Senaste kommentarerna i forumet

@Arktos
För mig har det nog funkat lite så i perioder.
Och just också att lägga problemet utanför mig. JAG är den som måste stå emot. Men suget att dricka är inte jag, det definiera inte hela mig. Det är en ond liten jävel som försöka klippa mig i knävecken. Och det ska den fan inte få lyckas med.

Att försöka tänka så har också underlättat för mig att ta stöd av omgivning. Blir mer "nu är den här igen och jävlas" och mindre "nu är jag dålig igen"

Det riktigt tråkiga är den person jag är med hämningarna borttvättad med alkohol. Är det den jag egentligen är, under alla lager av social kompetens? Jag tycker verkligen inte om min alkoholperson, och tänk om det ligger någon sanning i den. Det känns verkligen tråkigt. Jag hatar den personen.

Här hittade jag en bra sida:

https://janusinfo.se/nyheter/tidningenevidens/nr32015temaberoende/3/alk…

Mina riskfaktorer är mitt handikapp, för mycket krav på att göra saker, och påstridiga personer med problem, t ex mina syskon. Jag är inte övertygad om det förträffliga för mig att träffa alkoholister i grupp, t ex. Min erfarenhet är att jag inte mår bra av att träffa andra med mitt handikapp. Också, att söka hjälp innebär en ökad arbetsbelastning som tar mig över tröskeln. Ofta är omvärlden kritisk och motsträvig och det ger väldigt mycket jobb för att få hjälp så till den milda grad att jag ofta inte orkar och försöken lämnar mig utan lösning och totalt utmattad. Det är lätt att säga att man ska söka hjälp, men det är en helt annan sak om man får vad som förväntas, och oftast har jag hittills blivit besviken. Smärtrehab var en bra grej för mig, men innebar ett väldigt jobb och mycket osäkerhet kring intyg och diagnoser.

Jag har haft mycket samtalsterapi men det hjälper inte fullt ut. Jag måste själv inse att jag måste sluta helt med alkohol. Nolltolerans är grejen för mig. Kanske jag behöver läkemedel mot alkohol för att lyckas. Men jag känner mig färdigpratad och att ha samtal med mina syskon om vår situation leder ingenstans, de har redan sin uppfattning klar och behöver inte ändra sin ståndpunkt, bara svartmåla mig, delvis med rätt, tyvärr, även om de överdriver min konsumtion och hur den drabbar min mor (hon märker den inte alls). En tråkig konsekvens är att kusinerna vill träffa varandra, men med rådande relation känns det som om det inte går.

Det jag fått veta är att köerna till psykologer är långa och att det inte är sannolikt att jag får träffa en psykolog. Det ska bli mycket allvarligt först. Jag har försökt tidigare. Även fått avslag på egenremiss. Jag är inte våldsam och då är det inte viktigt, verkar det som. Sjukvården är trög för mig. När mitt handikapp förvärrats i perioder har jag bland annat fått veta att jag inte tar min medicin för det brukar inte patienter göra, och därmed har åtgärder uteblivit eller kommit försent. Mitt förtroende för vården är tyvärr inte det bästa och att dra igång en segdragen kamp för att få hjälp kan i sig ge mig ångest och återfall. Jag tror jag förknippas med de vanliga hypokondrikerna och gnällspikarna som läkare vanligtvis möter, trots att jag är en samlad person. Just att jag är så korrekt kanske dessutom ligger mig i fatet. Då är det ju liksom ingen fara.

@Arktos skrev:"Hur ska man lyckas få gehör, och vart är bäst att vända sig?"
Jag vet inte vad som är bäst, men jag har själv mått dåligt med ångest. Jag gick till min vårdcentral där en läkare skickade en remiss till psykiatrin.
Där kan du få hjälp med din ångest och samtal för att må bättre.
Skjut inte upp det, utan ta tag i det redan idag om du kan.
💕 sländan

Finns andra som har bättre koll på detta men testa beroendecentrum är nog bara att googla fram det, jag tänker också att sjukvårdsupplysningen kanske kan hjälpa dig att hitta rätt ?

Just att ge sig själv utrymme att må bra är viktigt tror jag. Det är inte alltid lätt när man begränsas av handikapp och samtidigt har barn och en gammal mor att ta hand om. Oftast upplevs jag som kompetent och får därmed inte den hjälp jag behöver. Mitt fall upplevs inte som akut. Det gäller även mitt handikapp. Hur ska man lyckas få gehör, och vart är bäst att vända sig?

Kan det vara en bra mental bild mot drickande, att se alkoholen som ett monster? Kämpar med metoder att undvika att dricka.

Ja. Det jag upplever är en obearbetad rivalitet med mina syskon. Jag vill vara dem nära men mår inte bra av det. Det är för mycket i bagaget. Fick jag välja skulle jag inte ha kontakt med dem eftersom de får mig att må dåligt mer än bra och lägger till stressorer, som jag ändå har nog av. Jag är svarta fåret inom familjen, och än mer så efter mitt drickande. Men relationen till mina barn och min mor är bra. Trots att jag skrivit saker som misshagat mina syskon kommer jag göra något bra av denna katastrof och till slut överraska dem, även om jag bryter med dem nu. Helt klart behöver jag hjälp av psykolog i processen men vet inte om och hur jag kan träffa någon, när jag tidigare försökt har det varit svårt och köerna långa och det ansetts att jag inte har akut behov. Jag träffade en på utbildning via centralen för mitt handikapp, men det var liksom bara tur, och via Smärtrehab, men där är jag färdigbehandlad, de har gjort vad de kan.

Ja verkligen men nu är det lugnt iallafall:)

Dubbel post

@Arktos Hej har läst vad du skrivit under dagen. Det jag ser är en människa som uppenbart inte mår bra. Du behöver någon att prata med och bearbeta dina känslor och detta är lättare sagt än gjort men ibland måste man släppa saker och gå framåt och framförallt fokusera på det som är bra och får dig att må bra för det är du värd..!

Mitt råd sluta drick alkohol, ha inget hemma tänk dag till dag och undvik riskfaktorer fokusera på att må bra gör saker du tycker om. Men som sländan är inne på ta hjälp utifrån psykiatri, beroendecentrum för jag tror du behöver stöd och hjälp.

Ta hand om dig och fortsätt skriv här 😊

@Sländan Jag har gått på smärtrehab med ACT under ett halvår. Det känns som om det inte räcker. En del i supandet är att slippa smärtan för ett tag. Men om ångesten kan dämpas så kan man stå ut bättre med smärtan. Jag ska fundera på vart jag ska vända mig.

@Stefan41 Härligt! Jag har känningar efter gårdagens supande, men känner att jag kommer kunna sova inatt. Ser fram emot att hålla mg nykter framöver.

@Metmasken grattis bra jobbat!

Orkar inte skriva långt så............

Jag är så glad att jag är nyckter idag! :)

Höres!!!

Hej @Arktos! Det känns som om du inte mår bra och kanske skulle behöva stöd utifrån. Finns det någon psykiatri eller något beroende center dit du kan vända dig? Det finns bra hjälp att få mot ångest, ingen ska behöva må så dåligt.
💕 sländan

Med viss sjukvårdskontakt fick jag svaret att det inte är abstinens som sådant. Men att kampen för att stå emot triggar fight or flight, så en ångest eller nästan ptsd-attack. Och då måste kroppen vara redo att slåss mot tigern eller fly från den, därav effekten.

Men vid nyligen konsumtion är det snarare typ de vanligaste tecknen på abstinens. Den info hade man kanske haft nytta av för 4-5 år sen när man bara såg det som en lite värre bakfylla.

@Körsbärsblomman Jag tror också att man ska titta framåt, inte blicka tillbaka.

Ja, det är en intressant fråga, hur lång tid efteråt abstinens kan dyka upp.

Jag har aldrig tänkt på att svettningar, hjärtklappningar och sömnsvårigheter kan vara abstinens. Det är lite av en aha-upplevelse för mig.

Nu kommer ångest. Jag mår illa av den jag blir som full. Jag är stillsam men skriver dumma saker till folk som jag får ångra sedan.

Hej! Ny här på forumet, men inte ny vare sig med eller utan alkohol. På något sätt har jag mestadels hållt mig nykter sedan 2018, med ett antal återfall, det senaste i december 2020.
Däremot fick jag nu under semestern ett sådant överöverdjävulskt sug att det var fruktansvärt nära. Utan avledningsmanöver hade det inte gått.

Men nu till en fråga. Sen dagen efter det har jag nu i ett par dagars tid haft nästan abstinensbesvär? Inte hallucinationer men svettningar, sömnproblem etc.
Min egen hobbyanalys är att ångesten över att vara nära utlöste en fleradagars ångestattack eftersom de i vissa fall mångt och mycket har samma symptom.

Har någon av er råkat ut för det här?

Ångesten förstärks också av att jag är livrädd för att anhöriga ska tro att det är faktisk abstinens.

Nu mår jag så illa att jag vill sluta för egen del också. Tänker på om min hälsa skulle bli sämre p g a drickande. Det är det inte värt.

@Stefan41 Ja, det gäller att hitta något bra i eländet. Bra tänkt. Jag vill sluta, och det är ju en bra början