Senaste kommentarerna i forumet

Antar att skribenterna här går runt. Vissa lämnar, andra består. Somliga lyckas, andra inte. Dom som bråkar är väl dom roligaste. Många här önskar jag vore mina vänner. Av det lilla jag lärt mej av/om er.

Till dej Dompa är jag tacksam. Tror det räcker så.

Sköt om/Putte

Lever och får hjälp. Bättre nu.

Men alla som säger att det är bättre att ta "time-out" fattar nog inte innebörden. Att ta time out skulle innebära lämna hus och hem. Någorlunda framgångsrik liten firma tillåter inte denna lyx. Jag kan tyvärr inte ersättas, inget ont om mina anställda dock.

Men riktigt bra samtalshjälp har hjälpt mej. Jag har en tendens att måla fan på väggen. Mina tankar inriktade på rädslan att förlora familjen förstörde mej fullständigt. Men jag börjar inse att familjen finns där (läs frugan), hon har iinte gett upp hoppet, hon ser bättring, medan jag fokuserar på mitt liv efter familjen. Om jag skulle förstöra allt. Hur gå vidare? Starta om? Orkar jag? Finns det ens någon mening? Jo barnen skulle så klart tvinga mej kvar, men till vilken mening? Den typen av tankar är jävligt jobbiga - nu låter jag som hobbypsykologen nr 1, och det är så klart något mer komplicerat, men min blick har höjts. Jag ser horisonten:).

Men jävlar hur jag inser hur en negativ spiral kan vridas ett par varv extra pga hjärnmonster. Jag såg rätt in i döden medan jag har en familj som finns där, som bara vill att jag ska öppna mej, som inte har en tanke på att ge upp mej. Med viss kravspec dock:)...

Enormt lättad är känslan nu. Men många knop gör jag inte. Högarna växer men det ska nog gå./p

är ordet. Så lite som skiljer för att det kanske vore jag som befann mig där. Fy faan vad droger gör med människor. Känns verkligen att det bara finns ett alternativ, att aldrig mer släppa in skiten i kroppen.
Fenix

Det är fantastiskt att följa er, tjejer, och se vilken styrka ni hittar i varandra!

Tillsammans är vi oslagbara! Kram, båda!
/H.

Åh, vilken underbar läsning, älskade flygcert! Jag gläds obeskrivligt mycket med dig!

Tacka 17 för att du tog helikoptern, du måste väl kunna flyga den med ett så passande namn? ;)

Kram!
/H.

...just deorden kunde varit mina. Exakt så!
Ligger platt! Till och med min talröst ändras!
Så är/var jag också mot mannen nu...blir en annan. Alltså inte alltid men när jag känner vibbarna lägger jag mig platt och vill helst bli osynlig!

Jag är också en fredlig typ men aldrig rädd för gå in i diskussioner, med alla andra utom maken.
Tror tusan han fått en bild av mig som är skev. Ju det som är min sjukdom.
Men, emellanåt sticker jag in kommentarerna, när jag tror det funkar...ibland har det, lika ofta mötts av fnys och sarkasm.

Förra helgen var jag mig, så långt jag förmådde. Det slutade ju som det gjorde, men jag hoppas orden gick in...

...för all värme det strålar från dina fina ord.
En dag kanske jag kan låta mannen läsa allt...gott och ont...

Du ska se att när du får lite distans till det du står mitt i nu så kommer du känna dig rikare.
Mycket kan användas i framtiden, det jobbiga vändas till något positivt. Kanske inte så mycket händelserna, de hoppas jag du slipper upprepa, men hur du lyckats reda dig ur situationer som är jobbiga, omänskligt jobbiga.
Du skapar lite genvägar här och där nu...;)

Varm kram

Jag vill ju inte gräla alls. Däremot har ju min vän sett hur jag ligger platt när han ringer - jag förstår ju nästan inte vem jag är i kontakten emd honom - jag är så rädd att han ska bli arg så jag blir helt svag, både i röst och i uttryck. Där måste jag bli starkare - han behöve rinte få trampa på mig längre.

Men du har helt rätt som sagt: gärl är onödigt. Och som du skriver: 52 veckor är många veckor... Problemet är ju dock inte att jag inte är fredlig...

...en liten tanke på varför jag tycker bråk ska försöka undvikas.

Ni har små barn och det är många år, varje med 52 veckor, som ni kommer fortsätta ha kontakt med varandra.
I början är det slitigast få ihop en fungerande rutin...var fredlig så långt du orkar!
Säg ifrån på skarpen om han träder över gränserna i det som är ditt/ert nya hem till exempel. Det måste du freda och vårda!
Bara som ett exempel...

...menar säkert gott men just det skulle jag undvika. Bråk har ni haft tillräckligt!

...på rätt väg. På "andra sidan" är det lättare sortera, trots att det är svårt att se det första dygnen, veckorna.

Mulletants förslag är toppen!
Allt stort och smått som tär på dig är bra att försöka förändra.
Först förstå vad som gör det jobbigt.
Sen fundera över små kluriga lösningar.
Sist framföra det på ett fint sätt.

Testa detta med samtalen, funkar det är det ju kalasbra!

Att han är ombytlig bottnar i att han successivt tappar kontrollen över dig, som jag ser det.
Det är hans bekymmer, låt det gå förbi dig så mycket du förmår.
Tänk på möblering av grytet medans hans ord far förbi...

Kram vännen

Och jag har funnit mycket styrka i alla gånger du skrivit en dag i taget, och jag ser att du också gör det - känner styrkan!

Jag har faktiskt lärt mig mycket mer att jag försöker att itne låta tankarna springa, jag behöver itne se alla möjliga scenario i framtiden, utan jag andas, låter varje dag komma, och sedan jag började klara av det allt bättre så har både boende och lugn kommit till mig mer än tidigare.

Du är klok. "Det jag kan påverka påverkar jag".
Kram

Blir nästan lite fnissig här i ensamheten. Ja, snart kanske jag klarar att göra så: föreslå att jag ringer istället.

Min vän brukar säga att jag sak stå upp och stoppa honom eller bemöta det han säger med slagkraftiga ord, men det är ju helt kört: jag kan inte vinna en diskussion med honom. Men ditt förslag gillar jag skarpt!!!

Tack, du är guld värd!
Kram

... och jag kan nästan sträcka ut min hand och känna på det där glittriga som solen skapar på ytan.

Och jag kan inte låta bli att tänka på sommaren i och med det, och känna att detta blir min första sommar på länge som jag inte kommer slänga bort nästan hela semestern på att gräla - det är underbart att bara tänka tanken! Jag ska plocka svamp, plocka bär, plocka blommor, åka och bada, träffa vänner, njuta, sola, bada, läsa, grilla, äta frukost i morgonsolen, picnica med nybakta bullar och ha det gott, utan att behöva fråga om lov eller få ett okej. Ingen kommer vara arg och sova hela dagen eller bara åka iväg för sig själv och lämna mig i sticket och göra mig nervös och stressad. Ingen kommer kommentera att jag är tråkig som anser att vi inte har råd att åka på utlandssemestrar och ingen kommer skälla för att jag är tråkig och negativ som njuter ava tt vara hemma på sommaren, eller gör någon det så hoppas jag att jag bemöter det och står upp för mig själv. Jag kommer lida av att vara utan barnen ibland, men jag ska göra saker jag mår gott av när jag är ensam och saker vi mår gott av när vi är tillsammans jag och prinsessorna.

Både roddbåten och helikoptern och motorbåten hann komma och åka, flera gånger tror jag faktiskt, men till slut tog jag helikoptern och flög!!

Idag är en bra dag, hoppas att du också haft en bra dag Lelas!!
Kramar!!

håller med om att den var skrämmande.

du ska vara glad för din skull! Härlig läsning:)
Jag tänkte så här - att du skulle säga (öva först så att orden ligger rätt) ungefär: Jag har märkt att du ringer och sms:ar flera gånger om dan när barnen är hos dig. Det blir lite störigt för mig så kanske vi kan göra så istället att jag ringer dig... hur ofta tror du det behövs?

Det är liksom att vända på alltihop.

Så glad jag blir att du ser glittret nu - och att du kan njuta av att rå dig själv!
Du fixar det här! Bamsekram / mt

...du hade aldrig utsatt dig för detta om det inte var nödvändigt!

När jag ser tillbaka på min historia så vet jag att det var det enda rätta, att lämna.

Det är också det som ger mig styrka nu.
Inuti finns det något som säger att det fortfarande finns anledning nog att hoppas vi kan få ihop detta.

Det kan sluta kännas såimorgon, inget jag tänker på. Det får bli som det faller sig.
Det jag kan påverka påverkar jag

...övertygad dugör rätt!
Tvivla inte på det!

Han är fullständigt klar över det!
Frågan är om han kommer välja svartmåla och lämna för göra det enkelt för stunden för sig själv.
Eller om han vågar ta steget ut på osäker mark.
Jag är mycket osäker på om han sväljer sin stolthet.
Mycket osäker!
Men...undrens tid är inte förbi ;)

Det är ju faktiskt kommentarer från prinsessan som till slut fått mig att inse hur mycket han skadat även dem - mina barn är mitt allt och i början var jag mest rädd att förstöra för dem genom att lämna, men nu förrsöker jag se styrkan - de slipper se oss krocka, de slipper leva i att mamma förnedras och förtrycks osv.

Kram igen

...hade jag haft barn med honom hade jag gått!
Direkt!
Men, sånt är ju spekulationer.
Jag fick ju mina små när jag var väldigt ung och har vid två tillfällen behövt stå inför frågan om jag vill " börja om".
Frestelsen har funnits, men enbart för ge dåvarande man ett barn. Det räcker inte! Ville inte innerst inne...

Du är bra på att beskriva målande!

Ta hand om dig, jag förstår ju att du släppt, men ser samtidigt att du vill och jag bara hoppas att han tar sitt förnuft till fånga och inser vilken fantastisk människa du är och att han faktiskt kan förlora dig om han fortsätter.

Stor, varm kram!
Jag beundrar dig, och som sagt: är lite avundsjuk att du kan var så storsint att du kan ha överseende med hans ord/beteende osv, mitt överseende tog slut...

Kram

"Tjuvgods". Såg precis den otäckaste dokumentär jag sett på länge på stv. Har ni inte sett den så gör det på söndag. Jag inser att om det inte vore för min man så vore jag kanske där snart. Nu räcker det. Jag har allt att förlora men även allt att vinna och valet är mitt.

Fia

och återigen börjar jag ana vattenytans glittrande...

Tack för att ni tänker på mig. Ni är alla mina små guldkorn!

Har knappt orkat ta mig ur sängen i några dagar. Han kryper in under skinnet på mig, dumma dumma sambo. Om inte han slutar kontakta mig stup i ett så kommer jag gå under, och det är väl det han vet.

Berg-och-dalbanan är kvar: snäll & tillmötesgående, ledsen & sökande, arg & hotfull, neutral & lite avståndstagande och så börjar det om igen, snäll & tillmötesgående, ledsen & sökande, arg & hotfull, neutral & lite avståndstagande... och så rullar det på...
Han är snäll och omtänksam och försöker prata om hur väl han vill mig, berätta hur mycket han älskar mig, och att han vill inget hellre än att vi ska leva ihop, och sedan kommer tårarna och bedjande om att jag ska tröösta och finnas där för honom, därefter kommer hoten/skäll om att jag minsann aldrig funnits där för honom så han ska minsann se till att jag aldrig får någon stöttning och om jag inte är snäll så ska han se till att jag inte får ha barnen och så vänder det till att allt rinner ut i sanden och vi pratar neutralt, tills det börjar om igen.

Jag blir mer och mer stärkt i tanken att han är sjuk, på något sätt. Andas djupt och känner styrka i att det är inget som jag kan/vill/behöver göra något åt, det är hans ansvar.

Grytet ligger just nu åt sidan; har inte orkat tänka på det, men längtar och ser fram emot att få tillgång till det inom några dagar...

Men i eftermiddags slog det mig att jag faktiskt har tagit steget ifrån sambon.
När mitt kaos uppdagades/när jag började förstå vad jag faktiskt levde mitt i så började jag ganska snart gå på samtal och varje gång skämdes jag så för att jag kom dit, var så knäckt och förkrossad och ledsen över saker han sagt/gjort och ändå kom jag tillbaka vecka efter vecka utan att jag gjorde något åt det (=lämnade honom). Jag berättade detta för terapeuten, om skammen, och hon berättade för mig att en väninna till henne hade levt i en liknande situation och klarade inte att ta sig ur den på flera år, och jag tänkte uppgivet att det kanske blir samma för mig. Men trots det så har jag ända sedan dess jobbat för, planerat för, förberett för att en dag kommer jag att lämna honom. Och jag har faktiskt lämnat honom.

I början var det värst att tänka på att jag inte skulle få vara med barnen varje dag och att jag var rädd att han skulle vara dum mot dem, men nu går det allt bättre; jag tror inte att han egentligen så gärna vill ha barnen, men när han har dem verkar det gå okej för dem och jag kan faktiskt njuta av att använda tiden till min egen tid, göra saker jag vill och tycker om. Ännu är jag lite långt nere under ytan, men jag tror att jag gör rätt, jag tror att detta kommer att bli bra.
Och allt detta (process och att göra verklighet av mina planer) har inte alls tagit så lång tid som jag var rädd för. Jag har lång väg att vandra för att bli av med demoner, sansa mig och tänka på mig osv, men jag är faktiskt rätt nöjd med mig själv just i detta nu: jag lever inte med sambon, det är lite av ett nederlag eftersom "jag förstörde" vår familj, men det är en enorm styrka att jag tror att detta blir det bästa, för barnen och för mig.

Tack mt, för det var faktiskt dina ord som fick mig att se det: "Vilket fantastiskt språng du har tagit! På en månad har du förändrat de yttre ramarna i ditt och barnens liv. Du ska verkligen se dig i spegeln, klappa dig på axeln och säga till dig själv att du gjort en sjusärdeles bedrift! Vilken kraft du har i dig när du släpper fram den och vågar lita på den. Vilken förebild för dina flickor!"
Tack mt, jag är glad för min skull!

Och kanske har du rätt: jag borde nog börja ringa och dyka upp osv när han har barnen, bara för att visa, men jag vet itne om han skulel förstå, och framför allt vill jag inte störa barnen... Men tänk om jag ahde sagt, gjort och ringt osv om saker som han gör... Hjälp, då hade jag nog fätt ännu mer skäll...

Oj, nu blev det långt... Det bröjade lite dystert, men se - jag tar mig, jag känner mig lite stark!!
Varma, varma kramar till er, tack lillablå, mt, Lelas, Sorgsen och alla som läser och kommenterar!!
Kram!

...jag har släppt!
Jag kan inte göra mer!

Nu är det upp till honom men jag vet ju att en behandling som pågått 6 veckor är en droppe i havet!

Det är aldrig ok bli utsatt varken fysiskt eller psykiskt! Aldrig någonsin!
Jag har låtit mina gränser överskridas med omåttbar vidd.
I början, när det smög sig på, gjorde jag som, jag skulle tro, de flesta av oss. Jag blev ledsen, sårad, försökte reda ut, arg som ett bi...hela registret.
Där skulle jag stoppat och ställt ultimatum!
Om jag hade haft förstånd och erfarenhet hade jag kanske gjort det.
Sen förstod jag fler sammanhang, såg dem och tiden rullade på medans jag pusslade. Emellanåt mådde vi fantastiskt enastående bra tillsammans.
Missbruket har varit, sen ett år, tungt och allvarligt. (Förmodligen har missbruket varit huvudfokuset i mannens liv under hela vår tid men han lyckades pussla och få ihop sitt tillnyktrande till vår gemensamma tid, satt kork på flaskorna, han hade aldrig sprit hemma när jag kom hem, aldrig!)
Sen i somras har mitt mål varit behandling, hur, var, vad visste jag inte. Genom hans jobb fick han ju startat en katastrofalt dålig utredning, snacka om förnedring!
Mannen blev bara sämre och sämre och jag ville inte lämna.
Tog skiten och lät den passera,(oftast), gick aldrig in i snack utan nonchade. Teltider, avbröt samtal nr han va full..allt sånt. Mycket som gjorde ont, obeskrivligt ont! Men...fortfarande hade vi underbara, alkoholfria stunder.

Nu är behandlingen igång, han håller sig, hittills, från spriten. Det är bra! Då finns det ju hopp!

Jag och mannen har inga barn ihop, har aldrig riktigt bott ihop, vi har gemensam lägenhet men den är "mest" hans. Mitt hus är mitt!
Min bil min, han har sin (söp bort sitt körkort men får nu ta om om han vill). Det planerar han också.

All frustration har säkert förklaringar. Allt går inte reda ut samtidigt, det fattar jag.
Visst hade jag önskat en fé som svingar sitt trollspö över honom och mig men så funkar det ju inte.

Jag samlade en hög med positiva saker att ta till vid behov.
Nu har jag behov och plockar energi ur den högen.
Jag har det lugnt och skönt.
Ledsen, ja, så det knyter sig både i mage och hals.
Men, än finns det hög kvar och utifrån den kan jag säga att jag älskar honom.