Senaste kommentarerna i forumet

Det blev en bra dag i slutändan. Plockade ongar och Rivis på flygplatsen och hade jävligt givande samtal efteråt. Om J, om sex (Kullen vet "allt" nu), om ngn BH som Strawberry måsta ha. (oj, tänker jag, som har haft finnar större än lillfrökens behag). Vi talade om allt och inget och det gladde pappahjärtat att de vågar tala med mig. Vi gick på krogen och åt eftersom alla var hungriga och jag kan ju inte laga mat enligt den yngste. Rivis kan...men inte idag tänkte jag.

På vägen hem åker jag dock förbi kollegan G för att plocka upp arbetsmaterialet. Får veta att han lider av ngn konstig sjukdom som gör att samtliga organ i kroppen slås ut. Skäms som en hund över mina elaka tankar. Karln är sjuk. Livet ÄR skört...precis som Lessenfrun och Berra kan vittna om.

Somnade tidigt med lillen i sängen. Tanka pappatid tänkte jag...precis som Trollis nämde. Han måste få tanka. En downer var att även Fisalisa klev upp i sängen. Hon och Lillen är tighta...men det finns en anledning till att hon kallas Fisalisa. Hundfan stinker! Lusekatten gillar det inte heller. Smäller till Fisalisa gång på gång med sin lilla tass...hjälper niente!

Nej...nu får det bli lite soppa. Sen ska jag börja titta på G:s papper. Känner mig helt borta där :-(

Mitt-i-natten/R

Andreas...verkligheten fick mig att säga ja. I den bästa av världar skulle lönen fortsätta att trilla in trots arbetsvägran...tyvärr inte i verkligheten.

Visst mår jag skit över att lämna mina ongar....kanske inte direkt själva i Italien...i ett annat land. Detta land funkar nog så gott som Sverige. Men att lämna dem...ja. Men nu är detta det enda yrke jag behärskar. Det yrke som betalar för att hålla cirkusen rullande.

Min chef VET att jag är en ensamstående förälder som dessutom är alkie. Inflyttad...Tro mig när jag säger att jag antagligen inte var hans första val. Han frågade mig för att ingen annan fanns att fråga.

Så hur tänkte jag där...när jag svarade ja? BORDE ha tagit ett diskussion med familjen innan/om jag åkte...tyckte du? Ja kanske det...och senare skicka ut ongar på gatan för att tigga?

Du behöver inte känna dig ledsen för min skull Andreas. Inte ens de kortväxta kineserna skrämmer mig. En man på 1,65 skulle inte ens skrämma min mamma om hon var i Kina. Där är inte en sån man kortväxt utan lång och ståtlig. Dessutom skippade jag den fobin i yngre år...men orden lever kvar. Min mamma var inte alltid det brightaste ljuset i kandelabern. Den insikten råkade jag "dela" här med er. Nu slängs den gång på gång tillbaka i ansiktet på mig :-(. Det gör mig ledsen/matt. Varför tänker jag? Din hang-up över just detta uttalande får mig att misstänka att du kanske inte drack din mjölk som du skulle i yngre år.

Du tröttar ut mig! Jag känner/tänker att du är som ett barn. Ett korkat barn...den där klllen som slår yngre för att samla poäng/skratt på skolgården. Men kanske menar du bara väl...då ska du veta att jag klarar mig ;-) Tack för omtanken! /R

Jag tror inte jag förstår din vanmakt. Jag har inte varit där...att mista en ung människa. Att maktlöst sitta och se på... Däremot blir jag ledsen...för dig, för henne, för din stackars syster. Att kanske mista ett barn...våran värsta jävla mardröm. Orden räcker liksom inte till...hela jorden roterar känns det som. Allt annat blir futtigt. För vad det är värt så tyckte jag mycket om tsunami-mammans ord som du lånade. Men det räcker inte heller. Jag fortsätter att hoppas att ni får behålla henne. 20 år...när livet ska leka? /R

Har aldrig varit med om nåt värre.
Minuterna känns som dygn..

Men visst ger det perspektiv.
Ett jag kunde leva utan tänker jag nu.

Hon är 20 år. Hel på utsidan sånär som på ett öga.
Men det som inte syns, det är det som går sönder.
Precis som vi som väntar. Maktlösa.

Så jävla deppig jag är jämt på mina inlägg,
men skriva är bra.

För att fly in i något annat vore som en skymf mot både henne och mej själv.

dåligt, läser och är nykter.

Pepp på dej! /MB

Nöjd känner jag mig nu! Efter en heldag med barnen gick vi (bara barnen och jag) på restaurang och jag bad om alkoholfri öl. Fanns dock endast lättöl så tog en cola istället. Lägger mig nu, nykter och klar i huvet, och har inte en endaste önskan om att dricka! Känns bara som ett självklart beslut just nu (faktiskt för första ggn) och kan inte längre (efter hela 3 dgr...ha ha ;)) förstå varför jag höll på att hälla i mig vin jämt och ständigt!?
Inser att dessa "enkla" dagar och den stora beslutsamheten kommer prövas framöver, men just nu känns det bra :). Tyvärr, som den beroendepersonlighet jag är, så har jag börjat trycka i mig onyttigheter och dessutom smygrökt mer än en cigarett....suck! Måste genast se till att strypa nya dåliga vanor i sin linda!

Kram på er!
/Anli

en tröst i bedrövelsen att veta att man inte är ensam... det finns medsystrar (och bröder faktiskt)...
Vi följs åt - det finns en framtid! / mt

först och främst, du har inget att skämmas för. Vi här vet hur svårt det är att göra sig fri. Nu verkar du vara inställd på att ta dig loss om du hade nånstans att ta vägen. Jag skulle tro att du kan få hjälp med kontaktvägar via kvinnojouren - du är inte den första som sitter fast i ett ekonomiskt - och bostadsberoende. Det är inte många som har gott om pengar... Sök stöd hos din samtalsterapeut och på kvinnohuset. Soc finns också. Kram / mt

Jag har sorterat ut en del saker som är mina, tänker mycket på vad som är mitt respektive hans varje gång jag öppnar ett skåp, tar ett glas eller en tallrik osv.

Och precis som du skriver: alla saker man blir kallad, får skäll för osv. Min sambo dricker inte längre, men fy fan vilket svin han är.

allt är kaos, som vanligt.

Är så less på att bli utskälld, kallad saker och allt skylls på mig.
Har inte ord, skäms för att skriva här: hur kan jag må så dåligt och ändå stanna?

Har varit på banken och fått svart på vitt: jag kan inte ens köpa en bostadsrätt och några hyresrätter finns inte. Så, vart tar jag vägen? Ska man bo i bilen eller? (Som för övrigt står på sambon, ironi).

Har försökt prata med honom, men allt läggs på mig och sedan läggs locket på.
Så jävla less. Jag har ju ingenstans att ta vägen... Och hoten om att jag inte ska få ha barnet...

Tänk om jag hade haft pengar, obegränsat.

Utan att komma med diverse pekpinnar eller liknande, hur kunde det gå så långt?
Var det värt det, självklart måste det vara det.
En medberoende har det nog ofta mycket värre än själva alkolisten.
Tycker verkligt synd om dig, och denna fina uppsyn som du trots allt besitter.
heder åt dig, du är guld värd!
Hoppas verkligen att din kära make någon gång kommer se och uppskatta ALLT du gjort!
Du så bäst, för honom!
//a

du har verkligen gåvan att hitta de rätta orden när de som bäst behövs. Är du präst kanske:-)
Fenix

...förstår dig...vill bara tillägga att vägen hit har varit lång.

När jag träffade min man så dröjde det inte lång tid innan han berättade att han är alkoholist.
Gud vet hur många frikort han ar gett sig själv genom att han haft insikten. Gjort och gör mig galen!
Han har använt sin alkoholismtitel till att ge sig själv större spelrum. Någon som kan känna igen sig?

Just dessa friheter har varit/är svåra som tusan att slå hål på. Han berättar öppet och förståndigt för alla att han är alkis.
Plötsigt har dörrar öppnat sig och han har, gentemot mig och på arbetsplatser, tagit ut svängarna. Han har sällan låtit bli gå till arbeten, sällan kommit sent, i princip aldrig varit sjukskriven. Alltid skött sina uppgifter. När fyllan gett odörer har medarbetare/arbetsgivare bedömt hur mycket han kan ha druckit...ibland haft samtal...han förnekar aldrig! Några gånger druckit på jobb och blivit hemskickad men alltid varit där morgonen efter, skött uppgifter hemifrån och fått dem han har under sig att göra det han chefat dem till att göra. Allt verkar ha flutit så hela hans liv! Insikt jag fått sista året...

För en dryg månad sen blev han uppsagd! Tack o lov! Han hade tänjt gränsen för långt! Jag har gått och väntat på detta och hoppades det skulle ske innan han utsatte sitt liv. Så långt hade det skridit! Leva eller dö!
Det kunde gått vilken väg som helst, mot en förbättring eller ner i jordegrav.

De senaste dygnen har jag känt en större oro men så länge vi är tillsammans och det finns sysselsättning som intresserar honom så verkar han hålla sig på den friska sidan. Jag är inte på något sätt någon lektant, han gör det han vill medans jag jobbar och det har hittills gått bra. För var dag blir han gladare men samtidigt rycker det i de destruktiva mönstrena som tagit större och större plats i hans kropp. Otäckt hur ett missbruk helt kan ta över en frisk människas sans och förstånd...

Jag önskar dig allt gott jag kan ge i din kamp.
Missbruk är ett gissel och vi vid sidan om kan inte göra någonting så länge missbrukaren väljer vara kvar i dess grepp!

hämtat från lessenfruns tråd och hon har hämtat det från en förälder som förlorade sitt barn i tsunamin

Skört är ödet som vi fått oss givet,
Stor vår risk att trampa snett och skeft,
Farligast av allt är livet.
Det har ännu ingen överlevt

dem tar jag till mig och bevarar. Kämpa vidare... Kram / mt

"Skört är ödet som vi fått oss givet,
Stor vår risk att trampa snett och skeft,
Farligast av allt är livet. Det har ännu ingen överlevt."

Så skrev en mamma i en minnesruna över sina barn som försvann i Tsunamin..
Jag är verkligen ingen blödig typ,
men det där tyckte jag var otroligt enkelt och fint.

Och sant.
Vi kämpar vidare här..

Tack.
Kramar!

med santorini. Har också jobbat i mansdominerade miljöer och där förekom skvaller, skitprat, missunnsamhet, bevakning av egna intressen och undergrävande av andra i samma utsträckning som på alla ställen jag jobbat. / mt

mormor och farmor och många av er här är väl i ålder med våra barn. Flera på mitt jobb är i ålder med våra barn. När de himlar sig och är trötta på sina föräldrar brukar jag tacka för tipsen:))) Jag rådfrågar dem också (på skoj och lite allvar) när jag funderar om våra barn ska fixa olika saker med barnbarnen - och de lugnar mig alltid och säger "man lär sig..."

Det är ganska härligt att jag känner mig helt "jämställd" med dem i arbetshänseende samtidigt som vi så uppenbart är olika generationer som i relation till barn- och familjeliv lever i olika världar. / mt

för snart är du där själv med eller utan brännvin.

Ha det Gött

VV

Att bryta upp kan många gånger ses som ett oöverstigligt hinder, bland annat på grund av allt man samlat på sig under åren. Mitt eget uppbrott gick snabbt eftersom jag i princip gav allt vi hade till min fd och hennes nya sambo. Mina saker fick plats i ett oansenligt förråd, där jag samlade dom saker som betydde mest för mig. I mitten av förrådet hade jag en skön läs fåtölj och på väggarna mina favorit tavlor. Det blev en och annan whisky där.

Saker försvinner dock under flytt och annat och numer så bryr jag mig inte så mycket om materiella ting, men gamla kort berör mig mycket fortfarande. Där kan man faktiskt se lyckan le igen även i ett gammalt och avslutat förhållande.

VV

Jag läser mammy! Kram

Kanske dom behöver öppna upp i huvudet om hjärnan svullnar för mycket.
Dom är så otroligt duktiga alla läkare och kirurger.
Jag fick huvudet öppnat då hjärnan svullnade och trycket blev för stort.
Man överlever och man repar sig, det tar tid. Himla lång tid, men det går bara viljan finns och man har bra folk omkring sig.
Kramar!
/A

med bara karlar och dom var faktiskt både skvallriga och nyfikna. Efter det vill jag inte höra talas om skvaller"kärringar":-)

...du lät bara så arg på oss alla så jag inte kunde låta bli att sticka ut näsan - å så lät jag grinig o förorättad själv! Det är inte lätt att skriva inte (och ibland känns det bara larvigt att gödsla med smileysar ;-) kram på're