Senaste kommentarerna i forumet

Hej Världen!

Jag står nu på tröskeln och tittar ut genom den öppna ytterdörren, ser ut i den stora vida världen…
Med ”nya” ögon ser jag på mig själv och omvärlden, och ett stort ”Aha” uppkom…

Det känns som om jag har avslutat ett kapitel i mitt liv, mitt liv som alkoholist…, eller kanske alkoholberoende vore en bättre formulering.

Jag har gått igenom en pärs utan dess like, och fått ökad förståelse för mig själv och min omgivning, har fått nya vänner som jag inte visste fanns men vet fortfarande inte hur ni ser ut.

Jag vet hur ni mår och hur ni formulerar era ord, och hur ni med ord försöker skapa den miljö ni lever i idag, tappra medmänniskor…

Jag mår själv bättre idag än vad jag har gjort på väldigt länge, på ett plan…
Men mår också sämre på ett annat, den ena påverkad av alkoholens frånvaro, och den andra av dess tidigare närvaro…

Jag mår bra för att jag inte lider av alkoholens baksidor, jag dricker inte längre för berusningens skull, hamnar inte längre i pinsamma situationer, vaknar inte längre bakfull och framförallt har ingen bakfylleångest som till slut blev alkoholdrickandets fall för mig.

När jag till slut insåg att jag inte längre kunde leva den typen av liv, där ångesten tog större delen av min både vakna och drömmandets tid till att må uselt, då måste jag göra något åt det.

Jag läste mig fram genom alkoholhjälpen och tog åt mig, valde ut de delar som stämde bra överens med mitt liv, och satte ett mål med mitt drickande, efter tagit del av allas livsbeslut
På alkoholhjälpen, jag valde det mest reaktionära, inget alls!

Genomlidandet var förvånadsvärt tufft, vilket bevisade på att jag hade ett visst beroende, och ett stort förnekande, som jag inte visste om, det skrämde nog mig mest.

Jag visste inte vilka krafter suget kunde göra med den mänskliga hjärnan, och vad den fick min kropp till att känna, säga och göra….

Det enda jag vet, det var att det var inte ”jag” som gjorde allt detta, utan någon sorts kraft som styrde mig innefrån, ibland häpnade jag över vilka krafter som fick mig att öppna kylskåpsdörren, och böja mig ner till hyllan för starkölen för att där upptäcka att det inte fanns några burkar som väntade på att bli öppnade och uppdruckna..

Lika förvånad som min kropp blev påkommen med att stå och hålla i kylskåpsdörren, som jag blev över att jag inte kunde kontrollera mina tankar, stod vi där ”båda två” med fingrarna i syltburken., och ”kraften” hade nått andra dimensioner…

Förbannad blev jag, och valde att ställa mig ”över” mina kroppsfunktioner och styra allting i detalj, vilket krävde en oerhörd koncentration och självbehärskning.
Jag gillar inte att vara ”fjärrstyrd”, det är MIN kropp och MINA tankar, och jag vill ha kontrollen över dessa själv..
Det var viktigt att varje gång papegojan satt på min axel och tjatade om det, eller försökte förmildra omständigheterna, eller belöna mig så ansåg jag att detta var inte mina tankar, utan en liten djävul som försökte göra sina sista manipulativa styrningar av min kropp…

Jag fortsatte läsa bland trådarna och fick förståelse att det kan vara så här, vi är alla slavar under denna dryck…

Det har nu gått en sådan pass lång tid, och jag har sett så mycket nytt komma ut ur mitt sätt att leva idag, att jag just nu känner ingen dragning till att ”besudla” min hjärna med denna typ av berusning mera, men jag håller det också öppet att i framtiden kanske våga mig på att testa igen, för är det någonting jag har lärt mig på alkoholhjälpen så är det, ..”inget är för evigt”
Man måste våga sig på något nytt, och att allt inte består för all framtid…

Jag har som ”nyfrälst” försökt även övertyga andra om den ”välsignelse” nykterheten skapar, men tycker att det blir lite tjatigt med tiden, det är i stort sett samma ord jag rapar upp gång efter annan, jag vill ju inte tvinga mig på andras tankar, men samtidigt få dem att öppna ögonen, för det ÄR skillnad, både på gott och ont, men det goda övertar mångfalt…

Visst man tappar lite av det sociala med att dricka alkohol, och jag älskar ”buzzet” i huvudet man får när man fyllnar till, det är väl därför man fastnar för alkoholen.

Det här blev ett långt inlägg, jag delar den i två

Hej...

Skönt att du fick bra respons från din fru... Inte så konstigt tycker jag eftersom du skriver & berättar på ett sunt sätt.
Plus att hon vill att du förändras.
Jag kan tänka mej att det är svårare som medberoende att visa... särskilt innan han / hon har kommit till insikt.& inte ser att det är ett problem.
Tror inte att rektionen skulle bli den samma för mej tex.

Kanske det blir annorlunda då han har kommit lite längre i sitt tänk...

Men visst ibland oroar man sig för helt fel saker.
Lägger energi på saker som man inte vet ngt om.
Isf att ta tjuren vid hornen & låta det bära el brista... så oroar man sig...
Ibland befogat, ibland inte...

Jag är glad för din skull att du har kommit så långt i ditt sätt att tänka... & att du verkar må bättre i själen.
Livet har gett dej en ny chans... Du har gett dej själv en ny chans... / Mie.

Hej Lise!

Jag önskar att jag kunde ge dig ett sådant där bra standardsvar, gör si eller så...
Men det kan jag inte, ledsen för det..

Han har väl sin deppighet som trycker honom, men att tjata om döden och sedan hälla i sig är ingen undanflykt, han får väl inte mera "lov" att dricka för att han pratar om att han lika väl kunde vara död heller, eller?

Jag tror han försöker "möra upp dig" med att han pratar om döden, så att du inte ska bli så arg på honom när han krökar till igen...

Han har väl antagligen en väldigt dålig självkänsla just nu, och har en del funderingar runt livet.
Men att han skulle vilja ta det till enda tror jag ligger en bit längre bort, man brukar inte prata så mycket om det, utan vara mera "handling" då...

Däremot tror jag att han löper större risk att göra något dumdristigt när han väl krökar till, i fyllan och villan, och kanske skadar sig allvarligt..

Det känns väl bra att även kidsen inte gillar när pappa krökar till, då har ni ju ett majoritetsbeslut i familjen, det är inte bara du som är "kitslig"...

Bra också att du har tagit upp diskussionen på en högre nivå med lite större bokstäver, så att
han hajjar att du börjar bli ordentligt irriterad på hans levnadssätt...

Svälj inte pratet om döden, berätta att det är döden för familjen när han dricker istället..!

Skit helt enkelt i hans prat om döden, och ställ upp han mot väggen med hans pålitlighet istället, varför ljuger han hela tiden, jo han har antagligen ett alkoholberonde han själv inte har accepterat ännu, du borde få honom att säga det ur egen mun...

Det handlar om att lita på varandra, det spelar ingen roll hur sjuk man än är, man måste kunna lita på den andre partnern, ställ stenhårda krav på enkel och rak ärlighet.
T.om att du införskaffar en alkotest där du kräver att få testa honom när du vill!

Han har ju grejat nästan två veckor, så han kan ju stålsätta sig ett par veckor till, så blir det genast lite lättare...

Det kunde vara intressant att komma till botten med anledningen till hans depression.
Det kanske är för svårt för honom att våga prata om det, ekonomi, jobb, otrohet etc.

Den dagen man kan svälja stoltheten och totalt överlämna sig till den bittra sanningen kan faktiskt också vara en fullständig förlösning, man får äntligen ro i kroppen..

Jag tycker du ska visa dig stark, och spänna bågen ännu hårdare, våga ta en strid!

Jag kan berätta att det är fotboll för hela slanten här med, 10 + 2 h förra helgen, upp kl 6 i morse för att mötas upp kl 7, efter 8 h hemma igen, upp kl 7 imorgon (läs idag, om 5 h..!), ca 3 h och på kvällen 2-3 h till, och de säger att man kommer sakna det här när ungarna flyttar heimfrån!!!

Vi är nyss hemkomna ifrån en (hyggligt stillsam) 50-års fest, mycken sponken men ganska så sansad gästspel, jag drack nog nära 2 l bubbelvatten under kvällen och blev en uppskattad fyllchaffis på natten, och mår hur bra som helst, och har en glad hustru!

Testade att klämma en feting till garre, brukar göra det när jag krökade förr, det högg ordentligt så det snurrade till i pallet, lite läskig känsla var det, för det har inte snurrat där pga yttre påverkan på snart 4 månader...

En annan ball grej hände alldeles nyss, jag visade min kära hustru vad jag har skrivit här på alkoholhjälpen, och hon tyckte det var en jättebra grej, och att det var roligt att så många har svarat mig på "min" tråd...Va!
Jag trodde hon skulle bli förbannad?, men hon lyckönskade mig istället...

Snacka om att man oroar sig för fel grejer ibland, berätta det för din snubbe Lise!

Nä, nu är det bråttom ner i lopplådan, sängkvalsterna är hungriga och midnattsbion visar något oannonserat direkt på ögonlocken, så nu gäller det att poppa popcorn!

Ha en god natts sömn, och framför allt en god morgons uppvaknande, och det får man även om man har varit på ett 50-årskalas, (..och drack bubbelvatten..)

Mors! /Berra

Hej på er alla!

Det slutade på samma sätt som för ett par veckor sedan. Alkoholen är nog så märklig! Och alkoholisten så full av lögner. Suck!

Man känner sin alkoholist, hade onda aningar redan igår kväll att det inte var över för denna gång heller. Jag vaknade i natt och gick ner och kollade, hittade honom på sovande på soffan med två halvfulla flaskor på golvet. (Vodka och starkvin) jag väckte honom och hällde ut alltiohop fram för ögonen på honom, det har jag aldrig gjort förr.

På morgonen diskuterade vi i igen, jo han vill sluta, hjälper jag honom då osv... Sen åkte jag och handlade på eftermiddagen. När jag kom hem såg ja att han hade varit ute med bilen och frågade vart han hade varit, ingenstans sa han. Men ja visste precis att han ljög. Lite senare snokade jag fram ett kvitto och såg att han varit och köpt en 18-pack öl så jag konfronterade honom. Så det slutade med att han for. Sa att han skulle åka till sin pappa, men jag tror inte riktigt på det heller.
Det värsta var att han glömde all sin medicin här hemma.

Nåja, jag kan inte så mycket åt det. Hade kontakt med med den "lokala alkoholvården" igår. Hon sa också det att när man är deprimerad är det lätt att tycka det inte spelar ngn roll hur det går eftersom allt ändå är åt skogen och då kan man lika gärna dricka.

Jag föreslog maken att vi skulle gå dit tillsammans, han har ju haft kontakt med dem själv och man kan gå dit som par.

Hittade förresten en svensk alanon grupp 10 mil härifrån, lite långt bort för att åka fram och tillbaks för en kväll men jag överväger det. Fast jag blev lite fundersam när jag läste att man inte får några kommentarer tillbaka utan att man bara berättar sin historia?

Jag orkar inte ha det så här, jag önskar av hela mitt hjärta att han kan sluta, för sin egen skull och för våra barns skull.

Han pratar mycket om döden och hur mycket bättre vi skulle ha det utan honom. Det är ju samtidigt ett rop på hjälp,men jag har nog försökt med allt möjligt. Jag har lyssnat, diskuterat med honom, tröstat, varit tyst och låtit honom vara i fred, vakat över honom, jag har pratat förstånd, diskuterat med en av hans läkare, pratat med arbetshälsovårdaren, pratat med mentalvården,varit uppmuntrande, kommit med olika förslag, sagt till på skarpen osv.

Själv säger han att det inte hjäper att jag skäller på honom, det gör jag inte heller, men klart att jag pratar med lite större bokstäver mellan varven. Så jag vet inte.

Jag tipsade honom om alkoholhjälpen och berättade om det här forumet och att jag brukar läsa och skriva här.

Jag har pratat med barnen och de säger att de inte vill att han ska dricka, det yngre barnet sa också att han tror att pappa ska dö. De sa också att de inte vill att han ska bo här om han dricker.

Jag vet ju att han är en bra pappa när han är nykter och de knappa två veckorna här före bakslaget var ju perfekta på alla sätt och vis. Jag frågade vad det var som utlöste hans drickande nu och han sa att han inte vet.

Jag har också sagt åt honom att han bara måste bestämma att nu är det slut med alkoholen. Till sist svor han åt mig och det gör man bara inte. Jag sa lugnt år honom att kan låta bli att svära åt mig att det är han själv som ställt till det.

Oj det blev nog långt och råddigt men skönt att få häva ur sig. Jag får försöka ägna mig åt barnen och mig själv nu så vi mår bra och orkar. Dags att tänka på refrängen, fotboll i morgon igen.

Tack för ert stöd!

Lise

Hej Lise...

Det där om att prata om döden...
Han för över skuld.
Ni har det bättre utan mej...
Jag kommer snart att dö..

Han hittar en anledning att dricka...
Det är synd om honom som lika gärna kunde vara död därför dricker han...

Ge honom inte den.
Det tjänar ingen på.

Stå på dej... ni förtjänar bättre... / Mie.

Hej Lise!

"En dag i taget..", men visst f-n suger det när gubbtjyven ligger pissfull och slaggar i soffan..
Speciellt när ni hade det rätt hyvens strax innan...

Han surrar om döden, fråga honom om han har bråttom?
När han häller i sig i den hastigheten...

Men det händer inget om du hackar på honom nu när han är blarig...
Vänta med nådastöten tills dess han är mör av lite bakfylla, och herr Ågren har knackat på dörren

Men hörrö Lise, snubben har brännt sina skepp idag, ta och lås in han någonstans och umgås med kidsen istället...

Ställ han på podiet för hatning, och sura ut han några dagar, om du inte vill lugga honom på direkten...

Var glad att du har dig själv, där händer det inga olyckor i alla fall...

Du är stark, och fixar det här...

Lycka till! /Berra

hej aaaaa

ta det du känner i magen då har du fått den första känslan

följ den
axel

Hej Lise...

Jag känner din smärta, besvikelse, oro & sorg...
Det enda man kan förstå är att alkoholen är lömsk, manipulerande, elak & egoistisk.

Du måste nu börja fundera på att ha en plan om det här händer igen.
Ni kan inte acceptera att det forts på det här sättet,
Den här känslomässiga berg & dalbanan är inte nyttig för ngn av er.
Det tär på själen att inte veta vad som väntar då man kommer hem.

Ja... hur kan alkoholen ha en sådan makt över människan?

Jag tänker på dej med sorg i mitt hjärta...
Skickar dej lite xtra energi att ta dej igenom det här & fundera ut en plan B...

... / Mie.

Hej på er alla!

Jag önskar att jag inte skulle behöva skriva och gnälla. Alkoholen är nog så märklig och jag fattar bara inte vad den ställer till med. Hur kan det bara bli så fel?

Knappa två veckor och livet leker, våren är på väg hela familjen mår bättre, barnen njuter av att umgås med sin pappa och att han tar sig an dem och deltar i vår vardag. Själv är jag en solstråle och vågar må bra. Vi pratar och reder ut, funderar på vad framtiden ska föra med sig och hittar utvägar så att han ska börja må bättre.

Äldre barnet eld och lågor över kvällens program och vad som ska hända, spelkväll med disco på skolan och alla ska dit, kan inte vänta att komma hem och berätta för pappa. Vi kvittrar och planerar i bilen på väg hem.

Så kommer vi innanför dörren, "mörkret" har lagt sig denna vackra vårkväll där ute är det ljust och plusgrader. Men där hemma på soffan ligger maken och är full. Fy vad jag blir ledsen. Hur kan han?

Vad är det som rör sig där inne? Hade onda aningar igår då han återigen började tala om döden och om att han kanske dör snart. Men försökte peppa honom och ta fram det med hur bra vihar mått.Han har ju själv verkat så lugn, glad och nöjd.

Jag fattar inte?

En mycket besviken coh ledsen Lise

Hej aaaa...

Du måste våga för att vinna.
Inte bara hoppas.
Ta ett beslut för hur du vill göra med ditt liv.

Vad är värt besväret?
Frågan är om du klarar att hålla det hemligt utan att få ännu mer ångest.
Annars får du gå efter filosofin att en gång är ingen gång...

Hur känns det om du skulle bestämma dej för en vit period som inte har ngt slutdatum el mål mer än att vara vit en dag i taget?

Ibland måste man nästan dö för att kunna forts leva... / Mie.

Det värsta är ångesten. det vet ni säkert också.

Jag förstör det jag älskar mest av allt. Det värsta är att jag har ångest för att jag gått så långt och varit otrogen och nu är jag i valet och kvalet över att berätta om otroheten eller inte. Sluta dricka ska jag göra i vilket fall. Det hoppas jag verkligen.
Är det då verkligen värt besväret att berätta när jag VET att detta misstag inte kommer upprepas?

hej aaaaa vet inte hur jag ska svara
utan håller med mie läs henne hon vet

skriver till dej så här

vill inte leva men vill inte dö

du fixar detta /axel

Hej aaaa...

Du är som väldigt många här.
Du har svårt att sluta dricka när du väl börjat.
Du har svårt att dricka lagom.
Du gör knäppa saker på fyllan.
Du har ångest.
Du skäms.
Du har ont i själen.

Det är inte hur mkt du dricker utan hur du dricker som är avgörande...

Jag känner starkt när jag läser det du har sktivit att du måste ta dej en funderare över din relation till "polaren" alkohol...

Livet är till för att levas... / Mie.

jag är inte som de flesta andra här. Det känns som om vissa har en historia här som kan förklara deras drickande, typ: mina föräldrar/släktingar dricker, min föräldrar är deprimerade, jag är deprimerad, jag har det jobbigt hemma etc. etc. Men jag som inte har det så: VARFÖR mår jag dåligt? Mina föräldrar är underbara, min pojkvän är underbar, jag är duktig i skolan och har alltid varit, jag är inte blyg, jag är en framåt människa med planer och mål i livet. Utåt sett är allt bra, jag vet folk som ser upp till mig (!) Men jag själv, känner mig värdelös, varje varje dag. Ibland går jag ner mig till total, jag vet att jag är deprimerad, jag har pratat med en psykolog, som säger vad jag också trodde: jag har bra självförtoende men dålig självkänsla.
Anledningen till att jag skriver här, att jag vill ha kontakt med någon här, är såklart att jag behöver hjälp. Jag vet inte om jag har ett problem eller inte. Jag har läst igenom delar av forumet och jag bara grät. Ibland undrar jag: vill jag bara tycka synd om mig själv: tillhöra någon grupp, eller varför mår jag dåligt? inbillar jag mig att jag mår dåligt? för det är inte så jag ser mig själv utifrån... Jag ser mig som andra ser mig: någon som är glad och har mål och planer här i livet.

mitt problem är att, när jag väl drack min första öl, när jag var yngre så tyckte jag det var så kul. Jag tyckte det var KUL att vara värst. Jag hånglade med flest killar, tyckte egentligen det var kul att det gick rykten på skolan (men jag låtsades såklrt som om jag tyckte det var jobbigt). Jag har druckit alkhol sen dess, sen jag var ca 15 år och nu är jag 23. Men grejen är att jag dricker INTE SPECIELLT MYCKET!? det är det som gör mig så konfunderad, det är därför jag inte ser mej som någon som dricker för mycket (ang. mängden alkohol). Men när jag väl dricker kan jag inte kontrollera mig själv. Detta kan vara mycket lättsamt, inte att jag ballar ur totalt men jag känner hela tiden att: "nu har jag druckit och jag litar inte 100 procent på mig själv längre. Hoppas jag inte gör något dumt ikväll". Ibland kan jag ha varit lite för "skrikig", ibland kan jag bli arg och otrevlig och dessa egenskaper gillar jag såklart inte hos mig själv. Jag skäms över att jag varit snäsig (tex. mot mina tjejkompisar) och enda anledningen är för att jag druckit, jag ÄR inte sån egentligen. Det som äör det största problemet som jag bävat för att komma till är att jag är otrogen när jag är full. Å ena sidan så har jag de gånger alltid varit väldigt full, men det är väl ändå ingen bortförklaring. Att förklara för en annan person att "det är slkoholens fel" går inte. De är stenhårda: otrogen= då är det slut. Men jag tror aldrig de varit i samma sits. Jag gör inte det för att jag VILL, jag vet inte varförjag gör det!!! och det är så frustrerande! Jag vet inte vad jag ska ta mig till, för det är inte JAG och jag vill inte vara en sån person. Jag vill inte såra min älskade, aldrig! Jag VET att jag aldrig skulle göra en sådan sak när jag är nykter, men jag tror inte alla tror på mig om jag hade sagt det. Men JAG vet det. Jag vet inte varför jag gör det, och dagen efter ångrar jag mig så mycket, jag har så dåligt samvete och jag går ner mig total... Jag blir väldigt deprimerad i perioder, jag har ingen att prata med. jag vill inte prata med mina kompisar, ingen har samma problem som jag, de skulle aldrig förstå. de tror nog inte detta om m ig, de skulle bli förvånade. Jag kan inte prata med min sambo, jag kan/vill inte prata med min familj. Jag skäms dessutom alldeles för mycket... Jag hoppas att någon orkar läsa det här, tänk på att ni också ville att någon skulle lyssna på er, jag orkar inte.
Jag har läst och läst på forumet nu, sträckläst flera timmar... Gråtit och funderat. Känner igen så mkt, vet inte var jag ska börja... Jag förstår om ni inte tycker att jag har lika stora problem som vissa andra som växt upp i beroendefamiljer etc. men för mig är detta ett problem!
Jag tror inte jag skulle ha speciellt svårt att inte dricka på en månad tex. (jag hade haft svårt och inte dricka om jag väl va ute). Problemet är när jag väl dricker så vet jag inte om : ska denna kvällen sluta helt ok eller kommer det slå slint i huvudet idag? Jag kan inte går runt och riskera att något ska hända (tänker framförallt på otroheten). Jag har försökt lösa detta själv i flera år nu och jag kan inte. Detta är det absolut första steget jag tagit och berättat för någon och det känns oerhört tungt och jag skäms otroligt...

Hej lilla stående Ängeln!

Jag är så glad över att det går bra för dig, att du håller dig sansad med mötena med ditt ex.
Genom att inte falla igenom och visa sig stark så berättar du kroppsligen vem så går ur det här med en vinst.

Det finns så mycket att vinna på att inte hänfalla till alkoholen, som drabbad eller medberoende.

Men man måste också vilja våga öppna ögonen och se det positiva, för sitter man bara och tänker på hur gott det skulle vara om man nu fick.....dricka!
Ja då har man inte lyckats hela vägen än, man lider och tycker att livet saknar mening..

Man borde tänka på allt det negativa med att dricka istället, allt som råkar hända varje gång man faller för den fegas tanke, tillbaka till ruset..

Jag "förnekar" ju fortfarande min dryckenskap, dvs jag nekar att mig att använda den...
Alkoholen är inte längre ett problem för mig, just nu i alla fall..

Jag brottas istället med vad den skapade, en ångest utan dess likelse...

Den är så djup och avskyvärd så att jag om jag bara visste det innan så skulle jag ha slutat med alkoholen för länge sedan...

Jag kämpar varje dag med min existens, och ifrågasätter vad nytta man gör för jordelivet...
Det är hemska tankar som snurrar runt i pallet, och jag vet att det är sjukt, och jag försöker undertrycka dem, men jag kan inte styra mina mardrömmar på nätterna, och de kör slut på mig.

Varje dag har sin egen historia, och just nu är det "inbördeskrig" mellan vänster och höger hjärnhalva känns det som, det är en "Einstein" på höger hjärnhalva som vill att jag tänker sakligt och strukturerat, och i vänster hjärnhalva sitter Caroline af Ugglas och skriker " snälla snälla"...
Ni förstår ju hur j-vla illa det är ställt med en..

Så just nu känner jag mig låg, ledsen, arg, förbannad och 207 andra negativa ord som jag inte kommer ihåg...

Om jag hade en kinapuff så hade jag tryckt upp den i rövva, tänt på den, bara för att få några andra smärtsamma tankar att tänka på, det hade varit skönt som omväxling...

Ja som ni ser så är det rock'roll i pallet, jag har kvar delar av min humor och den tittar ut ibland,
men just nu skulle jag vilja se en riktigt sorglig film, så att jag fick "tokskratta" lite...

En tvångströja hade suttit fint...

Mors /Berra

Hej Berra...........................................................
Hur leker livet med dig idag då? Känner att ni stöttar mig så mycké o man
blir lätt lite fokuserad när man mår dåligt, man tänker men glömmer
bort att fråga!

Jag kämpar vidare o de känns att vägen är rätt om än bräcklig ibland.
Stötte på mitt ex när jag var på macken bredvid här idag! Idag var han
harig ska du tro, nykter o såg rädd ut när han såg mig! Jag kunde
faktiskt hålla mig behärskad o lugn o de kändes bra! Nonchalant o kalla
människa han ofta var när han var nykter, var lite annat än när han är
på fyllen kan jag säga.

Fy, vilket liv egentligen, ingen värme o sann kärlek, liksom känns att
man fått insikt hur livet har tett sig tidigare o de är en helt annan frihets-
känsla idag! Som man vart instängd i flera herrans år, konstigt!

Vart på Alanon ikväll o de är en himla gó grupp, vi kramas o vi kramas
o stöttar varandra, fick med mig en nära vännina idag också som levt
ihop med ett antal alkoholister o har en alkoholist som uppvaktar
henne nu, så jag blev jätteglá!

De är så, så många människor som lever i de fördärvet, jag skulle kunna
räkna upp hur många som helst! De är som de är lite samhället i sig
idag, alla åldrar, båda könen m m.

Ja, de är suveränt ju fler man kan rädda o Du med dina roliga o förståndiga
inlägg bidrar till det!

Ha de riktigt gott nu o ta hand om dig o de dina! Kramar Stående Ängeln

Hej...

Det finns hopp...
Mkt hopp, tom så att den känslan överväger.

Var på min återträff i min anhörig grupp.... har saknat den oerhört.
Det är människor jag inte vet någonting om men samtidigt allting.
De är så lika mej, men samtidigt så olika.

En ovärderlig samhörighet & förståelse.
Som jag inte funnit ngn annanstans.
Jag har kunnat bearbeta saker som hänt, händer & kommer att hända.
Det har gjort att jag har vuxit som människa & lyckats få en inre styrka.

Ett lugn i min själ & mitt hjärta.

Självklart även en sorg över att det inte blev som jag tänkt mej... men oerhört stolt över att jag kommit hit där jag är idag.
Jag gör det jag kan för att bryta trenden för mina barn... så att de ska välja rätt stig här i livet.

Arv & miljö är starka faktorer.
Jag kan inte låta bli att forts kämpa för deras välbefinnande & medvetenhet.
Kämpa för att de ska förstå att det finns andra sätt att bekämpa sina inre demoner.

Tror det är viktigt att ha ett öppet sinne & att hela tiden prata & diskutera.
Inte förbjuda...
Tänk vad spännande det blir då...när ngt är förbjudet.

Känner en djup tacksamhet över att vara här & nu...
Det finns fortf strul, men de tar inte över mitt liv längre.
Den hårda knut som fanns i mitt bröst håller sakta men säkert på att lösas upp.

Hopp... det finns hopp inför framtiden...
Det är min tur nu...
Jag förtjänar att vara lycklig & leva ett liv i harmoni...

Livet är till för att levas... / Mie.

Al-anon's 12 Traditioner och den 12e traditionen säger : Anonymiteten är den andliga grundvalen för alla våra Traditioner och påminner oss ständigt om att sätta princip före person. (Lika för AA)

Jag har (eller försöker åtminstone) ha slutet av den traditionen i åtanke när jag träffar en beroende eller medberoende för att jag själv inte ska bli drabbad om något går snett. .......och påminner oss ständigt om att sätta princip före person.

Frasen innebär för mig att vara medveten om att det är en sjukdom som jag bara kan påverka om jag själv vill, jag ska inte fastna i en form av "tycka synd om" eller tillåta att personen i fråga att bygga ett bo i mitt huvud för då tar min egen energi slut fort som f-n. Men självklart kan det vara fruktansvärt svårt ibland att försöka vara neutral i vissa fall tex när ungdomar drogar/krökar ner sig totalt och jag verkligen blir medveten om att jag är maktlös inför sjukdomen. Då är frustrationen stor och jag kan finna tröst i den erfarna frasen " att sätta princip före person".

Och det är så rätt att det aldrig är försent att ändra sitt liv !! Jag har mött en gammal man, över 70 år (!), som hade som mål att dö nykter !!! Han gjorde det verkligen för sin egen skull !!

Trots allt finns det hopp !

Du Berra...

Du ger bra & goda råd, så du är en tillgång här på forumet.Du trackar ingen.

Varför måste du uppföra dej vuxet på alla plan?
Ibland behöver man få vara lite smågalen... & det behövs det ingen alkohol för att vara.

Det där med en dag i taget är ju ett bra råd... välbeprövat...
& att inte heller bestämma sig för resten av livet.. gör beslutet lite lättare att bära.

Förstår din känsla att vilja att saker händer snabbt.
Man kan inte vänta på att det ska bli bra...vill att det händer nu, precis nu.

Jag känner själv just nu att saker inte händer tillräckligt snabbt...
Vet inte riktigt vad det är jag väntar på, men känner mej rastlös inför framtiden.

Frustrerad över att det finns så mkt strul överallt...
Ju mer jag pratar så ser jag att strulet är så mkt mer utbrett än jag förstått.

Frustrerad över att jag inte kan påverka mer.

Samtidigt som jag blir så glad när jag läser här på forumet om alla som har kommit till insikt & är villiga att göra en förändring i sina liv.
Det ger mej hopp.
& en värdefull insikt... det är aldrig försent att förändra sitt liv.
Bara viljan finns så går det att flytta berg.

Livet är en gåva... / Mie.

Hej Mie!

Jo nog är jag väl en j-kel på att ge andra goda råd...

Men när det gäller mig själv, så är jag helt på det klara med alkoholen, den har slutat fuckat med mig, för alltid känns det som just nu, men man ska aldrig säga aldrig...

Jag vill hålla det öppet att jag någon dag framöver i livet skulle vilja testa att prova på att dricka resonligt ett tag, dvs inte dricka för att bli berusad, utan kanske bara för att kolla om jag grejar att ha kontroll, så därför säger jag aldrig aldrig mer, utan jag har en vit period, en lång sådan!
Jag sätter ingen gräns, utan tar det som det kommer...(en dag i taget..)

Just nu så mår jag toppen av att inte dricka, alkoholhjälpen har definitivt hjälpt mig att ta det beslutet, och när jag läser hur tufft många andra har det så blir jag heligt förbannad på denna dryck som ställer till det för så många, både direkt och indirekt, som alkolholist och medberoende.

När man dricker rätt mycket själv så vill man inte inse följderna att sitt drickande, och man väljer att se bort ifrån dem, för skulle man ta upp problemen till ytan så tror jag nog att de flesta skulle välja att sluta tvärt, det är inga goda erfarenheter man får av alkoholen...

Att avbryta något så där abrupt är nog för många en svårighet, det har fått en rutin att dricka, och de väljer hellre att stanna kvar i sitt missbruk, än att utsätta sig för något nytt och hemskt!

De som har provat på en nykterhet en liten längre tid kommer ganska så snart till insikt att det inte är så hemskt som man först trodde, och att det funkar att inte dricka alkohol längre...
Det är inte svårt att låta bli, och man blir inte tråkigt, det är sådant man bär inom sig.

Nu kommer jag nog till den frågan jag tror du tänkte på i första hand, hur mår jag psykiskt...

Tja inte är jag något nervrak, men det dansar runt lite dammråttor fortfarande på kontroret, så jag kan inte säga att jag är färdigbehandlad än på långa vägar.

Det går upp och ner, och ibland är det stiltje, just nu blåser det inte mycket t.ex.
Känner mig förbannad för att det inte händer saker fort nog, men jag vet att den här deppigheten sitter i ett halvt till ett år, så det är bara att sitta still i båten...

Men egentligen så vill jag bara skaka sk-ten ur båten, för jag vill inte vara här, jag vill bara vara vanliga, ja lite så där halvglada/halvgalna gamla Berra i alla fall...

Det finns fortfarande kvar inom mig, men det är instängt, jag kan inte ventilera mig...
Någon har dragit en plastpåse över mitt huvud, så jag kvävs, någonting säger mig att jag måste uppföra mig vuxet, andra delar vill bara spela apa med verkligheten...

När jag inte kan ventilera mig så känner jag mig aggresiv, jag måste få utlopp för all min instängda energi, och då blir jag rädd för mig själv, för jag är snällare än snälltåget.

Jag får panik och behöver gå ifrån emellanåt, eller sätta mig och dagdrömma mig bort ett tag, jag trivs oerhört mycket med djur och natur, det får mig i harmoni igen...

Ja som du märker så är man inte så långt ifrån tvångströjan ibland, och dessemellanåt så är allt som vanligt i någon timme eller så...

Så, ja, hur mår jag då egentligen, tja det vettef-n, skulle helst bara vilja frysa ner mig ett tag tills det hela har gått över, men så enkelt bli det aldrig...

Så jag använder min tid till att tracka er alla här på forumet, och det gör min tillvaro lite bättre känns det som...
Men visst, lackar ni på mig så får ni fräsa ifrån, det är inte värre än så...

Mors Berra-Bing-Bong

Hej Berra...

Hur mår du?
Ser bara att du ger alla andra en massa goda råd, men ingenting om hur det går för dej just nu...
Tänker på dej...

... / Mie.

Hej fröken Ågren!

Sätt dig ner och försök nysta upp vad det är som blir så fel för dig, analysera...

Dricker du för mycket eller bara för ofta, dricker du när du är ledsen, pressad eller trött..
Slår det helt slint, du går in glad i fyllan och bli skogstokig på slutet, blir du argsint, hotfull, nojjig osv..

Det tär hårt att "våga" se in i sitt alkoholbrukande, men det är nyttigt...
Tänk inte på att du skäms i efterhand, för då slutar du "tänka" utan får bara ångest..
När du får klart för dig vad som går fel varje gång så skulle man kunna tänka sig att att du attackerar det som slinter, t.ex inte dricka när man är trött, eller irriterad..

Allra enklast är naturligtvis att inte utsätta sig för det alls, och då är den enda och bästa sättet är då att inte dricka, ungefär som om du inte går utanför dörren, så riskerar du inte att bli nedslagen.

Troligen så finns det andra underliggande orsaker till att det går åt pipan när man dricker,
och när man är nykter klarar man att hålla dem under kontroll...
Men det är tufft att orka reda upp det, men när man inte står ut längre, så måste man...

Lycka till! /Berra

Min fredagskväll var den värsta jag haft... jag är en millimeter från att ha sumpat ett nyinköpt hus, sambo sedan 8 år och ett kommande bröllop i sommar..... Fy fan på ren svenska, vad alkohol är skit! jag vill reda ut det här och komma vidare med mitt liv

Kan ni förstå att det finns så mycket vårblommor under snön ?!

Häpp!

Vi släckte ner allt utom TV'n, tände hela huset fullt av levande ljus...

Tittade ut på gatan, såg hur ljusen fladdrade i fönstrena hos grannarna...
Tog på mig jackan, och gick en sväng runt i kvarteret..

Det visade sig att ca 1/3 följde initiativet till Earth Hour, en tredjedel tror jag inte var hemma, och den sista tredjedelen verkar totalt ha missat detta....

Några hade det tänt på övervåningen, eller utomhusbelysningen var tänd, och det förtog ju lite av hela "mysigheten"...

Några hade middagar med massor av vänner samlade runt finbordet i vardagsrummet, det såg hur mysigt ut som helst där man stod och kikade in genom fönstrena...

Andra satt och sippade på varsitt rödvinsglas i skenet från Robinson, jo det såg ju gott ut....

Men det blev slutspionerat, så jag skyndande mig hem till mig, och gosade upp mig i soffan med kidsen och frugan...

På bordet hade vi vinglas fyllda med stora istärningar, och fyllde upp till kanten med alkoholfri cider med skogsbärssmak, rekommenderas varmt (ja eller kallt..)...

Ha' en fortsatt trevlig kväll! /Berra