Senaste kommentarerna i forumet

Hej Markatta!
Tack för dina uppmuntrande ord. Jag har nog alltid varit ganska ensam. Genom mina relationer har jag tillfälligt träffat andra människor som sedan gradvis försvunnit. Det har jag rätt stor del i själv, dålig på att hålla kontakten.

Förra vintern (innan sambon) var jag lite på väg att söka mig utåt, då jag gick i KBT. Som du säger så gjorde min förälskelse att jag "glömde bort andra människor".

Jag sitter här nu med massor av tid och inget roligt att hitta på. Allting känns tomt, inget att se fram emot. Jag är orolig över min exsambo, har inte hört ett ljud på länge. Är rädd att jag ska gå tillbaka om han dyker upp. Hur går det för dig, har du hittat tillbaka till dina gamla vänner?

Kram
Miss K

Tror att de känner sig stora när de får sin första BH. Min 6-åring har ett litet kort linne som hon kallar "sin BH". Den har hon under vissa tröjor. Det är bra att inte kommentera tror jag. Usch vad föräldrar, kanske främst mammor, kan göra illa. Antingen kommentera att det är smått, eller så säger man som min gjorde, något i stil med "dags att börja med BH, det börjar hänga där" - inte heller så himla pedagogiskt, hängpattar har jag dragits med sen dess :-O

Härligt att se att dina barn talar med dig, det är en gåva. Även om det inte känns bekvämt så får du bita ihop och tänka att det är bra att du har koll på vad som händer! Jag trodde inte ungar ville tala så mycket med sina vuxna!

Sen tycker jag nog att du kan säga ifrån om de baktalar sin mamma för mycket. Det är klart att de skall få visa sin besvikelse men det kan också vara ett sätt för dem att "bonda" med dig, att de säger sådant som de tror du vill höra? Det kan jag åtminstone respektera min mamma för, jag minns att hon sa att pappa var världens bästa man - när han inte drack. Jag minns också att hon hejdade mig när jag blev för arg på honom. Det är viktigt för barn att få det bästa av sina båda föräldrar tror jag. Om den ene inte själv kan visa dem sin bästa sida får kanske den andra göra det? Jag har en massa bra minnen av min far som min mor gett mig, det kan vara småsaker som att hon alltid hade så fina naglar för att han tyckte om att måla dem. Hm... lite bluddriga tankar som dök upp här på fredagseftermiddan...

Vill minnas att jag sett dig förr även om jag inte riktigt minns sammanhanget. Våra historier är ganska lika förutom att jag nog tror att jag är/har varit deprimerad och att tabletterna därför varit bra för mig. Men varför fick du dem om du inte var deppig??

Visst är det löjligt när de säger "prova att hålla upp i si & så lång tid"!! Som sagt, om det vore så enkelt skulle jag väl inte vara här???

Det som hjälpte mig var att påbörja en 12-stegsbehandling via en AA-sponsor. För mig tror jag det viktigaste var "överlämningen" - att sluta tänka allt mitt "kan själv". Sluta tro att det bara handlar om den egna viljestyrkan, karaktären, viljan och allt vad det nu är. Att helt enkelt säga till sig själv att "nej, jag klarar inte detta själv, det ligger bortom min egen förmåga".

Det är så himla skönt att slippa vara bakfull - det vill jag aldrig mer uppleva!!

är bra och viktig: det är modigt att säga nej. Vi ska hjälpa varandra, att hjälpa och peppa andra hjälper också mig. Men, jag håller med markatta i övrigt, jag förstår inte riktigt vad du menar eller se som du gör att vi använder dessa härskartekniker mot varandra härinne.

Enstaka utbrott brukar följas av lugnt resonerande, åtminstone vad jag sett. Jag tycker att tonen här i detta forum är den bästa jag stött på i ett internetforum faktiskt. Sen får jag bara hoppas att jag inte tillhör dem som (undermedvetet i så fall) använder mig av härskartekniker som trycker ned andra. Måste ta och läsa den där boken, kan ju vara vettigt att känna till om man blir utsatt (eller utsätter andra då). Finns förresten på biblan som e-bok såg jag nu!

Annars så hänger jag med på ett vitt 2013. Fast jag har ju redan trillat av vagnen i och med några glas på nyårsdagen av alla dagar. Hm, undras om jag måste lämna tillbaka mina tids-medaljer??!

vännen v! Kom nyss hem släpande på två stora kassar fyllda med gamla arbetspapper som jag ska sortera och elda det som inte ska bevaras för min efterföljare. Blev glad när jag såg dig här! Till kaffet:) Kram, kram! / A

"ser" dig här:-) hejhej o kram

Önskar dig ett fint och ljust 2013 Pia, och återigen - tack för det varma mottagandet då jag hittade hit till forumet hösten 2009. Du har stor del i även mitt tillfrisknande. Kram

lite här och lite där;-)
Nu är jag just hemkommen från jul och nyärsfirande med familjen i sydligare delen av vårt land. Jag är inte en sådan där ständigt uppkopplad person, har inte lyckats/brytt mig om att skapa ett e-post konto till telefonen, har inte facebook, tar nästan aldrig med mig datorn om jag inte måste för jobbets räkning eller ska vara borta länge. Dinosaurie, men mår bäst så. Annars läser jag valda delar av forumet hyfsat regelbundet. Ibland dagligen, ibland med någon veckas mellanrum. Skriver gör jag mest i "Det vidare livet", även om det är mer sällan nu sedan liten kom. Livet fungerar nog rätt väl just nu skulle jag vilja påstå. Poletterna trillar fortfarande ner en efter en, berättelsen om mig, vem jag är och varför, vem jag vill vara, och igen - varför, blir tydligare och tydligare. Jag är dig hack i häl kompis! Snart tre år sedan sista återfallet.

Du får gärna utveckla. Jag har läst ditt inlägg flera gånger nu men jag förstår inte vad du menar.

Det var längesedan, var har du varit?

Berra

Ja...behån ja... Den ska vi köpa. Eller rättare sagt den ska L (barnflickan) och Strawberry köpa. Jag vill inte vara med när hon provar sina A-kupor. Jag fattar inte grejen...och J och andra har sagt till mig att BH är obekvämt. Men kanske ett ålderstecken? Att man ska ha en? Höll faktiskt tyst med mina tankar igår...jag förstår att detta inte är min grej. Fasar dock för att se den i tvättkorgen! Min lilla flicka? När hände detta liksom?

Jo, jag är lyckligt lottad. Att de vågar tala med mig. Kullens sexliv var väl ett annat kapitel som jag gärna hade sluppit...men en gåva ;-). Att de talar om J har jag lite svårt för...barn ska inte baktala sin mamma tänker jag. Sa inget...för jag är feg...rädd att de slutar prata överhuvudtaget liksom.

Oj, vad konstigt det kändes; Att läsa mt:s rader om att man kanske kunde tro tro att jag levde lyxigt och exotiskt. Nu skrev hon inte det. Men jag ser ju...och antar att just det kan reta folk. Sanningen är att inget här är lyx....pengarna kanske finns men dom kostar ju...arbetet, resorna. Exotiskt är det inte i F....bara vardag.

Vilket för mig till VV som i mina ögon lever lite exotiskt. Muslimcountry liksom. Men som han skriver...det är hans vardag. Man får ta det som livet kastar ut...en trea i Sollentuna eller ngt helt annat tänker jag.

Usch....nu ska jag till min briljante, dödssjuke kollega. Vad köper man med sig? Blommor? Inte en chans. Choklad? Tror inte det. Det var enkelt när man bara kunde köpa en flaska sprit. Nu finns inte det alternativet kvar. Jag tänker att han ska få ett spel...det gillar han. /R

Hitta personer som med tiden lärt sig hur man använder dessa. Det svåra är att få folk som följer debatter eller resonemang att se hur dom blir duperade.
På ett enkelt sätt kan vem som helst anamma dessa.

Först tar man upp en fråga, man förminskar sig själv genom att förklara att man tyvärr har vissa fel och begränsningar, sedan lägger man fokus på "offret" och ifrågasätter dennes handlingar.

Man ger fördummande orsaker som en orsak.
Man belyser vad man själv tycker och tänker, ev hur man kan agera (detta är precis vad gemene man tycker.)
Sedan avslutar man med fördummande kommentar för att få stora massan att hålla med, samt förminska den man vill"sänka" .

Då är man ju helt oskyldig, har BARA skrivit några få rader. Och fått massan att nicka instämmande.

Detta händer här inne på vårt underbara forum HELA tiden.
Och om man inte kammar medhårs så sågas man vänligt men bestämt vid fotknölarna.

Ingen har ju gjort fel, det är ju bara ord, ingen menar något illa.........
Men härskartekniken sitter i ryggraden på oss.

Även om ni (inte alla) inte vet/tänker på det så sågas det och sänks rätt mycket här.
Istället för att lyfta och höja folk över sina begränsningar, som vi måste göra för
att få alla nya som är i början av sin nykterhetskarriär att orka med, och våga hoppa rätt ut i luften utan livlinor eller fallskärm. Det är modig att våga vara nykter, det är skithäftigt
attt vara nykter. Att våga gå mot strömmen och säga:
TACK! Men nejtack!!!

Det ärbland det tuffaste och coolaste man som person kan göra denna helg!!!
Dom som vågar, orkar,törs säga:
- TACK, MEN NEJTACK!!! Är helgens hjältar.

För mina barns skull vill jag vara en:

SUPERHJÄLTE denna helg.

Har vi fler hjältar där ute?
/A

Till dig, Stigsdotter och alla behövande!
.. är man "sjukvårdskunnig" så har man själv en massa fördommar om sjukvården (been there.. osv)
Dessutom vill man inte bli betraktad som "gnällig"..

Ändå, blir vi faktiskt sjuka emellanåt..

Jag har förstått att det faktiskt tar t i d för kroppen att återhämta sig (t.o.m från en vanlig förkylning..)
Så nu slår jag mig til ro hemma (hmm. en smula rastlös, eftersom jag avskyr att inte orka *asgarv*)

Och passar på att skicka en smula styrka till alla er som kämpar med livet/ trollis

att du lever ett bra liv nu, vad glad jag blir! Och vilken tur att den lille pojken nu har en faster som dels kan stötta honom dels är insatt i vad hans far går igenom. God fortsättning på det nya året!

...vi verkar behöva styrkekramar båda två just nu! Hoppas läkarbesöket ger något vettigt besked. Annars kanske Dr. R har en poäng där - stress och oro sätter sig ju gärna i kroppen. Dumt nog kan jag tycka, om man är stressad och oroad är ju en krasslig lekamen ovanpå allt det sista man behöver. Vet ju också att det gärna kommer krämpor och sådant när man slutar dricka. Dels för att man numera "är där" och lägger märke till saker som man tidigare dolde i ruset, dels för att kroppen jobbar på att göra sig av med gifter och reparera sig.

Vi pratade lite om detta efter ett av kvinnomötena jag går på, där var en som mådde så himla dåligt och var så trött och risig och de mer erfarna delade med sig av igenkännande. Tydligen kan det också bli tillfälliga störningar i allt det hormonella vilket ju har en stor inverkan på kroppen och måendet, inte bara så att man kan hoppa över mensen (eller få mycket mer än vanligt) utan allt annat som hormoner påverkar också, sköldkörteln osv...

Maria, gör dig själv en tjänst när du går dit på måndag: ös upp allting på bordet hos läkaren! Vet inte hur du är men jag själv säger gärna så lite som möjligt och låter läkaren gissa och ställa frågor och det är ju verkligen inte ett effektivt utnyttjande av den tid man fått, nej ut med allt bara - alkoholstopp & all stress & oro, så att läkaren vet vad hon/han har att utgå ifrån!!!

Nu vet du det...all den där fysiska aktiviteten som dessvärre inte bor i mig. En ända gång har jag varit på ett gym...för att plocka upp en kompis som jobbade där. Har nog åkt räkmacka hela livet...inte tränat...inte gått upp i vikt. Musklerna är näst intill obefintliga...ja, jag simmar ju...så lite finns där. Men att gymma? Åka torrskidor?

Måste nog ta tag i den biten. 44 år och ålderdomen börjar märkas ;-). Shit...ännu ett måste! Fast jag har förstått att man mår bra efteråt?

Skönt att du tog den...förrädarhjärnan igår. Idag tycker jag inte ens att du ska lyssna på spöken. Bara säga; Nej....men jag är Paron och jag orkar inte. /R

Gör ett lite avtryck här med önskan om ett gott 2013 för dig och din familj, Berra. Tänker kring det du beskriver om din frus och hennes systers olika reaktioner i sorgen. Jag tror att man också kan ha "gjort bort" en del av sorgearbetet innan en älskad människas bortgång, i de fall en svår och långvarig sjukdom förelegat. Så var det iallafall för mig. Kvar efter min systers bortgång var den oändliga saknaden - också det en sorg, men inte lika förlamande och inte lika påtaglig för omgivningen. Att vi sörjde i "olika ordning" i vår familj, eller egentligen att acceptansen och förståelsen (eller kanske insikten) för just detta saknades till viss del, slog djupa sprickor mellan oss. Sprickor som jag tror kommer att läka med tiden, men mina ärr från detta kommer nog att bestå livet ut, och för alltid förändra vårt förhållningssätt till varandra. Hoppas din frus familj är mer tillåtande och lämnar varandra utrymme att sörja och ordna så som var och en behöver. Varm kram!

...håller jag dig fortfarande i näven...för vad det är värt. Ingenting i det stora hela. Men jag tänker på dig...och på flickan. Ska nog ta en runda i kyrkan och tända ett ljus för flickan. Katoliker (jag?) tänder inte bara för de döda. Tror inte det hjälper...men kan inte heller skada. Hör av dig! Om du orkar...Kramar/R

...tänker Dr R! Du lider av stress... Har inte en aning men det är min tanke. Att kroppen säger ifrån när förståndet inte gör det? Fast det där vet ju du...med en sjukvårdsutbildning/karriär i ryggen. Eller så får du bara på måndag ta alla de vanliga testerna. Det kan ju tyvärr vara ngt helfel...vilket vi verkligen inte vill. Tänker på min arbetskamrat G...kommer inte ihåg hans diagnos...jo nu dök den upp... Lupus? Som man fick av solen tydligen?

Det är grymt när kroppen sviker...när man vill...men inte orkar. Jag personligen är en otrevlig patient... Tror inte att självaste Miss Nightingale hade orkat med mig. I ditt fall, när du tänker att arbetsgivaren snart börjar ifrågasätta. Känns inte direkt rehabiliterande tänker jag...att leva med den oron. Ta vara på dig vännen. Bra att du har förstånd nog att hålla fingrar ifrån kak/syltburken. Krya på dig...liksom! Huntington är förresten en annan tanke som dyker upp...men det har du väl redan testat för? Kram/R

Stort grattis, och önskningar om ett fridfullt 2013 till dig DSG!

även om jag är inne och dräller på Andreas sida, så tackar jag för tipset, är ideell idiot i en idrottsförening där härskartekniken flödar.

Kram /MB

Jag är tillbaka i verkligheten efter 2 veckor i Sverige. Det är inte klokt hur mycket som kan hända på 2 veckor. Efter att ha lyssnat på min chaufför i 2 timmar så är jag helt utmattad. Okay, analysera och sedan försöka göra det bästa är min första plan.

VV

Ja vilket år det var - 2012. 2013 önskar jag frid i sinnet och utanför, mitt nyårslöfte blir att leva väl, att leva - inte överleva, till minne av älskad syster och som löfte till mina barn. Varma önskningar om samma till er Alla här på forumet♥

Hej min fina vän! Jag har landat i mitt hem långt norrut efter jul och nyårsfirande mad familj i söder. Har tillbringat nyårshelgen tillsammans med min saknade systers man och lille son. Både svårt och skönt på samma gång. "Min mamma får aldrig träffa R (min lilla)" konstaterade han, 4 år. Nej, så är det. Det smärtar mig, och har smärtat mig varje dag sedan lilla hon kom, att R inte får lära känna sin moster, en moster som är så oändligt älskad och beundrad av min stora dotter. Hon, min syster, har kunnat ta vid där mina tillkortakommanden visat sig, vara en väldigt klok vuxen, en stor tillgång i storas liv. De är dessutom vldigt lika på flera sätt, vilket glädjer mig.
Har tillbringat kaffestunden denna morgon med att läsa det som tillkommit i din tråd, och lite annat. Reflekterar över det du skrev till Dompa om föräldraskapet respektive far/morföräldraskapet. Hur det är lättare att göra rätt och bra i det senare pga livserfarenhet naturligtvis, men också för att många andra stressmoment är passerade. Alla olika roller vi (tror vi?)måste fylla/spela. Lite av det känner jag av nu då jag gäör mitt andra varv i föräldraskapet eftersom det skiljer nästan 20 år mellan mina flickor. Livet nu tillåter mig att vara närvarande och fullt ut på ett annat sätt, både känslomässigt och praktiskt. Det slår mig att detta är vad många män vittnat om då de relativt sent i livet skilt sig och startat om med ny kvinna och en ny kull barn, att de greppar möjligheten att gå upp i föräldraskapet på ett helt annat sätt än då allt annat i livet pockar på uppmärksamhet, som karriär, bygga bo och renovera, avancera på alla möjliga plan, bygga nätverk och "kraven" på att socialisera. Jag är tacksam över att jag som kvinna får möjligheten att uppleva något av den känslan.
Min andra reflektion då jag läser ikapp rör detta med hur vi upplever oss som osociala då vi skalar bort alkoholen, som kanske många gånger fungerat som socialt glidmedel. När vi (ofrånkommligt då vi tillfrisknar)väljer att leva mer och mer i sanning blir det så påtagligt overkligt och konstlat det som sägs och görs i berusning, även om det rör sig om sk salongsberusning, att det kan kännas obehagligt. Som att delta i en parallel verklighet på något vis. Sedan är det nog också en fas vi ska/bör? gå igenom i tillfrisknandet. För att hinna ikapp oss själva, hinna låta våra egna insikter förankras innan andras åsikter ock tankar får dem att skingras. Vi behöver samla ihop oss själva, alla pusselbitar som är vi, och själva lägga dem på rätt plats.
Så, detta tänker jag kring då jag läser runt för att uppdatera mig efter 2 veckors frånvaro. Önskar dig och din nyktra gubbe grattis till 1/2 året, och en fantastisk fortsättning på 2013, kramar♥

har jag fått en tid på öppenpsyk för ett första möte med en samtalskontakt nästa vecka. Arg över att det har tagit sådan lång tid, stolt över att jag har stått på mig och ringt och tjatat på dem(de hade glömt skriva in mig), ledsen över att samhället ser ut så som det gör, glad ändå över att det finns "riktiga" människor som stöttar och delar med sig av sina erfarenheter(al-anon,kvinnojouren,forum) och hoppfull över att så många bollar satts i rullning.

Kram