommer inte heller kunna åka. Det är lite delade känslor efter att jag bestämde mig. Dels: tråkigt. Dels: skönt att inte trycka in mer i den redan överfulla kalendern.

Men, vet du, konferensen i februari är inte vår enda möjlighet att ses. Vi fortsätter att vara människor av kött och blod, och vi kan ses även i framtiden.

Kram!
/H.

Hej!
Nej, Framtidsvännen, du är inte ett hopplöst fall. Du är på rätt väg. När du är mogen kommer du att veta vad du behöver göra.

Kram!
/H.

Hoppas dom hittar orsaken på datortomografin, eller att dom inte ser ngt av vikt!
Du skall se att det blir bra, kram!
/A
P.s. Skrev svar i min tråd, men inget av vikt. D.S.

Nu har jag läst det jag behövde i din underbara tråd. Har läst rubbet fram till 15 maj 2011. Så länge det tog. Och så länge det tog för mej att få ordning i mitt eget huvudkontor.

Med reservation för att jag inte läst längre än jag har - det kan ha hänt saker efter 20110515 som jag inte vet - så är vi fasligt lika. Fast tvärt om. Du vantrivs på jobbet, har energitjuvar som suger musten och livet ur dej, kommer inte ur det, gillar egentligen själva arbetet som är specialicerat och är i behov av lönen. Du åker hem till familjen och "tankar liv", känner frihet, värme och kärlek när du är ledig.

För mej är det tvärt om. Jag har förstått det nu. Mina energitjuvar finns i hemmet. Tvättning, städning, matlagning tar aldrig slut, familjen består av fyra "hamstrar" som ska samla och spara på allt. Vilket skåp man än öppnar så är risken stor att hälften trillar ut i huvudet på en. Ingen ordning någonstans. Kaos överallt. Man hittar ingenting man letar efter. Hittade igår en soppåse inknökad i en garderob, förmodligen inknökad där i halvpanik för att vi skulle få besök. Eller så....

Den mentala blockeringen inför detta kaos blev alkohol. Det började nog tidigt. Jag och sambon började vårt samboende i en tvåa på 35 kvm. Jag är projekt- startare, har svårare att avsluta. I en liten tvåa kan man inte låta projekt ligga framme. In i garderoben med dem. Fulla garderober. In med det som måste bort i städskåpet då. Städskåpet fullt??? Skafferiet! Äsch, lägenheten är för liten. 65 kvm stort med många garderober. Vår dotter föddes där. Hamstersläktingarna överlyckliga, nu fanns det ju någonstans för dem att göra av sina hamstrade småbarnsattiraljer. Vårt hamstrande eskalerade. Fick bli villa. 140kvm. Hamstringsexperterna som vi båda lärt oss av, fick nu möjligheter att till oss överantvarda de skatter de sparat sedan vi var små. Ett par billass senare är garaget fullt med gamla skidor av trä, pulkor, delar till Push Florida, volvo amazon, gamla skolböcker, någon gammal ickefungerande utombordare, delar till sedan länge sålda båtar, fyrtio år gamla flytvästar etc. etc. etc.

Resten av husets återstående lagerytor är fyllt av delar av sambons farmors bohag. Inte underligt att jag varje gång jag ska städa får ett ångestanfall och börjar gråta. Eller övee huvud taget inte ens ger mej på att städa. Sitter apatisk och stirrar på skiten i stället. Lätt gjort att döva bort det med alkohol.

På jobbet är det ordning och reda. Längtar dit...

Tack för uppvaknandet, Berra.
En sak i taget.
Mår jag bra av detta?
Kan jag göra något åt det? Gör det.
En sak i taget...

Kram!