Senaste kommentarerna i forumet

Jag förstår din besvikelse... Men önska för all del inte att du var alkoholist! (alla medaljer har en baksida, och denna är mörkare än du tror)
Gråt ut din besvikelse! Vad gäller din far, så kan du förlåta honom för den person han är innerst inne och för din egen skull, men du behöver inte "förlåta" beteendet!
Din "fd".sambo, har problem, som han försöker lösa på gamla sätt, dvs, han tror att det hjälper med en "läpparnas bekännelse", sedan "hukar man sig" och väntar tills allt blåst över, så att man kan fortsätta som förut..
Stå för all del kvar och stå på dig!
Jag tror att vi är många här, som som stöttar dig i ett för dig, svårt beslut.
Har du någon möjlighet, att låta någon annan ta hand om hunden för en kortare period, till du ordnat annat boende?
Appropå de där ölen.. hmm, min gubbe, tycker inte heller at det är att "supa", när han dricker 2 - 3 öl, eftersom han inte känner sig berusad..
Men om man är storkonsument, så klarar man sig inte utan en viss mängd alkohol i kroppen.. Och har man druckit under en längre period, så måste en del trappa ner, för att inte få alltför stora abstinens-besvär.
Dock måste man i så fall vara inriktad på att sluta!
Hos oss, håller gubben på och förhandlar med sig själv.. Han ser ju att jag inte dricker någonting och är smått konfunderad, eftersom jag varken ställt ultimatum eller tjatat på att han måste sluta.
Tänkte ge det en tid, för att se vartåt det barkar..
Så länge han allvarligt försöker dra ner/sluta och vi kan föra samtal i en normal ton känner jag att jag kan leva med det.
Spårar det ur, så har jag redan börjat förbereda en "plan B", för vart jag ska ta vägen..
Till skillnad mot honom, kan jag nämligen numera ta bilen när jag vill :-P

lessen att det blev mycket sagg om mig..

Många styrkekramar/ trollis

och tillika föräldrar slår ofta på oss för att vi inte brytt oss om barnen. Vår sjukdom gör att vi prioriterar alkoholen före familjen och så fortsätter vi att göra tills vi förändrar vårt liv och väljer att vara nyktra.
Gudrun berättar i programmet om när hon var på sin Familjevecka och där var en kille jämnårig med hennes barn. När hon berättar om den kärlek som ändå finns dold under spritångorna så har iaf jag svårt att hålla tårarna borta. Jag hade förmånen att få samma upplevelse som hon under min Familjevecka och det är en mycket stark upplevelse som etsat sig fast i min hjärna.
Hur man än använder sitt liv så finns det en låga av kärlek dolt inne i bröstet och som gärna blommar ut när spriten försvinner och ger en fin läkande effekt som gör så gott att uppleva.

http://www.svtplay.se/video/314608/del-4

Och försök se på tv i kväll igen :-) Programmet "Jonas Löfte" ger så mycket för att kunna förstå sig själv.

Jag undrar också hur det går?

Skönt att höra att du lyckas så bra med att inte släppa in karln! Som du skrev tidigare, så har du ju ingen aning om vad han gör när ni inte träffas..
Känns som du tar väldigt bra beslut ;-)
Hoppas att du själv kan hitta på något roligt att göra istället.
Jag ska jobba i helgen, men det kommer säkert att finnas andra här på forumet som kan peppa dig.
kram trollis

Oj, vad tufft! Hoppas att du kan lita på dig själv, annars får du kanske hoppa över festen med en vit lögn..
Vore synd om du sabbade allt, för att det är svårt att tacka nej!
Du kanske kan skylla på att du fått medicin utskrivet, som gör att du absolut måste undvika alkohol i någon form?
När jag hade lunginflamation, fick jag en sorts antibiotika som absolut INTE gick ihop med A, så då var det inte ett dugg svårt..
Vi kanske inte kan vara där i RL, för att kolla om du dricker, men vi finns här!(oavsett hur du gör)
styrkekram / trollis

Visst kan livet tyckas extra trist, när man kommit ur vinångornas värld.
Och kanske är det just den här delen av livet vi undvikit?
Kanske måste vi lära oss att "ha tråkigt" också, för att kunna uppskatta de små sakerna i livet?
Jag tror, att om man ständigt kräver en "guldkant" på tillvaron (i form av det där vinglaset, som belöning)så slutar man att uppskatta själva livet..
Kände själv, att det numera är lätt att känna sig uttråkad och rastlös. Förr hade jag bara sett till att ha handlat och uträttat allt som hade med bilkörning att göra, sedan hade jag satt igång med någon "lyxmiddag", för att kunna ta ett glas vin(först till matlagningen och senare till maten)
Aldrig knöfull, utan bara lagom så att rosédimmorna skymde sikten till dammråttorna och gårdagens disk..
Skönt att du inte är lessen längre. Hoppas att du kan känna uppriktig glädje också, även om det kanske blir över de små sakerna här i livet..
trollis

När det känns som att det går bra så dyker det hela tiden upp nya saker att oroa sig för. Och varför är allt i detta land (eller är det bara i min umgängeskrets) uppbyggt kring A. På torsdag är jag bjuden till grannen på födelsedagsfirande med "ost och vin". Mannen ska bort på annat och kan inte "vakta" mig och det är de som jag alltid dricker med och oftast mest. Har vid flera tillfällen inga minnen av att jag kommit hem och vet att jag vid flera av dessa tillfällen har haft barnen med mig.... Vet inte hur jag ska kunna stå emot.

Kommer oxå vara själv flera helger nu i höst och har märkt att min A-hjärna tänker tankar som "åhh, när barnen somnat bara jag och vinflaskan, tystnad och tända ljus". Eller varför ska jag vara här hemma och ha tråkigt när mannen ska till Frankrike och prova vin och till Danmark och öla med kompisarna? Stackars, stackars mig.... Har öst i mig plock-godis och glass i sju veckor nu och känner mig fet och ful och trött på billigt godis, jag vill oxå ha det lite trevligt.... Vet inte hur jag ska få bort detta, för nu spelas det om och om igen. Finns ju dessutom ingen som kan kolla om jag dricker.

Blev så glad när jag läste ditt inlägg. Ser dig nästan stå i regnet nu och bara njuta! Oroa oss för knäppen gör vi alla och jag tror att det är bra att ha en plan i beredskap. När jag var ute och åt och mannen beställde starköl och jag cola så blev jag så sugen, glaset stod ju precis där. Då gick jag ut, tog lite luft och kom in igen utan att se ölen. Kanske ett konstigt tips, men det funkade för mig. Ha de gott!

skriver av mig

har snart gått två veckor från att träffat han...

kommer nog se han i helgen känner ja på mig ( vi är absolut inte osam på nåt sätt) ja försöker bara minimera att lägga mig i hans problem, och att hålla han o mig på distans så han inser att det är allvar... som sagt så måste han ta hjälp om det ska bli nåt mellan oss igen...

Jag är inte lessen längre.
Med det inte sagt att jag är glad.
Jag är påväg. Lite läskigt..

Det händer dråpliga grejer ibland och det är helt ok, för nu är det rosas säsong för länge sen över och jag har inte flytt till nån annan färg ;)
Det går bra att vara lite jurist, mäklare, homestylare,snickare, bankman, mamma, ja åsåå det sköta "riktiga" jobbet utan drogen.

Men seriöst,
det är lite trist.
O nu är jag bara ärlig, inte nedlåtande, det ÄR trist.

Respekterar ditt beslut,
allt har sin tid.

Tankar till dej, från hela mitt hjärta..

Kan tillägga att starkölen i mitt ovanstående inlägg inte var till mig ;-)

Sitter och surfar här på forumet, lyssnar på regnet som smattrar mot rutan och bara njuter, jag älskar verkligen regn! Det hade jag glömt. Mamma påminde mig om att jag brukade gå ut i regnet och ställa mig när jag var yngre och bodde hemma, jag bara stod där och lät det regna på mig. Det är mycket jag glömt, som börjar komma tillbaka nu. Igår kväll när jag skulle sova tänkte jag på mitt ex som jag var tillsammans med när jag var 20, han var ganska duktig på att kritisera mitt utseende och jag fick mej en ordentlig knäck. Och igår kände jag att jag äntligen kunde erkänna för mig själv på nåt sätt, att det faktiskt var hans fel och att det var för jäkligt. Att jag inte förtjänade det. Och jag insåg att det påverkar mig nu, och att jag måste släppa det på nåt sätt. Inte föra över hans skitbeteende på andra, på min nuvarande pojkvän exempelvis. Kändes jätteskönt.

Sömnen krånglar, har svårt att somna på kvällarna. Vet inte om jag grubblar för mycket eller om det är väderomställningen? Hur som helst gör jag tvärtemot vad jag brukar, jag kämpar inte emot utan töjer ordentligt på flexen, låter mig vara vaken längre och går upp senare på morgonen. Så ska man göra, vara snäll mot sig själv. Har varit rökfri i tre veckor ungefär nu och drabbas av sug som jag inte riktigt kan urskilja, det är som öl/rök/socker-sug i ett! Känns en liten stund men går över ganska snabbt. Sluta röka var det bästa jag kunde göra, det går så bra på träningen nu och det gör mig så glad! Känner att självförtroendet växer, det är ju så här jag har känt att jag är, det är detta jag väntat på. En person som tar hand om sig själv, som lever sin fulla potential. Håller tummarna för att det håller i sig, att jag inte får någon konstig knäpp!

Jag kan också tycka att det ser så gott ut, och jag läser in en massa i det där vinglaset som jag till slut tvingas inse inte är sant. Det är inte lyxigt, jag blir inte bekymmersfri och avslappnad, och luktar jag på vin nu tycker jag mest att det luktar färg. Men jag vet hur det känns att längta :-)

Vill avsluta med att säga att du är jäkligt stark som går på mingel med Ramlösa i glaset, man får inte glömma att ge sig själv cred emellanåt, även om man börjar bli "van".

Skriver som jag skrivit förut, om nu allt elände är ditt fel förstår jag inte varför han stannar kvar? För att få vara martyr? Eller för att han inte vågar inse att han har problem?

Du kommer att hitta kraft och ork att gå, om det är rätt beslut för dig. Du måste bara ge det lite tid!

Sänder många många styrkekramar! Du är värd att leva det liv du vill leva, glöm inte det.

Jag frågade rakt ut, eller snarare över sms, om han hade druckit någonting alls sedan vi hade det samtalet när han sa att han insett att han inte kan dricka alls längre, ångrade sig, grät, bad om hjälp. "3 öl på Xs födelsedag" fick jag till svar. Adde hade rätt där, de där "3ölen" hade han druckit kvällen innan han kom och ångrade ångrade ångrade.

Har tänkt mycket på vad Lelas mfl skrivit om att bryta kontakten under en bestämd tid och jag insåg nu att det är det jag måste göra. Jag svarade i ett långt sms men i korta drag att 3öl är 3öl för mycket om man riskerar att bli som han kan bli på fyllan och att jag i alla fall inte tänker ta den risken. Därför får han inte kontakta mig på 6månader, dvs 6nyktra sådana. Återigen försökte han vrida det till att jag överdriver med ett "3 öl är väl inte att supa". Hur fan kan man gå och dricka öl bara några dagar efter att man kommit till någon man älskars hem, skrikit, hotat, knuffat, trängt sig in. Jag vet ju svaret men har ändå så svårt att förstå.

Det är dels en lättnad, att inte behöva gå omkring och hoppas att han ska hålla sig nykter, aldrig riktigt tro det men låtsas att det är en nykter person man håller i handen och inte en tickande bomb, samtidigt är jag så jävla ledsen.

Gamla grejer kommer upp igen. Trodde jag hade förlåtit pappa för tiden han drack men just nu känner jag mig så arg, ledsen, bitter över att hans alkoholism påverkar mig än idag. Det måste ju vara lättare att falla in i en medberoenderelation om man en gång varit barn till en alkis.

Ni får ursäkta min negativitet just nu men jag är så trött. På det här.
Fattar inte hur jag ska orka jobba, ta hand om en hund som jag måste smyga med, hitta någon annanstans att bo. Jag bara gråter, hur kan man jobba om man bara gråter? Ibland önskar jag att det var jag som var alkoholisten, det verkar lättare att bara kunna stänga av.

Hur mår du?

Stigsdotter! Och det fick jag, en riktigt fin och inregnad sådan.
Odrickandet går strålande just nu, saknar det inte det minsta - jag har för fullt upp för att ens hinna tänka tanken. Fullpackad (!) dag som gör att jag stupar i säng utmattad.
Och sen så har ju min största trigger försvunnit nämligen den stund där man alltid hämtade tidigt på dagis och skola (för att vara DUKTIG) vilket resulterade i stress och fruktansvärd uttråkning som bäst kurerades med några glas vin till den tidiga middagen... Nu hämtar vi klockan fyra istället och jag har haft en givande dag innan och har tom haft möjlighet att längta och sakna barnen.
Nu ska jag läsa ikapp.

Vet att vi tagit upp detta i en annan tråd (eller kanske flera) att man drabbas av sötsug, när man slutar dricka alkohol..
För en liten stund sedan, for gubben iväg, för att han hade blivit "godis-sugen"!*ler*
Det gav mig ett tillfälle till en snabbtitt på forumet, men också en bekräftelse på att alkohol och socker verkar ha ett samband!
Nu tänker jag definitivt inte andas ett enda ord om "sockerberoende"! Inte förän han blivit av med alkoholen..
Han har faktiskt varit torr i 3 hela dagar! (tog två starköl på lördan..) Strongt gjort efter att ha hällt i sig ca 1 flaska vin/dag 6dagar i veckan ;-P
Så för min del, får han gärna käka godis tils det sprutar ur öronen på honom istället..
Ha en trevlig kväll, hörs imorn.. (helgen är jobbarhelg igne, så för min del blir den väldigt städad..
kram vänner! / trollis (alias tandtrollet..)

du behöver inte hoppas, det är du själv som bestämmer:). Klart att det håller!

att få många kramar :-)) Du är värd att ha ett bra liv ! Ta hand om dig !

Verkar vara en härlig plats att hänga på. Om man får. Min första nyktra dag idag. Hoppas det ska hålla länge. El varför inte alltid. Har läst här hela dagen. Känns skönt att veta att det finns fler som gått och går igenom samma saker.

Hade nog gett samma råd till någon annan, än mig själv då...
Läste mitt första inlägg här, provade att byta ut de platser där jag skrivit "jag.." mot "namnet på min bästa vän" och "han" mot namnet på min bäste väns partner. Det gav perspektiv. Kanske en bra övning även för andra?

Al-anon på måndag. Ska till och med våga. Den här gången. Öppna dörren.
Bra, hoppas jag, men läskigt.

"Ja visst gör det ont när knoppar brister. Varför skulle annars våren tveka?"

vägen men ta inte på dig något ansvar för hans sjukdom. Visst är det avgörande att jag som beroende törs be om hjälp men då måste jag vända mig till någon som kan hjälpa annars blir det bara ett rop ut i luften. Eller så finns risken att det blir värre, att den medberoende blir en möjliggörare. Det finns några trådar här på forumet om det och jag känner ett par stycken där partnern håller på att fullständigt rasa sönder för att de inte kan sätta gränser. Vi har faktiskt en som granne.

Du kan ju prova med att följa med första gången till AA eller beroendecentrum, men bara första gången ! Sen måste han ta ansvaret själv, det är viktigt för hans självkänsla också för att inte tala om din när du sätter en gräns för ditt engagemang.

Och som skrivits tidigare här : Sök hjälp för din egen del ! Testa Al-anon, ge det en chans.

Tack sims!

Ligger på lågvarv nu. Har ingen ork att kämpa alls!
Livet har kantats av för mycket jävlelskap helt enkelt.
Behövde verkligen inte en sjukdom att kämpa med
också....Där värdena i kroppen hoppar upp och ner
utan att de vet vad det beror på... Senaste budet
va en tumör i kroppen...så nu väntar jag på att få
tid till ultraljud och röntgen.

Vill vara positiv,glad och kunna stötta andra.
Men jag klarar inget av det!

Slutar skriva här nu. Ta hand om er allihop och
hoppas av hela mitt hjärta att det går bra för er!

TP

det är möjligt att det är ett sådant stadium du beskriver, jag vet faktiskt inte.
Jag förstår också din poäng i att han måste ta ansvaret själv. Men kan det inte vara en förutsättning för att klara det, att kunna be om hjälp när man behöver? Menar du att han själv måste komma på vart annars, bortom mig alltså, han kan söka hjälp, om det nu blir AA, beroendecentrum eller liknande?

Ha det fint!