Senaste kommentarerna i forumet

Skickar en adventskram till er idag!

Har nu på morgonkvisten tänkt väldigt mkt på det... Behovet av att tycka och tänka som majoriteten gör. Finns det där även hos mig? Till en viss del ja, men inte till absurdum. Jag känner att jag är väldigt svag för människor som "tänker själv" (Trollis uttryck) istället för att bara jama med i massan.

Jag tror att det är därför jag är så svag för vissa individer här på forum medans andra lämnar mig oberörd. Även om deras tankar inte alltid är mina tankar så blir jag stimulerad...jag utvecklas.

Jaha...vart vill jag komma med det? Ingenstans...bara lite morgontankar i Dompadiary. /R

Jag hällde ut hans vin igårkväll. Jag fick nog efter att han somnat sittandes i soffan med en skål nötter i handen.
Han brukar spara en skvätt i vinflaskan till söndagkvällen.
Den skvätten är borta nu. Och ja... Det var faktiskt rätt skönt att hälla ut den.

Han måste sluta dricka snart, han har druckit till och från de senaste 12 åren. Jag börjar tro att han har hunnit med att få bestående alkoholskador. Hur får jag honom att förstå detta?

Åter igen är jag så tacksam för den hjälp jag fått här, ni är bäst!
// Grön

jag har skrivit så :-)

Och jag kan också tipsa Sorgsen om Familjeveckan på Gården. Jag tror väl att kvinnorna du pratat med på Gården redan tipsat om den men jag undrar om de sagt att när en anhörig tar en Familjevecka INNAN den beroende ens har hamnat i närheten av sin primärbehandling så skyndas processen på. Oftast (inte alla men många) så kommer den beroende in på sin primär inom ett halvår efter att den anhörige varit där.

Och det beror helt sonika på att den anhörige fått redskapen för att kunna se sin egna situation i sin relation till alkoholisten. För mig som alkis blir det ju stört omöjligt att manipulera en som har lika stor eller tom större kunskap än jag själv. Och då blir livet som alkis väldigt tufft när jag blir avklädd helt.

Jag vet inte vilka kvinnor du pratat med men minst en av dem åker ut på företagsbesök (Ja, företaget får betala, dock i stort sett självkostnadspris)i rent utbildningssyfte och framförallt för att avdramatisera vår sjukdom. Att få kunskap om beroendesjukdomar är så otroligt mycket värt för alla och fler företag borde ta chansen att göra så. Tyvärr är det så att många chefer är okunniga i vår sjukdom och faller lätt för säljsnack från såna som inte kan beroendet men vill tjäna pengar. Jag har träffat psykologer under min aktiva tid som var ett rent skämt och även ett par i olika sammanhang i mitt nyktra liv och vi blir alltid osams :-((

Tänk om alla företag hade en alldeles egen "alkotant" som ett stort svenskt företag har :-)) En önskedröm, tyvärr.

Lycka till och glöm inte bort dig själv !!

Kram !

Så får det bli! Ska bli riktigt spännande att pröva. Kanske kunna mickla ihop en text en dag...kanske inte så bra. Men en egen.... Tack för länkar NyMan och Fenix. Imorgon köper jag en gitarr...ser det som en julklapp i förväg. Går det helt åt pipan och det visar sig att jag är exakt så omusikalisk som min gamla lärarinna trodde så får jag väl ge den till ngn av ongarna :-).

Utekväll igår med...inga damer (Nej, jag är inte riktigt den torsk som vissa forumdeltagare tycks tro)...bara roligt! Jag känner att jag behöver det...efter många månaders hemmasittande. Idag ska vi bestämma om det blir jul i Sverige eller sol och bad. Fast jag har ju redan bestämt mig... Vill att ongar åker till svågern och sin mamma...för precis som VV skrev i en annan tråd så behöver de ses. Jag behöver INTE vara med. Nu ska bara den tanken inplanteras i ongar. Den kan bli tuffare då två av dem verkligen vill åka på solresa... Vi får se...

/R

Tonerna fattar jag ju inte riktigt (ännu :-)) men texten var fin. Mycket fin. /R

Verkar som du (och maken) hade en toppen semester! Visst var det en milstolpe som passerades där. Jag har aldrig bott all inclusive på semester...men kan tänka mig att då jävlar SKA man passa på. Få "valuta" för pengarna liksom. Men den fällan rundade du. Fint jobbat! Välkommen hem! /R

Förlåt Andreas! Det VAR lågt av mig. Men du måste förstå att wha't goes around comes around...
Jag är uppriktigt glad för att du (och många med dig) har ett liv. När det gäller min kväll ute igår så hade jag roligt. Tack för omtanken! /Dompa

Jag tror att jag är i samma tillstånd som mullegubben var sommaren 2011 då han sov och sov ...
Jag somnar ofrånkomligt tidigt på kvällen och vaknar förstås alltför tidigt men utvilad.
Och i den tidigaste morgontimmer äger jag tiden. Skönt! / mt

Läste lite bakåt i din tråd för att försöka få ordning på några av mina funderingar. Din tråd väcker känslor i mig och jag är synnerligen medveten om att det handlar om mig. Jag delger ändå om än med viss tvekan.

Om jag förstår rätt så har du och din fru helt olika ekonomiska förutsättningar. Det verkar som om hon inte varit medveten om det. Du skriver "så sade jag att huset är mitt. Hon blev paff. För en stund. Sen fann hon sig i det också. Insikter började dock sakteliga trilla ner...grillande, vara i trädgården, lapa sol...inget som blir aktuellt i den trista lägenhet hon kommer att tvingas ta i vårt fina villa- och radhussamhälle. Drömmandet tog ny fart när hon fick för sig att samla ihop till handpenning på radhus...vilket skulle ta henne en evighet. Den tiden tänker förstås inte jag vänta. Någon dag senare förklarade jag därför att hon ska ut snarast möjligt om hon nu vill skiljas, inte gå hemma hos mig och dra...för jag måste komma vidare i min sorgeprocess, och det kan jag inte göra medan hon går där, samt far omkring med väninnorna."

När jag läser i din tråd måste jag påminna mig om att jag förstår dina ord genom mina ögon. Jag saknar hennes röst som förstås bara hon själv har tillgång till. Detsamma gäller ju mullegubben och de flesta andra "hälfter" här på forumet.

Ibland när jag läser får jag känslan att det är du som vet vad som är bäst för din fru. Det är du som ordnar. Det är du som har bråttom nu. Det är något i tonen som gör mig betänksam - "tonen" finns ju mellan raderna och det är ju i det mellanrummet jag förstår dina ord genom mina ögon.

Samtidigt som du skriver så fint om alla möjligheter du vill erbjuda läser jag att livet är på dina villkor.
Det händer att människor är lyckligare i frihet i en till det yttre enkel miljö än i en till det yttre fulländad fångenskap.

Än en gång - det här mina tolkningar och tankar. Jag kan tolkat helt fel men väljer att delge mina tankar. Jag känner mig nämligen övertygad om din uppriktiga vilja och att du vill det bästa för er alla.

I början av din tråd skriver du att du har "ett ganska bra stöd rent allmänt, men troligtvis kan jag behöva stöd i form av AA ändå? För jag tänker verkligen inte ge vika för den här sjukdomen igen, det bara är så. Det är inte värt det en enda dag i veckan." Gör det, gå till AA och tipsa din fru om Al-anon. Du skriver också om en viss villrådighet i hela situationen.
Jag tänker att ni alla är i en kris och då kan ingen se riktigt klart. Kanske du kan ger er lite mer tid?

Hoppas jag inte sårat dig - det är inte min mening!

Adventsglädje! / mt

med anledning av det du skriver till markatta i nanas tråd - om din misstänksamhet och sökande efter ett "legitimt skäl"... Läs din egen tråd från början och försök läsa med en utomståendes ögon. Håll kvar din kontakt med kvinnojouren och ge dig tid. ta dig själv och dina känslor på allvar!

I en annan tråd skriver du angående i relationen:

"Jag har så svårt att se att jag själv ska vara orsaken till att min man hotat mig, talat om för mig att jag är så dålig mamma, att han kallt mig hora, fitta och diverse annat, att han haft sexuella relationer via mail, och även viss fysisk kontakt, att han så många gånger lämnat mig på alla möjliga ställen, att han kontrollerat mig och vem jag träffar, var, när och hur osv. Alkoholen har ju egentligen hela tiden varit lite för stor del i hans liv, men först de senaste åren varit ett problem, men många av sakerna har ju sagts/hänt innan dess.

Och om jag har en del i detta så känner jag nog att jag kanske faktiskt inte vill leva med en människa som får mig att få honom att behandla mig så..."

Lelas har svarat - jag instämmer. Naturligtvis ska du inte anpassa dig till ett sånt liv. Men du ser kanske själv hur svårt det är ta sig ur det när det gått så långt. När båda vuxit in i mönstret "så-här-har-vi-det". Gränserna för vad som är "tillåtet" flyttas allt längre och kränkningarna blir allt grövre. Du har rätten och ansvaret för att skydda dig och barnet från att leva i en sån mijö.
Styrkekram! / mt

i forumgemenskapen Sorgsen. Här är vi, som du vet, många som delar våra bördor och glädjeämnen. Du har börjat röra dig i rätt riktning, vägen är lång och full av upptäckter - det har du säkert också märkt när du läst här.

Arbetsplatser fungerar tyvärr på väldigt olika insiktsfull nivå och kunskapen varierar mycket. Detsamma gäller ledarskapsutbildningar:(

Eftersom du känt dig så väl mottagen på Nämndemansgården - det tror jag att "alla" gör - undrar jag om din man kunde betala en vistelse själv för att få vård så snabbt som möjligt. Jag skriver det inte för att frita arbetsgivaren från ansvar utan för att jag tänker på hans liv och ditt. Dessutom har Adde skrivit, har jag för mig, att bästa resultatet har de som valt och bekostat sin vård själva.

Fortsätt läsa och skriva här. Forumet kan vara till oerhört stor hjälp och när man varit aktiv ett tag fördjupas gemenskapen.

Jag vill också tipsa dig om Carina Bångs blogg. Klistar in en länk där du också får ett filmtips
http://medberoendeinfo.blogspot.com/2012/06/film-when-love-is-not-enoug…

Kram och Adventsglädje i bedrövelsen / mt

Så kan man inte vara med ngn för att vara snäll.
Gå på din magkänsla, det blir bäst för alla tre.
Framför allt konmer DU må bäst av det i det långa loppet
Jag avundas inte dig, skickar en välbehövlig kram!
/A

Live and kicking, bastu ikväll med Norrlands nolla.

Med Adde fullt ut.
Vad glad jag blev att läsa om din dag
på skansen. Du steg i gracerna nu.
En advents kram får du av mig.
Du är min ängel härinne.
Jättekram!
/A

Fick en rejäl backning av frun som kom hem efter jobbet. Det ser ut dom faaaan här.
VAD HAR NI GJORT?

Tre killar hemma............
Man är en slacker!
/A

Ja du, lite trevligaste måste det bli nyktert.
Tänker på sällskapsresan, eis bitte!
Har nog varit så mycket.
Roligt att nu få ett annat perspektiv med att
resa. Glad för din skull, riktigt.
Kramar till dig!
/A

...är så djupt tacksam över att någon överhuvudtaget läst mina ord. Tusen tack alla som tagit del och extra varmt tack till markatta och Lelas för att ni svarat.

Kom just till den opersonliga lägenheten jag befunnit mig i två veckor. Jobbat min sista dag här och imorgon flyger jag hem till maken.
Jag längtar så jag kan spricka trots att jag vet att i princip vad som helst kan möta mig i dörren. Märkligt, inte sant?

Jag vet att han älskar mig men det är svårt att inte bli ledsen/ursinnig/galen/uppgiven över att alkoholen tagit över hela honom, inifrån och ut! Han har magrat kolossalt sista halvåret. Periodvis kan han inte äta alls, naturligtvis de dagarna han fyller sig mest.

För 2,5 månad sen var jag också ute på jobbresa och kände att åker jag inte hem nu, bums, så har jag ingen man mer. Gjorde så och han grät och var så förtvivlad, mot mig menade han att han velat göra fint innan jag kom och 3 timmars varsel var för lite för honom. Jag kom honom nära några timmar och han berättade saker han undanhållit mig, tråkigheter men jag var tacksam han berättade. egentligen saker jag förstått men utan detaljerna.
Jag är så glad att jag åkte för min man lever och han kämpar fortfarande vidare. Maxat destruktiv och ibland är hans bild av omgivningen så skev att jag undrar om han någonsin kommer tänka klart. Jag får ta så mycket skit att syret runt mig försvinner. Häromdagen slutade enda benet gå vidare när jag gick ner för en trappa. Plötsligt slutade hjärnan sända signal till benet om att jag ska böja, sätta benet framför det andra för att komma vidare, total blackout under ett par sekunder.

Trots att jag gör djupdykningar och gråter floder så mår jag bättre sen jag för ca ett halvår sen sakta började vända mitt medberoende. Trots att hjärnan vet att jag inte är orsak så gör ju orden så enormt ont. Att aldrig känna att mina behov får ta plats i relationen. Att det är en berg och dalbana där särskilt dalarna är djupare än stilla havet!

För knappt två månader sen märkte jag att det börjar snurra riktigt, riktigt fort i den där nedåtgående spiralen och tog kontakt med Nämndemansgården. 2 helt enastående kvinnor har jag pratat och mailat med plus att jag tidigare hade hitta hit. Ni har gett mig insikt och bekräftat det jag känt och det har varit/är ofantligt värdefullt. Jag har inte känt mig lika ensam och miisslyckad. Jag har ett bekräftande jobb men när jag kände jag var på väg ge upp det pga att situationen med mannen blivit totalt ohållbar så förstod jag att nu måste jag göra något radikalt. Främst inne i min kropp och hjärna!

Jag säger till honom att kag älskar honom men tar inte mer skit. Jag får såklart tråkigheter men det är annorlunda på det sättet att det går inte in och skär hjärtat i bitar varje gång. Han är säkert lika full med galla trots att jag avbrutit men mina trumhinnor slipper fortsätta vibrera, hjärnan slipper omsätta och sortera. Det känns dessutom lättare och lättare för var gång jag avbrutit honom när jag märker det börjar mala. De gånger han är vresig redan i tonen är det lönlöst att ens ställa frågor eller berätta något alls. Där ligger läget nu i proncip dagligen, vi pratar inte ens varje dag längre. Inga mess inga mail...iaf inte från honom till mig. Gör ont men jag håller mig till min plan.

När han blev utkastad från sin arbetsplats de där 10 dygnen sen, så hade jag kontakten med dem i Blentarp och han tog tacksamt emot hjälpen. Jag kände en lättnad i kroppen, jag hade ingen aning om jag gått runt med en klump i magen så svart och blytung. Jag blev inte förvånad att allt brakade, jag har väntat på det och ärligt hoppats att det skulle ske, ju tidigare destå bättre.

Arbetsplatsen har nog gjort det de trott varit rätt och riktigt sen i somras men jag kände efter några månader att deras välvilja stank! Inte pga dem men av att de köpt en tjänst för att hjälpa min man,en tjänst där en psykolog, helt utan erfarenhet av missbruk, ska göra en bedömning hur "sjuk" han är. På upprag av arbetsgivaren som köpt paketet på nån j---l ledarkurs. Bisarrt! Hur får det gå till så? Lagen vi har om arbetsgivares skyldighet att erbjuda hjälp utnyttjas alltså av folk som vill tjäna pengar på andras olycka? Inte förvånad egentligen men det stinker!!! Jag har frågat väldigt lite men märkte hur illa min man mådde i situationen. Ska tillägga att min man har en position där han under sitt år på arbetsplatsen lyckats öka deras vinster till höjder de inte visste man kunde uppnå. De har sagt han ska jobba mindre men samtidigt fördubblat hans uppgifter. De har tydligt suttit på två stolar och min man bär naturligtvis ansvaret över sitt drickande men de har inte haft en aning om hur sjukdomen fungerar. Inte jag heller egentligen men jämfört med dem så känner jag mig som en ny Einstein! Ibland har jag känt en bakvänd tacksamhet över deras lilla "förstahjälpenkit" för det har skyndat på förloppet men ack som min man lidit. Jag har ofta sagt att jag är så stolt över honom, något han har jättesvårt ta till sig.

Nu är alltså situationen sån att han ska göra en ny utredning. Den andre knickedicken hade menat att han bör nog gå i samtal då och då??? Står inte riktigt i proprortion med att jag åkte hem för jag var rädd han skulle ta livet av sig?! Visst, mannen min är en listig typ men det borde vara belagt med straff och svartlistning på en psykolog som ger sig in och leker med en människa i kris! Eftersom allt var privat så finns det inte registerat på sjukhuset så soc börjarcväl om från noll?!

Svaren jag fått ikväll är tydliga för mig. Jag ska inte vänta och tiga! ;) Tack Lelas!

Min oskrivna plan är att min man ska in på behandling och jag ska hjälpa efter bästa förmåga. Jag lämnar honom inte så länge han är mitt i sjukdomen. När han finns bland erfarna människor så ser jag tiden an, jag har ingen brådska. Samtidigt vet jag att ett liv tillsammans med alkoholen går jag inte tillbaka till, aldrig mer! Jag älskar mannen jag blev tillsammans med för tre år sen och hoppas på ett evigt liv med honom.

Imorgon sover jag i samma säng som honom, hoppas och ber att han är nykter!!! Gode Gud, håll honom nykter imorgon! Amen

Kram på Er alla kloka vänliga människor!

Och vad min stavning anbelangar, jag har en
diagnos dyslexi så tack för att du uppmärksammade det så tydligt och mjukt.....

Känns nog bra att du får dig ett liv, jag och många med mig HAR ett liv.

Livskarusellen är inte att leka med.

Lätt att ta till sponken för att orka med.
Men nej, idag vill jag inte, idag SKALL jag inte.
Adiosos/A

Hej igen!

Medardus, jag riktar mig till flygcert här i din tråd.

Först, för att klargöra: jag menar absolut inte att du har förtjänat att bli behandlad på det viset.

Det jag menar är så här: när vi medberoende spelar med i spelet så bidrar vi till att gränserna för vad som är ok flyttas, långsamt, långsamt, långsamt åt fel håll. Vi säger "sluta dricka, annars går jag" och männen dricker och vi stannar. Männen tänker "jaha, du menade inte allvar, alltså?" och dricker ännu mer. Vi säger "sluta dricka, annars går jag" och männen dricker och vi stannar. Männen tänker "jaha, du menade inte allvar, alltså?" och dricker ännu mer.... Och plötsligt en dag har gränsen flyttats så långt att vi är fast i en rävsax.

Det är inget vi gör medvetet, men det är en del av den nedåtgående spiralen.

Förstår du bättre hur jag menar nu?
/H.

Hej!
Det där får mig att tänka på vad en vän till oss säger om AA i Spanien kontra Sverige. Han överväger seriöst att flytta tillbaka till Spanien (där han bodde under några år, men han är svensk) för att AA där är på riktigt. Där får han ut saker av det som han inte kommer i närheten av här hemma.

Intressant.

Kram!
/H.

Hej Sorgsen! Välkommen hit! Fint att du har börjat skriva och inte bara läser längre.

Jag känner igen mig i det du skriver. Jag skrek till personalen på psykakuten: "Men jag kan inte ta med mig honom hem igen!! När kan jag själv lägga in mig här? Jag bryter ihop om jag måste ta med honom hem!"

Vet du vad hon svarade? "Jaha, men.... då måste du ju kontakta din vårdcentral för att få en remiss hit." Att jag inte slog henne på käften.

Men trots att jag känner igen mig så kan jag nog inte ge dig några svar på det du undrar. Jag vet inte vad du skall göra, eller hur länge du skall fajtas. Kanske är det viktiga är att du kämpar tills du kommer till en punkt där du känner att du har gjort allt vad du kunde. Men var den gränsen går, det vet du nog bara när du når den.

Var rädd om dig!
/H, tillfrisknande medberoende

Nu får du fan ge dig Andreas! Jag högg inte på att VV skrev att jag skulle skaffa en kk. Jag högg på att VV skrev att skulle skaffa mig ett liv! Vilket i mina ögon hör jävla mkt till min nya nykterhet. Var det det du inte "trodde"om mig? Att jag ville ha en meningsfull fritid?

Att du är här för att hjälpa dem som som vill bli nyktra är även det positivt, men låt mig och ev. andra som inte är lika goda leva vidare i våran vardag. Att du tycker att jag ska söka mig till ngn slags porrsurfarsidor istället är lågt... Jag är inte intresserad. Tvivlar på att VV heller är det.

Neutralitet? Vem fan har påstått att jag är neutral? Den dag jag blir det så kan jag lika bra lägga mig ner och dö. Neutralitet är för mig den feges utväg. Att tycka om allt...eller inget.

Försök att behärska dig...öva på din stavning. Öva på lev och låt leva. I all hänsyn / Dompa (som nu ska ut och svinga sina lurviga)

Självklart har båda två ansvar för relationen, men berätta mer om hur du menar att båda har del i det som hänt!!

Jag har så svårt att se att jag själv ska vara orsaken till att min man hotat mig, talat om för mig att jag är så dålig mamma, att han kallt mig hora, fitta och diverse annat, att han haft sexuella relationer via mail, och även viss fysisk kontakt, att han så många gånger lämnat mig på alla möjliga ställen, att han kontrollerat mig och vem jag träffar, var, när och hur osv. Alkoholen har ju egentligen hela tiden varit lite för stor del i hans liv, men först de senaste åren varit ett problem, men många av sakerna har ju sagts/hänt innan dess.

Och om jag har en del i detta så känner jag nog att jag kanske faktiskt inte vill leva med en människa som får mig att få honom att behandla mig så...

Blir så ledsen när jag läser det du skriveR: att man blir något man inte är, att man letar efter hemskheter för att hitta det där hemska som ska avgöra om man lämnar... Jag är ju den där misstänksamma som går och tror att jag ska få veta något hemskt om sambon, och att det ska få mig att lämna - men då är det ju kanske så att jag redan fått nog, jag vill bara ha ett "legitimt skäl"... Åh, det gör ont i mig, hur ska jag orka, hur ska vår flicka klara det? Hur ska jag överleva? Jag förstår ju knappt idag hur jag tar mig igenom dagarna och här sitter jag och sambon och allt är nästan som vanligt... förutom att det snurrar i mitt huvud att jag kanske inte ska leva med honom längre.........