Senaste kommentarerna i forumet

hälsning till dig i Marias tråd. Berördes av ditt nödrop... / mt

såg ditt nödrop - det enda och det bästa svar jag kan ge dig är att det är din hjärna som lurar dig... för att ditt drickande skapat mönster som är starkare än ditt förnuft. Dina mest primitiva delar av hjärnan styr och dem kan du inte själv "tala tillrätta"... jag har läst eller hört att de delarna av hjärnan har inget språk utan styrs av våra drifter.
Sök hjälp, gå till AA om du inte varit där. Tappa inte hoppet! / mt

Fenix,

Tack för kommentaren.

Det är märkligt hur dum i huvet man är. Jag har gått omkring i ett halvår nu med en ständigt molande värk i området kring levern. Ibland när jag viker kroppen häftigt snett framåt hugger det till därnere. När jag joggar känns det som en tyngd därnere till höger. Ändå...ja, du vet.

Låter tryggt med antabusens effekter. Precis vad jag behöver nu. Sen får jag mentalt förbereda mej för tiden utan. Är knappast där på ett tag än.

God morgon. Njut av den. Tänk på hur illa det har varit vissa andra.

/Putte

Dag 1, 9-14-20-7-och här fyller vi på.

En månad till juldagen.........
/A

hela din tråd till morgonkaffet. Det är mycket jag känner igen, till exempel kontrollbehovet som för min del är inväxt i mig från tidigaste barndom. Jag tror att det viktigaste för dig nu är att du håller fast vid den förändring som skett inom dig - du vet ju att det är bara sig själv man kan förändra. Du vet också att du kan ta makten över ditt liv! Jag blir glad när jag läser att du går på Al-anon och skriver "jag ska fortsätta gå dit oavsett hur det blir med relationen". Gör det. Se till att hålla kvar den öppenhet i ditt liv som du börjat upptäcka.

Jag såg att du frågat vill.sluta om siffrorna i hans tråd. Jag gjorde tidigt i vårt nyktra liv en räkneramsa för att konkret gestalta nykterheten - eller frånvaron av alkohol är kanske mera rätt att säga. Ramsan har varit viktig för mig på olika sätt - och det är "min" ramsa som speglar min upplevelse. Resan har ju inte varit lätt alla dagar. Idag ser min räkneramsa ut så här: 24+53+15+173+60+179(- - -)+207. De + som ingår är återfall, inget längre än några timmar/några GT eller öl. Det sista (?) 30.4.12 rätt många öl eller vad-det-nu-var:( De två första +:en drack han enligt vår överenskommelse (nyår och personalfest) men fortsatte sedan - viktig lärdom för mig = det funkar inte att dricka "två sociala glas vin till maten" på en fest. Det fortsatte följande dag...

Jag har märkt när han druckit och sagt direkt eller tömt ut... och då har han slutat. Parentesen (- - -) står för att han berättade i somras att han druckit några gånger utan att jag märkt det. Han räknar sin nykterhet från 1 juli i år, således 147 dagar. Kanske man kan säga att han räknar efter sitt inre avgörande.

Avgörande för mig var att jag gick (konkret) i övertygelsen att det var över och insikten att jag inte kan hjälpa honom - ett inre skeende. Jag har läst bakåt i min(a) tråd(ar) många gånger för att få perspektiv och hållpunkt.

Det finns djupa insikter och mycket klokhet i din tråd. Tack för det du delat, det betyder för mig.
Ta hand om dig, ta vara på livet och tro på att det goda finns!

Söndagskram / mt

Ligger med våran lille tioåring som krypit
upp mellan mamma och pappa .
Och världens bästa och zippar kaffe och lyssnar på
radio.
Läser här, skriver och kommer ÄN mer till insikt.
Känner mig dum imellanåt, men läser om många som slutat om och om igen. Så många ggr.

Heligheten är för ett varaktigt uppehåll,
TA INTE FÖRSTA GLASET!

Mitt nya mantra kommer att bli
9-14-20-7-och här fyller jag på.......
Idag SKA jag vara nykter, idag VILL jag vara nykter.........
/A

Har jag ÅTERIGEN kommit fram till att jag mist, eller SUPIT bort förmågan att dricka sociallt.
Finns inget positivt med det heller.

Känner mig som en fejk, VEM SKALL JAG LURA?
HJÄLP mig i mörkret nu!
/A

Vis av erfarenhet vet han vad du går igenom.
Släpp duvan fri.........
/A

Blir av att läsa dina rader........
Tack!
/A

Är dagens siffror, Markatta dom beskriver min nykterhet. Först klarade jag nio dagar, sedan föll jag.
Sen klarade jag fjorton dagar innan jag föll för A IGEN.
NÄSTA gång klarade jag stå imot 20 dagar, och nu sist en vecka. Jag har inte klarat TRE helger på raken....'....
Nästa gång jag vacklar! SKALL jag läsa MIN tråd.
Se hur dum jag brukar vara.
Man är en idiot, JAG VET!!!!

Nu känner man sig värdelös, DET kallas ÅNGEST, kom ihåg det pucko!!!

Tyvärr upp i sadeln igen bara, påt igen.
Tiden är vår vän, bara för att jag sovit i soffan i vardagsrummet
så har man legat vaken sedan fyra i natt.
Fast det är bara bra, då jag skall upp 03:25 inatt.
NU är jag än mer beslutsam........

Tack alla goa snälla förstående människor härinne!
Your'e the BEST ever!
/A

Vem, VEM försöker man lura.'.........?
-Ja bara sig själv, men varför?

Varför skall man lida och hålla på?

Hur gick gårdagen som var så fint planerad?
-Ja shit helt enkelt, skitdåligt kort sagt!

Fick för mig att en liten whisky kunde jag ta innan
jag avnjöt den goda julbrygderna jag införskaffat.
Den whiskyn fyllde jag fint på.
Sedan hade jag även skaffat 8st olika julmuster så hela familjen hade julmustprovning. Viltet var roligt.
Sedan somnade jag i soffan, druckit INGA av dessa "goda" alen.ä..
Men nog en halv liter whisky............

fina och välskrivna brevet.
Jag känner SÅ väl igen mig i din
text. Tack, jag är inte själv.
Vi är fler i samma sits!
/A

Jag var i din situation när mitt förra förhållande krasade för ca 10 år sedan. Det var visserligen inte för att jag drack utan för att hon hade hittat en annan och yngre kille. Hon kände väl sig ensam eftersom jag jobbade borta under långa perioder. Nåväl, jag blev lika chockad som du och hade svårt att släppa taget, vilket mitt ex utnyttjade till fullo. Hon fick ta över huset billigt och jag fortsatte att hjälpa till med diverse hantverksjobb på hus och i trädgård eftersom den nye hade tummen mitt i näven. Efter något år så insåg jag det idiotiska i mitt beteende och slutade att hjälpa till och då var jag inte mycket värd, skall jag säga. Nåväl, Den nya romansen blev inte långvarig och inte heller husägandet utan min stöttning, utan det blev istället lägenhet och ensamhet för mitt ex och så småningom kom det lite trevare om undringar om vi inte skulle ses osv. Men, tack och lov, så hade mitt liv fått en riktig nystart och det fanns absolut ingen längtan till att gå tillbaka till något unket.

Jag skriver detta för att jag tycke att du skall släppa taget, även om det är svårt, och sluta bry dig överhuvudtaget om vad din fru gör. Det kan vara svårt att hålla uppe fasaden, men det är värt det, tro mig. Om din fru har några känslor kvar så kommer hon att bli väldigt orolig över ditt nya beteende och göra en helomvändnig, men din frus hyena vänner kommer nog inte att ge upp utan strid, tyvärr.

Självfallet så skall hon flytta till en ny lägenhet omgående. Gör inte om mitt misstag att vara hjälpsam hela tiden, En spark i röven är bättre ;-)

VV

Tack återigen för att ni orkar med mig.
Idag kände jag för ett återfall. Det har varit svårt som satan att försöka acceptera det som är på väg att ske. Men jag höll mig. Mitt mående tog faktiskt en liten vändning. Till det bättre? Jag vet inte, men jag mår i alla fall inte dåligt just nu. Hade ett bra samtal med en granne, vars fru lämnade honom för ett drygt år sedan. Samma f.d. grannfru är mycket god vän med min fru. I det gänget finns ytterligare tre kvinnor, alla i ungefär samma ålder. De har börjat umgås väldigt flitigt, går ut på krogen, tränar, går på bio och har kul. Vår skilsmässa är den 4:e i raden, och enligt vad jag just fick veta är den 5:e inte långt borta...

Var ställer detta mig? Här har jag verkligen gjort allt, och försökt allt, och erbjudit allt, helt utan press på egentligen någonting annat än att vi ska ge varandra chansen att hitta tillbaka när vi nu har alla yttre förutsättningar och chanser att försöka jobba på lyckan. Allt för min familjs skull. Jag har försökt få frun att förstå att hennes avsaknad av känslor nu kan bero på att tomhet och ångest hunnit ikapp pga att jag slutat dricka, enligt klassiskt manér. Men hon är inte mottaglig. Påeldad av sin bästa väninna som säger att ett medberoende inte innebär att hon gjort några fel alls annat än att hon är en möjliggörare så spelar mina ord eller annan information från diverse sajter ingen som helst roll. Samma väninna säger att hon ska stå på sig i sitt beslut. Frun vägrar därför att inse att hon måste få terapi och lära sig att jobba på sin självkänsla och hantera sin ångest och sitt eget beteende för att tillfriskna, inte bara skuldbelägga alkoholisten.

Jag diskuterade även med min terapeut, och hon sa - ang "tjejgänget" - att min fru "är uppe och svävar i det blå, hon måste landa. Hon är inte mottaglig för det du säger nu, i hennes värld är det rosa moln och grönare gräs tillsammans med väninnorna, hon ser deras skilsmässor som ett sätt att lösa problemen." Terapeuten föreslog t.o.m. att jag skulle pressa frun lite med att hon får sätta sig i en lägenhet, inte vara kvar i huset på halvtid så som hon planerat, att jag behåller huset. Jag har inte velat tro att det är på detta tonårslarviga vis det ligger till, och frun har försäkrat att det inte alls är så. Men i och med att grannen, som känner samtliga i "tjejgänget" till skillnad från mig, så tydligt utifrån ser vad som händer, och han hade befarat att vi var näst på tur...så är det väl ganska klart?

Ja, jag kan inte göra någonting. Som sagt, jag har provat allt. Frun ser eller hör ingenting, annat än separation och att hon ska få må bra nu. Jag ser det som en flykt och ingenting annat. Jag har hittills tagit på mig skulden för allt, och mått som en jävla hund. Och jag har verkligen skuld i det hela, utom tvivel. Men det som sker här är sorgligt att se, ett gäng 40-årskrisande kvinnor som drar igång varandra. Jag känner ingen ilska dock, för jag inser att jag inte har någon chans i detta. Hoppas ni inte tycker att jag är bitter nu, för det är jag inte. Däremot uppgiven och en smula bekymrad, för hon lär landa...var vet jag inte och det är ingenting någon av oss längre kan påverka. Det jag kan göra är att ta hand om mig själv nu, och mina barn.

i en annan tråd ett nattligt inlägg från dig. Nu går det åt rätt håll Fenix. Blir glad för din skull.
Styrkekram...

Putte, jag sitter här och hoppas att min lever inte blivit allvarligt skadad. Har äntligen skruvat på korken och tror att jag äntligen fattat i grunden att jag inte kan dricka alkohol. Och inte bara det, jag vill inte. Jag har haft ont i levern flera veckor, men druckit varje dag, kan någon vara vänlig och säga till mig att det är helt normalt:-) Nä, det är så skönt nu att vakna nykter, och lägga sig nykter. Tog mig till AA och till alkoholmottagningen så nu har jag hängslen och livrem för att få en rivstart på resten av mitt liv. 60 år gammal, och 30 år med för mycket alkohol, jag vill ha ett bra resten av mitt liv, och inte bli ett vrak. När det gäller antabus har jag rätt mkt erfarenhet av det, bland annat opererat in det två gånger. Kan någon vara snäll och säga till mig att det är helt normalt, det gör de flesta människor:-) Kan säga till dig att dricker du en lättöl får du förmodligen samma nära döden-upplevlese som jag fick när jag drack en öl då jag trodde att antabusen var ur kroppen. Det önskar man inte sin värste fiende, totalt röd i huvet och på kroppen, svårt att andas, fruktansvärt huvudvärk för att nämna några effekter. Man gör inte om det, den saken är klar. Nackdelen med antabus är ju att det kommer en dag när man ska sluta, och då är den obarmhärtiga alkoholisen där och vill ta igen den förlorade tiden genom att dra igång igen. Och har man inte byggt upp tillräckligt psykiskt motstånd och skaffat sig tillräckliga kunskaper om vad det är vi lider av kan det bli tufft. Men det är bara mina erfarenheter, antabus är en krycka och kan självklart vara en hjälp.
Nu ska jag åter få krypa ned i sängen, sätta på lite musik på låg volym och kännas mig nöjd med min dag och se fram emot nästa morgon med kaffe och mackor och njuta av frånvaron av självförakt, dåligt mående och onormal trötthet.
Go natt,
Fenix

Tack för era kommentarer!
Har pratat lite med mina barn (som är utflyttade). Vill inte prata om allt med dem plus att jag känner lite skuld för att jag inte haft så mycket tid för dem.

Jag har en vana att gömma och skämmas för mitt liv. På senare tid har jag öppnat upp mig lite. Skulle t.ex. aldrig vågat skriva här för några år sen. Tack för tipset om FH, men jag har kanske fördomar om att det skulle vara konstiga människor där. Provade en gång med kontaktsidor på nätet, men tyvärr är fokus nästan alltid på att träffa en partner.

Har märkt att det blivit lättare att säga till på jobbet, eller beror det på att jag har väldigt kort stubin just nu. Jag har varit tvungen att vara lite hård här hemma ibland och jag tror att det har varit bra för mig.

Kramar
Miss K

att du insett vad du måste göra för att må bra nu, träna, al-anon mm.
Som Lelas skrev tidigare så har du skurit ner på ditt livsutrymme p.g.a. hans drickande. Nu har du möjlighet att ta tillbaka det och när du upptäcker det så hoppas jag att du kommer att känna dig mindre ensam också. När all energi går till någon annan som mår dåligt så är det inte så lätt att vårda varken gamla eller nya vänskapsrelationer, eller hur?

Fortsätt att göra saker som du vet att du mår bra av. Det kommer att bli bättre.

Kramar!

Tänk att det faktiskt kan vara lätt som en plätt att tacka nej till A.
Har oroat mig för glöggmingel som var idag i en hel vecka.
Testat olika svar osv.
Men sedan hann jag inte riktigt fundera klart så jag var liksom inte klar när det var dags för minglet. Så när jag var där och det bjöds på glögg med frågan
"vill du ha 10 % eller starkvinsglögg?" så svarade jag bara,
"tack, men jag tar gärna lite julmust istället".
Sedan var det inge mer med det, så skönt och jag är så glad!

Det är så svårt att strunta i vad andra ska tycka och tänka. Tur att man kan öva anonymt här... Inte att era kommentarer inte betyder något, tvärtom, men ni fattar nog vad jag menar.

Ja mulletanten, jag behövde nog få känna att det var "helkört" ett tag för att få erfara att jag faktiskt står ut med det och därmed känna att jag har ett eget liv som måste levas, utan honom. Och att jag klarar av att leva det utan honom också. Det ska jag fortsätta med även om jag öppnat upp dörren för honom igen. Jag kommer fortsätta skriva här också, som många sagt tidigare så blir ju allt inte bra bara för att alkoholisten slutar att dricka. Men just idag är jag glad och nykär!

Kram!

Lelas! Hälsa och gratulera! från mulleholken

till dig! Han mår så bra och sa för en stund sen "Jag är så glad att jag är nykter!"

Jag är också så obeskrivligt glad över det!

Kram från oss båda! /gm A

i det som är! Jag var faktiskt frestad, när jag skrev senast om sorgen, att skriva "man vet inte..." Men sen kändes det som att sträcka fram nån lite löjlig förhoppning... och lite som en oförmåga att "låta" dig släppa taget...

Nu får ni se vad det blir. För mig var det precis så att jag måste komma till "the point of no return" och gå innan det vände och han insåg verkligheten. Jag är så glad idag att kom tillbaka och vågade tro att förändring är möjlig. Så visst kan det bli annorlunda!

Ge dig tid och fortsätt ge dig själv utrymme att växa och utvecklas!

Hoppas du fortsätter skriva här! Kram och ha det fint! / mt

För två år sedan skickade jag ett stort fång rosor med bud till behandlingshemmet.
Idag står det rosor i köksfönstret här hemma.

Maken fyller år. :-)

/H.

Men markatta-vännen! Skäms inte! Du tar ju superstora steg framåt! Jag tycker att det är jättehärlig läsning! :-)

Jag känner igen väldigt mycket av min och makens process i din berättelse. Det var ett jättestort steg för mig (oss, honom) när han berättade på sin arbetsplats. En avgörande punkt, för efter det går det inte att låtsas som att problemet inte finns.

Strunta i vad jag har sagt innan om att det behöver gå tid. Känns det bra att ha det så här, så kör på!

Det finns faktiskt relationer som klarar sig helskinnade ur det här. Min och min pianomans är ett levande exempel. Lösningen måste inte bli att lämna relationen, utan att bygga upp den igen.

Nej, hörru, sträck på dig och var stolt över att det just precis nu känns bra!
/H.