Senaste kommentarerna i forumet

det svårt. Det här är livsforum. Just nu är jag svarslös... men tack för din omsorg och dina goda tankar om mig. Det värmer - så talar brorsan - lillebror måste det vara då:) Men...

... precis den här dimensionen av att vara människa har jag tänkt mycket på sen länge. Det har delvis har att göra med min yrkeskunskap. Emellanåt har tankarna väckts när jag läser och skriver här på forumet och tyckt mig se frestelsen (som finns hos oss alla, tror jag) - och ibland tillsynes lättheten att dela in i "goda och onda" eller "vi och de" - där "de" självfallet blir de som inte har sin röst här.

Det förhållningssättet, den tankemodellen/indelningen vi(goda)-de(onda) passar inte in i min bild av vad en människa är. I min värld har vi alla (jag vill tro alla men jag tvivlar ibland) bättre och sämre sidor. Det som är gott kan faktiskt vara till skada i ett annat sammanhang (t ex när omsorg utvecklas till medberoende) och det som kan se hårt ut kan inrymma en god intention (t ex att uppmana nån att lämna och flytta - vilket också kan ses som att överge - från ett annat håll).

För mig är det viktigt att se mig själv som den jag är men också som den jag vill vara. Jag vill ha hjälp att se det jag vill bli medveten om och (kanske) ändra på. Att bli bli medveten om mina olika sidor gör mig inte mindre värd men det ger mig möjlighet att växa och utvecklas. Om jag vill.

Jag har lärt mig mycket här på forumet - särskilt om missbruk och att leva med en missbrukare. En del lärdomar har skavt och gnagt och sannolikt är det de som hjälpt mig mest.

Jag ville inte vara den som min hänsynsfulla mamma undvek att be om en tjänst och jag ville inte vara den som för många gånger valt bort familjen för arbetet - både plikten och karriärsuget finns med där i en salig blandning. Det som varit kan jag inte ändra men i allt framåt kan jag välja bättre enligt vad jag verkligen vill om jag är mer medveten om vem jag är och hur jag uppfattas.

Kanske det var du Dompa som skrev en gång här att jag inte dömer någon... det gjorde mig glad för det vill jag inte göra. Inte heller mig själv. Det finns så mycket inom en människa som vi inte ser och inte vet.

http://www.youtube.com/watch?v=chY8T_9m9dQ

Nu kallar jobbet och plikten:)
Kram till dig Dompa och andra som läser / mt

Skönt att du kröp till vårdcentralen...ibland får det ju bli så. Men starkt att inse att man behöver hjälp. Medicinen låter ju så där kul...bra att jag inte fick namnet på den. För visst har du rätt...vem vet vad jag då skulle hitta på? Har själv inlett min andra penicillin behandling på kort tid. Ngt är mkt fel med mitt ena öra. Kan ju låta som en bagatell...men det är det inte. Börjar påverka balansen...jag lallar omkring som ett fyllo fast jag är spiknykter. Dessutom blir jag arg av den ständiga värken. Doktorn säger att det beror på för mkt simning och dessutom har jag tydligen sand i örat? Jaha...men ta ut de då? Nej...det gick ju inte...i öronen ska det inte petas!

Inser ju att detta inte går att jämföra med riktigt depp...men nu fick du den ändå. Kanske krama nästa medmänniska extra hårt för h.n kan ju faktiskt ha en jävla öronvärk ;-).

Julen ja....ser inte heller fram där. Även min första jul på länge som singel. Nu saknar jag ju inte J på samma sätt som du saknar din gubbe...men konstigt blir det. Har själv aldrig sett pointen med julfirandet...jag är ju inte ense med GUD. Men inser att detta ska måste man ta sig igenom eftersom man har skaffat barn. Inte heller ongarna är kristna...varför denna charad? År efter år? Läste i tidningen härom veckan att många skuldsätter sig för att kunna fira denna helg! Jamen så sunt?

Hoppas du slutar spy snart! Att spy en massa och inte ha matlust...låter ju inte som en jättebra kombo. Kram på dig själv! /R

i Framtidsdrömmars tråd att du inte är inte är "säker på att jag älskar min sambo längre: alla svek, alla sexuella kontakter med andra, alla brutna löften, osv osv har satt sina spår."
Självklart sätter såna svek spår... självklart sätter såna svek kärleken på spel och krossar tilliten för lång tid om inte för alltid. All tid.

Svårt att ta upp separation innan du har nånstans att ta vägen. Kolla upp kvinnohus och gå till soc i din kommun och be om hjälp om det är så att du vet att du verkligen vill flytta.

Kram, kram / mt

är inställd på att ta vara på ditt nya, nyktra liv!!!

Visst hade du tagit kontakt med en gammal vän som var AA-medlem? Har du också tänkt på möjligheten att söka dig till en AA-grupp? Där skulle du kanske, eller troligen hitta människor i liknande situation att dela dina tankar, känslor och erfarenheter med.

Hoppas det uppstår ett hål i vacumet så att det läcker in lite livsglädje till dig!
Fortsätt skriva! Det här kan vara ett livsforum - visserligen med alkohol som den gemensamma nämnaren - men livet är mycket större än så! / mt

Hoppas allt väl.
Tilde

Åh du fina...
Nä.
Det har gått.., dåligt.
Såg mej själv en lång stund i spegeln för ett tag sen och såg någon som inte fixart själv.
Inte alkohol, det är stiltje, utan ett annat erkännande.
Moi är Deprimerad. Tungt ord, men så är det.
Så jag kapitulerade inför medicinsk behandling. Inga namn, vem vet vad du hittar på då ;)

Den lilla bieffekten man får på köpet är mer nedstämdhet, lite okontrollerade kräkningar (mm, så charmigt!).
I början, sen ska det vända.

Jag har försökt på så många sätt men ibland får man bli liten och krypa till korset. Eller Vårdcentralen.
Har INTE gett upp ,men gett efter.

Ältar inte, håller igång, men ingenting är meningsfullt och sovmorgnarna blir längre och längre. Äter för lite.
Varningsklocka som bör tas med respekt.
Tyckte jag, andra gör som dom vill.

Hösten är ok, men julen? Vafan ska man ha den till i år?
Kräkas på?

Är lika cynisk som förr men också lite fascinerad. Om det här kan hända mej så ska jag krama fler människor jag möter.
Nån kan må som jag.

Och du R får den största kramen hela vägen till din Pazzo Circo för att du bryr dej gubbe ;)

Jag tänkte exakt samma tanke idag! Såg en liten hund som satt och sket på en liten liten hög med löv mitt på cykelbanan. Såg ut som om den skämdes och jag blev så förbannad på ägaren som inte hade vett att rasta hunden i parken ett kvarter bort. Fast vad vet jag, dom kanske inte hann? Men jag håller iallafall med dig, vi ska nog inte försöka styra naturen för hårt...

Kul att du är tillbaka förresten!

Håller med om att man får mycket tid när man inte dricker. Det är ju den tiden som ibland är jobbig, jag går runt i skogenoch pratar högt med mig själv. Verkar nog helt knäpp, en hund kanske skulle vara bra.

..och jag hoppas att du snart mår bättre!/C

Tack Dionysos för dina ord och beskrivning! Just som nu beskriver det
vill jag ha det, leva i nuet! Ditt inlägg gick på ett enkelt o rakt sätt direk
in i min impregnerade hjärnan! Får ju sjukt mycke tid nu när man lämnar
bort alkoholen, måste göra mig en lista på vad jag helst vill göra, dricander
utesluter

Ja ska skriva här o jag ska ta mej tusan klara av det!
Ibland kan de bli för mycket, men det blir så isf!

Tjalle, vi sitter tydligen i samma båt du o jag, vi använer ju
dessutom samma piller för att kunna fungera någotsånär efter
"det roliga", fast vi kan väl ta varandra i hand på att det är länge sedan
de var roligt!

Nej, vi kämpar tillsammans nu, eller hur, mot ett bättre liv!!

Tack Dionysos för dina ord och beskrivning! Just som nu beskriver det
vill jag ha det, leva i nuet! Ditt inlägg gick på ett enkelt o rakt sätt direk
in i min impregnerade hjärnan! Får ju sjukt mycke tid nu när man lämnar
bort alkoholen, måste göra mig en lista på vad jag helst vill göra, dricander
utesluter

Ja ska skriva här o jag ska ta mej tusan klara av det!
Ibland kan de bli för mycket, men det blir så isf!

Tjalle, vi sitter tydligen i samma båt du o jag, vi använer ju
dessutom samma piller för att kunna fungera någotsånär efter
"det roliga", fast vi kan väl ta varandra i hand på att det är länge sedan
de var roligt!

Nej, vi kämpar tillsammans nu, eller hur, mot ett bättre liv!!

Eftersom jag har insett/bestämt mig...att detta är mer ett Livsforum än ett alkie dito. Så kommer jag kanske mer ta upp det lilla i livet. Sånt som stör mig. En av dessa issues är hundskit. Jag avskyr det...finner mig själv ofta vandrandes mitt i gatan...givetvis mot färdriktningen. Varför? Jo för ibland orkar jag inte se upp för hundskit...och jag har dragit slutsastsen att ; Ytterst få människor rastar sina jyckar mitt i gatan. Trottoaren tycks var number one spot.

Så gör även jag....när jag går på mina ändlösa promenader med Fisalisa och numera Miss Pudis. Vi går på trottoaren och mitt i allt släpper hunden en korv. Svensk som jag är så plockar jag givetvis upp skiten. Men jag har börjat tänka...även på det. Sett lösspringande hundar i Grekland och har konstaterat att hundar vill faktiskt inte skita på trottoarer. De vill dra sig undan till en buske....men vi människor placerar dem i en fel miljö. Så de skiter där de hinner. Samma sak med revirpinkande...såg en hund på Kefalonia i sommras som pinkade över en minut! Först skrattade jag...sen insåg jag att denna vovve behövde inte revirpinka varannan minut . För han var inte doministicated...han fick vara sig själv.

Vart ville jag komma med detta? Jo...att kanske ska vi inte inkräkta allt för mkt på naturen? Kanske hunden inte ser oss som sin bäste vän?/R

Nyss hemkommen efter första arbetsdagen efter senaste fyllehelgen. Lyckades någorlunda sova i natt med hjälp av ett och ett halvt sömnpiller. Klev upp straxt före sex. Hela min kropp ville fly men jag stegade trots allt in på min arbetsplats och försökte räta på ryggen.

Med obeskrivbar ångest lyckades jag genomföra arbetsdagen. Situationen på jobbet är mer kaotisk än någonsin och det är ju inte något som har hjälpt till att hålla mig bestående nykter. Jag vet inte hur min närmaste framtid kommer att bli men är också medveten om att ifall jag ska klara detta måste jag vara nykter. Jag har haft nyktra perioder, kortare och längre, och vet hur bra jag mått. Ändå, gång på gång, har man gått i fällan och in i sitt gamla beteende. Jag har många gånger funderat på hur det kan bli så här. Jag har inget bra svar men ibland vill man bara ha tyst på surret i huvudet och då flyger fan i en och man vet att alkoholen ger snabb och effektiv lindring om än bara för en kort period.

Jag är fortfarande skakig i kroppen och levt på mjölk, mer eller mindre, de senaste tre dygnen. Det är tjatigt både för mig själv och min omgivning med alla försök att bli bestående nykter men jag tog ett viktigt steg igår när jag för första gången skrev i detta forum.

Om ni orkar vill jag fortsätta att förmedla mina tankar och min resa mot nykterhet. Jag ösnkar er alla en lugn novemberkväll.
Tjalle

1,5 månad sen jag gjorde en ny-start i mitt liv. Under dessa månader har jag druckit alkohol två ggr. Båda gångerna väldigt lugnt! I normalfallet hade jag under samma tid säkerligen varit full minst en gång per vecka. Druckit ca 1,5 liter vin per tillfälle nu har jag inte ens druckit den mängden på två tillfällen. Anledningen till att jag skriver är att jag vill komma ihåg denna stora minskning. Det känns bra! Fortsätter kampen i att inte falla i att dricka bara för att de ges tillfälle, fortfarande ha respekten för hur lätt det är att trilla i vanan och öka konsumtionen..

om det är specifikt för oss alkisar att inte kunna behålla vänner ? Är det för att vi nyktra alkoholister är stadda i ständig utveckling ? Men jag kan också se att folk har djävligt svårt att höra av sig fast de lovat. Många är de gånger då jag ringt nån som det var länge sedan jag haft kontakt med och fått jubel till svar för att jag ringer. Sen när vi pratat ett tag och ska lägga på kommer alltid kommentaren : Jamen jag hör av mig nästa vecka........Inte fan är det nån som hör av sig.

Min kvinnliga guru i alkisbranschen gick själv ifrån en dålig relation för några år sedan och hon är så sanslöst, skamlöst, nöjd med sitt ensamliv nu ! Idag kan hon inte tänka sig en fast relation som tar upp plats i hennes hem utan njuter i fulla drag av att få skapa sitt eget liv. Lite avundsjuk blir jag nog i alla fall :-))

Tack Mulletant och alla ni andra!!
Jag vet faktiskt inte hur jag skulle ha hanterat min situation om det inte vore för ert underbara stöd. Visst har jag vänner, och jag har även träffat en terapeut en gång förutom familjeterapin, men att få ta del av tankar och kommentarer från människor som gått igenom liknande skit som jag genomlider är så otroligt givande. Jag tror kanske inte att jag skulle ha tagit till flarran om jag inte hade haft er, jag känner mig faktiskt färdig med det, däremot skulle jag antagligen ha blivit knäpp på riktigt...och då vet man förstås inte...

Läget är fortsatt tungt. Jag sitter där jag sitter i nåt slags vacuum i väntan på vad frun ska vilja. Hon är såklart värd väntan, inte minst eftersom hon levt med flera års skit pga mig. För det mesta går det bra, men ibland kommer ångest, skuldkänslor, och sorg. Och tröstlösheten när jag tänker på att det kanske är över...men vad ska man göra? Det är bara att fortsätta...livet måste ju gå vidare. Jag har fått ett nytt liv och det tänker jag fan inte kröka bort.

TACK ÅTERIGEN!!

...att inte tappa bort varann! Att inte sitta och fundera att "nä, hon gillar nog inte mig i alla fall, det var nog bara på låtsas, jag struntar i att höra av mig...". Säg till om du inte gillar mig längre :-)

Jag tror kanske också att det är så, att finns det något kvar av kärleken så behöver man inte undra...

Idag har jag i alla fall tagit ett steg. Hittills har tiden på något sätt bara rullat på. Min svägerska är duktig på att planera semestrar, vi brukar hitta på saker ihop, och detta har också gjort att tiden bara rullar vidare. Idag mejlade hon om påskskidresa och precis som det kom ett "jättekul" i retur från maken tryckte jag till honom iväg mitt svar: "jag tycker faktiskt inte om att åka skidor". Jag brukar hänga med "för barnens och sällskapets skull" (jag gillar ju i alla fall vinter och snö även om jag hatar att åka slalom) men nu baske mig. "När vi nu har det som vi har det", skrev jag, "vill jag inte planera semestrar". Jag har tidigare föreslagit att han skall åka med en eller båda ungarna men det var ju en fruktansvärt dålig idé. Usch, sist vi var på skidresa ihop var jag tvungen att gå och lägga mig och vila (läs: däcka apfull) innan nyårstolvslaget :-(

Ditt tänk om att människor "försvinner", så upplever jag också det. Men om vi ska vara ärliga, hur mycket anstränger vi oss själva?. Vet att vi pratade om det att vi båda är dåliga på att höra av oss. Sån är jag, klart folk ruttnat genom åren när jag inte hör av mig. Då kan jag sitta i min ensamhet och dricka lite till och känna mig ensam.
Jag försöker så sakteliga ändra på det och jag vill inte att du försvinner från mig för jag trivs i ditt sällskap.

Jag har ju själv skilt mig en gång och minns att jag gruvade mig lång tid innan jag kom till skott. Jobbigt, bökigt, hur ska jag klara ekonomin osv såg jag som stora murar framför mig. Visst, det är inte kul men så svårt som jag föreställt mig var det inte, det var riktigt kul att själv få inreda min och barnens lägenhet.

Hur vet man om det finns ngn kärlek kvar?, jag tror nog inte man behöver ställa sig den frågan om kärleken är kvar.
Ibland kommer känslorna tillbaka när man separerat och fått lite distans till allt. Det är relativt vanligt att par blir tillsammans igen.

Man vet vad man har men inte vad man får-- det är nog en vanlig oro, men allt kan ju faktiskt bli fantastiskt mycket bättre.

Kram!

Jag har någon slags rädsla för att jag stöter bort folk. De första intrycken är positiva men sen har folk en tendens att "försvinna". Maken är trevlig ungefär en kvart i mitt sällskap sen är det precis som om orken inte räcker längre. Men det behöver ju inte nödvändigtvis vara mitt fel. Men. Detta ihop med det där att jag inte "behåller människor" omkring mig gör ju att jag funderar.

Nåväl. Mitt nya friska jag kan ju också inse att det krävs arbete att behålla sina människor. Man måste bjuda till. Jag har nog inte riktigt gjort det när jag befunnit mig mitt i mitt alkoholist-ego. Jag har befunnit mig mitt bland människor och känt mig ensam, men detta har nog till stor del berott på att jag varit så koncentrerad på mitt glas istället för på att umgås. Ensam blir deppig, deppig tar ett glas till.

Jag har nu så smått börjat inse att det finns människor runt omkring mig, jag behöver inte vara ensam om jag inte vill. Ensamheten är en rädsla som gjort att jag inte vågar ta steget. Ensamhet och allt det praktiska "böket", bodelning osv. Men om jag är frisk och inte deppar längre kommer det ju också finnas kraft att ta tag i det där. Allting löser sig! Man klarar allt!

Hur tar man reda på om där finns någon kärlek kvar i botten, under allt mög som samlats genom åren? Borde man veta det? Jag tror att jag ska ta ett tillfälle framöver och sätta mig ned och göra upp en gammal hederlig för- & emotlista.

Kram på er!

Låter som om du också fått superkrafter! Känner igen mig såväl i din beskrivning. Tack för att du sätter dina ord på mina känslor! De behöver bekräftas och verbaliseras!

Ha en skön och närvarande dag!/NM

Kul att se din beslutsamhet!
Ang antabus, tror jag att du ska undvika ALL alkohol! Alltså även mycket små mängder..

Visst finns det folk som "tål" en viss mängd alkohol i samband med en antabuskur, men det är ju i princip att lura sig själv ;-/

Det förefaller finnas likheter, med det kemiska ämne som finns i grå bläcksvamp. Det är fullkomligt ofarligt att äta, om man inte dricker alkohol (inte ens lättöl!)

Själv har jag ingen personlig erfarenhet, men jag har haft arbetskamrater och bekanta som använt antabus.

Se det som så, att även om det är en "krycka", så kommer du längre med, än utan.. Det är ungefär som med ett gipsat ben.. Du k a n i värsta fall ta dig fram.. men det går smidigare med kryckor.. Dessutom, behöver du ju inte ha dem i evighet..

Ha det gott! /trollis

En liten uppdatering här då.

Precis kommen från doktorn. Jag bad om att få antabus för att slippa älta och fundera på att dricka. Vill testa några månader för att ge hjärnan en chans att ställa om på riktigt. Inte säker på att jag klarar det själv.

Vad har ni för erfarenheter av antabus? Har det hjälpt er på sikt eller var det bara en tillfällig krycka? Glömde fråga om man kan dricka lättöl på antabus.

/Putte

...men för att du skall upptäcka detta tror jag det krävs nykterhet.

Jag själv kände som du när alkoholen bitit sig fast i min hjärna. Jag mådde skit och livet var meningslöst - "What´s the point"-tankar varje dag bland all annan ångerjämring som alkholen bidrog med. När jag väl blev nykter återhämtade sig hjärnan sakterliga och vaknade åter till liv. Jag tog mig igenom de första veckorna av nykterhet (de var inte roliga och all fokus var på att inte börja dricka igen) och kroppen och hjärnan återhämtade sig och avgiftades från allt gift - en ny värld öppnade sig :-)

Jag uppskattar nu alla små saker som jag inte visste att jag har saknat. Jag mår bättre i mig själv och således avtar stegvis självfokuseringen och jag får en helt annan förståelse för andra människor och min närmsta omgivning. Allt runt omkring mig blir så att säga nyktert. Småsaker som jag numera uppskattar är banala saker som:
* vakna nykter i sängen och känna sinnesro inför dagen.
* handla i affären en tidig lördagsmorgon (förr låg jag bakfull och väntade på att krogen skulle öppna)
* besöka/prata med min dotter för att jag bryr mig - jag gör inte detta för att jag måste för att det skall vara så, utan för att jag verkligen vill - Jag uppskattar den kärlek/omtanke jag kan ge och som jag får från henne - bara en sådan sak gör livet så jävla härligt!
* ta en promenad i skogen med min gamle far - också detta för att jag vill och inte enbart för att jag måste för att visa för mig själv att jag är en duktig son (märker du skillnaden) - inga måsten utan för att jag vill det och jag vet att min far verkligen uppskattar det och det värmer i mitt hjärta.

Jag inser mer och mer hur allt detta paserat förbi när min hjärna varit ockuperad av alkoholen. Jag har inte varit närvarande - nu är jag närvarande! Denna närvaro, tacksamhet, uppskattning skulle jag aldrig hitta om jag inte varit nykter (för då upptog alkoholen allt detta utrymme).

Låter jävligt mycket halleluja, men jag tror att du kan hitta detta också om du bara ger dig chansen att vara nykter en längre tid (läs en månad eller två). Ge de en chans - vad har du att förlora? Funkar för mig i dagsläget och det blir bara bättre och bättre...

P.S Det där med jobbet tror jag du ska bearbeta och tänka över när du kommit ut ur alkoholdimman - även detta tror jag förändrar ditt tänkande och du kan således se de på ett mer nyktert sätt och ta ett nyktert beslut - bara ett tips från en medmänniska till en annan D.S

Hoppar in med en morgonkram!
Precis som våra andra forumsyskon, vill jag påstå att du definitivt inte är den som lockar fram det sämsta hos människor!

Jag kan bara påpeka med det gamla talesättet: Du kan leda en häst till vatten, men du kan inte tvinga den att dricka! Att din mans förhållningssätt till dig, beror helt och hållet på honom!

Du har gjort vad DU kan.. Nu är det upp till honom, att ta upp stafettpinnen.. Vad vill han?
Jag kanske har påpekat detta tidigare, men jag gör det igen..
Letar han efter en möjlighet att avsluta (om han inte får ha det som han vill)?

Hans nuvarande agerande, verkar ju inte riktigt sunt, eftersom det skadar dig (psykiskt och själsligt)

Om det är som så, att du resonerar: "Har man tagit F-N i båten".. Så strunta i att ro honom i land!
Släng honom i sjön! För jag är rätt säker på att han kan simma!
OM han fortfarande vill ha en gemenskap, kommer han att sätta nytt rekord i frisim fram till båten igen..

Men jag tror, att du faktiskt måste sätta ner foten och tala om VAR dina gränser går! Låt ingen "blanda bort korten", genom att ge dig dåligt samvete för drickandet, för DET är ett problem du tagit itu med och ska icke blandas ihop med hans "sexmissbruk"
Ej heller ska det tas som någon sorts "ursäkt" fortsatt sådant! Kort sagt, sådana "knappar" ska deletas omedelbart!(det är nämligen "känslomässig utpressning!)

Styrkekram /trollis

Hallå forumbrorsa! Kul att se att du inte dumpat oss helt!
Jag förstår, att du ändrat inriktning på livet och kanske är det bra att "ransonera" även forum ett tag, för att få balans och distans..?

För mig, är en lite mer hektisk period i antågande, så jag kommer nog att försöka trappa ner mitt eget "forum-beroende" ;-D

Hoppas att det funkar bra med rivjärnet och den övriga cirkusen? Fast det är jag övertygad om att det gör..

Kanske får du lite tid över, för att ta reda på vem Dompa är och umgås med honom en stund..?

kram /trollis