Senaste kommentarerna i forumet

@ISE Det är sådana stunder man gärna minns men aldrig ångrar :-)

Hej!

@vilsenochborttappad,
Tycker att du har tagit ett mycket bra första steg i och med att du skriver här på forumet. Det visar att du har vilja till förändring och det är en bra grund att stå på. Det som du borde sikta på att göra nu är att hålla helnykterhet åtminstone en hel vecka fast jag vet att det kan vara jäkligt svårt.

Sedan när det gäller spelande så ska du veta, vilket du väl även gör att det bara kostar en massa pengar och om du även vann en miljon så skulle du inte bli lyckligare och lugnare för det. Tvärtom så skulle du säker dricka mer än nånsin för att väl fira skulle jag kunna tänka.

För att spela det har väl även jag gjort, fast inte så att det blev något missbruk. Men visst kände man att det lätt hade kunnat bli så när man började att tänka på större och större systemtips. Fast man viste ju även då logiskt att den matematiska chansen eller risken till en högvinst var minimal.

Tycker att du ska se oroskänsla för ditt drickande som en stark varningssignal att din kropp inte gillar det hela.
För en oro ökar lätt och spär då på annat som man kanske går och oroar sig för. Beroenden av olika slag har ofta en tendens att trigga varandra och bara dra ner en i ångest. Så mitt tips är att du nu försöker att hålla ut nästa gång ett starkt alkoholsug kan komma.

Sedan upprepar du den processen dagligen med att stå ut och stå över ett plötsligt påkommet begär till att dricka vin eller sånt, som du säkert kommer att ha då och då eftersom du kanske har börjat att få mera tolerans liksom. Det kan gå fort från bara något glas då och då till att man inte knappt länge bryr sig om att ens räkna liter.

Minns några år då jag efter ett arv väl söp upp ungefär 35 000 kronor om året och ändå lätt hade kunnat dricka mer om det inte vore för att jag väl redan då var rätt slö och bekväm av mig och inte orkade att gå utanför dörren så ofta. Brydde mig då oftast egentligen inte ett dugg om i fall jag levde eller inte. Sådana självdestruktiva känslor är rätt sällsynta nu efter att bara ha faktiskt varit aktivt läsande och skrivande medlem här på forumet i just idag en månad och två veckor faktiskt.

Mitt frekventa läsande och skrivande har fått mig att rannsaka mitt inre och börjat förstå att det inte är en bra ide' att dricka alkohol om man tydligt känner och förstår att det är skadligt för en på flera olika plan liksom. Så som sagt börja gärna med en hel vecka nykter och fortsätt sedan så dag efter dag så länge du bara kan. Det tror jag kan vara rätt så bra för dig. Sedan finns det ju möjlighet att tala med sjukvården om du känner ett sådant direkt behov.

Kämpa på!

@Odågan åh du, du är grym som tagit steget och börjat din resa! Dina ord värmer och du ska veta att jag läste många inlägg här och inspirerades innan jag vågade. Kul att läsa att man kan ge tillbaka.

Tänkte uppdatera nu den 8:e för då blir det en månad jag lyckats hålla mig nykter.

Men idag är det också en stor dag: jag är nykter idag och imorgon börjar min fjärde nyktra vecka. Förra helgen var väldigt jobbig men jag hann göra så mycket jag skjutit på så när jag vaknade igår kände jag mig superstark och nöjd med mig själv. ”Suget” och mina sjuka paraply-fantasier var helt borta och jag kom på det nu att jag inte ens tänkt på A i två dagar.

Jag hejar på dig Odågan, vi fixar detta ❤️Tänk att imorgon blir det dag tre för dig och snart kommer du börja märka av små små saker som gör det så mycket värt att kämpa ”en dag till bara”. Varje dag man vaknar nykter gör att man har kommit lite längre ifrån det där, vi klarar oss utan…en dag till 😉

Önskar dig en härlig och god nattsömn och en underbar nykter morgon.

Hej!
@postitlappen,
Grattis till 4 veckor som alkoholfri. Bra gjort!
Varje dag man besegrat alkoholsug är en seger.
Ha det fint!

@Amanda L 270 dagar, grattis och bra jobbat!!

"Tyvärr kanske det enda ni hade gemensamt var flaskan?". Oja, som jag har tänkt på det och det är väldigt sant. Jag har ingen som jag kan gå ut och ta en kaffe med, har aldrig haft och det är nog tyvärr så för många män. Vet att de ex jag haft så har dom ifrågasatt varför vi inte bara kan gå och ta en kaffe. Men vi ses på pubben och vi blir alla lika fulla, men jag är alltid den som är kvar längst. Folk har alltid skrattat åt mig men jag får i mig 4-5 stora stark på 1 timme. Efter en öl så har jag sånt enormt sug för nästa så brukar det vara mycket folk på krogen så köper jag 2 st så jag inte behöver vänta. Jag brukar klara mellan 14-15 öl och det tack vare att jag kan se mina transaktioner dagen efter. För ingen jag minns. Snacka om en tragisk person.

Jag behövde skriva av mig idag. Har varit på enormt dåligt humör. Sug efter alkohol blev stark men jag har inte närhet till någon. Annars så hade jag nog inte klarat mig. Nu när sugen har gått ner en del så inser jag att skillnaden mellan alkoholsug och sockersug går lite ihop. Hörde det på en podd också och kan jag överkomma sockersug så blir det nog enklare. Så nu är jag inne på dag 24 (om några timmar) och 2 dagar sockerfri.

Igår fick jag veta av en annan kollega att kollegan X inte alls är glad över avgångslösningen, även om han har tackat ja till den. Han är tydligen helt knäckt och det är därför han är sjukskriven året ut.

Och det göra bara ont i mig 😢 Han har inte svarat på mitt sms som jag skickade förra veckan. Jag vet inte om jag ska ringa honom? Jag nämnde det för min gamla chef och hon sa att det ska jag inte göra, det får min nya chef göra.

Det känns som kollegan x offras, att vi ställdes mot varandra, att jag var en form av gisslan nästan. Otroligt obehagligt. Jag får sova på saken några nätter - om jag ska ringa honom eller inte. Kanske mår han bättre när han landat i detta. Men det var ju inte så här han hade tänkt sig sluta sin karriär.

Samtidigt så känner jag att om jag hade fyllt 64 år i januari och hade erbjudits 14 månadslöner - då hade jag gladeligen släppt fram yngre kollegor. (Jag är 9 år yngre.) Att inte göra det vore egoistiskt. Faktiskt.

Alla säger att hans mående inte är mitt ansvar, att allt beror på hur arbetsgivaren har agerat i frågan och att det absolut inte kan lastas mig. Samtidigt mår kollega X dåligt på bekostnad av att jag får behålla jobbet. 15 år som personalansvarig raderas inte så lätt ur ryggmärgen.

Å andra sidan, om han öht ville ha kontakt med mig så kunde han svara på mitt sms. Och om en tid när han mår bättre svarar han kanske.

Osökt drar jag paralleller med en kollega som jag hade på 90- och 00-talet. En kväll skrev han till mig på mail att han söp skallen av sig, och att han var alkis. Jag svarade att detta måste jag berätta för din chef, vilket jag gjorde också.

Hela apparaten drogs igång med rehab och arbetsprövning, osv, men efter ständiga återfall blev han uppsagd eftersom han vägrade delta på rehab. Jag var inte vatten värd i hans ögon kan man lugnt säga.

Några år senare sprang han ikapp mig på stan, kramade om mig och tackade för att jag agerat som jag gjorde. Något år efter uppsägningen blev han nykter och sen började han någon form av enklare sysselsättning. (Alkoholen hade gett honom permanenta hjärnskador.)

Kanske kollega x tar kontakt om en tid och är lika glad och nöjd? Oavsett är inget av detta mitt fel och jag låter det inte smolka min glädje.

Kram 🐘

@Andrahalvlek Tack för pepp, det gör mig glad! 🤗

@Se klart Grattis till beslutstagandet! Vägen fram till beslut är alltid svårast, sen är det bara att köra på - samma väg eller en helt annan väg.

Kram 🐘

@Amanda L Tack fina du ❤️

Kram 🐘

Vi hade ett ”måste-jobb” i torsdags på jobbet, ett jobb som var tvunget att bli klart. Kollegor kom dit sjuka med feber och förkylning och jag jobbade nära båda två. De testade senare båda positivt för Covid. Såklart blev jag smittad oxå.
Har legat däckad sen i söndags och känner mig fortfarande så risig. Inte kul alls.
Dag 11✅

Firar 1 månad och 2 veckor idag som alkoholfri nykterkvist och officiell medlem här på forumet. Tidigare idag var det mörkt i sinnet och tankar på likör dök till och med faktiskt upp en en stund. Fast det visste jag ju om att det inte var och är något som passar mig. Detta då det bara blir en massa mer drickande av det mesta som sedan eskalerar och håller i sig tills kroppen säger ifrån på skarpen liksom.

Så har nu firat med lite ädel eller dessertost och en i vinäger inlagd sallad lite påminnande om en mer välmarinerad pizzasallad, fast då grönsaksmässigt mer påkostad och utan onödigt fettbildande olja. Sitter i skrivande stund och äter världens godaste klementin som jag köpte igår när jag var utanför dörren en sväng på måndagskvällen.

Tänk ibland så behövs det inte mycket för att vara nöjd och glad. Minns att min mor berättade om när jag var en liten spädunge och hur lyckligt jollrande jag visst var varje gång jag fick kolka i mig min vällingflaska. Ack ja, så enkelt det kan va' om man inte bara krånglar till allting kanske. Den här klementinen från Spanien var ju riktigt excellent den. Så tar mig nog en till sådan. Ska det festas så ska det, och ett par klementiner är då aldrig fel.

Ha det gott!

Hej på er!
Jag är en fru som druckit minst 3-4 glas vin varje dag de senaste 10 åren. Min partner likadant. Vi är ganska överens om att det är ohållbart och onödigt, och framför allt ohälsosamt. Vi har båda bra jobb som (vi tror) inte påverkats av detta. I och med pandemin blev det mestadels hemarbete, och vinglasen blev fler och fler, och ibland börjar vi med vin redan till lunchen. Det blir aldrig "stökigt" eller fylla eller baksmälla (förutom seghet dagen efter). Men vi umgås sällan med grannar, har inga vänner, minns inte vad vi pratat om dagen innan, eller vad vi sett på TV, och det tråkigaste är nog att sexlivet kommer i andra hand. Har läst många av era inlägg o9ch följt med ett tag innan jag skapade konto. Vet inte riktigt var/ hur vi ska börja få rätsida på detta. Hur ändrar man sina vanor? Kram!

@Himmelellerhelvette du beskriver det så bra ❤️ Vad fint det låter att du får lite ro att meditera ❤️ Även om du inte aumar 😄
Ja jag har accepterat att jag aldrig kommer att kunna ha ett ”sunt” förhållande till alkohol. Jag tycker inte heller det är gott så saknar inte smaken. Saknar den där kvarten av lugn så som sedan övergår i okontrollerat supande och ångest. Jag vill verkligen inte att det ska vara mitt alkoholdrickande som tar livet av mig en vacker dag. Man vet aldrig vad som händer i framtiden men livet är så mycket mer värdefullt utan skiten.
Det jag ändå är tacksam för nu är att jag inför jul och nyår inte känner någon press gällande alkohol. I min familj/släkt har vi alltid haft en nykter julafton, det har bara blivit så. Nyårsafton har jag inget behov av någon fest.
Hur har dina känslor varit in för dessa högtider?
Kram ❤️

Fina @sattva
Jag är ju också bonusmamma. Ett av min mans barn- och jag- hade rätt så tidigt i relationen svårt att komma överens. Eller vi hade svårt med varandra! Avundsjuka, svartsjuka- alla möjliga omogna känslor.
Min man såg konsekvent till ”barnet”, vilket stundtals gjorde mig ledsen, arg, besviken. I efterhand- ja jag ser ju att han inte kunde göra på annat sätt. Man kan inte sätta relationen med barnet, barnen på spel. Vi gör det ändå i samband med skilsmässa och andra kriser. Vi tänjer stundtals på förtroendet som är grundmurat från det att barnen är små.
Vi är bara människor.
Men vi lämnar inte platsen bredvid våra barn, och det är som du erfar- smärtsamt.

Visst är det så att din man inte har några egna barn? Jag tänker att det kan finnas så många ”ologiska” känslor när vi är nära varandra. Inget vi stoltserar med men inte desto mindre.
Den närheten och lojaliteten du har med din dotter kan också väcka (orimlig!) svartsjuka- avund och allt annat ologiskt däremellan.

Jag bara babblar på… men det är viktigt att tänka på att det du och ni går igenom är kanske de allra svåraste utmaningar vi ställs inför. Det är svårt. Vi gör det bästa. Du gör ditt bästa ❤️ Stor kram så länge.

@Andrahalvlek Varit borta några dagar och missat att du fått ett så mycket bättre besked ang jobbet. Hurra! Och superbra hanterat!
🥳🥳🥳🥳🥳🥳🥳

Faran över för idag ✅
Varvar ner med en kopp te.

@Ängans, ville bara säga att du är grym och att du inspirerar mig. Dag två här.

@Skogen__ All förändring är nog på något sätt jobbig eller oroande. Det är inte bara suget och drickandet vi ska bryta med, utan även väl inarbetade vanor.
Fredag? Dags för ett glas vin. Trött? Lösning: Vin. Orolig? Mer vin… Glad? Vi tar ett glas ! osv
Nu måste vi komma på något ANNAT att göra vilket tar tid att utforma som den nya och naturliga vanan.
Kompisar som ifrågasätter varför du inte dricker har säkert egna beroenden. Tyvärr kanske det enda ni hade gemensamt var flaskan?
Låt de inte styra ditt liv. Med andra vanor kommer du få chansen att träffa nya vänner som du kanske har mer gemensamt med.
🙏🏻❤️
PS Jag har skaffat nya vanor och numera tänker jag sällan på alkohol, förutom när jag skriver här. Nu cirka 270 dagar sedan jag gjorde slut med herr Alkohol.😀

Jag är urlakad.
Sovit krattigt några nätter- mycket att hålla i huvudet. Genomgått sista steget i rekrytering med efterföljande erbjudande landat i att tacka nej. (Delvis en lönefråga)
Men just DET känns oerhört skönt men det har varit rätt mycket malande i huvudet kring det ena och det andra.
Flängt fram och tillbaka till landet för adventsfix, samma - fast nedskalat- här hemma. Håller på med listor kring allt från julklappar till att planera in ledighet.
Födelsedagar ska firas- mamma- mys- och så märker jag hur tröttheten gör alla ”borden” större.
Jag kan tänka ”jag borde verkligen ha fixat något trevligt julpyssel för alla” alltså HALLÅ säger jag till mig själv.
Egentligen inte så orimligt mycket på jobbet- men sammantaget med allt annat, vill stänga ner.
Ikväll ska jag städa men först se några presentationer på SVT av årets nobelpristagare. Mycket avstressande faktiskt.
Kram på er denna iskalla tisdag’ ⛄️

Vad konstig man är liksom. Minns att farsan var inne på den grejen ibland då han tyckte att jag ena stunden kunde vara hur glad och positiv som helst. För att bara någon minut senare utan nån synbar anledning falla ner i nedstämd deppighet då inget av mig plötsligt syntes vara möjligt.

Detta har alltid varit ett jobbigt fenomen inom mig även långt innan jag hade smakat en droppe av någon form av alkohol. Förstår ju nu att det har att göra med den släng av bipolär sjukdom som jag väl ärvt från min mor, sedan tyvärr rätt så kryddad med påliggande melankoli eller dystymi, har alltså flera psykiatriska delprognoser som de lärde inom psykiatri har konstaterat att i stort sett väl vara min medicinskt psykiatriska problembild.

Det enda positiva som jag kan se med det hela är väl att jag har lätt till känslor och kan skapa i princip vilken musik som helst när jag väl sätter igång, vad det nu ens är för mening med detta. Se där, nu kom meniglöshetskänslan in också. Nä, fy faen är det enda jag kan känna och säga nu liksom.

Nu som helt nykter förstår jag ju mig själv lite bättre om hur jag fungerar, men det är inte lätt det här ska jag säga. Hade det varit för bara lite drygt två månader sedan så hade jag utan tvekan nu varit på väg för att köpa ett gäng flaskor och burkar med alkohol för att slippa att känna mig nere och tänka så här mörkt. Måste säga att detta är ett konstigt fenomen. Har idag som jag tänkte göra, installerat lite ljudutrustning till datorn som jag skrev om ovan och allt funkar tekniskt finfint.

Först var jag glad som ett litet barn för att allt lät så himla bra och fungerar helt korrekt. Blev sedan plötsligt bara tom, kall, orolig och mörk inombords. Det är jobbigt att ingen medicin fungerar vettigt som läkare kan skriva ut.
De har ju provat alla sina grejer mot oro och depression vad jag har förstått. Så måste väl nu börja göra som många rekommenderat och väl bara bita i det sura äpplet och sätta igång och träna när jag mår så här jävla dåligt, men inte känns det meningsfullt liksom.

Hörde även på någon radiokanal eller podd för ett tag sedan att vi människor är skapade för att vara i rörelse för att inte rosta ihop liksom. Muskler förtvinar ju liksom om man bara sitter eller ligger still för länge. Så detsamma gäller väl då kanske när det kommer till hjärnans avancerade funktion för att rätt kunna reglera signalsubstanser som serotonin och dopamin med mera. Samtidigt har jag så lite energi att jag knappt orkar gå utanför dörren för det mesta alltså. Ska försöka att hålla ut och ta mig igenom detta. Kanske blir det bättre om jag går ut med soporna och tar mig en nypa frisk luft.

Berättade för nån vecka sen för en sköterska att jag inte tyckte om att promenera, och hon såg mest ut som ett levande frågetecken. Då hon tvärt om, precis som de flesta väl tycker, ja att det är fint och trevligt med någon promenad då och då. Har förresten redan i högt tempo cyklat 15 minuter på motionscykeln av egen fri vilja och nästan med lite glädje då, och det var inget problem, blev bara lite trött i benen de sista två minuterna.

Nu när jag har fokuserat mina tankar lyssnandes på en och samma låt i snart en timme så känns det en aning lättare, kanske en 10 procent eller nåt sånt. Måste väl sätta igång och vandra raskt planlöst fram och tillbaks utanför dörren bara för att genom ren utmattning förändra mitt sinnestillstånd till ett mer positivt eller neutralt sådant när det känns så här för annars går väl viljan till alkoholfrihet åt helvete liksom den gjort tidigare år trots stark motivation.

Men nu får jag sluta att skriva på en stund för annars storknar väl stackars folk som tittar in här och råkar att läsa denna bedrövligt gnälliga och för normalt fungerande väl rätt fåniga text. Hade en cigarill som jag tände och rökte nyss, vilket inte gav mig något alls mer än kanske lite ömhet bak åt ryggen till, så tar väl och lägger ner cigaretterna i samma påse som en av de tomma vindunkarna som ska ner i källaren då de stått och skräpat här tillräckligt länge. Hur som helst tur att detta forum finns då det faktiskt möjliggör rätt excellent och spontan psykoterapi att direkt kunna skriva av sig en del tankar i stunden.

Ha en fin kväll!

@Sara111 Hej, jag har inget superbra svar dock så hade jag och har samma funderingar. En sak som avgjorde för mig var att tänka att om vi delar på oss så har barnen iaf ett tryggt och nyktert hem varannan vecka och att om det inte fungerar med pappan så kan man orosanmäla och då kan han få hjälp och stöttning av socialen och ev sjukvård eller så får han inte ha barnen alls. Så länge vi bor kvar så hjälper vi ju till att styra upp familjelivet så den som missbrukar kan fortsätta sitt missbruk utan konsekvenser. Jag hoppas ju att mitt ex ska styra upp sitt liv och ta hand om barnen på ett bra sätt i framtiden, men bara han som kan påverka och välja hur han vill leva sitt liv. När man delat på sig måste man också träna på att släppa den kontroll man som medberoende har arbetat in. Kontroll och oro som gör att jag fortfarande mår dåligt trots att vi inte bor ihop längre.

Men en annan sak.
Jag har stort stöd.
Och support av min pojkvän.
Jag är så tacksam.
För kärleken.
Och för andra goda relationer.
Det betyder allt.
Jag väljer.
Bara.
Goda relationer.
Något annat har jag.
Inte.
Tid.
Med.

Och jag valde att bara gå.
Jag stannar inte kvar i skiten.
Tack ADHD att jag kan.
Jag har gjort det här förr.
Jag klarar mig.
Alltid.

Från den ena dagen till den andra.
Mycket har förändrats.
Som en lavin.
Kom en hel del på samma gång.
Upptäckter.
Insikter.
Hur människor i ens närhet beter sig.
Bemötanden.
Som inte är fina.
Som inte är vänliga.
Som inte är tacksamma.
När jag ger en gåva.
Av tid.
Av arbete.
Av tjänstgöring.
Av ett ex.
Som hör av sig.
Med ett facit.
Av att inte förstå.
Respekt.
Och annat.
Jag gör som kungen.
Jag vänder blad.
Jag söker nytt jobb.
Jag vill inte stanna.
Där människor inte gör så mycket annat.
Än skvallrar.
Och pratar skit.
Usch!

@Prinsessan1 ❤