Senaste kommentarerna i forumet

Jag har varit nykter sedan den 29:e och DET är det inga större problem med just nu. Däremot kommer väl det jag har försökt att gömma mig för. Nykter funkar det inte riktigt i mitt förhållande. : / Men men, det som inte dödar härdar :)

Ja en trevlig nykter helg önskar jag er, det ska jag ha. :)

Kram

Här skulle man kunna säga att det är ömsom vin, ömsom vatten. Fast inte något vin, mest vatten. Det är lite jobbigt i största allmänhet, med jobb, fru, son och viss saknad av alkohol. Dock har jag lyckats att avstå helt från alkohol sedan 26 december, vilket känns som en stor framgång. På lördag ska jag på middag och det ska bli intressant att se hur bra jag klarar att motstå värdens goda drinkar och fylliga viner. Det blir en utmaning som jag SKA klara.

Hur går det för dig, TP? Hoppas att det går bra.

I helgen är vi nyktra, eller hur?

Mr,. Dry

Hej, hur går det för er allihop? Sims, ankan, Mr Dry, nubaskemig, hillbilly, sinnesro, Viktoria, florida,Quista, Adde och denial (utan inbördes ordning). Kan ni inte uppdatera lite så jag vet hur ni har det och hur ni mår?

/TP

..alla verkar inte kunna släppa sina orättvisor, så länge de bara är orättvisa mot dem, inte motsatt effekt...

Ser mer och mer av hur folk rår om sitt egna hus, och skiter fullständigt i att bry sig om andra...

Så länge de får full pott så är de nöjda, sedan skiter de i att andra får ingenting..

Den här själviskheten retar mig något så in i norden...

Och ännu större blev den inför mina kollegor, när de andra "vägrade" att skapa en facklig klubb på jobbet,
vilket var kravet för att få ett kollektivavtal till stånd...
Så kollektivavtal ville de ha, men ingen fick vara med att bestämma deras löner (och hu'jedamig, får reda på vad de tjänar..!!!)
Så det sket sig...

Så tilltron mellan oss på jobbet är lika med, njet...zero, noll...

Tjackar någon nya pennor?...swosch fyller man fickan och tar med sig hem (den som först upptäcker det), och lämnar max hälften kvar..

Alla vet vilka företag som lägger godis i sina försändelser, de ser till att dessa bli öppnade omedelbums!

Bjuder någon på bullar/kakor/godis till kaffet, så tar man så länge ingen ser, och lägger en hög vid sitt skrivbord...
Och det blir ett j*vla gnäll om man tycker att det är dags för de andra att bjussa igen, vadå, jag köpte ju en påse bilar förut (..3 år sedan...)

Nä, med risk för att låta som en gammal gnällig gubbe, jag har slutat bjuda på mig själv, de andra är för glupska...
Det går bra att frossa i andras olycka, men att våga berätta om sina egna, det vill ingen...

Därför är inte min tillvaro jämlikt mot de andra, eller rättvist för den delen...
De kan lägga sin näsa i blöt någon annanstans, jag har vett att knipa igen foderluckan, för min egna del...

Så visst Pia, själv är bäste dräng, där håller jag med dig...

Mors Berra

Love u too Måne! Ska iväg och snusa lite på mina hästar nu. :)

Skuld och skam är känslor som är förödande. Och som vi tycks bli matade med i det här landet... speciellt kvinnor.. o en o annan man .. hi hi eller hur Berra.
Bra sätt att peppa varandra och skriva ner situationer här.

Ett sätt är att bortse från sin självcentrering... fokusera på den andre.. och behålla sitt lugn. För det här med skuld och skam tillhör ju vår allas lilla ego-apas favorit. "Fy nu har du gjort bort dig, varför kan du inte vara lika cool som alla andra.. vad ska alla säga om dig? "

Den bistra sanningen är att de flesta ägnar oss bara en flyktig tanke, kanske ett omdöme, bra eller dåligt, och sen återgår de till att tänka på sig själva. Precis som vi gör. :)

Ha det bäst alla goa.

Jag hade säkerligen inte klarat av att bli nykter utan antabus. Och jag känner mig inte ett dugg misslyckad för det. Tvärtom. Superbt hjälpmedel som funkar för många, dock inte för alla, det vet jag.

Kram

Tack mina vänner!
Kram TP

men jag har förståelse för den vanmakt ni känner.. Det är ingen lätt sak och jag hoppas att allt går bra.

Tänker på er.

Kram

Jag har också märkt att jag är mer fokuserad på omgivningen på foto och sånt. Jag kollade dessutom igenom mina egna foto på facebook. Hälften av dem är tagna under festliga förhållanden = alkohol. Hur har det blivit min kultur utan att jag tänkt på det?

Jag tror också att detta forum gör stor skillnad - iallafall för mig. Jag är på dag 22 idag och allt känns helt ok fortfarande. Jaag försöker att aldrig vara självsäker eftersom man läser här att även de bästa faller - och jag har inget sug direkt men jag TÄNKER mycket alkohol. Både negativt och positivt (helt sjukt).

Jag läser många av trådarna här men säger oftast inget i dem eftersom jag inte har så mkt "kött på benen". Men jag läser, lär, tar till mig tips och råd, oroar mig för folk som halkar osv. Detta forum har blivit mitt stora hjälpmedel - har inga tabletter denna gång - och jag tycker att mitt sug är mycket mindre nu när jag KAN dricka (hade antabus förra ggn) men väljer att inte göra det.

Märker också att många här är i min ålder (75:a) och det är intressant. :)
kram
Sussie

Mie: Tack, moget beslut, jag det låter mycket bättre:-)
Vana: Ta hjälp av vad som finns, jag det låter också bra.
Viktoria: Inte ruta ett igen, hoppas det. Så djävla trött på ruta ett. Men nu har jag i alla fall passerat gå utan att hamna i fängelse!
/Fenix

Jag har ju hållt upp förut, och som vanligt öppnar sig en annan värld nu. Jag har tidigare haft dag 19 som lite magisk, då är det mesta glömt och man mår bra.

Och det är ju alltid då jag fallit tillbaks också, när livet känns strålande och jag känner mig oövervinnerlig.

Dag 16 idag, fortfarande inget speciellt sug, men det är iofs första gången som jag läst varje dag här också...

Jag har loggat in på en dejtingsajt, och det är makalöst att verkligen alla skriver att de gillar mysiga kvällar med vin hemma, och lägger upp bilder på sig själv på krogen och med glas. Och intressant hur fokuserad jag är på sånt... Upptar en del av tiden verkar det som.

Snart kommer utmaningen.

Fint att du är på banan igen Fenix. Vi lär oss om oss själva hela tiden, och vid varje nytt försök har vi kommit närmare lösningen - det är alltså inte ruta ett varje gång.

Jag tror att jag vet ungefär hur du känner dig när det gäller din son. Min yngste son, som bor hemma, är också deprimerad och handlingsförlamad på något vis. Han går hos en psykolog och äter några piller. Jag har svårt att tackla detta, det gör mig också mycket ledsen och jag har dessutom svårt att hantera det känslomässigt. Jag har ju min hustru, som jag ofta tycker daltar för mycket med honom. Förmodligen är jag mest orolig av oss två, men också mest oförstående, på något vis. Kanske just för att min hustru är så väldigt förstående. Det blir väl olika roller man tar på sig. Min son tyr sig nästan bara till henne, vilket också blir jobbigt.

TP, du är väl ensam, vad jag förstår, vilket väl kan vara ännu jobbigare när du ska hjälpa din son. Å andra sidan slipper du en fru att bråka med.

Hoppas att det blir bättre med din son och jag hoppas förstås att det också blir bättre med min. Ibland känner jag för att ge upp, hälla i mig rejäla doser alkohol för att döva alla problem. Men det ska jag inte göra, för jag vet att problemen totalt blir bara större då. Det gäller förstås dig också, TB.

Så, gör allt du kan för att inte ta det där första glaset. Ingenting blir bättre av det. (Fast man undrar ju ibland ändå.)

Vi hörs! God natt!

Mr. Dry

Tänk inte nederlag det är lite destruktivt tänkande tycker jag...tänk jag tar alla medel som finns till buds för att komma över ån.För på andra sidan är det grönt o skönt igen.Hinder är till för att övervinnas o då tar man hjälp av vad som finns.
Heja Fenix!!!!!!

Hjälp! Jag är nära att falla igen. Är så fruktansvärt orolig för min son som är så enormt nedstämd och deprimerad! Jag stångar mig nästan blodig i mina försök att hjälpa honom. Men hur jag än försöker så når jag inte fram till honom. Jag har tidigare själv varit djupt deprimerad och känner sån smärta och maktlöshet när jag ser att min älskade pojk far illa. Finns det någon som har erfarenhet av detta och kan ge några råd vad jag ska ta mig till för att hjälpa honom?

Föresten så tänker jag fan inte falla igen. För min pojk behöver mig.

Ledsen och orolig TP

det känns faktiskt underbart. :) Och detta trots allt möjligt dumt som hänt. Båda bilarna har gått sönder, fått en korrigeringsräkning från barnomsorgen (betalat för lite de senaste åren så den e på 5 tusen) och elräkningar som heter duga. Detta skulle normalt sett fått mig att bara skita i allt och dricka en halv tetra vin och gömma mig i självömkan för att allt ska hända mig på en gång. :) Nu - nope. På något sätt ordnar det sig alltid, alkohol är inte ens med i tankarna.

kram

motion i all ära
men nykterheten gör susen för sömnen också
grattis till dina 3 veckor
denial

Varför nederlag?
Varför inte moget beslut?

jag tänker klaga lite senare i detta inlägg men först ville jag bara säga hej och välkommen till nya här. :) Det är jobbigt som tusans men nej - vi är ju inte ensamma tack o lov! Det är så många som har liknande historier och jag har nästan kunnat kopiera vissas berättelser och använt som mina egna.

Hillbilly - jag får faktiskt ta och hålla med dig där fastän det är fult att kalla folk dumma saker. Din exfru verkar ha stora problem med osäkerhet och försöker trycka ner andra för att må bättre. Nu känner jag ju inte henne alls men som du beskriver henne låter hon precis som en närstående till mig. Jättejobbigt. Du får vara teflon helt enkelt. Lyssna, håll med och låt det sedan bara rinna av när du går därifrån eller lägger på luren. :)

NU ska jag gnälla! Aaaaaaaajjjjjj!!!! Tränade för första ggn på år och dar igår och jag kan knappt röra mig så ont av träningsvärk jag har idag! haha Fy bubblans alltså! Höll på att dö redan på uppvärmningen! Att jag som alltid varit så vig och smidig hasade runt som en elefant bland gaseller var lite smått pinsamt. ;) Men men - det blir ju bättre med tiden säger de. 2 ggr i veckan har jag iallafall skrivit upp mig på så det får jag ju hålla. Bläh.

Jag firar förresten 3 veckor som nykter idag =) Har dessutom sovit flera timmar i rad och börjar misstänka att motion KAN vara bra för sömnen? ;)

Ha en fortsatt underbar onsdag
Kram
Sussie

Vet inte om jag ska kalla det nederlag, men det känns lite så. Jag har börjat med antabus igen, för att slippa kampen och det tröstlösa ältandet i hjärnan. Känns ju bra på det sättet att alkoholen inte finns där som ett plötsligt alternativ, men ändå ett slags nederlag när jag så starkt kände att jag ska klara det utan. Nåväl, förutom dessa tankar så känns det ändå rätt ok just nu, och varje nykter morgon är en kick. Får duga så länge:-)
/Fenix

Jag tror att man ska visa sig själv RESPEKT...
och ömt vårda den som står en närmast, mig själv...

Har man ingen tro på sig själv, så kan man inte skapa det lilla andrum man behöver...

Man sätter gränser för allt vad man inte tycker om, även sådant som innebär ens egna bete'ende..

DE ska inte få köra över mig, för då mår jag dåligt, alltså hugger jag ifrån för att visa min självrespekt, så här gör man inte...
JAG ska inte pressa mig utanför mina egna gränser, trivs jag inte med det, så trivs jag inte med min tillvaro, och livet suger...
Att inte ställa mig i sådana situationer som jag kan förutspå i förväg kommer att ev. leda till missbehag, t.ex dricka alkohol...

Allt kommer inte gå åt helv...te, men är jag inte sugen på att testa gränserna, så måste jag skapa ett lugn runtomkring mig...

När styrkan kommer åter för en del äventyr, ja då kan jag funderar på vad jag vill, men inte nu..

Just nu lägger jag all krydda på att bygga upp mig själv, inneifrån...kroppsbyggare fast typ tvärtom, själabyggare???, finns det sådana?

Jag ska blir stark på att veta vad jag vill med mitt fortsatta liv, mental styrka...

En bra början är faktiskt att våga säga nej till alkoholen, då visar man sin självrespekt att här ska det inte förnedras något mera inte...
Jag ska gå klarsynt genom kvällen, och visar därmed vem det är som är starkast, jag ska vara trygg i mig själv och kan umgås ....ändå..

Styrkan sitter inte i smaken, den kommer inneifrån..

Mors Berra

Jag tror jag tar rygg på er här. Tänk vad jag skulle underlätta för mig själv om jag inte alltid går på den linjen att den andre vill förminska mig, eller menar något speciellt överhuvudtaget?! Skulle bespara mig en hel del ilska och irritation, att bara försöka se MÖJLIGHETEN att jag har tolkat fel (även om den är ytterst liten ; )) Skulle bespara mig en hel del självpåtagen skuld och känslor av förorättelse.

Är lättad över en sak idag, jag hade ett läkarbesök i morse ang ett (ofarligt vad det visade sig) födelsemärke - och förklarade lite ur min situation och frågade hur jag skulle gå tillväga för att träffa en kurator. Han skulle skriva en remiss till mig genast, och det känns så bra! Hade nog inte blivit av annars.

Jag är så glad över att ni finns i mitt liv! Kram på er

det var alldeles rätt...jag ringde nämligen upp henne ikväll för att faktiskt fråga om hennes dotter ville ställa upp som modell,för vi ska fota modell i studio nu på min fotokurs...o det var jättepositivt samtal...så jag nämnde det jag grunnat på o jag hade fel hon hade INTE reagerat.
Mycket händer i min egen hjärna när jag är överkänslig,jag feltolkar jättelätt.
Berra tänk du med på det.Allt är inte vad man tror det är.

Där vi har våra svagheter är vi ömma o känsliga.

Min son bor hemma duvet.Då har jag rätt att sätta gränser.
Precis som du,tycker jag att när han bor hemma har jag rätt att säja till om mycket.
Jag kollar hans rum.Jag litar inte på honom som jag gjort tidigare.
Droger hemma är förbjudet.
Vi har ju en vidöppen dialog,många dispyter o diskussioner.

Ja när man är mitt i kriser så feltolkar man jättelätt. Jag gjorde det när vi hade bekymmer med sonens utsvävningar. Skämdes, vågade inte visa mig i affären, minsta antydan från någon fick mig att tro att de tyckte jag var världens sämsta mamma och min son världens elakaste människa...

Det är tufft men din son är inte du. Han är vuxen och får stå för sina egna handlingar. Du kan bara klargöra vad du tycker, ge honom fakta och sen är det ju upp till honom... När de är myndiga kan man inte göra så mycket. Jo, du kan ju sätta en gräns... antingen bo hemma och vara drogfri eller flytta. Att vara medberoende till sitt barn är svårt--- det är så mycket starka känslor och ansvar som är inblandade. Men vi får inte glömma att det är i våra hem de bor, och i och med det så har vi en del att säga till om. T.ex att inte droger inte accepteras, och som i mitt fall, annat asocialt beteende.

Din släkting kanske bara tänkte efter lite när du berättade att du ringt och bett om hjälp.. funderade kanske på hur kusinen skulle kunna hjälpa? Inget att grunna på, du har inte gjort något fel, bara varit mänsklig.

Kram