Senaste kommentarerna i forumet

Hej Myran!
Om det ska få effekt måste du nog ta hela dosen. Tre ggr om dan? lätt att missa..

Biverkningar? Är väl inget mot det vi satt i oss av alkohol under åren.

Men se det som ett gått tecken att du minskat.

Lycka till nu Myran jag hejar på dig.

jaj84

-

Hej Myran!
Hoppas du får hjälp av tabletterna. Känner som du det ä skönast å va nykter och roligst med men man ä ju fast i det med att drickat gör det ännu bättre.
Lycka till i helgen
Jocke

-

Hej,

Angaende Campral, det ger en viss hjalp men det leder inte till nagonting, man kan dricka fortfarande.......Personligen har jag anvant Campral 6 manader och lagt ner det helt och hallet.
Istallet anvander jag antabus (Refusal) det innebat att du inte kan dricka nagonting, om du skulle dricka blir du valdigt sjuk. Jag tycker att detta ar det basta jag har gjort och jag rekommenderar detta starkt i samband med terpai.
Sjalv befinner jag mig i Holland, Rehab 8 manader full time och tro mig det finns en ljusning!

Hej där ute.
Jag har provat både Campral och Revia. (Ju mer jag skriver i det här forumet, ju mer börjar jag inse att jag har provat allt - är det ngn djävla hobby jag har att försöka sluta dricka eller vad är det frågan om. Börjar känna mig rätt korkad faktiskt, fattar jag inget eftersom jag fortfarande dricker.)
Nåväl, Campral kände jag ingen effekt av alls. Däremot fungerade Revia kusligt bra på mig. Ta Revia och en halvtimme eller timme senare så har lusten att dricka mer försvunnit. Enormt märklig känsla. Var ute på jazzpub med en kompis. Hade druckit en öl och ett glas vin. Normalt en dos för att trigga igång ett ordentligt gäng till. Vad händer - orkar inte dricka upp öl två. Fullständigt tappat lusten. Testade i flera veckor - samma resultat!
Gissa om jag blev lycklig, här hade jag funnit mitt botemedel. Kunde dricka som alla andra, ett eller två glas och sedan var det bra. MEN, det är här jag måste delge alla som nu fått ett litet hopp den dåliga nyheten, jag insåg att jag vill inte dricka ett eller två glas. Jag vill bli berusad när jag dricker. Så därför slutade jag med Revia, den gjorde mig till normaldrickare och det vill jag inte vara. Det är det som är mitt problem.
Nu vet jag i alla fall det med all säkerhet.
Kram alla
/Fenix

PS Din fråga om utredningar. Min läkare skrev ut det efter telefonförfrågan från min kontakt då med en alkoholmottagning. Ingen utredning alls. Revia fick jag också via telefon eller internet, minns inte riktigt. Det anses nog inte vara farliga läkemedel. Men jag hade nog gjort ett leverprov någon månad innan när jag nu tänker efter. Kanske ett måste för att läkaren ska skriva ut det, men annars knappast ngt krångel.
Myran: Biverkningar, av Campral fick jag varken biverkningar eller ngn annan effekt, av Revia fick jag lite lätt huvudvärk ibland och lite påverkan så där allmänt att man känner sig lite lätt yr eller så. Men inget direkt obehagligt.

-

Det finns bra information om Campral på Vårdguiden http://www.vardguiden.se/Article.asp?ArticleID=4951
och om olika läkemedel vid alkoholberoende på Sjukvårdsrådgivningen
http://www.sjukvardsradgivningen.se/artikel.asp?CategoryID=18070&PreVie…

Angående frågan om långa utredningar är rådet till läkare som skriver ut Campral är att det ska kombineras med annat stöd eller behandling för att ha bra effekt. Det finns vissa personer som inte ska ta det pga andra problem eller annan medicinering.

Kan någon informera mig om hur Campral verkar/fungerar? Skrivs det ut utan månadslånga utredningar om man själv ber om det?

Hej! Har kommit till insikt att mitt drickande inte är Ok. Jag dricker inte dagligen men det händer varje vecka ca 4 dagar. MINST 1 dag / vecka är jag väldigt berusad och mina barn är med. Vilket jag mår dåligt av samtidigt som dom vet att mamma o pappa tar lite öl /vin i veckan. Dom säger inget men känns fel ändock.
Mitt problem jag tycker att jag har, är att jag tycker rött/vitt vin och öl är väldigt gott.
Men vare sig det är mat godis cigg eller alkohol kan jag inte sluta bara för att det är slutså ser jg till att det finns tillräckligt hemma.
Jag kan gå från starköl till att dricka 2,8 eller alkoholfri öl. Bara smaken finns fast den starkare är godare.
Jag har alkoholism i släkten ca 2 generationer tillbaka samt att det har slutat med att jag äter soloft för att inte bli dum ihuvudet o ta till mer alkohol för att dämpa ångesten jag lider av.
Något somm jag aldrig dricker är starksprit förrutom nån halva snaps ibland när det firas något extra.

Jag känner att jag vill ha svar på mina frågor.
Känns som att jag ligger i stor riskzon och vill göra ngt av det innan det är försent.

MVH Sanna

Hej! Om ni inte själva, med viljestyrka inte kan bestämma hur mycket och när ni ska dricka,
se ovan,
lider ni förmodligen av en kronisk, progressiv fysisk allergi och en mental-besatthet (ljuger för er själva) som leder till fortsatt drickande döden eller vansinnets port.

Jag va bortom mänsklig hjälp!

Knappast någon VERKLIG alkoholist har kunnat sluta dricka, enbart med hjälp av viljestyrka!!

Välkommna till AA
Kram Leon -Tillfrisknad alkoholist

Vad "skönt" att läsa om er "Cat" och "Louie1986"
Jag kan verkligen känna igen mig i er. I min skapade tråd "en färsking till" så efterfrågade jag just människor med alkoholproblem och ätstörningar.

Jag har haft bulimi i ca 12 år (30 år idag) mer eller mindre allvarligt under perioder förstås, men det som jag märkt nu under senare år är hur starkt mina ätstörningar är kopplad till mitt missbruk av alkohol.
Min onda cirkel ser oftast ut såhär: Kväll ett dricker jag mig väldigt berusad och och har då tidigare under dagen försökt kompensera alkoholkalorierna med att inte äta, dag två är jag självklart jävligt bakis och har ångest då kan jag hetsäta på kvällen med allt vad det innebär och dag tre har jag en fruktansvärd ångest över både fyllan och mitt ätande så då kör jag en svältdag kombinerat med hårda träningspass. Detta har resulterat i svimningar och migränanfall.

Jag skulle precis som "Louie1986" gärna prata mer med er. Vi kanske kan stödja varandra?

Hmm .. många tankar det ryms i lite promille:)

Var nykter i tre år, terapi, AA hela kittet.. träffade för mig fel tjej, inget ont om henne, bara blev så.. var inge bra på hantera konflikter som uppstod:( svaret,, promille.. sköönt ..inga problem världen är underbar..shit..åter till verkligheten.. misshandlad på fyllan, nära och dö.. men jag tog några vita veckor sen utan någon att prata med som förstår.. lite promille löser allt... hmm kanske inte,, men där är jag nu..

Jag tycker inte synd om mig själ, skyller inte på någon,, men skönt att läsa några rader av människor som lever i liknande känslor:)

Ta hand om er alla här!

Sov gott!

Amelia !
Jag skrev ju inte att jag inte tar återfall.....

Det finns en bok som heter "Äntligen rökfri ". I den beskrivs hur man kan förhålla sig till ett beroende. Jag har haft nytta av det.

Det handlar om att lära känna sin fiende tycker jag.
Var någonstans i kroppen känner du suget ?
Hur starkt kan det kännas ?
Utmana känslan; går det att känna lite mera ?
Hur länge sitter det i när det kommer ?
Är suget någonting att vara rädd för ?

Vad längtar du efter egentligen ?

Att känna skam, som att hacka på sig själv för "dålig karaktär" hjälper dej inte. Kan du hitta någonting som hjälper dej att hantera skammen lite bättre ?
Ett 12-stegsprogram kanske ?

Kram !!!

Det låter så enkelt som jag tycker det ska vara men hur bär du dig åt?
Jag har kämpat i 20 år, ljugit alla lögner för mig själv, förstört relationer, skadat människor och skadat min självkänsla och vill inte mera, men hur? Hur tänka positivt kring att avstå? Hur få det att bli mera odramatiskt? Hur bara bestämma sig som du har gjort? Jag har så dålig karaktär att jag inte kan lyckas med detta enkla.....HUR?

Ett glas är för mycket, tusen är inte nog.

Första gången jag drack var jag 14 år, man kan nog säga att jag har längtat efter alkohol varje stund sedan dess.
Jag tror man kan vara född alkoholist.

Efter några år i ungdomen med black outer, kaos, män och mycket sex jag inte ville ha och ÅNGEST, har jag dövat smärta med ett par standardmått så gott som dagligen och druckit mej full på fester för att jag känner mej så osäker i sociala sammanhang och för att jag tappar kontrollen när spriten flödar.

Efter alla år med självbedrägerier som;
bara dricka tillsammans med andra,
bara dricka ensam,
bara dricka på helger,
dricka öl istf vin,
bara dricka ett glas,
bara dricka två glas,
dricka max tre glas,
har jag hittat en befrielse i den enkla sanningen att det enda glas jag behöver låta bli är det första!

En dag i taget....

Cat.

Du anar inte hur mycket jag känner igen mig i ditt beteende. Jag har också haft ett väldigt problematisk förhållande till mat, har haft ätstörningar åt alla de håll och kanter. Anorexi, ortorexi, bulimi, det spelar inte så stor roll hur jag kontrollerar den - men jag gör det alltid. Alkohol har dämpat ätstörningarna och fått mig att känna mig självsäker och snygg och häftig. Är en väldigt social person egentligen så alkoholen har inte varit nödvändig för mig för att ta kontakt med andra människor. Det har bara varit ett sätt för mig att döva min skam inför mig själv.

I vintras bröt jag ihop totalt efter ett antal jobbiga händelser och jag uppsökte psykologhjälp (igen) för min ångest och värdelösa självkänsla. Jag skulle åka iväg på praktik utomlands och jag fick rådet att försöka ändå, för de trodde att jag skulle må ännu sämre om jag stannade och kände mig misslyckad över det.
Jag var helt förtvivlad och kände mig så helt utan värde, varje dag, hela tiden. Har alltid haft ett mindre bra förhållande till alkohol då jag älskar känslan att få bedöva mig en aning och inte känna så mycket. Tycker inte så mycket om att bli dyngpackad utan det är salongsberusningen jag vill åt. Så en enkel lösning för att mildra problemet blev att dricka alkohol. Det var så himla enkelt där, många festade alltför ofta och jag behövde inte skämmas över att jag drack där. Jag kände precis som du att va fan spelar det för roll, jag njuter av att vara lite rocknroll och bara förstöra mig själv. Jag brydde mig inte längre. Varje dag tänkte jag på att någon gång ta livet av mig och ångesten kokade inom mig. Så långt bort hemifrån från stöttande vänner och familj fanns det inte så mycket annat för mig än att dricka, även om jag visste att baksmällorna gjorde ångesten mycket värre.
Nu har jag kommit hem sedan en månad, jag dricker inte alls lika ofta men jag känner fortfarande längtan efter att sudda ut konturerna. Här blir allting så mycket verkligare. Folk beter sig inte på samma sätt som där borta, så jag har fått mig en tankeställare. Jag kan inte hålla på såhär.
Jag måste bryta mitt självdestruktiva beteende, för nånstans tror jag ändå att jag är värd att leva ett bra liv. Jag orkar inte gömma och skämmas för hur jag använder alkohol och jag vill inte stänga in mig såsom jag gör just nu.
Jag kan absolut inte berätta det för mina föräldrar, det ligger alkoholism i släkten och det här är ett jättekänsligt ämne därhemma. Jag är bara 24 år gammal och känner mig så totalt misslyckad med så mycket. Har ingen kontroll över mitt liv, kan inte koncentrera mig, minns aldrig nånting och jag har svårt att genomföra viktiga sysslor i mitt hem som tex att städa, tvätta osv.
Jag hoppas och tror att mitt beroende är mer psykiskt än fysiskt, jag har inte druckit så mycket varje gång men det händer för ofta. Nu måste jag ställa ner foten och ta det lugnt. Jag ska förändra mitt beteende för det blir fan så mycket värre av att dessutom skämmas över mina alkoholvanor.

Igår bestämde jag mig för att ha en vit period, för att få distans till min inställning till den inställning jag har till alkohol. Den ska inte rädda mig, för det gör den inte. Känslan av att inte förtjäna mer än att vara ett jäkla fyllo är inte rätt, det är den inte för dig heller. Du är så mycket mer värdefull än så.
Jag tror inte (hoppas inte) att jag kommer behöva vara spiknykter hela mitt liv och det beslutet behöver jag heller inte fatta just nu. Det viktiga är beslutet att låta bli nu ett tag och se hur jag känner. Jag är rädd att längta efter den för mycket och jag är rädd för vad kompisarna ska säga när jag nekar till att festa. Men nu finns det för mycket på spel för att inte göra nåt åt det hela.

Om du vill pratar jag gärna över nätet med dig om det här, jag kände igen mig så mycket i din historia och vi kanske skulle kunna vara ett bra stöd för varandra.

Kramar Lina

9 glas per vecka? Jisses..

Ps. Jaduu, mkt av vad du skriver känner jag igen mig i. Jag är också rädd för att behöva sluta
helt nykter. Jag har ingentíng som förhöjer mig annat än människor och det faktum att jag tycker om alkohol. Skulle jag sluta med alkoholen .. så skulle det ta mig väldigt hårt. Jag menar, det är väl inte mer än rätt att jag ska ha ngn last här i livet ?
Jag röker inte och har aldrig rökt i hela mitt liv.
Jag tar inte droger och vill inte göra det heller.

Min största skräck är inte att sluta dricka för jämnan, min skräck ligger i att aldrig ngnsin kunna dricka igen. Jag vill kunna bli måttligt full en lördag och sedan vara nykter i tre veckor. Jag vill kunna dricka hejdlöst fredag och lördag men sedan vara nykter tills det blir tillställning igen.
Jag är helt enkelt bara missnöjd med mitt liv. Jag vill vara MER än vad jag är just nu. Vad jag vill säga är helt enkelt att jag inte vill behöva bry mig om när jag dricker eller varför.

Jag vet inte vart jag ska börja. Det mest essentiella är antagligen mitt självdestruktiva beteende. Det började första året på gymnasiet, och i slutet av det året valde jag att sluta äta och dricka (alkohol var då inget problem i mitt liv egentligen, men däremot skapade den problem när jag väl drack). Jag.. var antagligen en sådan som människor vill kalla; "en person som inte tål akohol".

Jag tränade enormt, åt närmast ingenting, och fick diagnosen depression och anorexi.
Min avsky för mat sitter givetvis i, jag har "trygg" mat och "otrygg" mat, men däremot tänjer jag på gränserna när jag dricker alkohol, det är som om jag inte känner samma skuld då jag dricker. Jag tror bl.a. att det var vad som fick mig att fortsätta. Dessutom kände jag mig så vilsen, olycklig och ledsen. Jag behövde ngt som tog mig bort från vardagen som jag avskydde/fortfarande avskyr. När jag äntligen ville bli fri från mitt mat-beteende, så träffade jag mitt livs kärlek. Jag kom in i festande och endast festande. Alkohol och sällskap var det enda som gällde. Jag kände mig oövervinnerlig och odödlig. En del ggr körde jag rattfull eftersom jag själv ansåg mig nykter. Detta var rent generellt under dagtid, när min dåvarande pojkvänn var arbetslös och struntade i plugget, själv gjorde jag mina prov och inlämmningar, men jag kunde plugga på en lokal krog, och jag kunde helt enkelt.. se det hela som en lättnad. Jag tror inte at ni förstår hur lycklig jag var. Alltid i sällskap med människor, alltid den förhöjande alkoholen och inställningen att; jag dricker och lever livet - och det fungerar!

Dessutom har jag haft perioder till och från då jag har mått riktigt dåligt, och det som är värst just nu är rent ut sagt min likgiltighet. Jag vet mycket väl att jag skadar min kropp på många olika sätt, jag vet att jag missar stora delar av livet.. men på ngt sätt trivs jag med att vara miserabel, att dricka alkohol, glömma det som är och det som kommer att komma. Istället längtar jag tillbaka, jag tänker på det som har varit, på den jag var innan jag gick igenom min tonårskris och allt vad den innebar efteråt. Detta låter säkert konstigt. Men mest av allt så trivs jag i tanken på att förstöra migsjälv. Det enda negativa med alkoholen just nu är när den får mig att äta.. i övrigt bryr jag mig inte alls. Just nu har jag lyckats att ta kontroll över den biten - tror jag - men alkoholen finns kvar. Jag vill verkligen inte att den tar över mitt liv. Hittills har jag låtit den göra det, jag har t.o.m. välkomnat den. Jag har alldeles för lite att göra, och värst av allt.. jag har ingen självdisciplin som gör att jag VILL göra ngt åt saken. Det är inte så att jag på ngt vis kämpar.. jag bara låter allting ske.
När jag var ung... då var jag en bokmal, jag satt vid matbordet med mamma och pappa och lovade dyrt och heligt på att aldrig gå ut och festa på det sätt min storasyster gjorde, inte för att jag behövde göra det eller för att mina föräldrar önskade det, men för att det kändes absurt att överhuvudtaget vilja göra annat än läsa så fort jag fick tillfälle. Nu är jag här. Jag känner mig så otroligt trasig. Jag har känt mig trasig sedan jag var 17 år. Nu är jag 21 år fyllda. Jag är trött på att vara trasig. Mitt förhållande till mat kommer jag antagligen aldrig släppa, men det faktum att jag vänder mig till alkohol vill jag förändra. Jag känner mig svag, odisciplinerad och misslyckad.. Jag vill inte ty mig till alkohol. Jag tror att jag har börjat göra det och jag vill inte hamna där.

Jag vet bara inte vad jag ska göra. Mvh / C

Jättebra tips om man är ute och dricker - men vad gör jag som dricker själv. Går sällan ut och dricker men har en flaska sparad hemma så att jag kan dricka den i lugn och ro. Utan att göra bort mig officiellt. Har gjort det i många år nu, Är orolig för både fysiska och psykiska hälsan. Har tappat tron och lusten på livet. Känner mig bara ensam, ensam, ensam. Är egentligen inte sugen på att dricka men dricker för att bota tankar. Allt blir mycket lugnare när jag dricker - då behöver jag inte vara ledsen över att jag är singel, att inte kompisar, systrar ringer osv. Har alltid varit den som hållit ihop gänget - varit flexibel, hört av mig. Varit den man kan lita på. Plötsligt sitter jag ensam. För man behöver inte ringa tillbaka eller svara - man vet ju att jag alltid finns där trots allt. Hur "kaxsar" jag upp mig? Hur slutar jag dricka 4 flaskor vin, gin och 10 öl i veckan?

Efter att ha läst Magnus första inlägg i tråden så ställer jag mig frågan varför man överhuvudtaget ska dricka alkohol om man inte vill bli berusad/onykter?

Ett eller två glas vin till en väl tillagad middag kan jag förstå. Jag hakade upp mig på meningen "om du börja känna dig berusad så är det hög tid att sluta dricka.

Hejsan,jag är ny här i forumet.Så jag är lite vilsen.Sen är jag väldigt vilsen i mig själv.Håller på att förstöra mina kärleksfulla relationer till barn och kvinna.Hela tiden har jag sagt att det nu får vara slut.Åker tillbaks i den nedåtgående spiralen,hela tiden.Har sett till att få fira jul i min ensamhet.Vet att jag inte kommer dricka något nu.Eftersom ångesten över vad jag gör är så nära in på.Men det är när allt släpper som faran lurar på en.Då tror man att allt kan va som vanligt igen...
Är så trött.

Har också skiljt mig från en man som druckit alldeles för mycket. I skuggan av honom har jag i, lugn och ro kunnat odla mina egna alkoholproblem utan att omgivningen har reagerat nämnvärt eftersom han alltid varit "värre" än mig. Själv har jag sedan länge vetat att det är något som är fel. Att göra upp med mina egna alkoholproblem var emellertid stört omöjligt (för mig) så länge jag levde tillsammans med honom. Nu finns inte han här längre, att skylla på, nu är det bara jag och återstoden av mitt liv. Den väg jag vandrar, påbörjade jag egentligen för två år sedan. Det första steget var att ta mig ur en destruktiv relation. Nästa steg som jag står inför nu, är återigen att ta mig ur en destruktiv relation men denna gång inte till en människa utan till en kemisk substans.
Gnistra

har varit nykter en vecka nu, var typen som drack ett glas vin om dan och fyllde på med mer på fredan och lördan - då jag hållit på så i många år fick jag till slut en jäkla ångest. en livskris och jag upptäcker att mitt elva år långa äktenskap hålls samman av alkohol - snacka om att man kan lura sig själv. alkoholen blev en "tutte" att ta till när det var dåligt hemma och en belöning att ta till när man jobbat mycket osv. det värsta av allt är att jag har två barn sedan tidigare som har en pappa som är alkis, vi var till och med på en anhörigvecka efter att han varit på behandlingshem, men JAG hade ju inga problem. HAN fick mig att känna mig duktig - JAG kunde ju kontrollera skiten. Har skilt mig från min man, vill leva livet som jag levde innan honom, med vin vid middagar man är bjuden på men aldrig i min ensamhet, eller som ett medel att stå ut i ettt dåligt förhållande, måste försöka gilla mig själv nu, få tillbaka självrespekten. Jippiii, en vecka gjord.