Senaste kommentarerna i forumet

Hej Spegel , jag snubblade in på din tråd för en stund sedan och har läst igenom allt... vilken KAMP du går igenom och jag blir SÅ arg att du inte får den hjälp du behöver... detta är inte klokt. Om inte annat så borde du få hjälp med sömnen... det gör ont i mitt hjärta när jag läser dina rader.. och jag känner igen en hel del.. det där med depression som funnits innan alkoholen och att allt är meningslös både med och utan Alkohol... känner jag också igen.. åh jag önskar så jag bara kunde plocka upp dig från där du bor och dra ut dig på en lång promenad.. låta dig prata och stötta dig på alla sätt jag kan... jag hoppas innerligt att du vet att du inte är ensam... vi finns här... för dig..
Tycker ändå du hanterar detta otroligt bra även om jag verkligen förstår din panik... behöver du över-äta.. gör det.. behöver du dricka läsk.. gör det.. skit i alla måsten nu... klandra inte dig själv... du är en kämpe utan dess like! Fundering: Har du funderat på att hitta en privat läkarmottagning ? . Kan det vara ett alternativ för dig? Jag säger INTE att det inte finns bra läkarvård icke privat.. men på det du skriver blir jag mörkrädd..... Jag hoppas innerligt att du ska finna styrkan att fortsätta kämpa nu. Vill och orkar du så fortsätt skriva.. jag kommer titta regelbundet idag.. vill så att du ska få må lite bättre :( !! STOR VARM KRAM till dig från mig / Odette ( ps : ät magnesium brustabletter... dom är verkligen bra i dessa lägen tycker jag.)

Beundrar alla de som slutar för sin egen skull. Det skulle jag aldrig klara. Då skulle jag supa ihjäl mig i dagsläget. Det är bara tanken på barnen som gör att jag inte går till Systemet.

Jag vet inte om det är bra att sluta för andras skull dock. Man ska väl helst i första hand göra det för sig själv. Men jag kommer nog inte dit. Eller det vet jag såklart inte.

Men jag ser ju också här att många slutar för sina familjers skull...så det är ju vanligt. Min poäng var väl bara att jag tycker det är starkt att göra det utav självkärlek.

Tack ??

Jag inhandlade vitaminer innan jag slutade så jag tar dem. Dricker mycket, men nog för mycket läsk. Klart vatten är mycket bättre, men har svårare för det just nu.

Äter också som en häst, vilket jag ser här på forumet är ovanligt. De flesta tappar aptiten när de går igenom abstinens. Jag gör inget annat än att äta. Jag står liksom inte ut annars. Det blir min andra snuttefilt ist för vinet.
Tjock kommer jag bli, men det får bli ett senare problem.

Känns som om jag aldrig kommer kunna ta en promenad eller motionera, men det är ju bara knäppa tankar.

Tänker mer på benso än alkohol, men har accepterat att någon sådan får jag inte tag i, och eg är väl det bra. Jag har ju lite beroendeproblematik där också som jag gärna skulle bli av med. Ville bara inte göra allt på en gång...

Tack, men jag har lidit av depression i över 20 år, så jag är inte längre hoppfull. Den har också blivit mycket värre med åren. (Långt innan alkoholen kom in i bilden.) Men igen tack för orden!

Glömde nämna att förra året höll jag upp 3 1/2 månad. Det var så konstigt för det var knappt ett beslut - det ”bara blev så”... Jag kan inte förklara det bättre. Och det var inte speciellt svårt, ingen abstinens, väldigt lite fokus på alkohol, inget konstant surfande på forum som detta...

Och sedan tänkte jag då det klassiska en dag...jag kan ju det här med att inte dricka och så bara köpte jag en box, och från den dagen (oktober 2019) började jag dricka något helt kopiöst. Absolut redlös. Jag vet fortfarande inte vad som hände. Min mamma upplevde det som om jag gick in i en psykos.

Och sedan dess har jag slutat flera gånger, men nu handlar allt om alkohol och jag har hållit upp som längst i 33 dagar...Abstinensen blir starkare för var gång jag slutar (vilket jag läst är vanligt.)

Jag inser ju att något måste hänt och att jag är bra mycket djupare i beroendet. Och jag är så ledsen för det.

Jag vet inte om det handlar om att jag började dricka så smått för snart fyra år sedan, men det blev inte ett ”problem” förrän för två år sedan skulle jag säga och det är först nu jag blivit alkoholist...

Ja, jag förstår det inte. Jag vet bara att mellan den korta tiden mellan oktober förra året och nu i maj har jag sårat mina barn något otroligt, förstört relationer, blivit elak mot de som älskar mig och hamnat på sjukhus för abstinens.
Det gick så fort allting. Måste haft något latent liggandes...min mamma dricker ju som sagt för mycket, men mycket mindre nu för tiden. Normalt skulle jag säga, så det finns hopp ?

Men jag förstår det som sagt inte för jag har aldrig haft smak för alkohol (innan flytten till Spanien för fyra år sedan), och inte haft några problem att stanna vid 1-2 glas vin de få gånger jag har druckit, vilket ofta kunnat vara en gång per år och bara vid högtidliga tillfällen. Och det har inte varit medvetet som jag inte druckit, jag har bara inte varit intresserad.

Ursäkta uppsatsen. Mycket tankar.

Idag var jag på middagsbön i en kyrka. (Ena kyrkan kallar det lunchbön och den andra middagsbön trots samma tid..?)

Då fick jag höra att just idag är en global bönedag där alla världens troende, oavsett religion, förenas i bön för mänskligheten pga corona-pandemin. ?

Viktigaste om du inte ska få medicinsk hjälp är att fylla på ordentligt med vatten. Jag har haft en sjuhelvetes "avtändning" en gång efter fem dagars hårt supande på 1.5 liter starksprit om dagen typ. Jag drack enorma mängder vatten. var nog på toa minst 20 gånger om dagen. Sen fyllde jag på ordentligt med c-vitamin och olika b-vitaminer, de viktigaste b1, b3, b6 och b9 men jag personligen föredrar även b12. Det tror jag kan mildra det hela lite om än inte som benso så klart. Och ut och rör dig så fort du kan orkar så hjälper det också. Samt ät och få i dig så mycket näring du kan så kommer kroppen balansera till sig så fort den kan!

Jag hade smått förhöjda levervärden i höstas men i januari var de helt perfekta igen. Kroppen är fantastisk på att återhämta sig på alla sätt men man måste låta den få chansen och sen inte bara bryta ner den igen så fort den "läkt ihop". Vad gäller Peth-värden så sjunker de till normala efter en månad ungefär utan alkohol. Några vita månader skadar aldrig och ofta mår man bättre av det dessutom. Sen kan ju en annan väg vara att bara lägga ner alkoholen också!

Exakt så kände jag också i det läget som du är i nu, men det går över. Det gäller att få tiden att gå.Gör saker även om det känns meningslöst,härda ut.Tänk inte på framtiden nu utan ta en timme i taget. Efter ett tag tog jag en halvdag i taget, sedan en dag. Efter två veckor märker du en enorm skillnad.

Nu mår jag bättre än någonsin, har absolut noll sug, vill aldrig börja dricka igen, inte ens kontrollerat.
Din depression kommer säkert försvinna också, men du måste ge det tid.

?Kram

Tack för din kommentar. Du har rätt, men det är inte enklare att genomföra för det tyvärr.

Dag 7 eller nått idag, ångest ligger som en tjockt moln över mig idag. Igår var det så mycket bättre. Kommer och går antar jag. Försöka stå ut? Känns svårt, nära omöjligt. Gråter, skakar och vill helst bara ta sömnmedel och sova minst 36h.

Övriga absintensbesvär verkar vara borta. Tror att den ångesten jag försökt dämpa kommer fram, den som jag dämpat nästan dagligen i snart tre år.

Tack, det värmer med era ”hejarop”.

Men idag är den tuffaste dagen för mig hittills. Dag 1-4 var jag så sjuk så jag tänkte ”aldrig att jag dricker alkohol igen”. Idag har det börjat lätta (tufft imorse, men gradvis mycket bättre, fysiskt iaf) och då kommer genast tankarna ”att lite kan jag nog dricka” fast jag VET vid det här laget att jag inte klarar det. Jag har försökt flera gånger.

Min andra enormt starka tanke är att livet känns så tråkigt utan alkohol - som att jag inte har något att se fram emot. Inte hjälper det att familjen är i Spanien heller!
Jag ser att många känner samma sak, speciellt i början, men att det oftast blir bättre med tiden. Och att man hittar andra saker som gör livet värt att leva. Frågan är bara hur man kommer dit. Jo, jag vet en dag i taget osv...Men varje timme känns som en hel dag och jag kan bara inte förstå hur det ska gå.

Att jag har en djup depression som gör att jag inte ville göra något ens innan mina problem med alkohol började gör inte saken bättre. För jag känner att ”alla andra” här kan finna glädje i annat så småningom, men jag har ändå ingen glädje att se fram emot, bara en fortsatt depression, med eller utan alkohol.

Jag ber om ursäkt för mina virriga inlägg, hjärnan är inte med ännu.

Ber till den högre makten att hjälpa mig ytterligare en dag att vara nykter. Så skönt att inte känna sig seg av alkoholen, känns som min livsenergi ganska snabbt kommer tillbaka. Slippa bruset som jag får numera när jag dricker, det är ju inte ens kul!
Läser runt här, får massa inspiration och tankar. Tack ??

Hej! Jag hade rätt tuff abstinens när jag lade av för drygt 4 månader sedan. Känner igen mycket i det du skriver.
Jag var också bla yr och väldigt darrig den första tiden. Jag "överlevde" genom att ta jättelånga promenader i skogen. Kunde absolut inte sitt hemma inomhus och kolla på tv osv. Märkte också att det hjälpte mot yrseln att dricka massor av coca-cola. Tror det var en kombination av vätskebrist och sockerbrist som orsakade yrseln.
Efter 5 dagar klarade jag att knappa in koden på kortautomater utan att darra.?

Kämpa på! Kram /Torn

Och grattis till tre månader, vilken bedrift! ??

Jag håller också tummarna att allt ska gå väl. Tycker du är enormt stark som tar tag i allt. Sänder stora kramar din väg.

Tack!

Har läst mycket här av och till hela det här året (men skrev först idag) och märkt att här finns så många fina och inkännande människor.

Det är konstigt det där med abstinens. Min mamma dricker för mycket, men kan sluta hursomhelst utan minsta känning. Och vi umgås mycket så jag ser att det inte är en lögn. Medan jag får kramper och hamnar på sjukhus.

Önskar att jag klarade det där med fysisk aktivitet, tror det skulle fungera bäst. Men just nu är det ett projekt att ens ta sig till kylskåpet.
Tänk att bara för tre år sedan hade jag personlig tränare och massor av kraft. Den har varit som bortblåst de här två-tre åren jag har druckit. Men den ska ju komma åter - i det nyktra livet. Kraften.

Det som verkar funka för mig just nu.. är att AVDRAMATISERA alltihop... inte älta och " obsessa" hela tiden över en massa mål, dagar, om och eller inte.. ska jag ... någonsin.. aldrig.. eller kanske ibland..räkna dagar... inte räkna dagar... . BLA BLA BLA... jag blir SÅ trött bara jag tänker på det.. alla är olika.. men just nu funkar detta för mig i alla fall.. känns skönt.. just nu äter jag rulltårta och dricker kaffe med för mycket mjölk.. det regnar och haglar och jag hade i vanliga fall nu.. hålla på att förhandla med mig själv ... ska jag inte bara ta och dricka vin i eftermiddag... domna bort i min egen värld liksom... nej fy... känns inte lockande... jag är tacksam för detta... oerhört tacksam... Återigen viktigt att påpeka att vad som funkar för mig funkar inte för alla.. vissa behöver räkna dagar och det tycker jag man ska göra om det funkar.. allt som funkar... är BRA. jag har letat väldigt länge efter MITT sätt... och just nu... verkar det vara detta... tänker inte på imorgon.. idag är det rulltårta kaffe och jag e lugn i sinnet... något så när i alla fall ;). Kram och tack för inlägget... en månad ÄR fantastiskt.. hejja dig.. heja oss alla här inne :)

Glömde ju att välkomna dig hit! Vi är ett glatt gäng, för det mesta, som har kommit olika långt på vår nyktra resa.

Själv firade jag månad 3 som nykter i lördags, tjoho!

Så svår abstinens har jag tack och lov ingen erfarenhet av. Men ångest och panikångest är jag väl bekant med tyvärr.

För mig funkar mindfulness, medveten djupandning och fysisk aktivitet allra bäst. Ut och springa intervaller tex tills man får blodsmak i munnen.

Kram ?

Du är alldeles för sjuk just nu för att delta på den typen av möten. Folk som inte haft ångest pga jobbet kan inte förstå hur överjävligt hemskt det faktiskt är.

Du är sjukskriven till den 17/6. Sannolikt blir det förlängt till slutet av sommaren. Ett möte mellan dig och din chef, som har svikit dig å det grövsta, kan ske som tidigast i mitten av augusti.

Ingen vet förstås, men det är min kvalificerade gissning. Jag har varit både arbetstagare och arbetsgivare flera gånger i liknande sjukskrivningssituationer.

Dock har det aldrig berott på mobbning som i ditt fall och det gör det extra komplicerat för din arbetsgivare.

DET ska din arbetsgivare lägga krut på nu - och dig ska de lämna ifred. Du är inte problemet i den här soppan!

Kram ?

Det var ju det bästa,att du ställde in det! Tänkte att när du inte hade svarat på Andrahalvleks inlägg så tänkte du gå.?

Kram

Jo det vet jag. Och när jag tar ett återfall så vet jag att ångesten kommer bli värre inom kort och ändå så vill jag bara lindra stunden.

Är psykolog (fast jag har inte klarat att jobba på länge) och har ju sett detta hos patienter och även med min utbildning haft svårt att förstå hur de kan utsätta sig för det, även om jag vet mekanismerna bakom. Mitt beroende kom ju relativt sent i livet (38/39, innan dess drack jag ”lustigt” nog lite och det kunde bokstavligen gå år utan att jag drack) så jag kunde inte koppla till det på det personliga planet. (Jag är för övrigt 42 idag och hoppas väl lite naivt att eftersom jag druckit i få år ska det vara lättare att ta sig ur det, men än så länge verkar det inte så.)

Däremot känner jag mig inte lika fantastisk själv, men jag ska försöka att inte vara så hård mot mig själv och säga att jag gjorde det enda rätta. Jag ställde in mötet!

När illamåendet började komma 11.00. När jag kände att jag började få svårt att andas. När jag försökte fokusera på dottern, men det inte gick och jag märkte att hon ställt frågor utan att jag reagerat. När jag började bli orolig och få svårt att sitta still, började vanka av och an, inte veta vart jag skulle eller vad jag skulle göra - då gick jag in här till er. Då hade varken du Torn, eller du Pianisten, skrivit era fina inlägg. Däremot såg jag ett inlägg jag råkat missa - det som du skrev Andrahalvlek - #285 - "bara för att du tackat ja har du all rätt att ångra dig" (vi måste ha skrivit samtidigt, för jag såg bara ditt fina inlägg efter mitt sedan. (Tänkte inte på att titta ovanför mitt nyskrivna)

Sade till maken att jag behövde prata med honom. Nämnde vad som skrivits och att det var precis så jag kände. "Jag märker det ju, jag märkte på dig redan igår hur det här skakade dig och jag och sonen har ju försökt att säga till dig att du inte behöver, att du helst inte ska. Men du är ju så envis och tror att du behöver vara så stark hela tiden. Bra beslut. Ring skyddsombudet och berätta".

Sagt och gjort. Det var jobbigt att höra på henne röst att hon blev lite besviken ("Damn that high sensibility"). Hon försökte styra om mötet till annan plats. (Det är inte platsen, det är chefen och ämnet).
Hon föreslog sedan det jag själv tänkt föreslå - ett möte med bara henne och HR-supporten. Jättebra, då hinner vi få en samsyn på ett annat sätt. Däremot ville hon ta det redan idag, men det nekade jag. Är helt SLUT mentalt av inte ha sovit och gått och oroat mig för detta i nästan två dagar.

Tack för att ni finns. Jag har aldrig tagit "hjälp" på detta sätt tidigare, frågat andra, lyft hur jag egentligen tänker och känner. Istället har jag tystat mig själv i ensamhet med alkoholen.
Nu känner jag att kroppen "landat" mer i stolen...jag känner ryggstödet, golvets struktur under fötterna. Känner doften av det nya balsamet från det duschvåta håret. Mer närvarande. Mer lugn.

Tusen kramar till er som tagit sig tid att svara, ge fina råd, pepp och kramar!

- - ?

Det är tyvärr alkoholen som skapar ångest och depression. Sök på ”alkohol hjärnan återfallsprevention” på Yotube så får du lära dig mer.

Kram ?

Har läst din tråd nu DetGårBättre.

Blir så imponerad av allt du orkar med. Vet inte om du själv tycker det är mycket - vi är ju ofta hårda mot oss själva, men jag är iallafall imponerad. Långa promenader och mer därtill.

Tycker darrandet lättat. Det är den här himla ångesten som jag lider mest av. Men jag har diskat och beställt sushi. Alltid något tänker jag. Mer än jag gjorde igår.

Fortsätter skriva här som terapi och för att stå ut med tristessen. Jag läser min tråd och tänker vad sorglig jag är. En dotter som jag svikit, kanske sonen också, vet inte vad han förstår. Har fler yngre barn också, måste skona dem iaf. Ja, de äldre också förstås! Men att de små aldrig ska behöva se något. Stor fin familj och ändå kunde jag inte ”nöja mig” med det. Glädjas tillräckligt...fast det är allt jag önskat mig sedan barnsben.

Och sedan utöver alkoholen beroende av Immovane sedan väldigt många år. Xanor tar jag sällan, fast jag skulle vilja ta det varje dag, men står emot oftast.

Har bestämt mig för att inte gå till Systemet. Imorse visste jag inte. Det är väl en liten vinst. Dag 5. Hade 33 dagar nyligen och sedan 13 dagar med alkohol. Tragiskt. Jag botar min depression och ångest med alkohol. Eller botar är ju precis det jag inte gör. Men eftersom jag inte står ut med att vara deprimerad och ledsen så dricker jag. Inga anti-depp fungerar. Har prövat över 20 stycken över 25 år. Jo, så många finns det och fler därtill.
Har försökt och försökt att hitta den rätta medicinen för jag har varit deprimerad så länge och inget annat hjälper heller. Inte bättre kost, motion, kärlek. Ja, tyvärr inte ens barnen.

Så ja sammanfattningsvis ett tragiskt liv och när jag tänker på det så dricker jag igen och gör det ännu mer tragiskt. Konstigt hur hjärnan fungerar.

Utåt sett tror många att jag har det perfekta livet; Bor vackert i Spanien, barnen i privatskola, gott om pengar, vältränad. Låter som om jag skryter, men min poäng är att bakom det där finns ju ingenting. Eller barnen finns. Och tur är det för annars hade jag givit upp för länge sedan. Men inget annat finns där bakom fasaden.
Fast förresten tror jag fler och fler börjat inse att det är just en fasad. Drar mig undan från allt socialt, bryr mig mindre om mitt utseende, orkar inte med barnens aktiviteter på samma sätt och uteblir oftare. En viss del är depressionen, men mest är det alkoholen som gjort att jag bara velat vara hemma.

Stort grattis till din första nyktra månad! Vilket klokt och positivt inlägg. Jag blir helt varm inombords av glädje för din skull ?

Kram ?

Känner igen mig, vi är nästan lika gamla (jag är 31) och jag försöker också dra ner mitt nästan dagliga intag sedan flera år tillbaka. Var idag och tog leverprover på VC och inväntar resultat som jag antar kommer vara förhöjda. Jag tänker att levern ska man ta på högsta allvar, men den är också ett tåligt organ som är bra på att ge "en andra chans". Ganska snabbt kan man av vad jag förstår få ner värdena till det normala. Tror det är extremt osannolikt att varken du eller jag dragit på oss permanenta skador i så ung ålder, väljer iaf att tänka så! Hur känns det inför dina vita månader, har du några konkreta mål?

skriv gärna :) kram