Senaste kommentarerna i forumet

Hade en väldigt liknande situation i helgen. Frun och barnen reste iväg och jag var ensam hemma. Har varit väldigt stressigt på senaste så jag valde att ta ett återfall - men bara ett litet.

Det blev givetvis ganska stort och jag har mått kass i flera dagar trots att jag inte druckit sedan i lördags. Tro mig - det är inte värt det. Jag hade hållit upp flera månder innan och kände mig kanon.

Har du Antabus hemma?

Allt går dåligt på jobbet just nu, men har ledigt to-sön. Mannen reser bort igen och jag är ensam kvar här hemma med ungarna. Känner ingen glädje inför ledigheten. Saknar "laga-mat-och-dricka-vin-känslan", vill bara komma bort från allt. Pratar knappt med mannen som gör sitt och jag mitt. Försökte mig på att spontant ta mig och ungarna med på hans resa i helgen, men då tyckte han att det inte passade in och att det var för sent att komma på det nu. Jag känner mig så jävla ledsen, sårad och arg. Vill bara bli av med honom och åka till bolaget och handla. Varför blev det så här för mig? Varför kan inte jag vara som alla andra? När ska jag få ett andrum, komma ifrån och bara fri? Tårarna skymmer sikten just nu och jag vill bara ha tillbaks min vän vinglaset.

....är nog så skrämmande att tänka på. Känsla av misslyckande som man inte vill ha. Det är viktigt att inte fastna och skuldbelägga sig för det, (är ju lätt att säga, men kanske svårare att göra själv...)

Det är nog så som vill.sluta skriver att andra tycker kanske inte att det är så konstigt men jag förstår på ett sätt din fru. Alla är vi väl mer eller mindre rädda för att visa upp vad vi har bakom våra fasader. Jag också. Det är väl därför det är lätt att skriva relativt öppet här ist för att prata med familjen eller de vänner som man har. Rädslan för att bli dömd av andra ska nog inte underskattas i det här läget. Man slår ju tillräckligt på sig själv utan att behöva klander från någon annan.

Men det är ju såklart viktigt för att du ska kunna lyckas i långa loppet viktigt att du har hennes stöd fullt, ut utan att hon skäms om du avstår helt.

Tack, jag skriver kanske mer, och detsamma, viktigt att resonera lite om demonerna....

/m

Förstår hur DU känner dig. I början på oktober var jag sååå på och ville förändra världen.
Men sedan springer livet och tiden ilapp en och man blir bara såååå tröttt. Vill sjunka genom jorden!
Så viskar kompisen som häckar på axeln...... (men vafaaan, vad kan hända? det är bara du....njut lite i lugn och ro...)
Så smäller det till, minst när det skulle hända.
Och vad gör vi sen?
Som Flink skrålar man att "Jag reeeeser mig igen".
Men sen då?

Så otroligt skönt med detta forum. Bara vara........ och för sig själv så försöker jag intala mig...
INTE IDAG, och hellst inte imorgon heller.

Det är jobbigt, tufft. Känns i bröstet. Men jag SKA INTE!
Till er alla, happy halloween!
//A (Inte idag......eller ikväll.....)

Det känns bra att ert stöd här på forumet och dessutom kunna prata med folk som förstår. Det känns helt klart ensamt ibland när man bara har sina demoner att umgås med.

Förklara att du har utveklat en allergi mot alkohol som gör att när du väl börjat. ett glas en mun etc.
Så slår din allergi till och du vill ha mer. Kanske inte dpå för stunden utan du tar det när du sedan kommer hem.
En person som är nötallergiker får väl ALDRIG höra.
-Allergisk? Ska du inte prova en liten bit, det kanske inte är så farligt.
Nä för alla vet att nötallergiker brukar svullna upp i halsvägarna. Och därigenom få problöem.
Men alkoholallergi är lite värre.

Trollis berättade om en bekant eller vad det var som var nykter i 8 år.Samme person hade sagt att hen klarade inte en droppe alkohol.
Efter 8 år hände ngt, hen provade och sitter nu tyvärr på bänken..............
Även jag tycker det är jobbigt, jättejobbigt att bara tänka tanken.
Men men, saknar man den där genen i skallen så blir man lätt allergisk.
Även du!
Din fru borde vara mer förstående, och det är en villfarelse att tro att folk skulle rynka på näsan över att man inte dricker.

DOM BRYR SIG INTE!!!!!

Möjligen att dom tycker det är bra, fler borde pröva ett uppehåll.
För att sedan snabbt konstatera:

-Men inte JAG! Jag har inga problem.................................. tjena!

Du är grym Harry, rätt ensam på din väg. Men var inte orolig, vi sitter en hel bunt i kupéen här på tåget.
Hoppa på vid nästa station när tåget dundrar förbi.
Med oss är du aldrig ensam!!!!!!!!
//A

...att avstå helt. Det har tagit mig flera år att komma fram till att det inte går att dricka alls för mig. Det är så integrerat i vårt sociala liv att dricka alkohol och det går inte att komma ifrån att det är lite annorlunda att vara absolutist.

Alkoholen är dessutom så förrädisk mot vår hjärna. Efter att man gått igenom den svåra perioden med bakfylla, ångest mm så försvagas sakta men säkert de dåliga minnena - men de positiva minnena finns kvar och man börjar fundera på att bara ta en liten drink. Det borde jag väl kunna hantera?

Dock måste jag säga att min personliga erfarenhet är att det inte alls är så svårt att ta bort alkoholen från helglivet, man anpassar sig mycket snabbare än man tror till alkoholfria alternativ. Det är också otroligt skönt att vakna helt nykter en lördag, man känner sig pigg, stark och tycker om sig själv.

Vill tillbaka dit nu efter att jag tog ett återfall i helgen. Det var inte värt det, tro mig. Kommer att vara lite kämpigt nu ett par veckor framåt men jag vet att till slut kommer man fram till målet och finner ro. Jag har gjort den här resan förut - alltför många gånger. Min förhoppning är att det blir den sista.

Lycka till och skriv gärna om du vill diksutera något!

Jag tror att det är svårt för någon anhörig, precis som för oss, att tänka att man måste helt avstå från alkohol.

För vem är man om man inte kan dricka en öl, en drink eller ett glas vin tillsammans med andra? Det är ju en del i ett sätt att leva. För mig känns det jättetufft att tänka på att helgkvällarna med tillhörande alkohol inte kommer att vara desamma. Då tänker jag ju inte hela tanken med ångesten, och bakiskänslan mm utan bara det positiva med alkoholen. Jag tror inte min man heller riktigt inser hur jobbigt det är, eller hur stor del alkoholen faktiskt tar i mitt liv.

Samtidigt är det nog precis som du säger att, det måste tas upp och prata om. Jobbigt.

/m

Tack för era inlägg❤ni är så omtänksamma
Och ni vet vad det betyder!
Ska ringa jouren så fort jag är ensam:)
Tack tack tack för att ni finns!
Jag måste tänka nu, mycket..
Om jag ställer ultimatum vill jag kunna
genomföra det.
Tror att han i det här skedet släpper mig för ölen,
men aldrig barnen.

Jag har ok stöd hemifrån, men det finns fortfarande lite att jobba på. Min fru har förstått att jag inte kan hantera alkohol och att det är som om jag är allergisk emot det eftersom jag inte kan sluta när jag väl börjat.

Dock tycker hon att det är lite pinsamt om jag helt avstår från alkohol när man är bortbjuden osv. Detta eftersom det då blir uppenbart att jag är en av dem som inte kan hantera det, vilket fortfarande tyvärr är lite av ett socialt stigma i vårt samhälle.

Hon tror också att det går att lära sig att hantera att dricka - och man får nog ha förståelse för att det är svårt för någon som inte har problem med alkoholen - att förstå att det inte går för en alkoholist (det har uppenbarligen varit svårt för mig att inse det så det är kanske mycket begärt att min fru ska förstå).

Jag planerar att inom kort prata med henne igen om att det får bli så att jag avstår helt framöver och att hon snarare borde se det som en styrka om jag lyckas med det. Tror att jag får ta upp allegi-analogin med henne igen, den ger en bra bild av hur det faktiskt är.

Vis av erfarenhet talar han ett tydligt språk!
Ställ ultimatum, ingen sprit och du får världens bästa underbarate donna. Med unge på köpet.
om inte så väljer du spriten före oss och då är det HEJDÅ!!!!

Tack och hej leverpastej!

Bestämm spelreglerna!
Jag håller på dig "STARIS/STJÄRNAN"
//A

Låter som bra strategi. Har du stöd hemifrån?

/m

Tänk på barnen och dig själv. Måste säga att jag känner igen din mans situation, jag har varit där själv, och det verkar vara på väg åt helt fel håll.

Jag drack själv alldelles för mycket på helgerna och sedan blev det på torsdagar också för då var det ju nästan helg. Sedan blev det på söndagar också för då är det ju fortfarande helg... Sedan höll jag upp i tre dagar och tränade hårt för att inte känna mig som en alkis.

Nu har jag slutat dricka nästan helt men har fortfarande problem med att jag tar återfall 2-3 ggr/år. Blev ett senast i helgen och jag lever med konskvenserna av det just nu. Inte kul alls.

Ju längre det här får fortgå desto svårare blir det att bryta. Tyvärr måste din man inse sitt eget problem och nå sin egen botten.

Jag tycker att du ska kräva att han ska sluta dricka helt, för din och barnens skull. Det blir ett lackmus-test på hur illa det är med hans missbruk. Han bör ställas inför valet mellan spriten och dig och barnen och inse att det är ett konkret och verkligt val han måste göra. Funkade för mig även om jag inte är helt framme än så anstränger jag mig till mitt yttersta för att få bort alkoholen ur mitt liv.

Fråga: Om han väljer alkoholen före dig och barnen - ska du då verkligen välja honom före ett värdigt liv?

Tips: Ha ingen alkohol hemma alls och drick helst inte själv heller.

Hoppas det går bra för er!

Jag skulle vilja säga dig samma sak som jag skrev i pilgrims tråd här, alkoholism och kvinnomisshandel är inte samma sak! Det han gör är att utsätta dig för psykiskt misshandel. Alkohol är verkligen det sista jag skulle rekommendera till en person med dålig impulskontroll och det är också tydligt att han har stora problem han måste ta tag i utöver sin alkoholkonsumtion. En sådan kvinnosyn som han har försvinner inte bara för att flaskorna plockas bort.

Ta dig bort därifrån! Ingen ska behöva gå omkring och vara rädd för den person man lever med. När man ständigt är rädd och tassar på tå så går all energi åt att försöka tolka situationen "rätt" och ingen blir över för att kunna tänka rationellt och på vad man själv vill. Förhoppningsvis kommer det klarna för dig när du lämnat honom.

Om du inte redan gjort det så tycker jag verkligen du ska kontakta en kvinnojour. Du kan börja med att ringa Kvinnofridslinjen på 020-50 50 50. De har telefonen öppen dygnet runt. De kan stötta dig i samtal och också hänvisa dig till en kvinnojour i din närhet. Jag har bara bra erfarenhet av dem.

Kram på dig!

Som säkert med all säkerhet har hört denna historia tidigare.
Du är inte ensamm du skulle bara veta hur pass vanligt din problematik är.
Så visa av erfarenhet kan dom ge dig några goda råd om vad! du skall ta dig till.
VART du kan vända dig och vem du kan samtala med.
Men i första hand så tror jag att du skulle må bra av att få samtala med någon.
DETTA kan dom på jouren hjälp till med.
På samma sätt som du tycker att det är skönt att få skriva av sig en sekund här nne, så kommer du känna att ryggsäcken med alla dom tunga stenarna blir lättare nöär du pratar med någon.
Ring AA och samtala med en jourhavande tillfrisknad alkoholist!

Har du alkoholproblem eller är du orolig för någon i din närhet?
Ring vår telefonjour 08-720 38 42
så får du prata med en tillfrisknad alkoholist.

Öppen alla dagar året om 11-13 samt 18-20

RING IDAG!!!!!

Lycka till!!!!/A

Hittat rätt väg att åka på.
Jag klappar händerna och gör vågen helt själv........
Ibland är jag knäpp, jag vet! Men en kul knäppis............
Du fixar detta //A

Men vad skulle jouren kunna hjälpa mig med?
Sitter ju fast i detta, barnen skulle inte klara av
att vi går isär, inte jag heller!

Nu inne på fjärde nyktra dagen. Känns lite bättre för varje dag, ångesten blir lite mindre men har inte släppt greppet helt ännu.

Är inne i hypokondri-stadiet nu, det brukar bli så efter en rejäl fylla. Jag tror just nu att jag har alla möjliga stökiga sjukdomar. Brukar få bli någon vända till doktorn för att säkerställa att så inte är fallet genom provtagning. Någon annan som känner igen sig i detta?

Bokade tid hos Beroendecentrum igår (ska dit på måndag) och var och tog blodprov för det mötet i morse. I morse bokade jag även tid hos en psykolog som jag ska träffa om en vecka, hoppas han kan hjälpa mig med återfallspreventionen som jag ännu inte fått ordning på.

Allt gott!

Det LÅTER inte som ett sunt förhållande alls. Istället för att tycka och tänka om.....

Gör slag i saken! Du gör honom en björntjänst om du stannar och låter han få påverka dig i denna negativa riktning.
Stannar han vid bara ord, eller är han på nåt sätt mer än verbal.
Sådana människor som du beskriver honom är så otroligt små och fega.
Kan bara kaxa till sig mot de som dom inte möter något motstånd mot.
Tyvärr så blir det oftast de som håller av dem mest.
Ge han en käftsmäll och sätt ned foten, börja diktera vilkoren efter DINA behag.
Visa att nu är det slut med Mr Nice "women".

När jag skrev käftsmäll menade jag INTE att du skall bli våldsam, det skall du inte bli. Men en verbal käftsmäll som heter duga, håret skall ligga slickat på han och han skall be dig om ursäkt och tillsammans KANSKE ni kan reda ut detta.
Men efter vad jag läser imellan raderna så är du redan långt borta från honom.

Barnet behöver du inte oroa dig för.
I 99 fall av 100 så stannar barnet hos mamman.
Kan du sedan visa på vilket riskbeteende han har så är du redan hemma så att säga.

Istället för att han skall dyrka marken du går på (ibland) så har han ett sjukligt beteende som ingen! allra minst du mår bra av.
Ta dig bort från detta förhållande, tänk steget längre.........

Om ett par år när barnet är äldre och han inte slutat då har han visat på för barnet hur man kan/får betee sig mot mamma.
Barn gör inte som vi säger, barn gör som vi gör.
Och tyvärr så är dina framtidsutsikter inte ljusa med ett sådant beteende som din sambo visar.
Sätt ner foten, visa att du klarar dig själv och att DU mår så fantastiskt mycket bättre då!

Av hela mitt hjärta önskar jag dig all lycka till!!!!!!!
bamsekramar!/A
Önskar dig lycka till!!!!!
//A

Denna fantastiska människa som är omtänksam, snäll, ger mig fina saker, ger mig komplimanger, stöttar mig och har hjälpt mig att lära mig att det är ok att "göra ingenting".

Denna fruktansvärda människa som blir vansinnesarg för småsaker, som skäller som besatt, kallar mig fula saker, beskyller mig för saker som inte stämmer, som förväntar sig att jag ska uttrycka mig på ett visst sätt, att jag alltid ska stötta, att jag ska förlåta när han tycker att allt är bra osv.

Vad beror på alkohol och vad beror på personlighet? Han kan vara lika elak full som nykter, men suget finns ju alltid där och påverkar honom...

Hur ska jag kunna förlåta?

Vill jag förlåta? Kommer jag nånsin tycka att jag kan smälta det han sagt och gjort? Jag känner mig sur och bitter och jag vet att jag inte är trevlig nu.

vad jag lider med dig! Jag har själv haft bulimi som ung och känner att det liksom ligger och pyr när allt runt omkring svajar. Men försök stå på dig, det känns som att du redan vet att du gjprt rätt, men jag förstår så klart att det ändå är jobbigt.

Kolla om inte kommunens familjerådgivning eller socialen kan hjälpa dig med samtal snabbare? Jag vet av erfarenhet att en månad är lång tid att vänta!

Stor, varm kram

din omtanke värmer.

Det går upp och ner. Har haft svårt att skriva på ett tag, trött på mitt eget ältande, trött på min pessimism, trött på att inte veta vem jag är. På något sätt har jag känt en press att skriva om mina framsteg och när jag inte kunnat känna av dem har jag helt enkelt låtit bli.

Jag har "unnat mig" att leva några dagar i förnekelse, stängt av så att säga, inte med alkohol eller droger men jag har levt i litteraturens och filmens värld för att slippa tänka mina egna tankar. Kanske välbehövligt, för en liten stund, men såklart inte hållbart i längden.

Fick ett återfall av min bulimi som jag varit fri från i flera år, ätaätakräkaskräkas, usch och fy. Vill verkligen inte hamna där igen men jag försöker se det som just ett återfall och inget annat och som en konsekvens av enorm stress och det faktum att jag knappt kunnat äta någon riktig mat på sistone triggade nog igång det. Slog tillbaka i svår ångest och jag insåg att jag håller på att driva mig själv in i en djup depression när jag en dag till och med "låtsades" att inte ens hunden hade behov att vara ute mer än de korta kissrundorna jag orkade med. Har haft flera depressioner tidigare och som tur är så har jag lärt mig att känna igen hur det hela sätter igång och också lärt mig hur jag kan bryta det innan det gått för långt, genom att göra olika aktiviteter, träffa människor, bryta isoleringen och handla tvärtemot känslan.

Kontaktade psyk för flera månader sedan för att jag önskade en samtalskontakt, gjorde ett bedömningssamtal och de skulle sätta mig på väntelistan. Ringde igår för att se hur jag låg till på listan, känner att jag behöver mer än al-anon just nu, allt kring mitt mående är ju inte bara alkoholrelaterat. Det visade sig att de missat sätta upp mig på listan alls. Oerhört frustrerande att det alltid ska behöva ta sådan lång tid men jag har iallafall fått en tid om en månad.

Ska verkligen försöka att göra bra saker för mig just nu och använda mig av de verktyg jag faktiskt har, vänner, hunden, naturen, fysisk träning, äta ordentligt och regelbundet, skriva o.s.v. Även om jag inte riktigt vet vem jag är så vet jag ju ändå vem jag vill vara så jag kanske får lov att spela den personen ett tag och vandra runt bland kulisserna tills jag en dag fattar att världen är verklig och inte kommer falla ihop om jag så bara lutar mig mot ett träd.

Kram på er!

Allt är lugnt och stilla.
Otroligt mycket runt omkring just nu.
Jobb, fritid ungar, den stundande julen.
Mycket löstes igår rent ekonomiskt.
Firade med en god, riktigt GOD öl.
Ångrade mig redan när jag förde glaset
mot munnen. Men men, life is a bitch.
Marry one and you got it all life..........
Allt känns bra, det är huvudsaken.
Man skall må bra och vårda sig själv.
Tackar forumet som har fått bitarna på plats.
Kommer hänga kvar här, det ger ett bra stöd i den tunga vardagen.
/A

Barnen följer mamman, och om du dessutom nämner att det existerar ett missbruk,
för det gör det. Så kommer barnen stanna hos dig.
Ring en jour, du kan vara anonym.
/A

Vill bara också kommentera att det många
av trådarna skrivs att man ska " kasta" ut sin man.
Rent fysiskt skulle jag inte kunna det, han skulle
Vägra gå från sitt hem och sina barn!
Och jag vill inte LÄMNA mina barn! Hur gör jag?
....förtvivlad över tanken på att behöva lämna
barnen..