Senaste kommentarerna i forumet

Tycker veckorna rusar fram, känner att jag är stressad. Glömmer saker som jag inte brukar glömma, trött, känner mig sällan utvilad, hjärtklappning .
Förstår ju varför, det har varit/är turbulenta veckor med barn som inte mår bra, och lite annat samt mycket att göra på jobbet.

Men känner ändå att det går, jag klarar alla dessa känslor utan en stark lust att bedöva mig. Tänker att man får inte mer än man klarar av så nån tycker förmodligen att jag klarar en hel del. :)

Mycket skrivet här om man ska fortsätta hänga här på forumet eller istället "leva det riktiga livet", för mig är det inte så. Jag lever det riktiga livet hela tiden, och mina tankar handlar inte om drickat förutom när jag är här.
Jag har ett alkoholproblem, det har vi alla som är här. För mig är det inte jobbigt att påminnas om det, jag blir glad om jag kan bidra till att hjälpa någon som har det jobbigt precis som jag har blivit hjälpt av flera av er.
Det blir ett konstigt forum om bara de som är i nykämpar fasen är här, jag blev mycket hjälpt i början av att läsa trådar hos dem som varit nykter ett tag, det gav hopp, det går ju!!
Jag vill vara kvar här hos er, trots att mitt liv just nu inte direkt kretsar kring alkoholen. jag gillar att läsa om familjen på morgonen och på kvällen eller som nu på bussen på väg hem.

Trevlig fredagskväll!

Så tråkigt att höra, Medardus! Men du har ju rätt i att det måste bli så om hon vill det - ett äktenskap kan inte bestå av en som vill och en som inte vill.

Se nu till att få ordentligt med stöd i det här, så att du kan hantera sorgen och förändringen så bra det nu går.

Var rädd om dig!
/H.

Tjena Harry,

Ja du, jag tror att du har rätt. Just nu känns det som om det är slutdruckit. Har också försökt mej på det där sociala drickandet och det funkar väl ok, om det inte vore för att det tycks dra med sej ett mindre socialt drickande vid sidan om. Så planen nu är att morgondagens svindyra skumpa ska bli det sista jag dricker. DET trodde jag inte för två veckor sen. Att jag skulle luta åt det beslutet.

Blir till att botanisera bland ölsorterna.

Nu ska jag iväg och plocka ut tabletterna. Levern hade tagit lite stryk men inte värre än att jag kan påbörja behandlingen. Knapra piller och inte kunna dricka. Inga dumma spontana infall. Få sambon att våga lita på mej. Känns ganska bra faktiskt. Sen får vi se hur det låter om en vecka:).

God helg!

Har nu precis varit nykter i fem dygn. Jag har inte riktigt återhämtat mig än vare sig psykiskt eller fysiskt. Det tar längre och längre tid för varje fylleperiod.

Förra helgen så här dags var jag redan lite smådragen. Efter lite smygsupande tog jag frugan ut på restaurang. Hon drack vatten. Jag beställde in en öl och en drink och sedan en flaska vin. En bit in i måltiden reste sig frugan upp från bordet och gick hem. Jag satt lugnt kvar. Det fanns ju en hel del vin kvar som måste drickas. Efter ytterligare någon timme tog jag mig hem. Fyllde förmodligen på och så fortsatte helgen enda tills tidig söndagskväll.

Hade jag roligt? Gav det mig något? Som vanligt kanske den första timmen eller två när den härligt varma känslan i kroppen sprider sig, när alla småsmärtor i kroppen försvinner, när alla problem suddas ut i kanterna och livet känns rätt OK att leva. Problemet är bara att när man ganska snabbt uppnått en lagom fyllenivå är det i mitt fall en enda jakt på mer och mer och mer. Hela min energi går åt till att tänka efter om jag har tillräckligt med alkohol hemma för resten av helgen, är min fyllenivå på rätt nivå, dvs konstant hög.....

Egentligen en otroligt tragisk beskrivning och det är också så jag känner mig. Som en otroligt sorglig figur. Jag har haft vita perioder. Jag har stundtals mått alldeles utmärkt då jag inte druckit. Upplever mig själv som en någorlunda intelligent varelse så varför kan jag då inte med mitt förnuft styra detta sjuka beteende.....

Jag har en mycket tålmodig fru. Hon har en förmåga att förtränga och gå vidare. Det är ändå inte hållbart i längden. Vi får se. Just ikväll är jag ensam hemma och sitter med en flaska mineralvatten framför mig. Beslutsam men samtidigt lite sorgsen och rädd. Rädd för att jag återigen ska trilla dit. Kanske inte den här helgen, men kanske nästa eller nästa.....
Var rädda om er.
Tjalle

Bra jobbat, trevlig fredagskväll! Kram

Hej
Polaren har knackat på min axel oxså i e.m. Men jag
har bestämt mig för att vinna matchen. Känns trist idag,
men i morgon mår vi bra om vi kastar ut polaren.
Ha det bra
Anel

All värk är jobbig.
Öronvärk måste vara knäckande. Hoppas sanden kommer ut.
Här finns ingen plats för Gud heller men jul, precis som andra "storhelger" har ju haft så mycket annat...
Det blir tomt. Så är det.

Ja, detta medicinska experiment ser jag med sinnessvag nyfikenhet på...
Hur det ska gå har jag ingen aning om men nu är det igång.

Kram!

Du är en underbar tjej/kvinna, dom föregående talare skrev. Väljer han att lämna så har ju han gjort ett vask.

VAL!
Ett dåligt val, köp inte ned dig, sträck på dig!
Du känner att du är den som får svarte Petter, gör inte det. Du är vinnaren alla gånger om!
Du är bäst, utnyttja det.
Du är vinnaren!
/A

Fredag em,gamle polaren knackar mej på axeln, inget kul ikväll? Kom igeeen, lite kul iaf!
Så känns det nu, men jag vet, listig falsk o för jävlig e han, polaren!

Allt är väl tack, har varit mycket på jobbet samtidigt som barnen varit sjuka så jag har inte hunnit med forumet på senaste.

Nu är det dock fredag och det lugnar sig lite. Ser fram emot helgen och på söndag firar jag 4 nyktra veckor. På lördag ska jag med några kompisar ut i skärgården så det ska bli intressant att uppleva en sådan sammnkomst nykter, så har det inte sett ut historiskt sett!

Hur är det med Tilde? Hur har det gått för dig på senaste?

/H

Bra att du börjar med Antabus, tycker själv att det funkar bra. Jag tar det endast ibland, inför situationer där jag vet att det är hög risk att frestelsen blir för stor. Det är en stor trygghet vid de tillfällena att omöjliggöra drickande.

Tror att du ska fundera på att sluta dricka alkohol helt, det är en mycket svår balansgång att försöka dricka som icke-alkoholister. Jag har försökt själv - och misslyckats varje gång även om det gått bra några gånger i början.

Tycker själv om öl och har till min glädje upptäckt att det numera finns alkoholfri öl som är riktigt god. Gå till ICA och köp de alternativ de har så hittar du förhoppningsvis en variant du gillar. Annars har även Systembolaget gått om alternativ. Kanske kan skicka frugan om du inte vill gå dit själv.

9-14-20-6

Att du inte VILL dricka. End på diskutionerna.
Du behöver inte FÖRSVARA dig.
Du VILL inte dricka helt enkelt.
Lycka till!
/A

Nu står det klart för mig. Han har valt spriten. Han är som ett barn och vill komma hem till sina föräldrar som är gamla och sjuka. Hur det hela ska gå till praktiskt får vi se.

Lelas, han klarade drygt en vecka helt utan alkohol och det var mitt ultimatum. Får sätta upp ett nytt om han stannar. Funderar på detta nu.... och på hur jag ska hitta vidare i mitt liv.

Miss K

Jag har följt fin tråd sen du startade. Jag vill bara säga att jag beundrar din insiktsfulla inställning till läget som råder, du har verkligen tagit ansvar för dina handlingar och börjat inse vikten av förändring. Starkt jobbat av dig och jag hoppas att alla inblandade i fin familj kommer starka ur detta. Jag säger som alla andra här; håll fast vid din nykterhet för det är din viktigaste förändring just nu, det vet du. Du har ju också valt att lyfta blicken och se vilja sår alkoholen skapat. Jag förstår hur din sambo känner. Att orka resa dig, borsta av sig och gå vidare och ta nya tag och försöka vidare..... Det tar på krafterna. Tillslut tar krafterna slut. Du skriver så bra om att gå vidare.. Det är så jag har fått lära mig att tänka när jag tänker på separation som ett misslyckande... Man får välja att se det som att gå vidare, det låter mycket bättre.
Jag har inte kommit så långt som er, men är en god bit påväg, dock är det ett enormt stort steg att ta.
Jag önskar dig och sambon lycka till. Tycker ändå, mitt i allt elände, att ni verkar ha goda förutsättningar till att detta ska bli bra.. Trots allt!

Ta hand om dig och stå på dig i din nykterhet!

Då var det beslutat, det blir skilda vägar. Vi stod på helt olika plan i frågan under större delen av resans gång, dvs efter krisen som uppstod för en månad sedan. Jag har dock kommit till insikt om att det är det här som min fru verkligen vill. Hon vill inte ladda om, hon vill inte göra ett nytt försök. Hon kan inte. Såren av det som varit är för djupa. Jag måste acceptera faktum. I sanningens namn är jag nog överens med henne att det är så här det måste bli. Men det känns bittert på något sätt, som ett enormt misslyckande. Jag hade verkligen hoppats att vi skulle ha kunnat ta tag i vårt äktenskap och gjort något positivt av det, att vi hade kunnat använda sorger och bedrövelser till en styrka. Att vi hade kunnat...

Men det blir inte så. Vi måste gå vidare på var sitt håll. Hur ont det än gör nu. För det gör det. Som ett öppet blödande sår. Men vi kommer inte att förblöda. Positivt är ju att vi är goda vänner, att ingen av oss har någon annan som står och väntar, att vi lovat att hjälpas åt med allt det praktiska kring barnen. Det är förstås väldigt viktigt. För nu väntar en period av osäkerhet, otrygg ekonomi, och sorg. Framför allt sorg. Sorg över det misslyckande detta ändå är. Att inte kunna hålla ihop ett äktenskap. Men vi vet ju båda vad det beror på. Och vilken baksmälla det lämnar efter sig. Och många "tänk om". Tänk om jag hade insett min problematik tidigare, tänk om jag gjort si eller så eller...Men gjort är gjort. Kanske är det t.o.m. så att alkoholen är det som hållit oss tillsammans så här länge? Ingen aning i nuläget. Vi måste vidare. Var vi landar får vi se. Längre fram kommer jag att kunna se vart jag var och vart jag var på väg. Och det kommer att bli med klarvakna, nyktra ögon. Jag har blundat alldeles för länge.

steg och en mycket stor livsförändring att lämna en relation efter 26 år. För drygt ett år sen hörde jag ett föredrag av en erfaren och livserfaren familjerådgivare. Han framhöll att det var skillnad i sorgeprocess att lämna en mycket lång relation mot en kortare. Det var en bra bekräftelse för mig - jag förstod mina egna våndor inför att jag gick. Så klart det finns individuella olikheter men generellt tror jag det stämmer.

Det är också svårt att föreställa sig hur ett "annat" liv ser ut när man levt tillsammans så länge. Det är inte "bara" det dålig men lever i utan också sorgen över allt fint man haft och bilden av hur det skulle vara...

Och om han väljer att gå - för att han hittat en annan... Då har han fattat beslut och valt.

Ta hand om dig så att du är så stark som möjligt. Du kommer att orka och klara dig. Om inte han "gör valet" måste beslutet vara ditt eget - ochh dit är det, som du säger, en process.

Kram / mt

Då var det dags.

Idag borde blodproven vara klara och antabusen utskriven. Trycker i mej dom första doserna i helgen.

Igår drack jag TVÅ hof med andakt. Helt meningslöst egentligen, gott iof, men det kändes som ett avslut. Skönt att kunna dricka utan att oroa sig för fortsättningen.

Gäster i morgon. Då blir det nog några glas skumpa också. Sen finito.

En tanke som slog mej efter att ha läst på om antabus. Jag, ölälskaren, kan alltså inte ens dricka lättöl. Det blir inte helt lätt att förklara bort det. Går ju inte att skylla på bilen där. Våra närmsta vänner känner till mina problem, men jag känner mej inte redo att förklara för omvärlden att jag går på antabus, det låter så....stigmatiserande. Någon med liknande erfarenheter?

Iaf låter planen som om att jag ska gå på antabus i minst ett halvår. Jag ser fram emot det med skräckblandad förtjustning. Fan, har inte varit utan sprit i nån vecka ens, sen jag var femton ungefär. Jag ser fram emot kroppsliga förbättringar, humörsvängningar men framförallt nya lösningar för att hantera ledan. Ska bli intressant att se hur hjärnan hanterar nya intryck. Eller snarare bristen på intryck. På nåt vis måste det bli mer än bara jogging!

Jag hoppas att jag kan komma in med upplivande, stöttande inlägg från nya livet. Är en smula nervös inför samtalet från doktorn. Är nervös för levern. Den har tryckt på lite på sistone.

Höres/Putte

överdriver inte! Efter att ha läst ditt första inlägg igen klistrar jag in länk till tuvaforum
http://www.tuvaforum.se/index.asp Svårt att säga vad som är elakhet och vad som beror enbart på alkoholen. Oberoende så är det klart att han gjort och gör dig illa. Läs tillbaka i din egen tråd så kanske du ser tydligare.

Jag hade också svårt att ta till mig att man ska glömma och inte älta - jag har fått den bästa hjälpen för det i ett "samtal" mellan mig-mannen-Lelas här på forumet MEN då hade han redan tydligt visat att han verkligen valt mig framför alkoholen. Det kan knappast vara möjligt att glömma när man är mitt-i-helvetet - det ska man nog inte göra heller. Jag tror det kan vara bra med Al-anon för att komma tillrätta med det där.

Fortsätt stå upp för dig och lilla flickan! Var rädd om dig och henne!
Kram, kram / mt

hur funkar man som människa?..

vet att jag mått så jävla dåligt på grund av hans drickande....slängt ut han flertalet ggr....
nu tvekar jag ,,, var det så farligt jag tappar vikt faller ihop som människa känner mig helt värdelöst.
Jag vill bara må BRA med min Underbara man eller??
Till saken hör att min man har visat intresse för en arbetskollega mer än normalt i mitt tycke den senaste tiden ....
Jag ser henne men framför mig 24 timmar om dygnet.... Så djävla påfrestande.
Ska jag låta han gå.... Hon ska skiljas nu.... Se om de är hon han vill ha....
Jag orkar snart inte mer går hos kurator.... Är så splittrad älskar jag honom eller är det tryggheten efter alla dessa år??.

Vännen. Titta på de här två meningarna:

"det är så många andra som behöver hjälp mer än jag, att jag kanske överdriver"
"Känns som jag håller på att gå under. Är så oändligt ledsen."

Du överdriver inte. Det är bara det att vi har så mycket svårare att se klart på vår egen situation, än på andras.

Ja, för att kunna gå vidare behöver vi som anhöriga förlåta och släppa taget (glömma är väl lite överdrivet, vi kommer ju att ha minnena kvar). Men - det tar tiiiiiid. Det är inte meningen att du skall glömma nu. Det tar, som sagt, tid. Dessutom bygger det på att ni har kommit till en punkt där du är redo att förlåta - kanske genom ett uppbrott eller genom någon annan förändring. Du är mitt uppe i detta nu, det är alldeles för tidigt att glömma.

Kram!
/H.

Tack för era ord.
Lelas, det finns en kvinnojour här och jag har kontakt med dem, men det ligger hela tiden och pyr i mig att det är så många andra som behöver hjälp mer än jag, att jag kanske överdriver. För ibland har vi ju faktiskt haft det fantastiskt.

Känns som jag håller på att gå under. Är så oändligt ledsen. Jag försöker bita ihop när min dotter är med, men åh, vad jag är ledsen.

Jag läste i AA-boken och någonstans står det om att man som anhörig ska försöka glömma det som hänt, inte älta osv för det hjälper ingen, allra minst alkoholisten som ändå mår så dåligt över det som varit. MEN- den lilla petitessen att jag mår så jävla dåligt just på grund av att jag i flera år försökt stoppa undan allt och nu gick det inte längre???????? Jag förstår att det är jobbigt för alkoholisten, att det finns en massa skam och skuld långt inne, men jag kan inte stoppa undan det numera, sorry.
Som en parentes stod det något om att de (AA) är medvetna om att det finns människor som är elaka till naturen, inte pga alkoholen, och att det måste varje anhörug avgöra från fall till fall om de ska lämna. Tillhör min sambo denna del??????????
Nu när jag står upp mer för mig och flickan så går det bättre för mig, men då får ju min sambo anpassa sig istället. ALlt han sagt och gjort sitter som en tagg långt in i hjärta och hjärna, är det elakhet eller är det "bara" pga alkohol?

Är så ledsen och känner mig så ensam, men jag kan ändå inte säga att jag vill lämna honom, men inte heller att jag vill stanna elelr ens att jag tror att vi kommer få det bra.
Virrvarr.

Vad tråkigt att läsa, Miss K! Jag vet hur det känns när man ständigt slits mellan hopp och förtvivlan.

Uppdatera mig lite - du skriver att ditt ultimatum gällde en vecka. Har den veckan passerat? Eller drack han under den veckan?

Jag tror att det är oerhört viktigt att du genomför det du har sagt i ditt ultimatum. Att inte göra det innebär att du flyttar din gräns ytterligare lite, sakta sakta sakta. Du måste bryta mönstret.

Var rädd om dig!
/H.

Hej Anel och ni andra.
Jag hade en hemsk natt. Trots sömnpiller endast två timmars sömn. Åkte till jobbet redan kvart över sex. Situationen på arbetet snarast kaotisk. Jag vet att jag inte ska fatta några dramatiska beslut när jag inte är i balans men idag var det nära att jag sa upp mig på dagen.

Jag bet dock ihop, skrev ner en hel del av mina tankar om min arbetssituation som jag ska suga på lite över helgen. Har inget sug efter alkohol men det är så jag brukar fungera. Först när jag är någorlunda i fysisk form börjar den första tanken att komma. Ikväll vill jag bara sova och vila min vilsna själ. Jag är så tacksam för detta forum och att det finns människor som förstår så väl hur illa man kan må. Jag är fast besluten att fortsätta min nyktra resa, med eller utan jobb. Jag försöker fokusera på min senaste långa nyktra period och hur bra jag mådde då.
Tjalle

Vart tog du vägen. Hoppas du mår bättre. Själv går det
upp och ner,fast mest upp varit nykter 10 dagar nu.
Tänker på dig
Kram
Anel