Senaste kommentarerna i forumet

Ja Berra. Det är helt fascinerande att läsa om din förvandling. Det är en helt annan ton i inläggen, tom när du är lite förgrymmad.. :) Men det här med att fylla sin tid? Jag fyller ju upp min tid med mina djur och skam till sägandes så älskar jag att handla nya hästsaker hela tiden... :) Berikande intresse är ju aldrig fel, och vi behöver använda våra kreativa krafter.

Fenix! Som jag tänker så har du nu gjort otaliga försök, varför inte gå till läkare, beroendeenhet eller nåt liknande? Få antabus utdelat. Kanske få annan medicin som komplement. Få en samtalskontakt, kanske en 12-stegsbehandling, KBT eller liknande.

Både jag och Berra som har klarat att vara nyktra länge har fått och tagit emot hjälp.
Ibland tror jag att så länge man inte söker hjälp så vill man ha optionen att kunna dricka kvar! Kanske alkojäkeln som spökar i det undermedvetna.

Det är ibland skrämmande för jag kan ofta se långt i förväg när någon här är på väg till ett återfall, det hörs i tonen på inläggen, och ofta är det när personen börjar prata om att sluta med antabus och klara det själv. Så jag säger till alla: lita inte på er själva den första tiden, beroendet är starkt och suget kan få den bästa på fall, ibland arbetar hjärnan omedvetet på att få oss till att dricka igen. Det är inget fel på karaktären eller på att ni har ångest i botten eller depression eller liknande, det är för att hjärnans receptorer vill ha alkohol! Den kan hitta på vilka ursäkter som helst för att få oss att dricka. Dess egna transmittorsubstanser är ju undanträngda och i obalans. Belöningssystemet funkar inte, vi mår piss, och hjärnan vill ju må bra, till varje pris. Analysera inte dessa känslor, acceptera dom och DRICK INTE utan låt hjärnan läka igen.

Hjälp hjärnan att finna välbefinnande igen genom att vila, äta nyttigt, göra roliga saker, kramas mkt, motion, prata med nära och kära, läsa, lära om missbruk och vad som händer i kroppen. Avslappningsövningar, mindfulness, yoga, meditation. Naturupplevelser. Positivt tänk och tacksamhetstänk.

Gör allt detta trots att det tar emot i början. Gör det som en daglig läxa. Hjälp hjärnan att komma i balans igen. Det funkar!! Men det tar tid och det gäller att vara tålmodig.

Ha en underbar helg!

Pia

Kanske lugnt för dig, men inte för mig. Tänker säkert xxx per dag på Berra och hans väg från ångest till ett mentalt närvarande liv. Du är en oerhört inspirerande kraft till att jag vill bli som du, dvs bli den jag vill vara. Begravning av min mor i helgen, skjuter klokt (?) upp min avslutsdag till att bli påskdagen. Min sista dag att dricka alkohol har jag tänkt. Hur tänkte du Berra inför den sista dagen?
Glad för att du och så många andra finns här för att tända gnistan,
/Fenix

Hej Hej!

Lugnt i tråden idag...
Känner mig lite ensam, faktiskt...

Så jag pratar av mig i någon form av monolog, hoppas att det finns någon läser det...

Vi (jag & frugan) var hos shrinken igår, vi skrattade allihopa säkert 3/4 av tiden...
Låter det märkligt, nejdå, vi har våran vägledare i tankarnas banor, och hon benar upp våra
förbättringsområden, hjälper oss att se problemet från en annan synvinkel..
Och det funkar så bra, det man tidigare hade trasslat in sig i felaktigt tänk, kan hon reda upp...

Vi mår så ofantligt mycket bättre nu båda två, vi öppnar oss mera inför varandra...
Och våran ömsesidiga förtroende har verkligen fått sig en skjuss framåt...
Tänk en sådan skillnad det är nu mot då, allt var då bara ett kolsvart mörker..
Ingen glädje, bara problem, och tog man bort ett som dök det upp ett annat...
Den negativa spiralen, ni vet...

Idag pratar vi med varandra och anmärker på det som känns fel, det blir lite av en familjenterapi.
Shrinken blir den opartiska personen som är den tredje mannens åsikt...
Och på hennes ord litar man på, för hon har ingen egen vinning av att ta någon annans parti..

Därför blir det glatt när vi går till henne, man längar dit för att man vill ta upp en ny grej,
och att vara ärlig mot sig själv, rakt och renhårigt...

Man vet om en mindre bra grej hos sig själv, som man vill ta upp...
Vi diskuterar det i grupp, frugan ger sin synpunkt på det hela, jag min...
T.ex som att jag älskar att shoppa elektronikprylar, mitt mecka...

Svaret blev att jag är en "fyllare", en som försöker fylla upp min tid med nya saker,
och fylla mig med nya kickar, alltså har kvar lite av mitt missbruk...
Så jag har bytt ut mitt beroende mot annat, i och för sig "nyttigare" grejor, men ändå..

"Tänket" finns alltså kvar, jag har inte blivit av med det...hmmm!
Det måste jag fortsätta att "behandla" mig mot.., inte glömma bort att det finns ett sug!
Det kan tydligen yppa sig på flera olika sätt..

Samtidigt som det är "skönt" att veta att det finns kvar, att jag inte kan lägga ner garden...
Jag måste helt enkelt fortsätta hålla koll på mig själv, lite läskigt..
Det tar bara lite annorlundare former, en utveckling i sig självt.

Så där har jag lärt mig lite nytt om mig själv den här veckan, att våga se...
Man utvecklas hela tiden, och det är bra om man hinner med att analysera det...
Se att det går framåt, men vissa ränder finns ändå kvar...

Men jag är inte mindre lycklig för det, skönt att jag fick reda på det, så att jag kan hålla kollen..

Men vet ni?, det är ju löningsdag idag, och jag ska genast börja missbruka...
Hittade en fantastisk N-router på 300Mb på en närliggande elektronikbutik, SKA HA!
Nu har jag dreglat tillräckligt i en och en halv vecka, så jag gör slag i saken!
Allting är bättre än att bränna kulorna på brännvin...

Så nu kan jag ändra mitt alter ego från "A lonely walker"...till..."A lonely wanker.." haha!

Mors Berra

Hej Vana!

Jag läste precis på din tråd om ditt jobb, och jag är glad att du ser det som en möjlighet, tänka vad skönt att få vara "ledig" ett helt år, med full lön...
Jag skulle också ha tytt det så, en möjlighet...
Njuta av tiden för dig själv, se möjligheten att finna en bättre arbetsplats...
Du kommer ju att ha gott om tid till detta i alla fall...

Ja man kan undra hur det ser ut på våra arbetsplatser numera...
Anställningsskydden lakas ur mer och mer, allt ska privatiseras och bli billigare på entreprenad...
Jag får inte ihop det, hur skall ett dagis som privatiseras kunna bli billigare i egen regi...
Det lär ju knappast finnas en budget för underhåll av lokalerna t.ex.
Den enda fördelen jag ser att företaget blir litet och administrationen därefter...
Allt verkar så kortsiktigt tänkt...

Lite som våra städföretag på jobbet, vi tar in det lägsta anbudet...
Det städas ordentligt i 3-6 månader, sedan "smörar" de för några andra nya uppdragsgivare
och slarvar ordentligt på vårat företag..
Precis som om de lägger upp avtalet på att de kommer att förlora det till nästa omgång...
Och då ska det förhandlas med ett nytt företag, och de ska läras upp på lokalerna och läxas upp där de missar hela tiden, skitjobbigt!

Inte undra på att folk tar till flaskan...

Jag har mina egna värderingar, och har växt upp i ett arbetarhem där mina förfäder slogs för att få till en fackklubb, med hotelser till livet i seklets början...
Kanske är jag gammaldags och alltför "röd" i mitt tänk, men jag har anpassat dem så gott det går till dagens arbetsmarknads-tänk, jag har förståelse men samtidigt inte...
Vill att alla ska ha shyssta och rättvisa arbetsvillkor, och att det ska vara en dialog på jobbet.

Men som sagt vi splittras allt mera, och spänningarna på arbetsplatsen kan ibland göra det olidligt, vi har inte den gemenskap som fanns tidigare...
Eller så är det som så att jag inte längre hänger med i svängarna, vad vet jag?

Huvudsaken att jag har mina innersta värderingar, (..som ibland kan ruckas på...)
Men att jag står för dem, det är en del av mitt liv...

En sak ruckar jag inte på dock, tänker inte förvärra min sinnesstämning med alkohol...
Där går gränsen, här och nu!

Mors Berra

Vad är det för arbetsplats du jobbar på Berra!!!!!!!verkar vara rena vildavästern jag förstår inte detta i våra moderna tider : /

Hehe bra gjort Berra!

Tja Bah!

..minns ni vad jag skrev om för ett par veckor sedan,
att det "händer" en massa "saker" på jobbet..?
Och att jag just då inte orkade i skrivandes stund prata om det..

Det pallar jag nu...

Ni som läst mina "dagböcker" bakåt vet hur kasst jag har mått,
och hur kämpigt det har varit på min arbetsplats när man känner sig utsatt...
Allt hänger ihop med deppigheten, att inte få den bekräftelsen man behöver som kollega ibland.

Jag blev ju som jag skrev "förbannad", och ville "hämnas" på min arbetsplats...
Hursomhelst, det blev ett j...la liv i alla fall...min "payback-time" fick oöverskådliga former...

Vår arbetsgivare hade ensidigt sagt upp vårat kollektivavtal, utan att meddela oss om detta...
Till saken hör att vi har inte fått en enda lönerevision på snart 10 år,
vi har legat lågt för att hjälpa firman att överleva, och istället för att "belöna" våran givmildhet
så gjorde de precis tvärtom, klippte den enda livlina vi hade, kollektivavtalet...
Den skulle löpa ut nu i månadsskiftet, och våra anställningsavtal skulle skrivas om,
till ännu mera försämringar...

Nu var vi några gamla i gården som ansåg att nu hade firman förbrukat sitt förtroende...
Vi har absolut ingen facklig klubb, det är ingen som vill ta tag i surdegen, för hamnar man inte
i trångmål med ledningen så får man bastning av sina kollegor...
Och firman har lyckats med sin "svågerpolitik" att knyta några av medarbetarna närmare
chefspositionen, med högre löner och andra avtal efter eget tycke...

Så splittringen var total, de som ville få arbetsgivaren att skriva på ett nytt avtal, och de
som motsatte sig detta (eftersom de hade bättre avtal, och deras smyghöjningar skulle blottläggas...
Så vi satte igång och "eldade på" frågorna varför vissa var så aviga till kollektivavtalet,
det blev väldigt högljudda samtal både här och där, vissa kunde inte längre fika tillsammans
och vi fick ett "rött" och ett "blått" gäng...

Det blev så eländigt att chefen skrev två rejält arga mail, och ett snabbt inkallat extramöte
där han bad oss alla att hålla käften i enkla ordalag, annars fick vi sparken!!!

Han ville alltså kväva och kuva oss ännu mera, vilket gjorde "järngänget" ännu mer bestämda...
Det var nu Berra tog kontakt med de båda fackförbunden centralt, och "skvallrade"...
För vi visste att vi hade rätt, vårat kollektivavtal gällde ju månaden ut...

Och nu ville vi dessutom ha våra (snart 10 års) eftersläpande löner också, retroaktivt!
In kommer representanter , lyssnar på oss och ställer kraven på ledningen...
I en "het" debatt med VD'n...
Brott enligt kollektivavtalen, en bot på 100 000 kronor!!!
Nu blev det en förhandling, och firman gav med sig,
vi får vårat kollektivavtal i alla fall, men under lite nyare former...

Och det blev helt "tyst" mellan gängen, när det blev ett faktum...
Fler har kommit till informationsmötena, och vi börjar kunna förstå varandra lite bättre..

Så nu känns det bättre, jag visste att jag hade rätt, och ingen "förtrycker" Berra längre..
Jag talade om min ståndpunkt med chefen på utvecklingssamtalet, och hans förhållningsätt
har fått en lite mer respekterad ställning numera..

Jag är fortfarande "låg", men mucka aldrig med någon som är deprimerad...
De vet "var" var man får in bästa träffen, där det gör som mest ont...
Vi vet vad smärta betyder, och hur man slåss mot den...

Mors Berra, 1-0 till det respekterade livet...igen!

ja Berra visst är det så

Tack för att ni finns..!

Genom att läsa i trådarna så hjälper ni mig att uppdatera min nykterhet...
Jag behöver den hjälpen att påminna mig vad som händer när man dricker/har druckigt...

..och jag saknar den inte, när jag känner igen mig i era beskrivande ord...
Jag minns och känner hur det knyter sig i min mage, minnena kan ibland försvagas,
men med de rätta meningarna så kommer de tillbaka, och det gör ont, ..mycket ont..

Jag gör rätt, jag vet det, innerst inne...
...men kan heller inte blunda för de små lockrop som kommer smygandes, då och då...
En liten tvekan, ett sorts drömmande, en form av längtan, ett beroende...
Man trubbas av emellanåt, och sänker sin gard, i tron om att det är "över"...

Men det går aldrig över, kroppen minns allting, och alla lösa trådändar är så lätt att
att börja nysta upp igen, man tar vid där det en gång slutade...
Att det ska vara så svårt att komma ihåg, hur det kändes...

Att leva är inte lätt, och sedan hur man tillåter sig styras av något helt annat, är sjukt!

Jag vet vart jag står, och vart jag vill, men kan ändå inte sluta lyssna på lockelserna långt där borta, de glorifierande rösterna om hur "härligt" det kan vara, så underbart...
Hur lätt det är att uppnå ett sorts nirvana, jag vet hur man gör, hur fort det kan gå...

Men att stå emot, och tänka lite längre, tänka "förbi" det härliga...
Att minnas morgondagen, är att få behålla dagen, och morgondagen...

Mitt liv är värt mera än ångesten, inte ens ett par timmar av näckens ljuva musik kan få mig att vilja drunkna, inte frivilligt i ångestens hemska kvav-hav...

Genom att läsa era själars tankar, kan jag måla upp mitt eget scenario...
Jag vill inte tillbaka, jag vill framåt...

Därför sätter jag på mig hörselkåporna för att mildra lockelserna, stakar ut min egna väg...
Det finns många vägskäl och stigar, och jag måste tillåta mig att lita på min egen intuition...
Det jag gör, måste vara rätt...för mig...

Vi möts, vi följs åt en bit, men när stigarna delas, måste jag välja, hur ensamt det än blir...
Men jag vet att längre fram möter jag någon annan, eller samma personer igen...
Med mer livserfarenheter än tidigare....

Att våga gå ensam, är inte ensamt för länge, man möter någon igen,
och är ännu mer mottaglig för sällskap än tidigare....

A lonely walker...

Berra

Tack Berra... <3

Helgen är här!, och jag är med den...

Det strålar av sol därute, och snön smälter ihärdigt...
Det är inte dödsvarmt, men nu är det ingen ingen återvändo, våren är verkligen på G!

Skönt att få ha en möjlighet att kunna uppskatta den, för jag njuter verkligen av den...

Det blir lite ljusare av allting, man mår bra av tillväxtperioden...

Inser nu skillnaden mot förr...

Kom upp tidigt, inte segare än vanligt...
Piggnar till mycket snabbare..., för att jag hamnade i tid i säng igår kväll..
Kan äta en frukost..
Uppskattar duschen, den tvättar inte bort någon fylleångest...
Har inte sura uppstötningar eller molande huvudvärk...

Tandborstningen smakar bara mint, och inte gammalt surt vin, gin eller bira...
Jag rakar mig och ansar skägget, för att jag vill vara fin, inte förbättra mitt dåliga inre..
Byter kläder till helgen, känner doften av sköljmedlet, jag luktar gott...
Stänker på mig rakvatten, för att lukta ännu godare, inte för att dölja något..

Jag kan sätta mig vid ratten och känner inte en minsta ågren över att få möta farbror blå..
Jag och grabben åker till matchen, och känner oss säkra med färden..
Jag kan se de andra föräldrarna i ögonen, jag har inget att dölja, jag "äger" dagen...
Alla föräldrar kan inte riktigt uppskatta solen, jag vet nog varför...

Jag är inte ljusskygg, jag kan ta in hela dagen, kvällen, natten och morgondagen...

Därför är jag vän med helgen, hela helgen..

Mors Berra

Hej!

Har försökt analysera min reaktioner på filmsnutten...

De som har druckigt bildar en form av egen grupp, utanför alla de andra, och där det är
helt OK att hitta på en massa dumheter mot den andra eller andra utanför gruppen.

Och när det händer något, oavsett nivå på skämtet så är det OK att bara garva åt det.
Tänker på när de knuffar varandra i häckarna utanför Berns..

Det går att skärpa sig under själva genomgången på Berns så länge de inte pratar..
Men när de börjar surra så ploppar grodorna ur deras munnar...

Och när Fredrik spottar på kameran i bilen,
så var det inte ens roligt för han själv, för han skrattade aldrig...
Vad var tanken bakom detta?, visa sin avsky för fotografen, eller vara häftig?

Kan tänka att deras arbetskamrater t.ex hon med kläderna tyckte att de var så lagom roliga
när de håller på och raserar hela graderoben...

Att tappa kontrollen över sin kropp och vältra sig runt bland soffor och fotöljer,
är väl bara ett bevis på att man inte klarar av att vara på jobbet när man är full...
Kan väl tänka mig att de andra arbetskamraterna nästan ville låsa in dem i det rummet,
så att de inte skulle kunna ställa till med mera otyg på kontoren..

Och hur kul hade det varit, om de hade varit en enda person, ingen som hade kunnat ställa
upp och garva åt den andra, och göra detta till ett helt OK spektakel, not!

Men precis som Pia säger om det som Fredrik säger i slutet på filmen...
Vad är det som händer med en när alkoholen håller på att gå ur kroppen, varför mår jag piss!

Jo för att verkligheten kommer tillbaka, och ångesten över allt jäkelskap vi hann att ställa till med,
kommer att ställas inför hjärnans egen obönhörliga rättegång...

Man kommer aldrig undan det som har skett, och man kan inte skylla på att det hände i fyllan,
man måste ändå ta tag i det efteråt, därför mår jag piss (när jag har druckigt)...

Och för att inte hamna i dessa "piss-lägen" så tar jag varje dag ett beslut med lite framförhållning,
att idag ska jag inte dricka något med alkohol i...

På ett sådant sätt får jag ett liv med lite mer och bättre innehåll...

Mors Berra, (som kan sitta som vanligt i en fotölj alla veckans timmar..)

Gråter. Fruktansvärt. Det sista han säger, säger allt.

Jag hade inte kul.
Väcker ångest & oro.

Känner det välbekanta illamåendet välla upp från mitt inre.
Fruktansvärt.

Mie...

Jag hade kul i alla fall :D Men jag vågar knappt tänka på hur det kändes när dem började nyktra till. ;-)

Jag fundera på det där med ångest. Det verkar inte vara något större problem för dem flesta medans jag själv lider väldigt mycket av det dagarna efter?

http://www.youtube.com/watch?v=4Jb8WS55xAo&feature=player_embedded

Ännu en sak att reflektera på...
Är/var det så kul som de tyckte då?

Berra

Jag tänkte detsamma. Många gånger har jag inte ork att läsa Berras långa inlägg men gjorde så (innan du hade kommenterat vickan) idag. Det är ta mig fan nobelprisklass på dem raderna!
:D ;-)

"Om jag skulle ta och sjukskriva mig i morgon med bakfylla,
lite rattfylla skulle sitta fint, en kväll i fyllecellen, det var längesedan...
dags att få lite sårskador på knogarna, kanske skulle supa bort mobilen och plånboken
munhuggas med frugan/gubben, tömma kontot osv..."

Dessa rader är så bra, att jag skulle vilja skriva ut den och ha dem på kylskåpet! Men det skulle väll se FÖR märkligt ut!

Love you, Berra!

Hallå!

Återigen en morgon utan bakfylleångest, vad skönt!
Det som tidigare var en ovana ca 4 ggr/vecka är nu helt borta...
Man vänjer sig snabbt, och dagarna blir mer varandra lika...

Tråkigt?, tja beror på vad man jämför det med...
Men tycker man att dålig sömn, svettiga uppvak, malande tankar är
något att bryta av med, då är man nog en självplågare...

Jag har det hellre "tråkigt", men ett mycket mer behagligt liv...
Man får söka ny kickar att fylla det med, istället för kickar med fylla...
Jag tror att många saknar sitt "gamla liv", och faller tillbaka pga det...

Man har två känslor, den övertalande känslan som säger att det inte är så farligt,
och den undermedvetne känslan som säger att det kommer att braka åt h***te.
Med tiden har nog den övertalande känslan lyckats tjata in sitt mantra...

bara en gång, du kan ju testa, bara två öl, jamen det var ju så länge sedan,
nu har du varit så duktig, det måste ju firas, man vill ju inte vara ensam,
alla andra dricker ju, jag har kontrollen, måste tröstdricka bara lite,
men ett gott glas vin till maten måste man ju få ta...osv osv...

Man får hjälpa till och tänka lite längre...

Om jag skulle ta och sjukskriva mig i morgon med bakfylla,
lite rattfylla skulle sitta fint, en kväll i fyllecellen, det var längesedan...
dags att få lite sårskador på knogarna, kanske skulle supa bort mobilen och plånboken
munhuggas med frugan/gubben, tömma kontot osv...

För mig har alkoholen bara blivit en massa tokerier väl mixad med ångest...
Man tappar omdömet redan vid andra glaset, och sedan finns det ingen morgondag längre...
Men den kommer, var så säker, och oftast mycket hårdare än någonsin...

Det slapp jag idag, genom att jag tog det beslutet redan igår...
Att idag ska jag inte dricka något med alkohol i...

Och då får jag leva mycket mer, även om det skulle mot förmodan kännas lite tråkigare...
De brukar säga att den som är bakis känner att han/hon i alla fall lever...

Men vad är det för ett sorts liv???, inget som jag vill leva...

Jag vill uppleva att jag lever, inte straffas för att jag lever...

Därför har jag valt att inte dela mitt liv med alkohol mera...

Mors Berra

Härligt...!

..att få se att det finns lite liv i tråden. tack för att ni finns...

Idag är det en bra dag, det kommer att hända en hel del på jobbet...
Vi hade lite umgänge igår kväll med jobbarkompisarna, så det börjar lossna lite mellan oss...
Det verkar som om chefen har lyssnat lite på oss andra, och tagit det till sig..
Så jag ser med förhoppning framåt på just jobbet, så länge det varar...

Jo Pia som du skriver, man söker fortfarande kickarna...
Jag har kommit långt, otroligt långt med mig själv...
Men har fortfarande lika långt kvar...

Jag har blivit införstådd om mitt beteende, och lärt mig att rikta blickarna inåt...
Jag har lyssnat på mig själv, och tagit åt mig...

Men att "bygga om" sitt sätt att leva, och inte ständigt leva på förhoppningar...ÄR svårt...
Jag vet att det är fel, men har svårt att finna lika starka välbefinnande känslor som just kickarna.
Och när jag inte hittar ro'n i mig själv, så söker jag kickarna...
Man lever ju på hoppet, hela tiden...

Precis som om man inte tillåter sig att gå ner på tomgång...
Man är för uppjagad för att kunna vila, ett livsmönster som är för svårt för att bryta...
Man faller så lätt tillbaka på vanan, den man känner till, där allt är som "vanligt"..
Att ständigt behöva hålla koll på sig själv är svårt, gör inte si, tänk inte så...

Jag ska försöka att se mig själv idag, från ett annat perspektiv, mitt inre...

Mors Berra

På tal om vad kroppen talar om... När jag slutat dricka kan jag helt plötsligt "höra" min kropp så tydligt. Det är som att jag vet vad den vill ha nästan hela tiden. Jag är sugen på bra, nyttigare mat, jag dricker mer vatten, jag behöver ta en promenad osv.
Allt detta och lite till talar min kropp om för mig. (slinker ju tyvärr ner en hel del godis ändå, har ju som tidigare sagts unnat mig till ett par extra kilon under detta halvår)
Helt fantastiskt vad härligt det är när man efter ett helt vuxenliv talar samma språk som kroppen igen. Stackars, stackars kropp som fått utstå så mycket misshandel! Nu ska den få ägg, yoghurt med hemmagjord musli och nypressad apelsinjuice till frukost. Då blir den så glad! : )

Visst Pia är det så. Bara vara ibland är så härligt. Men så svårt att hålla fast vid, fast kroppen berättar precis det. Så mkt locktoner från falska profeter.
Nu snart dags att sova och se fram emot en del skojiga saker att ta itu med i morgon.
Natti alla,
/Fenix

Hi hi, här kommer ett tjatigt inlägg.
Livet är att bara VARA ibland, utan att det händer något. Och det kan man njuta oerhört av med ett stillat sinne. :) För egentligen händer det saker hela tiden, livet tuffar på som du säger. Men vi är vana vid att det ska hända saker som ger oss kickar, och blir otåliga och rastlösa... Det går att lära sig att hitta sinnesro, lugn och lycka i att bara vara, här och nu. Det gäller för det första att inse att det är bra, nyttigt och att vi FÅR lov att njuta av ingenting. Måste inte prestera, måste inte vara med om balla saker hela tiden....

Det är svårt att beskriva i ord, .. får grunna lite mer på hur jag ska förklara mig och återkomma.

Love, peace and understanding.

Pia

Humm...

..idag saknar jag dialogen på min tråd, det blir mest en monolog, och monotont...
Jag vet inte vad ni tycker om mitt "tjötande", kanske kraxar rakt ut i universum utan öron...

Eller så har jag ett behov av bekräftelse, vad vet jag...

Livet tuffar runt, och det händer inget särskilt, och det är väl både bra och dåligt...
Bra för att det inte händer något dåligt...
Dåligt för att det inte händer något bra...

eller så är det väl som så att jag hela tiden VILL att det ska hända en massa runtomkring mig...
Och då händer det väl en massa saker, både bra och dåliga...

Det var väl lite av sådant som hände när man drack, det hände något!!!
Men med tankarna på att det hela tiden slog över åt det dåliga hållet, så låter jag det vara...

Så går mina tankar en tisdagsmorgon, med mycket sol och värme (genom fönstret)...

Idag ska jag ge dagen sina bästa förutsättningar, genom att vara fortsatt nykter...

/Berra

Okej, back on stage på jobbet...

Jobbigt, tja, inte för jobbets skull kanske, men mera för det vackra vädret ute...

Jo jag är nöjd med helgen, den blev en fin upplevelse, det som blev av den..
Jag blandade groggar till frugan under melodifestivalen, själv drack jag "bara" tonic water,
men med is och en citronskiva, och det var nästan lika gott som det brukar..
Var jag sugen då, nä inte alls...
Inte heller på hennes rödvinsglas till middagen, mitt är lika fint men då innehåller det bara cola.

Det känns som om jag är "hemma" med mina tankar...

Jag längtar inte efter smaken, det som man brukar skylla på...
Jag kommer inte ihåg berusningen heller, det som det egentligen handlar om...
Jag har brytit mina traditioner med att längta efter "belöningen" på Fredagen, Lördagen, Söndagen
Mina närmaste vänner vet om mitt "läge" och har accepterat mig för den jag egentligen är..
Därför har jag fått ett inneboende lugn, och behöver inte strida mot andra, eller mig själv.

Jag vet vad drickandet innebär för mig, och vart det leder, knappast något gott i det..
Jag har övervunnit min tankar och lärt mig att konsekvenserna är större än lyckan...

"Lyckan" är kortvarig och "dum", för det händer saker som jag inte kan stå för, nykter...
Och konsekvenserna blir att mitt inre slits itu och sönder av malande tankar...

Om tankarna är rätt eller inte, spelar egentligen ingen roll, jag fokuserar helt fel...
Fokuset borde ligga på varför dessa tankar överhuvudtaget finns där, inte vad de står för..

DET har jag lärt mig, inte tillåta mig att må dåligt..
Jag har tittat på skärsåren och undrat varför de gör ont, inte på att det är kniven som skär dem...
Ändå har jag tillåtit kniven göra mig illa, helg efter helg, och inte fattat...
Nu är det slutjonglerat, och jag behöver inte låta "the show must go on"-tänket...

Jag är tillbaka på scenen, men kör någon helt annan show,
clownen har dragit sig tillbaka, jonglören likaså...

Nu tittar jag på publiken och undrar, vad vill ni se?
Förnedringens tid är förbi...

/Berra