Senaste kommentarerna i forumet

@Natalia Vilken bra tråd det här är :-) Tack! Och tack till er andra också!
Min man var bortrest på jobb i två dagar och jag hade en deadline i onsdags kväll för ett projekt, och jag undvek TV´n och drack bara 2,5 glas. Det kändes bra.
Jag har förstått att det är bra att sätta upp regelverk. Till att börja med behöver vi minska ordentligt på enheter och bestämma hur mycket i förväg, men även klockslag inom vilka det är ok.
Önskar er en fin fredag :-)

I september förra året bad jag admin radera mitt konto. Jag fick ett fint svar som gjorde att jag valde att inte radera min tråd. Jag var rädd för att jag skrivit för mycket, för privat. Att jag skulle ha hängt ut mitt ex och att någon skulle känna igen honom.

Idag tänker jag annorlunda. Det har varit en intressant process att vara här, särskilt det senaste året. Jag har följt med i några trådar och jag är så tacksam för att jag blev kvar.

Nu vill jag skriva om en slutsats som jag har kommit fram till, när det gäller mig. Jag har arbetat med en text som jag funderat på om jag ska pröva ge ut, men jag insåg att den är för privat. I alla fall nu. Kanske när jag går i pension och det är många år kvar tills dess. Det går inte att utlämna vissa sekvenser. Då förstår man inte heller mitt syfte med texten. Utan att gå in på vad som hände en kväll för väldigt många år sedan, men som orsakade att jag blev kvar med mitt ex fast jag egentligen hade gjort slut.

Jag var med om ett trauma. Och jag stod då på medicinen litium. För min tilldelade diagnos bipolär typ 2. Det som hände mig gjorde att jag ville sätta ut medicinen då jag inte var klar i mitt sinne. Jag var apatisk och jag råkade illa ut, pga just detta.

Att jag inte var klar.

För några månader sedan kunde jag knyta ihop säcken. Jag har kartlagt allt och jag har förstått allt, när det gäller mig. Jag fick inte trauma hjälp då jag sökte det. Eftersom jag inte varit i krig och utsatt för tortyr. Men om jag hade uttryckt mig annorlunda, så hade jag kanske fått traumahjälp. Då jag hade utsatts för en viss slags "tortyr". Beroende på hur man definierar det.

Det kanske är skillnad för att jag är kvinna och svensk. Och för att jag är bara en i mängden som är med om detta, i Sverige. Jag har börjat prata om min erfarenhet bland mina närmaste. Och jag hör andra berätta om liknande.

Men jag vet ingen annan som fått traumahjälp. Däremot så vet jag flera som får piller. Jag kan skriva vad de pillerna heter här, men det är inte relevant.

Jag tog mig ur djungeln av piller. Och har varit frisk sedan dess. För en tid sedan träffade jag en man som i sin profession är läkare och psykiater. Han förordar alternativ behandling till psykofarmaka. Jag berättade om en teori som jag har kommit fram till. Att så länge jag stod på mediciner så var jag sjuk. Jag berättade förstås mycket mer. Han bekräftade att min teori kan vara sann.
Jag har även bollat den teorin med en tidigare behandlare som också bekräftade min slutsats.
Jag somnade tidigt igår och vaknade nyss och kände att jag ville skriva ut det där känsliga här, men nu när jag skriver så vill andra ord ta plats.
Egenomsorg. Att ta hand om sig själv. Därav mitt alias. Jag har tagit hand om mig själv sedan ett datum jag aldrig glömmer. Jag insåg att jag höll på äventyra den vackra gåva som livet är. Att få vara här. Jag hade kris och jag valde själv att fly med alkohol då jag såg hur mitt ex flydde med alkohol.
Men jag hade tur. Ett par poliser som brukade vara hos ett par grannar, hörde ett bråk ifrån min lägenhet. Och de knackade på hos mig. Jag var berusad. De tog med mig och körde mig till psykakuten. Jag fick komma till en avdelning. Och där satt jag i en soffa där en annan man satt. Vi pratade med varandra. Det var ett underbart samtal. Som fick mig att förstå, att jag var inte på en avdelning för min bipolaritet. Jag var på en avdelning för missbruk. Jag hade blivit körd till beroendeakuten och jag var ju inte ens beroende. Men det var jättebra att det här hände.
När jag ätit ett par smörgåsar och druckit en kopp te så bad jag om att få blåsa för tredje gången. Jag skulle få gå hem! Men först. Ett samtal med läkare. Det samtalet är det bästa samtal som jag någonsin har haft.
Det fick mig att förstå, att jag som inte behöver alkohol och som har en sårbarhet ska inte dricka. Så jag stoppade. Och jag har kunnat arbeta med mig själv. Ett steg i taget. En dag i taget. För att bli balanserad. För att bli frisk. För att kartlägga mitt liv med psykisk ohälsa. För att förstå hur det ser ut i Sverige. Vården, mediciner och hur Socialstyrelsen rekommenderar piller där man egentligen borde göra som i vårt grannland. Att erbjuda KBT eller annat stöd vid trauman.
Men i Sverige så skrivs det mest ut piller. Piller som kanske lindrar och hjälper. Men i det stora hela kanske det även stjälper. Jag tänker att jag har blivit "räddad" av piller. Men om jag hade fått traumabehandlingen tidigare, som jag till slut fick då jag sökte på rätt ställe, då hade jag haft ett helt annat liv.
Fast ändå, jag älskar mitt liv och jag är tacksam för min resa. Det är nu jag har användning för den. Jag har varit på en arbetsplats i många månader.
Personalklimatet är inte bra. Och om det är en sak jag lärde mig av mitt trauma. Så lärde jag mig att gå, när det inte är bra. Jag söker andra jobb, har börjat studera en kurs och jag vet vart jag är på väg.
Jag trivs i mitt hem, som en gång var en total misär. Det finns inget spår av misären alls. Det är bara harmoni här nu. Och jag har skapat det själv. Och med hjälp av min fina pojkvän. Som han hjälper mig. Jag har aldrig haft en sådan relation tidigare. Det har alltid varit jag som har servat och passat upp. I ett par tidigare relationer har jag stått bakom och hjälpt de fd pojkvännerna att göra karriär. Jag är en god samtalspartner.
I min tidigare relation var även mitt ex en god samtalspartner. Vi behövde varandra då. Inte längre. Han hörde av sig igen. Och jag svarade fint. Det gjorde att han sände ett par bilder på honom och hans nya flickvän. Jag fick en aha upplevelse. Att det var hon som försörjde honom, som jag gjorde.
Och jag har landat i en ny insikt. Hur det är. Hur behoven vi har kan vara så starka så att vi gör allt för att fylla dem. Som mina fd kollegor har uppträtt. Jag hör dem säga "jag jag jag jag jag jag jag jag jag jag jag jag jag jag jag" och upphöjt i 100. Jag har inte hört att vi är ett team. Jag är van som tidigare patient i psykiatrin att träffa vårdgivare som arbetar i team. Det händer att jag tar ett möte med någon i vården fortfarande, då jag tycker att de är hjälpsamma. Och alla som jag har träffat vet om vilken resa jag har gjort. Det är ingen som uppmanar mig att ta ett piller längre. Det var länge sedan jag fick den uppmaningen. Istället lyssnar jag på tipsen jag får och tänker för mig själv. Det är just det här jag gör. Jag lärde mig egenomsorg för 15 år sedan. Jag jobbar inom kommunen. På en plats där ingen verkar känna till detta. Men jag ser att det kommer att smälla riktigt ordentligt för många där. De är stressade upp över öronen. Och de var inte mottaglig för det stöd jag hade tänkt fylla. De blev iskalla och jag såg in i ett par av deras ögon häromdagen. Ett par ögon som jag förstår är en reaktion av chock. Där finns en höna, som har högre rang än andra. Och resten av flocken följer med.
Det är en riktig hönsgård. Med bara kvinnor. Någon yngre än mig, de flesta jämngamla och några äldre. Jag skulle gärna se hönsgården som pjäs en dag. Men jag har viktigare saker att skriva om. Jag har inte tid med dravel.
Det är ingen där som reflekterar. Eller så gör de det, men de vågar inte säga emot hönan med rang.
Och jag måste bara skriva detta någonstans. Så jag tänkte att jag skriver det här. Det som kommer upp.

Det gäller att se om sig själv. Ta hand om sig själv. Och vara snäll med sig själv. På alla sätt. Och att se om sitt hus. Så att man kan, som jag nu gör.

Jag valde att gå. Och jag går inte tillbaka. Jag går inte in i en hönsgård där bemötanden är förskräckliga. Jag är rädd om mig själv. Och jag säger stopp, när jag måste.

Och detta stopp hade jag aldrig lärt mig om jag inte hade haft en missbrukande vuxen man i min bostad. Jag ska nog inte ens säga att han var ett ex, då vi egentligen aldrig fick en relation som ett kärlekspar ska vara.

Vi hjälpte varandra under en tid som vi båda hade fastnat. Bilderna som han skickade fick mig att förstå. Att han är på samma plats. Fast hos en annan.

Jag har gått vidare. Och det gjorde jag långt innan han flyttade. Jag förändrade allt som jag behövde förändra, för att leva det liv som jag önskade ha och lever idag.

Jag är tacksam för att han skickade bilden. Det gjorde så att det klarnade. Det som fattades förr var just egenomsorg, för mig. Jag var helt uppe i ett medberoende. Som jag höll på. Varför. Kanske det är så med hönorna. De vet inte varför de håller på. Men som de håller på.

Jämför med varandra varje dag. Vilken mat de äter. Vilka kläder de bär. Var de har köpt kläderna. Var de ska resa. Vad de ska göra på julen. Vilka julklappar de ska ge. Hur de ser ut. Osv osv osv osv osv osv.

Jag träffade en man som har rang för ett par år sedan. Han är verksam inom yogavärlden. Jag frågade, varför är människorna så här. Han sa "de reflekterar inte" och det är just det. Det är många som inte reflekterar.

När man är i sitt ekorrhjul och springer i det, likt en hamster springer runt runt runt och runt. Och aldrig stannar upp.

Hur ska man då se?

Önskar alla hjältar som här som kämpar så och kanske ni befinner er i ett slags ekorrhjul och springer springer springer. Släcker bränder. Det gjorde jag, i flera år.

Tills jag tog hjälp att stanna upp. Och jag övar fortfarande, varje dag.

Ta hand om er. På alla sätt.

Du är ansvarig över ditt liv.

Dag 3 avklarad! :) nu ser jag fram emot dag 4! God natt 🌺🙏

Kikar in 👀

Försöker varva ner efter jobbet. Har varit en intensiv dag men framförallt en utmanande kväll. Kan inte säga att jag kom hem med en positiv känsla ikväll men är glad att jag bara jobbar ett eftermiddagspass imorgon så jag hinner ha en lång stund för mig själv att hinna återhämta och samla lite positiv energi inför förmodligen samma tokigheter även då. Jag behöver min energi intakt för att möta sådana utmaningar och inga enheter här ikväll.
Det kommer jag helt klart inte ångra imorgon @prinsessa 🙂

Önskar god sömn.
Godnatt!

@postitlappen Nu kan det bara gå uppåt! Tänk på att ta hjälp när du behöver. Från vården och härifrån, kanske via jobbet. Bara du får det stöd du behöver. ❤️🙏🏻❤️

@Fia-@ Hej, tyvärr skapar ju även alkohol pngest och är ingen bra medicin. Men jag undrar om du inte behöver något ångestdämpande som kan hjälpa dig första tiden? Har du pratat med vårdcentralen om det? Ibland räcker inte bara motivation, det är bra att ta enot hjälp när man behöver. Du har ingenting att skämmas för.
Kram och hoppas du får hjälp mod din ångest!❤️❤️🙏🏻

Dag 13✅

@Wind Jag tror det är lättare att hitta en annan väg om man accepterar att man inte kan dricka ( om det är så). Så länge jag kämpade med när, var och hur jag skulle få dricka var det dom tankarna som styrde mig. Först när poletten pkte ner kunde jag sluta helt m alkohol.
Och har inte ångrat det beslutet.
Så kämpa på vännen, det är så värt det.❤️🙏🏻

Jag pratar om den fantastiska promenaden med ryggsäcken alltså. För lvrigt tycker jag du skriver med både humor och värme, värt att läsa.❤️

@Flarran Haha, ja den där nedrans rösten kan verkligen hitta på "logiska argument" för att fira ibland. Men fy tusan vad bra du har gjort det! Ett litet steg för mänskligheten men ett nästan obegripligt kliv för flarran! 💐Jag skålar med trocamust för dig!

Jag hoppas du får en super kväll!

@Flarran Du är helt klart jäkligt bra och fint att du hade sån behållning av promenaden! Träning är nästan det bästa när det gäller att få igång endorfinverkstan!
👍😀

@Ängans Hej ! Här är det faktiskt rätt bra, stabilt. Tuffar på som en tuktuk. Själv då ? Hur går det ?

@hgk Näe, jag tror jag börjar komma till "sans". Jag har beställt ett 1 månaders märke och kommer inte pröva förrän min hjärna är frisk. Om ens då. Nu är jag mest orolig för nyår. Hur jag liksom ska komma undan. Känns som när man var gravid. 😁 Ja men jag håller med. Mycket gnäll från mig. Men ja, det går ju rätt bra. Inte olidligt. "Bara" lite hjärnspöken. Mitt största dilemma kvarstår. God alkoholfri glögg? Finns det ?? Har nån vågat dricka den 2%iga ? Eller är det riskfyllt? Jag är rädd jag känner nån alkoholsmak och vill ha mer.

@Självomhändertagande Tack för fin text! När jag skrev detta var jag nog i en förnekelse fas. Jag förstod att han hade problem som var otroligt allvarliga men tänkte "kan man verkligen säga så om någon en inte träffat?".

Idag lever jag i lite mer klarhet. Jag sörjer fortfarande han, men jag vet också att det kommer bli bra. För jag märker att det är bättre på många olika plan, ingen stress, ingen oro i vardagen längre. Det som saknas är det trygga punkten i livet, han som håller om mig när jag mår dåligt, han som stöttar i vått och torrt. Den pusselbiten saknas, men då får jag konstant påminna mig om att jag saknar inte oron och stressen.

Jag tror jag börjar inse att jag kan älska honom som person fortfarande men inte vara med honom. För han har en sjukdom som gör att han inte kan ge mig det mest basala i ett förhållande, respekt och tillit. Det är grundstenarna, han har taket men han har inte grunden.

Jag ska tillbaka till psykologen, för att jobba med min anknytning men också eftersom mina föräldrar eventuellt ska gå in i en skillsmässa. Det är som två knytslag i magen samtidigt. Men det kommer bli bra oavsett, försöker jag intala mig själv...

God kväll, hoppas dagen varit bra trots en del mörka tankar. Man får låta dem passera och lita på att mer positiva känslor och tankar kommer igen. Har du varit till biblioteket något mer?

@Påvägmothälsa Tack för peppen. Jag var lite orolig för provresultaten, men mitt stillasittande och inaktivtivitet hade inte påverkat proverna. Kommer ta prover en gång per år i fortsättningen och det känns bra!
Har kommit igång med vattengympa tre pass denna vecka och nästa, nu ska gumfläsket bort! Ska hålla mig borta från vinet och komma på banan igen med motion och bra mat. Önskar dig ett trevligt veckoslut och ska pussa hunden.

@Varafrisk Själv har jag bara hafr en chef som jag trivts med i hela mitt liv, så förstående chefer är inget jag hoppats på.
Men det andra du skriver om förstår jag är tungt. Min dotter har inte på långt när lika svåra problem, men ändå några tuffa kroniska sjukdomar och just nu också svårt ekonomiskt av andra skäl.
Sånt gör mig också otroligt påverkad. Nedslagen och IBS-magen slår bakut. Inget kan göra det bra förutom att det löser sig för min dotter. Först då faller stenen ner från, ja, var den nu tynger mig.
Nu har det synts lite mer hoppfullt med det ekonomiska för henne och vips mår jag bättre.
Jag försöker som du hålla ett visst avstånd och inte lägga mig i alltför mycket.
Men inte är det lätt när barn har problem, och särskilt när det handlar om psykiska problem, då måste det vara ännu svårare.
Jag hoppas trots allt, att det går åt det bättre hållet. Så att hela din familj får en lugn och fridsam jul.
Kramar.

@Vilsenochborttappad Bra jobbat!!! :)
Ta det dag för dag som du gör nu. Om ett tag kommer alkohol inte vara särskilt viktigt längre och ännu längre bort helt oviktigt. Då har du fullt schå med livet som det är . :)

@Geggan tack för svar!

15 dagar har nu passerat , 15 dagar av rent helvete symtom mässigt men samtidigt en sån lättnad i hjärtat! Jag har klarat mig 15 dagar som nykter, i morgon är det 16 dagar! Trodde aldrig jag skulle nå hit, dessa två veckor har varit en sån bergochdalbana på så många sätt och vis !! Har haft två soc möten i två olika kommuner och i båda fallen blev det aldrig nån vidare utredning då dom ansåg att mina 3 tonårs barn inte lidit och att jag tagit tag i mitt problem vilket var en otrolig lättnad! I helgen väntar shopping och hotell och suget säger att ett glas vin är okej men både kropp och hjärna säger nej , den är för trasig och kommer aldrig mer att klara av det!! Önskar så att alla symtom snart avtar oxå och låter mig börja leva normalt igen!!

@Kristoffer
Tack så mycket. 🤗
Kändes som om jag aldrig skulle komma till denna punkt.
🌹

@Surkärring kram och fanfarer också från mig! Hejar så p dig och din nykterhet. Sunt att erkänna besvikelse. 🐳😉

Hej @Kevlarsjäl62,
Det var kul att du skrev lite, sånt värmer faktiskt så här i vinterkylan. Har just druckit ett par koppar te med mjölk och socker i och läst igenom din tråd igen. Mycket kloka ord om medberoende och oro kring sånt och även rätt många andra saker faktiskt. Relationer kan vara rätt knepiga.

Mitt i alltihop i sådana får man aldrig heller glömma bort sig själv utan försöka att ha lite distans tror jag. Tror att min farmor var inne på det när hon visst någon gång till min far hade sagt ord som att man kan vara vänlig, men inte villa väl, och då väl menat att man inte ska vilja andra så himla mycket väl att man själv dras ned och går under.

Farmor som hade levt länge ihop med en alkoholmissbrukare. Som min farfar visst var en rätt lång tid som ung.
Så nog visste farmor en hel del hon, fast hon väl inte talade så värst mycket om sina tankar, upplevelser och minnen. Hon utstrålade ändå ett slags lugn för det mesta minns jag att man tänkte på redan som liten grabb.

Detta då man varje vecka med mor och far brukade hälsade på henne om lördagarna och då fick en påse med godis och vi brukade leka ”gömma nyckel”. Ja, det där med fågel, fisk eller mitt emellan, och nu bränns det, eller nu är det jätte-kallt. Den där klassiska barnleken alltså, som väl rätt så många känner till.

Farmor hade även humor minns jag från att hon kom tillbaka till ålderdomshemmet efter ett benbrott och de som då nog skyndsamt en dag hade ställt i ordning hennes rum. För de hade tydligen snabbt inför hennes oannonserade återkomst vänt en tavla med ett naturmotiv upp-och-ned, och hon då lär ha sagt: Men oj, vad fint ni har gjort det här, och en helt ny tavla har jag fått också...

Ha en fin kväll!

@Snödroppen
Ja, verkligen!
💜
Kram.

@Tröttiz
Det är så fint att få känna att allt srbete man lagt på sig själv faktiskt också får en att läka, att ändra sina mönster 🙌❤️
Kramar

@Wind
Så kloka tankar. Min första tanke är att du har tagit såna stora kliv framåt, det märks i sättet du är rädd om dig själv ❤️🙌. Så fint att se.
Tänket att det är väl jättebra att han sökt hjälp och jobbar med sig själv, kan du inte bara låta det vara så utan att behöva tänka kring hur du ska göra. Skjut fram allt det där.
Du ska prata med någon som kan våld i nära relationer, det var en jättehjälp för mig. Hoppas du fortsätter skriva, det är så fint att följa sin resa och dina kliv framåt.
Kramar