Senaste kommentarerna i forumet

att det skulle bli problem. Kanske hade jag okayat det i mitt undermedvetna?

Vill ta nya tag, för som Santorini skrev i sin tråd, så är fördelen med alkoholen sedan länge passerad när man blivit beroende.

Ja så var kalaset avklarat.
Lätt hänt, hoppas det funkar med antabus för dig.
Själv ger det mig nåt kolosalt att bara skriva och läsa här.
Du hade ju fått bra styrfart på kajutan, den där grynnan var rätt svår att undvika.
Den fanns med på sjökortet, och du visste om den.

Du snavade lite, men sådant go du visade, en härlig fläkt.

Som sagt från början, jag gillar din energi!
Nya tag!
/A

Tack för att du hörde av dig - men känn inte att du "måste", ta det när du orkar.
Försök ta hand om dig och varandra - det gör ni säkert. Kram, kram / mt

du är en pärla!

Egentligen är nog mitt största hot "själv är bäste dräng", för det är nog bara fåfängt att tro att jag ska fixa detta på egen hand.

jag känner igen hennes tankegångar. Är det KBT? Jag håller på Trollis, hon har tänkt till. Lita på henne, Andreas. Jag själv är fortfarande aktiv alkis med kidnappad hjärna, så jag kan inte hjälpa dej hur mycket jag än vill.

Ta hand om dej!

Kära vän, vad jobbigt! Starkt av dig om du söker hjälp, men sparka inte på dig själv. Känn dig inte misslyckad. Jag tror oxå att du drack hejdå till alkoholen. Jag tror att det viktigaste är att inte tappa fokus och att veta vad man vill. Kram till dig från mig!

Du och jag har så mycket att ge varandra av erfarenheter och livsmod.
Snälla? Stanna?

Mvh en ganska stukad MB

Alldeles för mycket frestelser, spiken i kistan blev födelsedagsskålen som bara MÅSTE vara alkohol i. Sedan gick jag i spinn, vet inte riktigt vad som hände, förmodligen skulle jag dricka hejdå till alkoholen, full som jagvetintevad, sov till halv fem söndag eftermiddag. Suck. Ångest. Har ringt mej sjuk till jobbet, måste bena ut mej själv och våga ringa till kommunens hjälp för alkisar. Vill nog testa antabus...

Fia, jag är nog ingen vidare bra förebild... Men jag tänker på dej!
Kram!

..och dax för lite av veckans reflektioner, jag summerar som vanligt min vecka för att kunna lägga dossierna till sina respektive fack för färdigbehandlade tankar...

En intensiv vecka med att läsa "allt" på nätet om HSP (Högkänslighet), det kändes väldigt rätt på en gång och jag gick upp det precis som jag brukar, fullt ös..
Idag har det sjunkit in lite mera, och det känns inte som ett lika hett ämne längre, trots att jag bara ville skrika ut det först, .."här kolla!, det här är jag!!!"

Naturligtvis ligger det kvar i mitt minne, och jag ska mera sakligt söka vidare när det har lugnat ner sig lite mera i mina sinnen, för jag blir sällan riktigt objektiv förränns jag kan vrida det till både min för och nackdel, allt måste vägas in, vad är sant, vad är det inte?
Annars skulle man lätt kunna kalla mig blåögd...

Men att det stämmer, det råder det ingen tvivel om, jag ÄR en HSP-typ, inga tvivel..
Men att jag ska behöva missionera ut det själv för att det är ett sådant okänt begrepp bland mina vänner, Nä!, det orkar jag inte med, tänk om det blir en "fluga",
vad dum man skulle känna sig efteråt, inget "Evergreen" här inte..

Läser naturligtvis i alla trådar om hur dagsläget är för oss alla,
med tungt hjärta läser jag också om hur läget är med vill.sluta och tjejerna.
Jo jag håller med alla, alla synpunkter är viktiga och verklighet för de som skriver det.
Men jag tar inget parti, tänker inte lägga mig i diskussionen eftersom jag inte har tagit någons enskilda sida...
Konflikträdd?, jomenvisst, lugnet går före tvisten, så har det alltid varit runtomkring mig.

Kan bara som en liten anekdot bara berätta en liten episod ca 2 år innan min nykterhet.
Detta har inget med vill.sluta att göra, utan en reaktion jag råkade ut för..
(Känner ändå en viss likhet med situationen)..

Jag var medbjuden på en darttävling hos en relativt ny kompis via omvägar från en annan polare.
Förstod inte varför, när jag i verkligheten suger på all form av spel & tävlingar, men jag tänkte antingen så blev jag bjuden för att jag är så jävla trevlig, eller så vill de ha någon som direktkvalificerar i bottenskiktet, vilket spelar inte mig någon större roll, för jag hävdar aldrig att jag är bäst på någonting, men jag är duktig på att munhuggas när jag är onykter...

Jag tackade ja, och det bjöds ju på en hel del öl, och när man inte är duktig på spelet så var jag desto bättre på att dricka bira..
När finalen var avklarad och jag vann (bakifrån listan) så blev det ju en manhaftlig bastu,
och däri fick jag min livs största funderare när en snubbe säger...

"Men för fan Berra, har du aldrig lärt dig någon gång att hålla käften, du snackar ju för fan på inandningen också, håll tyst och låt oss andra föra en konversation utan att bli störd av dina inhopp och avbrytningar hela tiden.."
Jag blev tyst, förlägen och tittade ner i golvet, har aldrig blivit så tillrättavisad i hela mitt liv av en okänd vän(Vän?), sårad och väldigt kränkt gick jag ur bastun, satte jag på mig kläderna med svettpärlorna rinnandes på ryggen och tänkte, nej fan...nu går jag hem, de vill inte ha mig här längre..
Men för att inte verka otrevlig mot snubben som anordnade tävlingen, så satte jag mig i soffan med de andra snubbarna och väntade bara ut tiden, när förste säger att han går hem, då blir jag nr 2.

Det drog ut på tiden, och jag nickade till lite, vaknade av att höra "..äntligen blev det tyst på den där jäveln.." och samtliga runtomkring mig verkade bara att hålla med...(låtsassov..)
Så jag blev offentligt hånad ännu en gång, men nu med alla runtomkring mig...
Jag tänkte varför gick jag inte när jag så väl tänkte det första gången?
Varför utsätter du dig för det hära?
Res på dig och tala om för de andra att de är jävligt otrevliga, och att de har sårat dig ordentligt och nu kan de fara åt helvete, själv tänker jag fara hem...
Men gjorde jag det?
Nejdå, jag satt lugnt kvar och låtsas-sov någon timme till, innan den förste skulle gå hem.
När han väl sa att det var dags, hann jag rejsa om honom i hallen, sa ett snabbt hejdå och slog igen dörren..., hann aldrig höra ett svar, och jag brydde mig inte heller..

Aldrig mer..
..Skulle jag utsätta mig själv för detta..
..Skulle aldrig mer sätta min fot där mer..
Skulle hata dessa elaka människor för evigt, jajemän..

Lyckade så bra med att förtränga dem att en kille pratade med mig i kassakön på Ica helgen efter, och jag kunde inte placera honom alls, han var liksom "bortraderad" i mitt minne..
Han var en av "dem", och jag skulle våga säga att det inte var alkoholen som tog bort minnet...

Så är det att vara en känslomänniska, och inte veta vart gränsen går (när man har druckigt).
Och att reagera starkt på vad andra har sagt åt mig, förnedrad och lättkränkt.

Är jag en sådan fortfarande, jovisst!
Skillnaden just nu är att jag inte längre dricker alkohol, och överreagerar inte lika mycket.
Min livsituation med depression och hela baletten har gjort att jag måste lära mig ta hand om hur mina reaktioner fungerar, och jag har ett bättre skal idag som skyddar mot hoten.
Samt att jag har försökt lära mig varför jag reagerar som jag gör, vad gör jag för fel?
Ta hand om situationen direkt, rannsaka mina känslor omgående, reflektera och arkivera!

Precis som jag gör på Söndagskvällar, arkiverar veckans händelser...
Sparar de goda minnena, försöker lära mig av del dåliga händelserna och tömmer papperskorgen.
Inget må's bra av att kånka på vidare i onödan, ryggsäcken är tung nog ändå...

Kommande vecka är en väldigt speciell vecka, nyfiken och rädd på samma gång.
Ledtråden är 49,9917808...

/Berra

Antingen hoppar du tjejkvällen, som Maria säger, det kommer fler, eller så säger du helt enkelt att du väljer att inte dricka just nu, att du tycker att det blir lite för mycket ibland och du vill vara pigg eller nåt. Jag brukar säga att jag mår bra av att inte dricka alkohol, det är liksom ingen som ifrågasätter det!

Och du, det där funderandet, dricka lite, dricka normalt - sådana funderingar har bara vi med PMS, normaldrickarna funderar inte i dessa banor!!

P.S. Minns inte vart jag såg det, PMS = problem med spriten och det har vi ju ;-)

Spretiga känslor nu.
Hennes vänstra halva vill försöka så mycket..
Vill titta, vill röra handen.
Men höger.. är liksom, "död".

Ca 100 småblödningar i hjärnan.
Jag hör, men förstår inte helt.

Låt ljusen brinna!
Kramar om er.

Sorgsen, du skriver "Visst ordnar sig saker, men inte av sig själv, någon måste hålla i rodret". Så sant, så sant.

Och det får mig att tänka på en berättelse som jag gillar...

En by har blivit översvämmad. På ett tak står en man och vattnet stiger runt hans hus. Han ber till Gud: "Rädda mig!"
Efter en stund kommer en roddbåt, och den som ror ropar till mannen att hoppa ombord.
"Nej" svarar han, "jag har bett till Gud att han skall rädda mig så jag väntar på hans hjälp!" och roddbåten ror vidare.

Så kommer det en snabb motorbåt.
Mannen som kör båten ropar till mannen på taket att han får plats i båten.
Men, mannen på taket vill inte åka med. "Jag har bett Gud att rädda mig", säger han.

Så kommer det en helikopter över hustaket.
En ytbärgare vinschas ner och sträcker ut handen till mannen på taket.
Men, inte heller nu vill mannen följa med. "Jag har bett Gud att rädda mig", säger han.

Så dör mannen på taket, och kommer till himlen. Där möter han Gud och säger:
"Jag bad till dig att du skulle rädda mig. Men varför kom du inte? Jag har trott på dig hela mitt liv, och försökt vara en
god medmänniska. Men när jag behöver dig, då kommer du inte?!?"

Och Gud svarar:
"Vaddå kom inte? Först skickade jag ju en roddbåt, sedan en motorbåt och till sist en helikopter.
Men du ville ju inte åka med!"

Det är ju så. Vi måste agera också. Kram och godnatt!
/H.

Det kommer fler tjejkvällar, men nu när man är nynykter så kan det vara bäst att inte utsätta sig för situationer som kan bli jobbiga och som kan locka till det där glaset.
Jag tackade nej till sådant den första tiden, jag känner mig själv, det hade blivit för svårt att stå emot.
Bli sjuk i sista minuten, kan hända den bästa. När det blir dags nästa gång så kanske man hunnit bli starkare eller så avstår man tills man känner sig stark i sin nykterhet, det är viktigast just nu. Fester kommer alltid igen.
Kram!

Hej igen!
Jag vet hur mycket det betyder att få stöd av andra som har "gått före", för jag hade absolut inte varit där jag är idag om jag inte hade träffat på dem. Jag vet vilka de är som har betytt mycket för mig, både här på forumet och i andra sammanhang. Och om jag kan få ge det vidare, så är jag mer än glad för det.

Så skönt att läsa att du börjar stå upp för dig själv, flygcert! Du börjar sakta men säkert behandla dig själv med respekt, och det kommer att leda dig framåt. Fortsätt så här, även om det känns jättejobbigt. Det är rätt väg som du har börjat trampa.

Kram, alla.
/H.

Det var min första tanke, självklart hoppas jag också att avsikten är god.
Är nog av naturen lite misstänksam, tycker tyvärr det är sällan ngn gör gott bara för att.
Men det är mitt problem och ngt jag får jobba på.

Glad att fler tyckte att det gått för långt, vi är ju vuxna människor och ska inte mobba ut ngn ur denna grupp. Vi som upplevt utanförskap och skuld och framförallt skam ska inte skapa det här hos oss. Vi har alla kampen mot alkoholen både vi beroende och ni som är medberoende, den kampen räcker gott tycker jag.

Kram!

Det är ett gift. Vi är indoktrinerade sedan generationer tillbaka att vi ska dricka. Om man tittar på andra kulturer så finns det inom de flesta ett behov av att berusa sig med något. Varför då?

Liksom du har jag inte skrivit listor för/emot. Har tänkt göra det men jag ser ju på en gång att nackdelarna är så övervägande och allvarliga så det blir ju bara larv och hyckleri att skriva något positivt.

En sak är dock säker: "normala" människor håller inte på och funderar så här. De ifrågasätter inte varför man skall dricka, varför det är normalt att dricka men kanske är det för att de inte har anledning att göra det?

Har du läst Äntligen full kontroll av Allen Carr? Han har intressanta teorier om detta inlärda beteende som vi har, vi är som flugor som går ned oss i köttätande växter - trots att vi känner till faran kan vi inte låta bli...

..tack, jag kommer vara som en svamp. Ta in och lära så mycket jag förmår!
Ser fram emot all hjälp jag kan hantera.

Varm kram till dig!

...tack för omtanken.

Jag ser så mycket framemot morgondagen och veckan.
Jag har laddat väskan med näsdukar och böcker, varma skor och pyjamas ( ska tydligen sova i sovsalar, lite scoutkänsla) ;)

Ingen vet vart jag ska, jag går bara i ide, för första gången i mitt liv en vecka för mig själv och för min själs skull.

Ibland blir jag irriterad på folk som säger att "allt ordnar sig".
Visst ordnar sig saker, men inte av sig själv, någon måste hålla i rodret och det kostar ibland omänskligt mycket.

Bara du vet hur mycket du orkar. Var inte rädd för förändringar, med dem kommer nya öppningar man inte kan se.
Valen är många och fel gör vi alla men det går alltid göra om och försöka göra bättre.
Ingen kräver mer, ingen mer än vi själva.

Varma styrkekramar till dig

...dina ord och din berättelse stärker mig i min situation.
Trots att vi alla här lever i unika miljöer så har vi ju samma anledning att finnas här.
Oavsett vilken sida vi står på, vilka trådar vi känner mest samhörighet i så har vi alla en gemenskap.
Den gemenskapen ger mig styrka och jag är så tacksam över att jag får ta del av din berättelse.

Rädsla är svårt att tygla och ingen har varit räddare än jag. Så känner förmodligen de flesta som står i ogreppbara problemställningar.
Min rädsla har bott/bor med mig i drömmarna, i sömnen är jag jagad av människor och djur, ropar på hjälp,
skriker så jag tappar andan men ingen märker för inget ljud kommer ur min mun.
Jag finns men ingen bryr sig. De drömmarna har följt mig i decennier men lugnat sig sen barnen blivit vuxna.

När vi separerade så hade jag börjat plugga så därför fanns jag på "neutral" mark och började bygga upp ett nytt livvid sidan om
bymentaliteten vi bodde i som familj. Det tog 10 år för mig att känna mig accepterad i hembygden och fortfarande finns det de som baktalar, men
de människorna kommer man aldrig ifrån.

Jag var inte stark, inte starkare än andra men jag var/är envis som synden.

Ingen kräver vi ska orka mer än vi kan. Barn har överseende, vuxna kan vara svårare- min erfarenhet är att det i alla fall tar längre tid. Om man gör saker utanför ramarna blir man bedömd av den stora, vuxna massan. Jag förväntade inte de skulle förstå, däremot satt jag gränsen vid att mina barn inte skulle behöva ta skit.
Det fick de emellanåt, jag kunde inte ändra andra men jag visade baren att jag inte accepterade handlingarna.

Tänker på dig!

Varma kramar

...sådana kan man gärna dra av egna reaktioner. Om man törs... ibland är det läskigt eftersom det inte är alltid det fina man ser. Håller med ovan talare, du är här för din egen skull - välkommen att plocka russinen ur forumkakan. Tycker du inte om russin? Nå så hoppa över dem då!!

Hälsningar Legolas ;-)

Jag är jag, jag vet hur jag skall vara jag!
Kan vara nyttigt att få klarhet varför folk blir rädda när man tar plats.
Hopas och tror trollis inte har baktankar.

Men man får hela tiden akta sin rygg.

Tar emot alla råd jag kan .
/A

och sitter i ensamhet en lång stund. Känner en oro... har känt den gnaga hela eftermiddagen.
Ljuset brinner och ett spår i mina tankar finns hos dem omkring Törnrosa. Ibland kan vi så lite vi människor - jag gör det jag kan och det får vara gott nog. Ljuset brinner med stadig låga...

Nu, snart ska jag sova... nära, nära den närmaste i mitt liv och vara tacksam för allt jag har.

Det är lungt Mammy Blue! jag vet att det blir svackor både nu och då!
Jag var i en skade svacka i början på 2012 och det har varit ett jäkla slit för att komma i gång.
Men det börjar ordna till sig nu.
Trägen vinner

Kämpa på // Paron//

Hoppas du får en bra och lärorik vecka. Ta hand om Dig! /A

Du är still number one, här...........
Jag är jag, jag går min väg.
INGEN gör d det lika bra som jag!
Jag är bra, jag är bäst på att vara jag!
Min självkänsla är det inte fel på.
Men att förstå varför folk blir rädda och oroliga när man tar plats kan vara nyttigt att förstå.

Detta har varit lite av min styrka i mer ljusskygga situationer.
Men endå, känner mig lite "lurad" om det skulle vara så som du antyder?
Jag hoppas och tror inte trollet har några baktankar.
Men men, den som lever får se.
Ser fram emot att få faca dig på konventet.

Jag kommer mer fokusera på mig och mitt välmående. Mycket med min insikt är tack vare Trollmorsan.

Du Maria är världens ängel.

Tack för att du finns, JAG har dig att tacka för mycket!
/A