Senaste kommentarerna i forumet

Nä, inget problem faktiskt. Jag tog vid ett tillfälle fram och tittade på dem, när jag hade ett riktigt sug, men det dök i huvudet liksom inte upp en enda anledning till varför jag borde dricka dem, däremot en massa som talar för att jag INTE ska göra det!

Nej, i detta sammanhang tror jag faktiskt att min ensamresa en vecka var riktigt bra: jag kan säga till mig själv att kunde jag sitta därnere på Sicilien ensam en hel vecka utan att ens lukta på en vinkork så ska jag väl inte behöva smyga till mig makens gömda öl här hemma (och där dök sen den lille, nu något kuvade, alkoholdjävulen upp och sa "ja dessutom är det ju bara två varav en, en liten flaska, det duger ju inte mycket till!".)

Jag har också bestämt att vara riktigt ärlig mot mig själv så jag räknar numera nykter OBRUTEN tid. Istället för ett halvår snart så är det bara 3 månader snart. Hm, det känns lite lite. Känns som om jag har varit nykter längre tid faktiskt. Den 11 augusti drack jag senast.

Nästan varje morgon när jag vaknar så tänker jag på vad skönt det är att inte vara bakis! Vad är grejen med alkohol liksom?

Igår begravde en kollega sin son. Han blev bara strax över 20 år gammal och föll offer för missbruket trots att han hade tagit sig ur det. Det känns så sorgligt och onödigt och dumt på alla sätt och vis. Jag kan inte föreställa mig hur det känns att begrava sitt lilla barn, det måste vara bland det värsta man kan vara med om. Samtidigt blir händelsen en påminnelse om vad illa vi människor gör oss själva!! Jag hoppas att hans kompisar som riskerar att hamna snett och som nu dök upp på hans begravning, får sig en ordentlig tankeställare...

Nana, det finns bara en person du kan styra vilken väg den ska gå och det är du. Din väg!
Jag tycker mig se, som hösttrollet, att den här mannen fortfarande har en makt över dig och du kan faktiskt välja om han ska få ha det eller inte. Det handlar egentligen inte om kärlek, tror jag, utan om att man själv behöver komma fram till hur man vill att ens liv ska se ut.

Vem är du? Vem vill du vara? Du kan inte ändra på honom men däremot på hur du själv försöker utöva makt och kontroll, t.ex. att läsa hans sms på hans mobil, kolla hans facebook o.s.v. Det verkar som att du "letar fel" hos honom och det måste vara jättestressande. Det är så lätt att skylla sina egna beteenden på någon annan; "men han dricker ju", "men han ljuger ju" osv men tänk efter, vill du verkligen vara i en relation där du själv beter dig på ett sätt som kränker den andres integritet?

Jag kanske låter hård, men jag dömer dig inte, jag känner igen mig i dig och jag vet hur det kan bryta ner en att ständigt gå och "leta fel". Prova kanske med bara en veckas nollkontakt i alla fall. För mig var det iaf befriande att "bara vara jag".

Kram!

Ibland behöver vi tycka synd om oss själva.. men stann inte kvar för länge i offerkoftan.
Jag tror inte att du ska titta så mycket bakåt i ert förhållande.. Det kan du ju inte ta med dig i alla fall eller åberopa i framtiden.
Just nu, är det bara NU som räknas..
En del tror att de vet "allt" om en annan person, bara för att de känt personen sedan barnsben..
Och visst vore det till viss del bekvämt, om vi inte förändrades.. Då skulle vi knappt behöva prata med varandra.. Men då funnes det heller ingen mån för utveckling.
Även om du hoppas, så kan du inte "göra om" din fru efter dina önskemål och det kan ta lång tid att "hitta sitt jag" (tro mig, jag har letat i över 50 år, och jag är inte säker på att hela sökandet är slut;-D )
Till syvende och sist, så är det ju varken du eller hennes väninnor, som bestämmer, vilken väg hon tar. Lyssnar hon för mycket på dem, så är hon en vindflöjel, som inte hittat sig själv..
/trollis/

Nej, jag låter nog bli imorgon. Känns dumt att riskera något. :) tack för era peppande ord!!

Du har så rätt, höst trollet!
Naturligtvis har min fru rätt till sin egen utveckling. Jag vet dock vem jag blev kär i och vem jag, trots alla bedrövelser, ändå älskat genom alla år. Jag räknar med att hon blir en ny och förbättrad människa, precis som jag börjar bli, och jag hoppas förstås att hon kan få lite perspektiv på alla besvikelser. Först därefter tror jag att det kan vara möjligt för hennes känslor att åter blomstra, och då allra helst för mig...;) Det jag är rädd för är att hon gått för långt i tanken redan, och att hennes väninnor påverkat henne negativt. Just här känner jag mig så ensam, för det är ingen kring min fru eller hon själv som förstår hur och varför jag kämpar för vår döende kärlek. De ser tyvärr bara alkisen och besvikelserna, inte mig. Så, nu har jag fått vara självömkande också, men fan så jag behöver det just nu...

Tänkte bara titta in en liten stund innan jag börjar jobba.
Jag är så oehört glad för alla mina vänner om ni bara visst
vad ni hjälpt mig jag skulle vilja krama er alla.
Jag har blivit beroende av er så jag går in i stort sett varje
dag och vaccinerar mig som du skriver hösttrollet.
Känner mig väldigt ödmjuk idag
Kram alla
Anel

Ja du Dompa! I många år trodde jag att min "gåva", var en förbannelse. Sedan inser jag att även gåvor (precis som de berömda medaljerna) har en baksida..
Sedan får man vackert välja vilken sida man ska titta på..
Att "känna" vare sig det gäller psykiskt eller på annat sätt, är sådant som andra förundras över och ibland är avundssjuka på..
Då tittar de oftast på "medaljens framsida"..
Tänk, säger många, om jag bara vetat, haft en aning (kunnat kika in i framtiden) så hade det varit sååå mycket enklare..
Hade det verkligen det?
Jag är en sån där människa som får "premonitions" (föraningar).. Jag "vet" ibland vad som kommer att hända, MEN, jag kan inte påverka själva skeendet..
I just DET avseendet, önskar man ibland att man inte "visste" så mycket...
På senare tid, har jag lärt mig, att om jag tar till vara på min intuition, mitt "vetande", så är jag mer förberedd, även om jag anar att något "negativt" är i faggorna.. Jag blir inte lika överrumplad..
Däremot hindrar det inte att känslorna blir intensiva vid t.ex. förluster..
Dem måste man bearbeta i alla fall. Och hur man gör det, tror jag är individuellt..
Kram /trollis

Tänker på Villervalles ord och inser att så måste det bli. Precis som även Maria beskrev...tankarna kommer att poppa upp i framtiden. J kommer att finnas kvar i resten av mitt liv...i tankarna och i verkligheten pga. barnen. Det "läskiga" är att min dotter Strawberry är en kopia av J utseendemässigt . Det är iofs. bra för J är ju så mycket snyggare än jag...men ändå lite störande.

Störande tänker ni? Nu har gubbfan verkligen tappat det! Nej, så illa är det inte...bara tankar. Har tittat mkt på min lilla tjej de senaste dagarna och undrat över hennes framtid. Har förstått att vara vacker är inte bara en välsignelse. Tänk om hon träffar en "Dompa" en dag? Vad gör jag då? På sätt och vis kan jag förstå tänket i vissa klansamhällen; Jag VILL ju välja ut en bra karl till min prinsessa :-).

Att ragga på krogen och bekräfta sin manlighet...jag tror att det är mkt vanligt/klassiskt vid skilsmässa. En slags ventil som inte är mig förunnad då jag är alldeles för självmedveten och blyg på nykter kaluv. Inte fan vågar jag ragga...tänk om man får nej? Hur kasserad skulle jag inte känna mig då? Nej, jag får ta mig igenom detta själv. Bearbeta chocken. För det där papperet blev faktisk en chock...trots att jag visste. Fan vad underlig man är...tacka fan för att man söp. Att leva med detta koko som är man själv varje dag är inte så lätt.

GÅVA kallar Tilde det...förmågan att känna och analysera. Jag är inte så säker på att det är en gåva... Det finns stunder när jag önskar att jag bara kunde köra på. Vara så där underbart korkad som vissa människor tycks vara...det verkar lättare rent mentalt. Med det vill jag inte säga att jag är smart...bara att jag kanske tänker/känner för mkt.

Nåja...det är bättre idag. Tack för era tankar om uppbrott och skilsmässor. Som vanligt räddades mitt förstånd av att logga in här och läsa en smula. /R

Hej JyO! Om du läser i forum-delen "förändra ditt drickande", så ser du att mängden av oss "alkies" som KAN hantera alkohol, efter uppehåll är mikroskåpiskt liten..
För de flesta (det finns ett par undantag)av oss, gäller allt eller inget! De som tar sig ett återfall, brukar komma på, att de efter en kort tid är tillbaks, precis där de slutade!
/trollis/

Hej Medardus!
Det är nog tyvärr inte alls ovanligt, att livet inte blir "en dans på rosor", när alkoholisten blir nykter..
Det förändrar ju den medberoendes identitet, precis som du beskrivit..

Många gånger, lovar vi oss själva att vi minsann a l d r i g ska bli som våra föräldrar.. Och så en vacker dag, inser vi att vi ÄR precis som våra föräldrar..
ja, antingen gör man något åt det, eller så förnekar man det också i fortsättningen..

I ditt fall, gör du helt rätt i att "lämna in en kupong".
Men tänk på att "högsta vinsten", kanske inte längre är den du tror!
För i och med att DU har förändrats, så tvingas hon att förändras.. Kanske visar det sig, när hon hittat sig själv, att det inte är kvinnan du egentligen drömde om..?
/ trollis/

NyMan! Jag funderar på om du kanske inte ska skaffa dig en riktig hund. Du tycks ju sakna den? Nu när du lagt ner flaskan så finns det ju faktiskt både pengar och tid över. Tid att plocka dessa enorma korvar som din hund kommer att producera. En tanke bara? Själv hade jag ett jädra kattsug i flera år...och i augusti fick jag min kisse. Ångrar det inte...nu har jag en sängkamrat :-). Nu vet jag ju att du har en fru...men the more the merrier!

Skönt att pubrundan gick så bra. Jag tror att hemligheten i att våga/orka vara nykter i dessa situationer ligger just i att inte mörka. Att våga dricka annat och stå för det vid eventuella frågor.

Tittar in me en morgonkram till mulleholken ;-D/ trollis

Vi skickar inte ut samlad post till alla och vi raderar alla adresser efter utskick.
/magnus

Jag ser att han fortfarande har lite "makt" över dig. Inte så mycket som förut och det minskar hela tiden..
Att "bryta upp" är lite som att dra bort ett plåster.. Man kan göra det snabbt - och det svider rejält en stund.
..Eller man kan göra det långsamt... - svider fortfarande(fast kanske inte lika mycket) varje gång man kommit ett par millimeter, och det tar definitivt längre tid..
Hur man gör, är faktiskt upp till var och en.. Så länge man inser, att "plåstret" inte kommer att sitta där för evigt ;-)

Kram /trollis

Då är jag inne på lille julafton och firar förhoppningsvis 8 vita veckor. Hoppas att jag klarar mig dit och hoppas att jag klarar en vit jul för barnens skull. Skulle var så skönt att komma ihåg hela julen och inte somna framför Kalle Anka.

Så skönt det skulle vara att inte tänka på A hela tiden. Är så trött på skiten!

Kramar N

Tummen upp för den pub-rundan! ;-D
kram /trollis

Morron,markatta, Tilde och NyMan..(och ALLA andra, här finns gott om plats..)
Härligt med sällskap vid brasan ;-) Gör inget att snön singlar ner utanför..
Hunden ja, han har fått sällskap av katt-a-strofen. Katt-a-stofen har lagt sig mellan framtassarna och hunden använder honom som kudde.. Ser rätt lattjo ut, men båda verkar trivas..

Idag tar jag med en kopp choklad med vispgrädde och nybakt bröd där smöret liksom smält ner.. Mer behövs faktiskt inte..
Medan min mor ännu var frisk (hon har tyvärr drabbats av demens) så kunde hon berätta, att i hennes barndom ansågs smör räcka som "pålägg". Att "tvesovla" var absolut förbjudet. Det ansågs slösaktigt.

Minns också att som barn, så fick man ibland stekflott istället för smör på mackan. Själv tyckte jag att det var gott!
Idag plockar jag fram en aroma-lampa (en sån där, där man tänder ett värmeljus under en keramik/glas-skål..) tar vatten och några kryddnejlikor i.. vips, så doftar det lite "jul" inne.. ;-)
.. Oj, missade nästan min käre forumsyster mé klös.. Välkommen till den här delen av forumet ;-D

Men känner igen tröttheten, de första månaderna upplevde jag en otrolig trötthet. Ville bara sova och kände mig som en zombie.
Trodde jag skulle bli pigg och alert när jag slutade och så blev det tvärtom.
Men kroppen behövde nog det, för att reparera sig för det gick till slut över.
Så det behöver inte vara antabusen utan kroppens reaktion på att äntligen få vila från alkoholen.
Grattis till dina 8 veckor!

och tänkte i går kväll att Valborgsmässoafton som blev en sorts katastrof med återfall är den dag som bidrog till den avgörande vändningen.

Tack vare situationen med "rätt" människor närvarande kom mannen iväg på sitt första AA-besök. Den 14 maj i tryggt sällskap i stora stan. Två möten för säkerhets skull. Nu betyder hans hemmagrupp mycket. "Jag är så glad för min AA-grupp" sa han igår kväll. På fredag ska han ha ansvar över nycklar och kaffe eftersom flera "trotjänare" är bortresta eller annars inte har möjligt att närvara.

Tacksam, tacksam är jag över livet idag. / mt

Tack för datum! Undrar om ni kommer att skicka ut samlad e-post - i så fall behöver man väl skapa sig en anonym adress eller hur? / mt

Att så snart papegoj kräket kommer på axelnskall
Jag läsa minst 10 minuter i min tråd.
Bra deal, tack för.den televerket!

Lite siffror då: 9-14-20-7-2-3
/A

Kramar som brev på posten...........
/A

Min kille(särbo) sa till mig vid flera tillfällen att jag skulle lugna mig med ölen,,jag drack ju över min förmåga och mycket minnesluckor kom på köpet så att säga.,nu har jag börjat med antabus för lite över en månad sen..han sa snällt och bestämt att jag vill inte ha ett liv och ännu mindre flytta tillsammans med dig när du inte kan stoppa när det räcker så att säga..så nu har jag gett oss mig och barnen en chans till att bryta det gamla...Just nu känns det som det går hur bra som helst, men tanken slår mig..ska jag leva mitt liv på antabus?,,kommer jag fixa det utan dem?..jag trodde aldrig jag skulle behöva kalla mig själv för alkoholist...men dagarna kom allt tätare med en öl i handen och mängden per varje tillfälle ökade med det..Nu vet jag inte hur ofta hur mycket du dricker??..(vilket kanske inte har betydelse egentligen) när problemet i det hela är ett faktum ändå..men jag kände själv långt innan att jag tog mycket mer än vad man borde normalt ...Jag hoppas att det kommer gå bra för dig..och styrka måste man hitta på något annat sätt en alkoholen...//Anni

Dina ord känns som mina egna i det du skrev där...Nu var det ju några år sen,,men nu är jag här.
Och i det du skrev känner jag igen mig själv i...

Jag började med anatubs 19 oktober i år,,och har de senaste två veckorna haft en helt otrolig trötthet och har precis tänk tanken också...om det är antabusen?..trött kan man ju vara i all ära ändå.eller också är det att kroppen kanske rensas ur så att säga?..
Men att ta antabus och inte behöva tänka tanken att man "måste" in på bolaget är såå jäkla gött!!..att bara kunna ta bilen när som helst för första gången är ju det en stor frihet och faktist samma känsla som den dagen man fick körkortet i handen :-))Lyckokänsla!
Jag tar antabus tre gånger i veckan vet inte hur det vanligtvis burkar ordineras?..någon som har på något annat sätt?

Det här är den längsta period jag vart ifrån alkohol(sens jag vart inne i skiten så att säga) och visst rastlösheten var otroligt stoor i början,,och även nu också..så trötthet blandat med rastlöshet är härlig mix :-/..känner någon igen sig där?