Senaste kommentarerna i forumet

Alla kära forumsyskon!
Ingen nämnd, ingen glömd!
Fick göra ett snabbt inhopp på ett jobb, så jag hinner inte skriva så mycket.. När jag väl jobbar, så blir det väldigt intensivt, men så har jag ju också långa ledigheter att se fram emot. Hoppas bli klar imorn, så jag kan åka hem och läsa kapp era trådar.
Gillar inte att skriva på telefoner, precis som vissa andra, verkar jag få korv-fingrar!
Ville bara önska er alla en trevlig helg. Hörs igen nästa vecka
Kram på er alla. Trollis

lånar din bok Mulletant, behöver all hjälp som finns just nu....

Tack för att ni stöttar.

Somnade från eländet i soffan redan vid 8-tiden i går kväll. Förflyttade mig upp till sängen och sov 9 timmar till.... Vaknade idag och känner mig alldeles tom. Men era inlägg hjälper.

Det är verkligen som Stigsdotter skriver, i måndags på konferensen kände jag mig som värsta, braiga tjejen. Alla andra drack och jag var nykter, fint sminkad och lite "tuff" som går min egen väg och tar bilen hem i mörka natten.

Har beställt träningskort och gick på Ki-Balans i tisdags kväll och kände mig sååå harmonisk och "nyfunnen". Sedan hände något och allt föll ihop som när man sticker hål på en ballong.

Idag tvingar jag mig själv till att gå och träna (ungarna kan vara hemma själva med sina dataspel en stund) och ska försöka tigga till mig en plats i keramikverkstan i kväll så att jag slipper sitta här och titta på när mannen packar.

Bokar biljetter till Cosmonova för mig och ungarna i morgon och bjuder hit min mamma på pizza till ungarna och sushi till oss i morgon kväll. (Hon kör bil så inget vin blir det).

Nu är två dagar av fyra "uppbokade" så nu är det bara att automatiskt följa programmet.... Känns ju helt förskräckligt detta. Jag som längtade så efter höstlovet försöker nu bara ta död på tiden för att kunna börja jobba igen.

Och just nu undrar jag varför vi bokat en resa till Florida i jul? Jag vill ändå inte åka på semester med mannen som inte förstår någonting och säkert kommer sitta där med sina öl och nöjt konstatera att det kan ju han göra han som klarar av det.... Medan jag dricker läsk och dövar mitt begär med fett och socker och bara blir fetare och fetare..... Ja, jag vet att jag vältrar mig i självömkan just nu, men jag kan inte låta bli.

Mmm... magkänsla ja, har en rätt välutvecklad själv, tror jag. Funkar dock alltid bättre på andra än på mig själv, visst är det väl konstigt;-)
Jag följer istället ett väsen som jag kallar för "Den Gode Anden", lite mer pålitlig, men jävligt svår att hitta ibland.

Jag förundras ibland av hur stark jag känner mig och hur tacksam jag är att jag slipper dricka! För så känns det; Jag slipper! Det står öppna flaskor här hemma i hyllorna och när jag tittar på dem så känner jag?... Ingenting! Inget sug inget trånande efter bedövning och kemisk hjälp att klara av dagen, för "Den Gode.." säger: Det där funkar inte, det är provat och är inte vad du vill ha.

Jag lever ett nyktert liv för att jag VILL, för att det är ett mycket bättre liv; mycket RIKTIGARE, mer NÄRVARANDE och DJUPGÅENDE. Man känner sig sårbar och skör emellanåt, men det är för att man, som sagt, väljer det riktiga livet.

Ska iväg en runda nu på morgonen, så jag måste sluta nu, men vi hörs mer senare.

Ha det gott så länge allihop!/NM

Skulle bara titta in och önska alla kära vänner
en god morgon
Kram Uska

sa direkt när jag läste ditt första inlägg att den här mannen kommer att stanna. Och som alkoholistdotter från tidigaste barndomen är min magkänsla att lita på:) Dina rader...

"Livet är alldeles för förunderligt, påtagligt och viktigt, nu när jag väljer att spela utan sordin. Färgerna och konturerna är skarpare, jag hör verkligen vad mina barn säger (på gott och ont...) till mig och till andra och kommunikationen med Den Käraste är rak och direkt, så nu kommer jag ihåg vad som har sagts (även det på gott och ont, hehe...)"

... förde mig tillbaka till min första tråd där jag sökte upp en text av min forumvän viktoria - hon har skrivit den 2009, jag har klistrat in den i min tråd 10 dec 2011 och nu tog jag in den i min nuvarande tråd. Du kan läsa den där om du vill (i Det vidare livet: Mitt nya år).

Är så glad att du är kvar här! / mt

forumbrorsan! / mt

Samma tanke slår mig åter och åter. Jag tror att när vi försöker sluta så fokuserar vi ofta fel. Hela tiden på vad vi "missar". Vad grannar/omvärld ska säga. Hur förbaskat svårt det ska bli utan ventilen...

Kanske borde tankarna ligga mer på vad vi får med ett nyktert liv. Då menar jag inte det kortsiktiga "vakna utan bakfylla" eller kunna "se folk i ögonen". Snarare modet att våga leva. Att våga säga ja/nej som det passar.

Harry; Din väg med antabus och psykologkontakt känns helt rätt. Ibland måste man bara inse att detta fixar jag inte själv. Senare kommer det andra...att börja våga känna efter; Vad vill jag?

En del av oss behöver inte ens sluta dricka...nu svor jag i kyrkan. Men jag tror fullt och fast att en del kan förändra sitt drickande till ett icke destruktivt drickande. Men då måste man leva införstådd med att bilan kan falla när man minsta lilla motstånd kommer i ens väg. Jag vågar inte chansa på den vägen eftersom jag har barn.

Mycket luddigt inlägg. Vad jag ville skriva var att jag tror på dig Harry. Du har viljan, hjärnan och redskapen. Använd allt! /R

ja det finns en hel del att tveka på här...

och nu gör tom våran gemensamma vän det med.. han uttryckte sig
fan de här är ju inte normalt, inte den jag känner om han...
ja svarade, nej men så här är han mot mig...

i en annan tråd fick mig att tänka på vännen viktorias text som berört mig så djupt och som jag klistrade in i min gamla tråd. Måste söka tillbaka (en låååång stund) för att hitta den. Det var det värt, läste igenom delar av vår resa på samma gång. Förundras och känner tacksamhet ... i största allmänhet...

Här är, igen,inklistrad nu från min gamla tråd dit jag kopierade den 10 dec 2011: Vännen viktorias text från 8.12.2009 - har läst den många gånger. Finaste poesi. Tror säkert att jag få ha den inneboende i min tråd - visst får jag det viktoria? (jag vet nu att jag får - kram viktoria när (inte om:) du läser)

Så många val
att göra, beslut att
fatta så många
omvärderingar och uppgörelser
Orkar inte nu kan det få vara
okej att bara
andas ett tag - bara finnas till?
Inte mer än precis så resten
kan jag ta mig an den dagen då det inte
känns så rörigt och plötsligt

Färgerna är så klara nu, kanterna
skarpare och hörnen vassare
Ingen dimma längre utan en klar ren obarmhärtig tydlighet
Jag ser dig nu - och mig i ett annat
ljus det gör lite ont
i mina ögon med all denna skärpa
som att jag vill kisa lite men jag
kanske vänjer mig? Kanske ljuset tillslut inte längre gör
ont i mina ögon och då
kanske jag hittar
vägen, jag som levt i våra dunkla rum så länge.
Viktoria dec 2009

Godmorgon NyMan. En Ny dag väntar. Jag läser allt du skriver...och blir glad. Dels för min egen skull (Ja, så ful är jag)...att min magkänsla gav mig rätt. På ngt vis trodde jag nog att du skulle bli kvar här hos oss. Men mest för din skull; Du jobbar på bra. Du förankrar ditt beslut, tänker dina tankar. Reflekterar över vad du har. Det är så lätt att "sluta dricka" men har man ingen tanke med nykterheten så brukar det dessvärre inte hålla. Man måste se varför man vill vara nykter och då hjälper inte ; "Men jag vill ju inte ha skrumplever", "Inte missta min fru/mina barn/mitt jobb" etc. Man måste se vad man VILL ha. Där inbillar jag mig att du är på rätt väg. Jag poängterar att jag inbillar mig det...så ingen behöver bli kränkt. Jag sitter då inte inne med svaren...men din väg känns sund. Lite yrsliga morgontankar/R

Har skrivit lite personliga tankar på FB. Här skriver jag bara; Hoppas att du har det någorlunda bra...trots tårar. Kram och allt/R

Tänkte kolla brorsan och då hade mt redan hunnit före. Du inser väl att du saknas TP? Även jag hoppas att det går åt rätt håll. Att du får vettig hjälp nu till slut. Vi finns här och på FB. Morgonmachokram /R

i tidiga morgontimmen. Hoppas att du har det skapligt trots höstmörkret och att det går framåt med hälsan. Fortsätt-krya-på-dig-hälsning med kram! / mt

Gör som så många andra kvällar, avslutar min dag med att kolla av forumet innan läggdags...

Förvånad att det går i perioder hela tiden, ibland är inläggen i bris hastighet....
Och bara någon dag senare så stormar det, har fullt sjå att hinna skumma ikapp alla blåmarkerade nya inlägg...

Är också så förvånad över vilka goda skrivare vi är hela bunten,
som med små ord bildar nyanserade och känsloladdade meningar som verkligen berör...
Vi är allihopa små levnadskonstnärer, och överlevnadskonstnärer, hur vi överlever vår rädsla
för livet utan vår tidigare medresenär och gamle kompis alkoholen...

Men nu är livet annorlundare, men inte ingalundare...
De finns de som säger att det inte finns något liv utan alkoholen, men har de överhuvudtaget provat?
Jo livet bli annorlunda, men man borde kanske tänka tanken, vilket liv är mest realistiskt?
Det som smörjer och grusar, ibland halkar man, och ibland är det bara rena tvärniten...
Skulle det inte kännas bättre om det hade någorlunda samma hastighet hela tiden..?
När livet fick vara som det var tänkt, och inte sluddrade förbi i någon sorts fejkad dimma...

Vissa saknar kickarna, har ett behov av att det SKA hända något oförutsett,
eller dämpningarna som gör smällarna dovare, och inte gör lika ont...

Alkoholen kanske vänder på det, och gör kickarna dovare, och smällarna hårdare istället,
men man har vant sig vid det under så pass lång tid, att det numera är den nya traditionen..
Livet blir omvänt, och ett systematiskt syntax-error ligger som en självklar beräkning i livet..
Ett liv med felmarginalerna på fel sida, det är de stora marginalerna man har satt i system.

Där man vet att det alltid blir mer alkohol än vad man hade tänkt sig...
När man vet att det händer något oförutsett negativt nästan varje gång...
När den konstiga korta stubinen kommer, självföraktet, bråken, ångesten...
Och man tar det som en självklarhet, detta är mitt liv, så här ser det ut...
Och inte vill se att det kanske är helt fel, det är aldrig alkoholens fel...
Inga konsekvenser på grund av den, utan det var en tillfällighet, denna gången också..

Är det det?, eller är det någon som för mina tankar bakom ljuset?

Skyddar jag mig själv i något som i längden skadar min kropp & psyke?
Och i längden så förtvinar jag som individ, fängslad i min egna självpåtagna beroende...

Är min alkoholmängd alltid frivillig, kan jag sluta när jag vill?
Kan jag göra en veckas uppehåll utan att känna en längtan, en åtrå tillbaka..?
Kan jag det, eller är jag fången i något som jag egentligen inte vill vara fångad av...

Skiter jag i allt, eller vill jag ha min egna kraft att vilja göra det jag vill..
Om jag känner ett sug efter en vecka, ska jag då inte "straffa mig" ytterligare en vecka till då?
För att bevisa att jag har en vilja starkare än ett fysiskt/psykiskt behov...

Så började min egna övertygelse, att få ta tillbaka makten över mitt egna liv...
Ju längre tiden går, desto lättare har det blivit, minnena förtvinar, men också minnena av det svåra.
Ju mera jag främjar mig problemet, desto mer måste jag hålla mig vaksam....

Att inte falla tillbaka i den enkla tankegången, att det löser sig nog, någon annan dag...
Ingen tar på sig mina bekymmer frivilligt, jag kan inte låta ansvaret hamna hos någon/något annat.
Varje dag är en annan dag, sedd från de tidigare dagarna...
Om jag inte tar mitt egna ansvar, vem gör det då, ingen annan, ingen annan dag...
Nuet kan jag påverka, gårdagen är min historia, framtiden vet jag ingenting om, ännu..

Det jag sår idag, kan jag kanske skörda i morgon...
Att investera i sitt egna välmående är alltid en vettig framtidslösning...

Jag gjorde det, livet går upp & ner, men hade varit mycket svårare om det hade varit höljd i töcken.
Allt rår man inte på, men jag gjorde vad jag kunde...

Men jag har avslöjat mitt sätt att använda alkoholen...
Den gör det inte roligare, mildrar inga smällar, dämpar inte min stress, socialiserar mig inte bättre.

Det fanns redan inom mig, om jag tillät det få komma på ett naturligt sätt,
eller fick mig att inse' att vi sätter våra egna begränsningar, och lägger stor tillit till paketerade lösningar, det står inte på flaskan att den här gör dig rolig.

Man har inte roligare än man gör sig, säger man, och jag tror det stämmer, väldigt bra..
Sinnesstämningen förstärks av alkoholen, den kan du påverka själv innan du hamnar i sällskapet.

Har man svårt att stressa av, så har man inte lärt sig vilka miljöer som påverkar dig lugnande.
Musik i lurar fungerar alldeles utmärkt för mig, med slutna ögon i en behaglig miljö,
musikstil efter sinnelag...
Att bara återminnas känslan av lugnet från musikenupplevelse kan dämpa stresshormonerna.

Att göra en resa inom mig själv har ökat förståelsen varför jag tidigare valde alkoholen,
jag fegade mer då, idag har jag en mer offensiv ställning till mina reaktioner.
Jag analyserar och söker källan till reaktionen, och testar lite olika metoder för att antingen behålla känslan, eller ta mig därifrån, inte omedvetet vara kvar i någonting jag inte gillar.

Jag vet varför jag drack, jag var en känslomänniska, och är sån än idag..
Men verktygen har förändrats, och insikten likaså..

Ingenting är perfekt, men mycket lättare och bättre...
Men det var inte "bara" att sluta dricka, men det var det som fick mig att starta resan...

..och den fortsätter..

/Berra

Du oroar dig HELT i onödan. Även OM han skulle baktala dig inför din dotter så kommer det slå tillbaka så mycket värre mot honomn själv. Barn vet och lär sig se hur saker och ting förhåller sig igentligen. Det är därför du aldrig skall tala illa om partnern när barnen hör på. Dom kommer själva komma fram till rätt slutsatser.
Och LÄGG AV med dina skitkommentarer, såsom:

"att jag kanske förstör för vårt barn, att jag ger upp för lätt"

Det var det dummaste du skrivit i denna tråd!
Det är inte du! som sabbar och förstör, det är inte du som gjort att du mår som du gör!
För faaaaan, se röda tråden! Och om det är problem att hitta tråden vänd dig till en kvinnojour.
Dom möter denna problematik DAGLIGEN av utsatta kvinnor
PRECIS som du!
Du är inte själv.

Du är världens bästa tjej som behöver ha all possetiv uppbackning du behöver.
Gubben din skulle behöva sig en redig skopa så han flög ner i backen och kom tillbaka till jorden.
Världen är inte enkel, livet är inte en dans på rosor.
Men man skall ALLTID högakta kvinnan och veta kvinnans maKT/SKÖRHET OCH VÄRDESÄTTA ALLT HON GÖR.

Usch vad fint och präktigt det låter. Men det fina i kråksången är, att det är sant!
To the bitter end.

Lyssna på Markatta, och oroa dig inte över att du skulle bli ensam hem,ma med ett barn.
Det finns massor likasinnade som befinner sig där du är nu!
Starta ett nätverk vet ja, så då får chans att komma i kontakt med personer i samma sits som du är nu!
Jag tror på dig flygis.
Flyg iväg, ta steget och VÅGA hoppa!!!!!!
Kramar!!!//A

... att i de förhållanden där man tvekar så kommer det inte kunna bli bra, för magkänslan har redan varnat en!

Vad gott att du "tackat för dig" i tid! Stå upp!!!!

Kram

Jag hoppas rida ut den här stormen, funderar på att besöka ett AA möte på söndag.
Och känner att det mest är mina fördomar som bromsar.
Jag menar, till Anonyma Alkolister går ju bara "dom" med problem. Och ändå, här är jag!
En av "dom". Det är bara mina fördomar som sätter gränser.
Kan man påstå att man känner sig lite rädd, nervös lite granna.
Som inför ett uppträdande inför en fullsatt åhörarsal.
Lite skönt pirr är det väl oxå............. Kan det vara en trigger som tickar?

Jaja, den som lever få se.
Snart natti natti då klockan ringer 03:25 inatt. Skönt att veta att man sover bra och man lägger sig vit.
DET KÖPER JAG!
Kramar i natten ALLA! TACK FÖR ATT NI FINNS..........
//A

Skara med utvalda partymänniskor. Vi alla har en sak gemensamt, vi vill få till en förändring.
Som du säkert vet om så är det inte svårt att sluta. Vissa gör det nog 7 dagar i veckan, det svåra är att inte börja.
Ta inte första glaset. Thats it, thats the shit.
Inga stora mål rekomenderas, inte att ALDRIG mer skall jag ta en droppe till.
Nä, tänk..... Idag skall det bli en nykter dag. Idag vill jag inte, idag SKALL jag inte.
Och om det går bra kanske även inte imorgon också.

Den är rätt gropig denna bräckliga väg, lätt att falla ut ur sadeln.
Men i wärsta cowboysar anda så på´t igen!
Upp i sadeln. Du är i gott sälskap.
Läs läs läs de olika trådarna och du kommer finna DIN historia flera gånger om. Samma problematik osv.
Vissa har det lite brantare på deras stig, men endock.
Vi sitter i samma båt.
Wälkommen!!!!!!!
Grattis till din insikt.
Du skall veta att du INTE är ensam, det blåser på toppen, men du ÄR inte själv.
//A

vara svårt emellanåt, men håll ut! Det går såklart inte att jämställa, men för mig som lider av ätstörningar så förstår jag ändå känslan av att inte kunna låta bli och i andra stunder ha total kontroll. Men håll ut, för din skull!!!

Kram,
N

men jag är inte tillräckligt stark.

Vill.sluta, jag tror inte att det är ett sunt förhållande heller egentligen, det har jag ju tänkt många gånger under vår tid tillsammans. Men samtidigt så finns allt det där go'a där i perioder.

Han slår mig inte, men när vi bråkar så mal han sönder mig i sin verbala köttkvarn. Jag har inte ett ord att sätta emot och vill helst bara försvinna. Vad jag än säger så verkar det inte passa, utan han vänder det emot mig. Men ibland vet jag inte om jag faktiskt är så hemsk som han anklagar mig för, Jag vet att han är mycket verbal och noga med hur han uttrycker sig (och det är raka motsatsen för mig...), det är bara att jag inte orkar väga alla mina ord på en guldvåg längre.
Och inte minst som du skriver: jsg tror ibland redan att han påverkat barnet och visat hur man kan bete sig mot mamma (men även om jag skulle lämna honom så kommer han ju kunna baktala mig inför vår lilla prinsessa).

Kanske är det som du skriver att jag redan är på väg bort. Men det gör också så ont: att vårt liv skulle vara över, att mina drömmar krossas om ett livslångt äktenskap, att jag kanske förstör för vårt barn, att jag ger upp för lätt, att jag ska sitta ensam med barnet på helger och kvällar (alla ändra av mina vänner är ju i förhållanden nu...)

TACK för alla dina ord, de är värda sååå mycket för mig!

Markatta,jag går ofta och tänker att jag kanske säger fel, gör fel eller pratar fel och kan tom emellanåt känna hur avslappnad jag blir när han är iväg med kompisar eller så. Men så finns också biten att jag vet att saker och ting förbättrats, att han inte är lika hetsig nu som förut, att jag emellanåt kan slappna av... och ja, när jag skriver här så ser jag ju hur jag vacklar, men också att jag faktiskt börjar se mer och mer av ett liv utan honom.

Tack för alla fina ord, all stöttning!
Jag suger åt mig och stärker mig och hoppas att jag kommer bli stark nog att ta ett beslut jag kan stå för hela vägen!

Tack igen!

Jag tryckte på gilla för att jag håller med Dompa, men jag tycker ju inte om att det är så. Lite uppgiven känner jag mig också inför alla nya och har dessutom svårt att roa och skratta nu. Kan också bero på att jag börjat fundera mycket på resten av livet. Nå, krisar det så finns vi för varandra. Det känns skönt!

Ta hand om dig, det låter jobbigt det du åtagit dig och du måste vara rädd om dig och lyssna ordentligt på ditt hjärta och kroppen. Och du. om du skulle få det minsta sug att ta ett glas, så slänger du dig in här eller på FB och skriver en rad till oss först så kan vi hjälpa dig att fundera ut om det är en bra idé eller inte! Kramar om!

Ta hand om dig, det låter jobbigt det du åtagit dig och du måste vara rädd om dig och lyssna ordentligt på ditt hjärta och kroppen. Och du. om du skulle få det minsta sug att ta ett glas, så slänger du dig in här eller på FB och skriver en rad till oss först så kan vi hjälpa dig att fundera ut om det är en bra idé eller inte! Kramar om!

Jag känner verkligen igen det där, man åker ned i en djuuuup dal. Först är allt så kvittrande bra, man har kommit till insikt om det ena och det andra, mår bättre, reser hem från konferenser med lätt hjärta och skrattar inombords åt kollegorna som kommer att vara bakis imorgon.

Och så händer det. Nån liten himla motgång (omedgörlig make är väl klassiskt!) Den där å-vad det är synd om mig!-känslan späs kanske på lite extra av att man mådde så bra innan - kontrasten blir så stor. Och så blir man lite rädd: vad nu då, ska jag må så här nu?

Men vet du sommar12, det är livet som knackar på. Numera tar vi hand om oss och löser saker när de dyker upp istället för att slänga oss på flaskan. När jag läser din rubrik tänker jag också på HALT. Det är situationer när vi måste se upp lite extra: hungrig, arg, ledsen, trött. Se till att tillfredsställa de behoven först så ska du se att du inte är så sugen sedan. Öppna en flaska god äppelmust till matlagningen - det fungerar faktiskt lika bra (blir det för jobbigt när ungjäklarna kommer och tjatar får man ställa sig i ett hörn och dra ett par djupa andetag alternativt slänga fram en morot till ungarna.

Kram på dig, vi grejar detta!!