Senaste kommentarerna i forumet

@Lilith Det låter som att du kämpar med tuffa tankar och känslor efter fredagen. Så bra att du skriver här och berättar här. Det finns nog många som kan känna igen sig i det du beskriver. Innan fredagen hade du varit nykter i fyra veckor och har flera andra erfarenheter av nyktra perioder. Trots att det känns tufft just nu så fortsätter du kämpa och har nu tagit ett beslut om att fortsätta vara nykter i ytterligare sex veckor, som första steg. Jag vet inte om det är så för dig i den här situationen, men ibland kan ett snedsteg vara en erfarenhet att lära sig ifrån. Vad tänker du om det? Finns det något du kan ta med dig från situationen i fredags, som kan hjälpa dig framåt?

@kinakina Själv har jag fått stöd av kurator på vårdcentralen, vet inte hur det ser ut med anhörigstöd. Skulle tro att det handlar mer om att hitta rätt person än nån på rätt position om du förstår hur jag menar?

Kan behandlingshemmet ge tips på hjälp?

Alkoholhjälpen har också ett nummer du kan ringa som du hittar här på sidan, det var en bra första hjälp för mig i att få hjälp att reda ut mina förvirrade tankar. Om du inte vet var du ska vända dig, börja där. Det viktigaste är nog att ta det första steget!

@has hur är anhörigstöd vet du något?

@bumblebee skickar styrka till dig ❤️
Jag skriver under på att man blir sjuk till slut. Hjärnan jobbar hela tiden på att se tecknen!

Kommer ihåg för någon vecka sedan då vaknade jag 3e morgonen på rad av min gråt då undrade jag va fan håller jag på med 😔

@has så kloka ord ❤️

Nu låter vi oss falla och se, inte kan det bli sämre?

@Andrahalvlek åh jag har exakt samma tanke med min sömn. Om den krånglar en kväll blir jag så rädd för att ”nu börjar det igen” exakt samma känsla! Det och om jag börjar vela om saker är en stark varningsklocka för mig.
Kram❤️

@Se klart Min läkare säger att största skillnaden är mellan lite antidepp och ingenting. Jag tar inte heller så stor dos, men det jag har gör stor skillnad. Det enda orosmolnet är att det inte ska verka efter några år, så att jag behöver höja dosen eller byta medicin.

Och insomningstabletter fick jag senast i samband med mitt orosbesked i okt-nov, om jag skulle behöva sluta jobba med jag gör eller inte. Då tog jag 30 tabletter 30 dagar i sträck, bara för att veta att jag faktiskt fick sova. Sen fick jag lugnande besked, och slutade ta dem. Nu har jag goda sovrutiner och somnar lätt. Min sömn är min akilleshäl, det är den som börjar spöka och då blir jag paniskt rädd. ”Nu börjar det igen.” Inget förnuft får plats alls i mitt medvetande mitt i natten.

Kram 🐘

På fredag är det fyra veckor sedan jag flyttade. Så mycket har hänt. Mannen verkar ha fått ett verkligt uppvaknande och jag hoppas det håller i sig, mest för hans skull.

För som jag sa när vi pratade igår: om vi inte lyckas hitta tillbaka till varandra längre fram så är det såklart tråkigt för mig, men jag klarar det.

För dig handlar det om livet.

Och så är det ju. Det är så svårt att se det när man är mitt i stormens öga. Att en relation tar slut kan göra väldigt ont en tid, men det går över och en klarar av det. Men för den som är beroende hänger verkligen hela livet på ett uppvaknande och ett tillfrisknande. Och den enda som kan göra jobbet är de själva.

Det har varit tufft att få höra hur de senaste åren har sett ut ur hans perspektiv. Hur han vaknat många gånger med ångest och vet att han sårat. Att han tänkt att han aldrig med ska dricka, men att beslutet under dagen ändrats och sedan fortsätter allt redan samma kväll. Hur han smugit och smusslat och upplevt att han blivit bättre och bättre på att dölja (en del har naturligtvis inte varit så dolt som han trott utan fullt synligt för mig: det är inte så att ölförrådet på ett magiskt sätt fyllts på utan att någon ens åkt hemifrån, självklart har jag vetat att han gömt undan nånstans).

Jag tänker att beroende verkligen är en ensamhetens sjukdom. Den beroende skäms och gör allt för att dölja. De runtomkring har en anhörig som aldrig riktigt är där utan lämnas ensamma även när den andra fysiskt sitter i samma rum.

Min man söker nu hjälp. Efter att ha gått igenom flera olika ”dra ner” alternativ börjar han landa i att det nog kommer behöva vara slutdrucket för hans del.

Och nu är det nästan jag som skäms när jag skriver det här. För jag har ju läst hur många kämpat under så många år och att nykterhet lätt byts till återfall och sen är läget detsamma igen.

Så varför skulle just min man klara av det?

Jag känner inte att jag har några skygglappar runt det utan förstår att det här kan gå åt vilket håll som helst. Det jag tycker känns hoppfullt är att våra samtal inte längre handlar om alkohol utan det som hela tiden funnits där bakom. Det är också det han söker hjälp för, för att förstå sig själv och hitta nya sätt att hantera livet.

Det absolut viktigaste för mig var att flytta. Och att fatta de stora besluten om att sälja huset och lämna in ansökan om skilsmässa.

Allt som jag bävat för är gjort och jag har nu mitt eget lugna härliga hem där jag bestämmer själv om vad som är ok och inte.

Min bästa gren är att lägga locket på och sedan köra på. Vilket håll jag kör år har spelat mindre roll, det handlar mer om att jag känner att jag GÖR något.

Försöker sluta med det nu. Försöker hänga i luften, falla fritt utan att veta var jag landar. Försöker undersöka vilken typ av kontakt jag klarar av att ha med min man utifrån hur det känns för mig istället för att vara regelstyrd och göra ”rätt”.

För att göra rätt verkar ha blivit väldigt viktigt för mig tidigt i livet. Ett sätt att vara värd något.

Så jag har varit duktig i mina studier, försökt vara en bra mamma, god vän, bra fru. Till och med när jag började meditera för många år sedan hörde jag den inre rösten säga ”nu jävlar ska vi bli bra på att meditera!” Samtidigt som den kalvade upp ärmarna och ställde sig i startposition, som när man ska springa ett hundrameterslopp. Fatta så sjukt!

Och nu vill mitt duktiga jag skilja mig rätt och vara duktig i att lämna mannen jag älskar.

Och jag känner mig faktiskt fruktansvärt trött på att vara duktig jämt. Att behöva prestera även i skilsmässan. Jag tror inte jag orkar vara duktig med och jag tror inte heller det är det jag behöver.

Jag behöver börja vara sann mot mig själv. Jag behöver träna upp min lyhördhet för vad som händer i mitt inre. Jag behöver ta ansvar för vad jag känner och agera utifrån det.

Jag behöver bryta mina mönster som gjort att jag om och om igen hamnar i relationer och situationer som blir destruktiva för mig och som tar allt för mycket energi.

Så där står vi nu. Försiktigt trevande utan att veta var vi kommer att landa. För mig är det en väldigt ny känsla. Vilket i sig är skumt, eftersom den egentligen beskriver hela livet. Ingen av oss vet ju vad som händer härnäst, det är ju så livet funkar.

Men det är lätt att bygga upp fantasier om hur det kommer bli, hur det ska bli och sedan leva utifrån det.

Att träffa sitt livs kärlek som sedan insjuknar i alkoholism har om inget annat lärt mig det. Jag vet ingenting om vad som kommer runt hörnet och jag hatar det samtidigt som det känns som en lättnad.

För det betyder att jag inte behöver hålla så hårt i verkligheten jag önskar. Det betyder att mina axlar kan sjunka ner och käken slappna av.

Jag vet inte vad som händer men jag vet att livet håller mig. Jag klarar det. Kanske inte ensam men med fina människors hjälp. Ibland nära vänner. Ibland i stödet från personer i ett onlineforum med användarnamn där de bakomvarande varma själarna delar med sig av sina erfarenheter från liknande situationer. Ibland utbildade människor som jag betalar för att få hjälp av.

Jag orkar inte längre gå genom livet med knuten näve. Jag orkar inte lägga mig i och försöka göra andras jobb åt dem. Jag kapitulerar. Jag ger upp! Jag tror faktiskt att jag på riktigt är redo för att lära mig leva som en öppen hand och låta livet hända med övertygelsen om att jag klarar av det som kommer. Ta ställning utifrån hur saker känns för mig, när det behövs istället för att i förväg hoppat flera steg för långt och inte tagit med mina egna känslor.

Det känns väldigt läskigt. Och bra.

@bumblebee
Du kämpar på ❤️
Ja, googla på hur missbrukaren tänker.
Han har ingen självinsikt alls eller vill inte.
Det spelar ingen roll hur mkt du tjatar eller förklarar hur det känns för sig.
Missbruket är så starkt att de som lever med sjukdomen aktivt till och med skita i sina egna barn för att de är så inne i missbruket.
Du har nog sagt och visat tydligt vad du vill redan men även om du vinklar det på 1000 olika sätt så går det inte in om man inte vill.
Så frågan är snarare till dig. Oftast så eskalerar missbruket, vart går din gräns?
Kan du leva med honom om han lever i missbruk?
Det är redan tydligt att det inte är någon idé att prata mer om det, det hjälper inte dig.
Jag vet att det låter enkelt när jag skriver det och vet hur smärtsamt och plågsamt det är att leva som medberoende anhörig men det är också den enkla sanningen som du kommer fram till antingen snart eller om flera år; hur ska JAG göra för min egen överlevnad skull?
För man bryts ner och blir sjuk av det tillslut.

@Se klart känner med dig. Hoppas träningen kickar in och du får en skjuss in i våren! Fast detta är också fint, snö på grenarna. Kram! 🥰

Vecka 30. Det börjar hända nåt med mig. Kan inte riktigt sätta ord på vad det är men jag är i nån slags förändringsfas. Livet känns så bra. Jag mår bra och känner mig glad i sinnet. Rolig är jag också, på senaste har jag sagt roliga och fyndiga saker som folk verkligen skrattat åt. Humor. Känner mig lugn och så tillfreds med livet just nu. Jag fyller kalendern med roliga saker, testar på nya saker jag varit intresserad av. Jag börjar bli ganska spontan och livfull.
Sån himla skillnad mot sju månader sen.
Har en barndomsvän som jag brukar träffa några gånger per år som frågade om jag ville gå på vinprovningen med henne. Jag har inte berättat för henne att jag spolat kröken och kände lite hmm vad ska jag söga. Men jag skrev ett sms till henne typ:
”Jag vill jättegärna ses och hitta på nåt. Men saken är så att i somras tog jag beslutet att skippa alkoholen helt. Jag tyckte den tog för mycket plats. MEN jag vill ses snart.”
Och hon responderade på precis det sättet jag önskade att en fin vän gör. Mycket heja och fina lovord. Vi bestämde att hitta på annat.
Livet kan verkligen bli bra❤️
Snökaos här idag.

Önskar er en varm och torr tisdag!

@Andrahalvlek känner igen allt. Äter också tom två deppmediciner, den andra motverkar min stressmigrän.små doser, plus sömnpiller. Kombo som funkar perfekt, kommer aldrig att ändra. Är vid gott mod, också i denna stress att tömma halva lägenheten för fotografering. Ack ja, vi sköra människor! Fast också starka.

Jag känner verkligen med dig @bumblebee💔

Det är så svårt att ”kapitulera” och inse att det inte finns något man kan göra. Mer än att rädda sig själv.

Jag hade sedan tidigare med mig en erfarenhet av en vän som jag växte upp med som fastnade i missbruk. Jag bröt till sist kontakten eftersom det blev för svårt för mig att stå bredvid och se hur han fullkomligt krossade sitt liv och allt i det.

Några år senare stod han plötsligt på min trappa, hade varit nykter i två år och höll på att utbilda sig till beroendeterapeut. När jag frågade vad som hade hjälpt var svaret: att människor runt mig tog avstånd. När det bara var några få tyckte jag de var idioter. Men när alla var borta så insåg jag att jag måste förändra.

Min vän var då mycket djupt nere i sitt missbruk och var aldrig nykter överhuvudtaget eftersom han fick så kraftig fysisk abstinens. Jag var helt säker på att jag skulle behöva gå på hans begravning inom några år.

När jag flyttade och min man nu insåg vad som hänt, och han inte druckit visar det sig att han inte alls höll sig till de risknivåer socialstyrelsen satt upp. Det var bara det jag såg. Han har gömt, smusslat, planerat, hoppats jag ska åka hemifrån, haft svårt att sluta när han börjat och väldigt många mornar vaknat upp och haft ångest över att han sårat mig och resten av familjen. Tänkt att han aldrig kommer dricka igen, vilket sen nångång under dagen ändrats och så fortsatte det redan samma kväll.

Hela hans fokus har legat på alkohol och när han kan dricka.

När du beskriver din situation låter den väldigt likt min som jag upplevt den.

Eftersom min vän tidigare delat med sig väldigt öppet om hur hans missbruk såg ut och att ingen annan kan göra något förutom att ta avstånd, så fattade jag mitt beslut väldigt fort efter att jag till sist förstod att det verkligen var ett missbruk det handlade om.

Har många gånger den senaste tiden funderat på vad termen riskbruk gör med oss anhöriga. Den blir nån slags livlina man försöker hålla sig i. Att det KAN handla om riskbruk istället för missbruk. Men om hela situationen känns skev, är jag numer rätt så övertygad om att det är mycket värre än vad de som finns runtomkring tror. Dels för att de blir mästare på att smussla och manipulera, dels för att verkligheten är så fruktansvärd att ta in att vi inte vill tro på det vi faktiskt ser.

Även om det kanske inte är en personlig berättelse så tyckte jag att boken ”Beroendepersonligheten: Beroendeprocessen och tvångsmässigt beteende” var till hjälp för att förstå.

Jag har fått känslan av att teorin är omdiskuterad, och fast kanske inte allt stämmer på min situation så förklarar den hur läget försämras och människan man älskar försvinner mer och mer ju längre ner i sitt missbruk den hamnar och varför förnekelsen är så stark.

Min man har nu enbart varit nykter en kort tid, så mycket kan hända. Men han säger samma som min vän: jag var tvungen att krascha för att fatta. Jag klarade inte att sluta, utan att något drastiskt hände. När jag lämnade honom sa jag inte ett ord om alkoholen eftersom jag inte orkade med ett enda bråk till om det. Han hade dessutom vid vår senaste diskussion dessförinnan bett mig sluta hacka på honom om alkohol eftersom han inte hade några problem. Jag sa att nästa gång säger jag inget, då går jag.

Det tog nån vecka och en rad lyckliga omständigheter, som att andra delade egna erfarenheter vid precis rätt tillfälle, innan han ens förstod att det var det som hade hänt.

Vem vet hur framtiden blir. Just nu vet jag bara att det var rätt beslut att lämna. För mig, för honom och för oss.

Att släppa taget är troligen det svåraste och bästa vi kan göra för de vi älskar som fastnat i beroendeproblematik. Ibland kan det hjälpa, men inte alltid.

Skickar dig styrkekramar! Du är inte ensam. Vi är så många som haft de samtalen och burit på smärtan du gör just nu❤️

@Sattva Åh Sattva…jag finner inte ord😔
Ja..kanske eller troligtvis handlar det om ngt mer än din dotter. Det gör mig så ont när din man pratar så illa om din dotter för det måste göra så ont i dig. Så bra att du har kontakten m familjerådgivaren…att du får lite andrum …att slippa vara den kloka.

Kram och styrka🤗

Godmorgon @prinsessa!

Fick alldeles för få timmars sömn och jobbar långpass idag men är en ledig imorgon. Vill inte förstöra återhämtning och energi inför morgondagen och lovar mig själv att låta bli enheter ikväll.

Nu skapar vi en ny dag ❤

@Andrahalvlek @Sisyfos
Tack snälla ni❤️
Ja jag är inne på samma spår som Sisyfos, att det handlar om andra saker också än de uppenbara.
Jag vill behålla min värdighet så mycket jag bara kan i detta, så jag kommer hjälpa honom på alla sätt i flytten. Jag är inte ute efter att straffa eller betala med samma mynt. Det går helt emot mina värderingar. Jag tror som sagt att detta är kulmen på nåt annat. Som han inte vill eller kan se. Men att läka sig själv är hans ansvar.
Jag kommer fortsätta hos familjerådgivaren.

Tack för ert stöd🙏

Jag pratade med honom igår under middagen. Sa att jag funderat lite mer på helgen som var och att det inte kändes bra. Jag vill inte sitta och räkna burkar, eller vara på min vakt för att kunna säga när han är påverkad och har druckit för mycket. Jag vill inte behöva ha "utvecklingssamtal" varje söndag, som det faktiskt känts som att vi har haft. Jag berättade att jag har väldigt svårt att lita på den här förändringen som han lovar mig när han säger en sak och gör något helt annat, och om vi fortsätter såhär så kommer jag att bli sjuk.

Jag nämnde inte det här om att vara nykter. Jag börjar väl komma till insikt om att det inte kommer funka om han inte själv vill det. Det funkar ju inte nu när han inte ser något problem i sitt beteende. Jag märker på tonfallet när vi pratar att han tycker jag är tjatig och sträng och aldrig blir nöjd med det han gör. Jag försöker berätta att det inte handlar om mängderna han dricker, han skulle kunna hålla sig under socialstyrelsens rekomendationer, men om missbruksbeteendet fortfarande är där så känns det inte bra.

Just att han räknade på alkoholhalten för att komma så nära smärtgränsen som möjligt, för att få sitt drickande godkänt och okejat av mig är det som är tydligast för mig. Ingen frisk männisna med ett normalt förhållande till alkohol behöver göra så.

Jag försöker hitta mer information om missbruk men tycker det är svårt att hitta personliga berättelser. Jag verkar mest bara hitta sjukvårdens bedömningar och varningstecken. Har du några tips @Snödroppen?

Godmorgon alla i kaffestugan!
Dricker gott kaffe här hemma, blir hemmajobb idag. Inte det bästa vädret med all snö och då är det gött att kunna vara hemma och jobba. Det är dessutom semmeldagen, kanske blir det en semla senare idag.
Ska ta och unna mig en enhetsfri tisdag!

@Varafrisk visst är känslan skön, NYKTER 😀😀😀 i dag är det 90 dagar.
Men hjälp av Antabus har min resa gått lättare än vad jag trodde.
Har även haft stöd från beroende mottagningen.
Denna jävla sjukdom finns överallt.
Har träffat en diakonissa som går på samma mottagningen, inte ens gud kan styra denna sjukdom 😂
Kram till alla som kämpar ❤️

Oj så ledsamt detta är. Tänker att allt ställs på sin spets just nu och allt som sägs är i det sammanhanget, en slags kris när förändring är nödvändigt. Han känner sig säkert också bortvald. Nu skyller han allt på dig och din dotter. Man kan ju bara hoppas att han sansar sig efter ett tag och kan se saker från någon annan vinkel än sin egen. Han har ju länge bott med er. Det har väl inte varit dåligt alltid? Han kanske har känt sig ensam i övrigt också och skyller nu allt på dottern? Men sonen då? Han har levt så länge med er alla. Det här är ett väldigt egoistiskt sätt att agera på från hans sida. All styrka till dig Sattva! Du kommer att komma ur det. Det är värre med honom.
Kramar

@Sattva Usch. Att det ska sluta så här. Din man har blivit en bitter, vresig gubbe. Problemet ligger hos honom, inte hos dig. Försök att hia dig, spela inte på hans planhalva. Låt honom rodda allt själv, hjälp inte till mer än rent praktiskt vid flytten tex. Andas, andas, andas. Bollen är i rullning, men det är inte du som ska fösa den framåt.

Kram 🐘

@Flarran Det är så otroligt fint att följa dig på din resa. Vi andra sår små frön här och där, som du sen processar och införlivar i ditt eget tänk. Det får ta sin tid, vi har all tid i världen. Processen måste komma igång och sen fortgår den i olika hastighet hela tiden. Klar blir man aldrig, och det är alldeles underbart ❤️

Bekräftelsebehov har nog alla missbrukare. ”Se mig, hör mig”. Där spelar forumet en enormt stor roll. Vi bekräftar varandra ❤️ En annan stor roll som forumet fyller är gemenskap. Motsatsen till missbruk är gemenskap som någon sa, minns inte vem.

Jag tänker att nu när ditt andliga intresse fått en rejäl skjuts så skulle kanske en församling kunna ge dig fysisk gemenskap också? Så att du får prova dina vingar även i fysisk form. Det finns kanske olika kyrkliga evenemang där du bor? Jobba som volontär i soppkök eller dyl vore kanske hjälpsamt. Åt båda håll. Det har jag också lärt mig - genom att hjälpa andra befäster jag min egen kunskap och värderingar, och det gör mig verkligen varm inombords att just kunna hjälpa andra.

Att hjälpa andra är en av många förundranseffekter som vi behöver fylla våra liv med. Googla!

Kram 🐘

@Amanda L
Jag både röker och super. Har/har nog haft de flesta beroenden utan drog-droger. Ja jag vet, lite där jag är nu, jag vill men ändå inte. Hittills funkar jobbet även om vissa relationer tar stryk men det tar jag på ngt sätt inte till mig. När sambon påtalar att jag dricker för mkt säger jag att vi borde separera. Sjukt att välja sprit före sin älskade..

@Lonely Man
Hej! Ska kolla upp appen. Jag började min nykterhet igår, vart sugen redan på kvällen men la mig tidigt så det undveks. Vet sedan tidigare att det blir lättare med tiden för mig så jag får försöka!

När man har tänkt djupa tankar och inte riktigt vet vilken väg man ska ta och det kanske känns lite förivrande och i stunden så tröttsamt så att man kanske skulle vilja ha haft möjlighet att öppna en burk starköl eller att korka upp en en vinflaska så brukar jag som ny-nykter nu låta inre känslan få styra lite. Men samtidig låter jag logiken få styra över känslan och gör en avvägning om vad som är bäst för mig. I skrivande stund sade logiken – Gå och lägg Dig! Sov en liten stund.

Men en obestämd känsla ville ha lite skoj i stället och nu har jag landat i en kompromiss som blev att köra en trevlig låt som låg i linje med mitt känsloläge i stunden. Tog alltså och kollade in datorns musikmapp och hittade en låt med Dire Straits och låten Walk Of Life. Ska nu ta mig ett glas med alkoholfri äppelcider av en läsktyp som jag kände mig rätt så sugen på.

Sedan får vi väl se om jag kommer i säng om en stund och kan sova någon timme så att jag får energi till att kanske gå och handla lite mjölk. Något som jag inte har kommit mig för att göra på flera dagar. Skulle jag nu eventuellt inte lyckas med det idag heller så var det väl inte meningen att det skulle göras kanske.

Det som känns rätt för mig är det som för mig nog är det bästa så länge som jag utesluter allt som riskerar att få mig att börja dricka alkohol, för då är det snabbt slut med allt vad logiskt tänkande heter och snart befinner jag mig i en värdelös intetsägande och nedbrytande alkoholdimma igen. Detta vet jag av erfarenhet. Nu lyssnar jag på svängig musik och följer i stunden min egen väg...

Ha det gott!