Senaste kommentarerna i forumet

Sorgsen... att du skriver om svårigheten med medberoendediagnosen. I all korthet: jag har upplevt detsamma. Och det är så svårt att förstå skillnaderna, nyanserna... Så bra att vi har varandra. / mt

Är långt, långt från ytan nu. Det är ingen bra tid, allt är kaos och sambon är inte trevlig.

Läser i era trådar och lider med Framtidsdrömmar, Stjärnstoff, och ser lycka hos en del andra och unnar er det så väl. Men själv orkar jag inte tänka mer än så nu.

Kramar

En klapp på axeln får du härifrån oxå! :) Duktigt jobbat! Nu har du ju klarat både skidsemester och annat utan alkohol :)
Jag försöker oxå tänka likadant, att försöka vara snäll mot mig själv och inte så kritisk på alla punkter. Är också rökare. :( Funderat mycket på att ta tag i det också men tror inte jag vågar/orkar med det nu än. Vi får ta det som nästa projekt senare!

Ha en fin dag!

...jag säger det igen. Du är inte dum, du kämpar med hitta ut ur helvetet. Ett tillstånd som du och din man ser på helt olika sätt.

Medberoende-diagnosen är/var/blev lite förvirrande för mig. I all kunskap, skrift, råd, allt jag hittat om alkoholism och medberoende, fick jag mig några käftsmällar.
Det kändes som det som alltid varit jag plötsligt ansågs fel. Jag sorterar fortfarande i det och pendlar mellan det som säkert kan anses passa in under diagnosen och det som är min personlighet. Den balansen är hårfin. Den går heller inte finna över en dag och är ju samtidigt kopplad till min alkoholists varande.
Jag blir naturligtvis påverkad av hur han mår, vad ha gör och inte gör. Skillnaden är att när jag känner det börjar svänga galet inuti mig så drar jag mig ifrån. Konfrontera är lönlöst och ger bara mig magont. En smärta maken inte ser, förstår eller har förmåga hela.

Jag kunde inte påverka hans val av alkoholintag. Han drack när och i vilka mängder han ville. Han är väluppfostrad och medveten (manipulativ) och valde tillfällena med omsorg. Han tappade respekten för arbetsplatsens nolltolerans och fick varningar men efter tillräckligt många övertramp så blev han uppsagd.
Jag såg detta men kunde inget göra. Han var otrevlig mest hela tiden-precis så som jag kan läsa i dina ord.
I kollapsen skrev jag mitt första inlägg här.

Jag skriver detta för eventuellt kunna lätta på dina skuldkänslor.
Det är naturligt vilja hjälpa. Du kan hjälpa men bara om han väljer ändra riktning.
För att få honom ändra riktning krävs vilja. Den måste han finna själv. Min man hade insikt, kunskap, vilja, i ord och förmodligen menade, men lät inte bli alkoholen för det. Det krävdes en smäll utifrån. En rejäl, hot och varningar, ilska, gråt, vånda från arbetsplatsen, mig, hans äldste son, ex, mor, hans egen förtvivlan, räckte inte. Han är intelligent, duktig, framgångsrik men det var ändå inte starkt nog för få honom sluta.

Bara försöker hjälpa dig inse att vi kan inte göra något mot alkohol-djävulen som satt klorna i våra män.

Jag sa orden, i gråt, förtvivlan, ilska...kanske gick något fram då och då...men vända kunde han bara själv.
Mitt arbetsliv, mina barn, mitt hus, allt har jag kvar och det fick han ingen "makt" över, alltså den största delen av mitt liv. Många gånger till missbrukarens förtret men min man är så mycket mer än missbrukare. Just nu står personen inte i fokus bara. Jag hoppas han hamnar där en dag.

Tappa inte bort dig själv. Du behöver dig och dina barn behöver dig. Din man säkert också men när missbruket står honom närmst kommer ingen igenom det skalet. Han har låst från insidan och ger inte nyckeln ifrån sig till någon förrän han vill, kan, vågar.

Tänker på dig

i mej, dessutom har jag tack vare mitt jobb ganska mycket tid att "filosofera".

Har funderat mycket kring hur man blir som beroende, hur galen, egotrippad och elak man blir. Det blir man. Jag är ju både alkis och rökare, det skiljer inte så hemskt mycket mellan de beroendena, den stora grova skiljelinjen går vid den stora påverkan på hjärnan som alkoholen ger. Man blir inte så fullständigt dum av nikotin.

Men lögnerna, smygandet, överkörande av både anhöriga och ekonomi är de samma.

Klurar också på om det som funkar inom Natural Horsemanship (lydnadsträning kan man kanske kalla det av häst) skulle funka på en alkis. Beröm i mängder när steg i rätt riktning tas, hästen behöver inte göra hela den rörelse man vill att den ska göra till att börja med, man tar steg för steg tills hästen av egen fri vilja har gjort det man ber den om.
Ingen bestraffning alls, bara positiva reaktioner på rätt riktning.

För övrigt är det nog det jag utövar på mej själv. Jag har under de gångna åren svurit ve och förbannelse över mej själv och mitt förhållande till alkohol så många gånger att det förlorat sin mening. Jag svär men lyssnar egenligen inte på mej själv.

Har slutat flrsöka bestraffa mej själv och ger mej bara beröm ochen klapp på axeln när jag gör rätt, tex när jag går förbi systembolaget utan att gå in. Efter tre månader som nykter får jag tänka efter lite, men hallå! Jag gick ju flrbi bolaget för tio minuter sedan och jag tänkte inte ens på det! DUKTIG KICKA !!

Tror jag ska testa det med min älskade sambo, ska bara klura lite till på hur jag ska göra.

Skriver på mobien, den är jobbig att hantera med redigering av stavfel när man kommit en bit i texten, att scrolla går inte för den tror bara att jag vill kopiera texten eller klippa ut, men jag hoppas att det inte ser för jäkligt ut längre upp i texten.

Åh, vännen. Vilken kamp som pågår inom dig och runt dig! Jag lider med dig, precis som mt och Sorgsen. De har redan skrivit det jag tänker, men jag vill ändå poängtera:

Du är inte elak. Du är inte korkad. Du är inte dum. Du är medberoende. Så enkelt, och så fruktansvärt svårt.

Om jag tillåter mig att ge dig ett råd, så tänker jag att det kanske är dags att ta avstånd nu. Kliv åt sidan, ta inte kontakt med honom, låt honom ta sitt ansvar fullt ut. Sluta kasta mjuka kuddar under honom när han faller. Det behöver inte innebära att ni går skilda vägar på sikt, men jag tror att du måste låta honom söka sig tillbaka till dig av egen fri vilja och kraft. Så länge du tar initiativet så behöver han inte anstränga sig, du finns ju där oavsett.

Kram!
/H.

Godmorgon, Sorgsen!
Ja, tänk vad folk väljer att lägga sin energi på....
Kram!
/H.

Alla segrar räknas Anli! Varje gång du låter bli, eller varje gång du bara minskar är bra. Jag har det ganska ok just nu, men jag tror att det bara beror på nya jobbet att jag verkligen kan låta bli. Mannen underlättar ju inte direkt. Igår ville han bjuda på restaurang för att fira att jag fått jobb. Han fattar verkligen inte vad jag säger. Eller jo, delvis men ändå inte. Han förstår orden men inte innebörden. Visst hade vi kunnat gå och visst hade jag kunnat dricka alkoholfritt. Men för mig är det inte ett nöje. Gissar att det tar en tid innan jag kan gå på krogen och inte avundsjuk snegla på andras vinglas. Så vi har det lite spännt hemma. Jag känner mig missgynnad, typ: Stackars lilla mig som inte får vin! Mannen är ledsen för att jag mesta tiden är arg, sur och trött. Tycker du är duktig som aldrig tar ut din ilska på barnen. Hade jag haft barn hade jag nog inte klarat det. Hoppas du får en bra helg. Jag vill också komma i baddräkten så nu blir det en ny powerwalk. Har förresten redat tappat många kilon fett och hoppas nu på att lägga på mig lite muskler. En gång i tiden hade jag riktigt vackra ben, vill tillbaka dit. Fåfäng! Jag är också lite rädd att lämna ut mig, men sen tänker jag att även om någon skulle förstå vem jag är så vem vill mig illa här?

Kram Fia

jag tror hon citerade fel, det var nog polaren Berra :)

Jag tycker du sätter dina ord på tankarna bra. Känner dessutom igen ditt dryckesmönster. Visst kunde även jag dricka normalt på lokal ute bland folk. Men jag var alltid garderad. Såg till att ha mera hemma så att jag kunde fortsätta i min ensamhet. Ja, jag längtade faktiskt hem. Tyckte det var bortkastad tid att umgås med vänner eftersom jag hade min bästa vän BIB hemma. Nu får hon inte bo här längre. Bara jag och mannen får plats. Lätt är det inte och jag är fortfarande arg på omvärlden. En ilska som jag tror delvis beror på vetskapen att jag aldrig kommer att kunna dricka normalt. Jag känner mig liksom missunnad, samtidigt som det är så skönt att vara nykter. Samtidigt som det är trist. Kan inte ens se på tv med mannen för jag tycker allt verkar dumt. Vill ha mera dokumentärer och bättre film. Inte trams med vuxna som leker olika lekar. Försöker läsa men varje kväll ska den där jävla apparaten på. Kommer ihåg en gång i min ungdom när jag blev så arg på min dåvarande pojkväns tv-tittande att jag hällde läsk i maskinen. Sen när jag började dricka gick det bra att titta. Har följt ditt tips och skrivit en lång harang till mig själv på mobilen om varför jag inte ska, inte får dricka.

Fia

från 25 april - 16 maj förra året. Återfallets tid och det första AA-besöket 14 maj.
Avgörande, absolut avgörande veckor i vårt liv.

Ska tillägga att jag fick lätt hjärtklappning av att läsa - alltid lite obehaglig magkänsla av att läsa bakåt och bearbeta i samband med "märkes"dagar eller -tider som nu. Känner den accelererande stressen som fanns under ytan förra våren. Helt annorlunda nu. / mt

vara ditt fel om inte barnen vill vara med honom!

Jag tror du kan läsa den här länken - den är till hans blogg. http://alcoholicknow.wordpress.com/2012/12/22/196/

Läs också Carinas blogg - den hjälpte mig mycket, länge läste jag dagligen - även om inläggen inte kommer varje dag http://medberoendeinfo.blogspot.com/

Kram, kram / mt

Jag har inte Facebook så jag kan inte läsa det du tipsar om. Jag blir likt du Mulletant, så arg. Jag blir arg på mig själv som tillåts tryckas ner åter igen. Jag behöver höra vad ni har att säga här, det får min ångest att lätta något. För fy vilken ångest jag har. Nu ska jag gå upp och åka de 15 milen till min bror där mina barn är. Ska bli skönt att göra något med de idag. Vad lätt det är att tappa styrkan att stå på sig, hur lätt han får mig att vända min beslutsamhet till förvirring och skuld. Jag rannsakar mig själv och vet att det inte är ens fel att två träter men det är som du säger Mulletant. Jag kan ju inte ändra mig och göra saker bara för han vill.... Samma gäller ju med honom-han vill inte leva annorlunda än vad han gör.
Det som gör mig ledsen är att han beskyller mig för att inte barnen vill vara med honom (ganska överdrivet, de är med honom). Kanske känner de som jag att tryggheten och tilliten saknas hos honom. Allt ska göras när han har tid och det passar honom. Det kan väl ändå inte vara mitt fel. Denna relation till barnen måste han väl ändå se till att skaffa sig själv, det hat jag fått göra.
Kram, kram och glöm inte att ni betyder väldigt mycket för mig!!

av känslor när jag "ser" och upplever kraften i medberoendet. Destruktiva känslor, destruktiva krafter... ilska, maktlöshet, förtvivlan - skulle vilja ta om axlarna, se rakt in i ögonen, hålla om... kanske likt det Adde beskriver att han upplever när han ser vänner som tar återfall på väg mot undergång.

Att se hur cirkeln krymper, hur tankarna är fångade och fokuserade på mig, mig - vad kan jag göra? hur ska jag vara? vad ska jag säga? ... för att jag ska vara/göra "rätt"?

Ändå inser jag så klart att alla måste gå sin egen väg... så som jag har gått min och Mullegubben sin väg... Mött våra egna, personliga avgrunder.

Herregud vad jag är tacksam över mitt liv idag, just denna dag... Att jag tog det där avgörande steget och att han tagit sina... och jag är helt förvissad om att i det liv jag hade innan skulle jag absolut inte vilja vara kvar. Oberoende av hur det skulle blivit vet jag idag att det var rätt att gå.

Jag förstår också idag dem, främst Adde och Lelas som stod vid sidan och försökte vägleda mig... speciellt det första halvåret och året. Och Mie... Mie... betydde och betyder så mycket. Även om jag höll och har hållit min väg och min linje har alla råd och tankar varit av oerhört stort värde. De har varit speglar mot vilka jag prövat och tagit till mig det som varit möjligt och som känts rätt.

Idag har Mullegubben i många avseenden kommit så långt i och med AA... snart ett år sen hans första möte. Också jag har indirekt fått så mycket.

Nu börjar dagen. / mt

http://alcoholicknow.wordpress.com/2012/12/22/196/

http://www.facebook.com/MedberoendeJag?fref=ts

kram skickar jag också. Vilken prövning du går igenom... Hoppas du hittar plats på färjan! / mt

jag skriver rakt ur mig själv nu... jag blir upprörd och arg ... och till det sista nu infogar jag ordet förtvivlad! när jag läser - utan att veta varför jag känner så starkt. Kanske - och jag hoppas nästan att det är DIN ilska, dina känslor jag känner. För mig känns det som om du kommit längre in i fångenskapens cirkel, det är alltmer den medberoendes röst jag hör... som cirklar runt, runt i vad det är för fel på dig, hur du borde gjort annorlunda... Du når ju inte fram!!!!

Jag tror att det är precis som Sorgsen säger, din man är fast, fast, fast i missbruket och då går det inte att nå fram!

Jag är verkligen inte den som förespråkar skilsmässor och splittrade familjer MEN du kan inte ändra hans beteende genom att bli annorlunda själv. Du krymper och försvinner och gå under då!!! Du måste ta ansvar för dig och ditt liv så som du vill leva det!

Ord och inga visor - hoppas jag inte sårar dig och gör dig mer förtvivlad... det är bara så svårt att stå vid sidan och se på. Precis som du gör... står vid sidan och ser på och försöker bryta något genom att förändra dig själv. Något som är starkare än du och som han måste lösa på sitt sätt.

Har du förresten läst Mickes och Ulrikas sidor på facebook? Läsvärt!

Kramar, kramar! / mt

Jag försöker tänka som du skriver, Sorgsen. Jag har knappt sovit en blund, tänker på hur han har det. Varför blir allt så fel? Jag känner mig helt tom...
Jag vill verkligen inte vara den jag är nu, det han säger om mig, att jag är kontrollerande, pressande och en riktig bitch, stämmer ju... Det är inte jag och detta jag är så jobbigt att vara. Jag tror aldrig att han ligger med dåligt samvete just nu, han sover nog "gott" med alkoholen i kroppen.

...din linje Stjärnstoff!

Tänker på dig

...på dig vännen.

Håller om

..så jobbigt du/ni har det.
Men, du är varken dum eller elak. Försök hålla skuld och skamkänslorna borta från dig. Försök lägg fokus på dig och dina prioriteringar. Det är svårt och ensamt men just nu det enda som leder dig bort från att dyka tillsammans med missbrukaren.

Min erfarenhet är att oavsett om jag försökte eller inte så hade det mindre inverkan på mannen.
Oavsett vilka ord, hur de sas, vad de innehöll (kunde vara väderprat, djupa känslor och allt där emellan) hade ingen betydelse. Allt som rörde sig runt mannen och inuti var inbäddat i missbruket.
Det fanns ingen logik, empati eller dialog.
Jag insåg det nån gång under våren/sommaren -12.
Under hösten gick det undan och jag kunde bara se på. Självklart berörde det destruktiva mig djupt men vi hade emellanåt härliga stunder.
Nu märker jag att det jag uppfattat som ok kan helt ha passerat maken eller vara av väldigt liten betydelse. Saker vi gjort eller sagt har helt olika relevans för oss. Trots att han varit nykter vid de tillfällena.
Det tar tid komma från alkoholen och sen tid komma tillbaka till livet och spontana känslor.

Tyvärr tror jag det är väldigt lite du kan göra mer än dina egna val just nu.
Hans ord är missbrukarens, de kommer från samma mun och person som du är gift med och gör ont som fan, men de kommer från en sjuk människa. En person som behöver hjälp.
Den hjälpen måste han inse själv att han behöver. Han vill inte se han är orsak till sin sjukdom, därför får du höra allt negativt eller möts med tystnad och ignorans, översitteri och arrogans.

Börja sortera upp vad du vill, vad du orkar, var dina gränser går.
Sen blir det svåra att försöka hålla sig till dem.

Värme från mig

Den där jobbige demonen får man lära sej vara snorkig mot. När den lille jäveln börjar viska saker i örat, typ Nu skulle det vara gott med ett glas vin, så är det bara att avbryta fanskapet mitt i meningen med typ... Du vet ju mycket väl att det blir inte bara ett glas, jag blir skitfull, tappar kontrollen, vaknar i blöta svettiga lakan och det vill jag inte. Så håll klaffen demon, du är inte trovärdig!

Man får bli lite tonårstrotsig för att kunna frigöra sej.

All lycka och en kram från mej!/MB

det är för din alldeles egen skull du slutar. Det var först när jag själv slutade försöka få med mej sambon på tåget som det lossnade.

Jag kör mitt rejs för min skull på mitt eget sätt och kan alltså ta åt mej hela äran också. Mycket egotripp i det, men jag älskar det!
Sköt om dej!/MB

ska mer till än en hönshjärna för att få mej att släppa det ljuva liv jag lever! Ärthjärnan till goja kan ju heller inte så mycket annat än det jag lärt den under många år av träning: du är trött ta en öl det är fredag ta en öl du är glad ta en öl, du har semrster ta tre öl det är jul ta en julsnaps du är ledsen ta en halv öl klockan är lite ta en öl till klockan är mycket ta en sängfösare etc etc etc. Hjärndöd pippi, men det är trots allt bara ett oskäligt djur... ;-)

Godnatt för nu, kalas för sonen i morgon, ett glas antabus i varje hand ska väl hjälpa mej - eller jag kanske skulle stoppa tabletterna i öronen så jag slipper lyssna på fågelskrället?

Så dumt av mig- jag åkte dit ändå. Jag ville väl veta och se vad som var viktigare i kväll än att äta middag och prata med mig- jag visste ju redan svaret...
Har var i vår stuga, drack för sig själv och var därför inte helt nykter. Det hela slutade med pajkastning och att jag åkte därifrån i rent vredesmod. Så dumt....
Han tycker att jag är en elak kärring, att det är nåt fel på mig, att jag skäller på barnen och honom och vänder de emot honom, allt är mitt fel.
Nu är jag hemma och känner skuld och skam över att jag inte lyckats behålla lugnet, oro över honom och vad han gör där han är efter att vi bråkat, skuld över om jag är roten till det onda och den dåliga stämningen här hemma, skuld över att jag inte känner mig tillfreds och nöjd.
Det måste vara nåt fel på mig!
Trots att han vet vad jag tycker om hans alkoholvanor så står han framför mig och dricker sin grogg i plastmugg i sin ensamhet.... Mina åsikter respekteras inte alls.
Ang det sms som jag skrev så blev det tydligen helt fel formulerat, trots mina försök att linda in orden i bomull. Att jag bad honom äta middag med mig så att vi kunde prata var inte nog intressant. Han tyckte att jag skulle föreslagit en myskväll i stugan med lite iordningställande med gardiner odyl. Kan någon förklara för mig hur man hittar lusten och motivationen att ha en MYS-kväll när man under en längre tid varken sagt godnatt eller godmorgon eller hej då eller pratat om hur vardagen fortlöper eller varit intresserad av den andre.... När allt bara varit TYST. Hur bär man sig åt för att stänga av detta och bara gå vidare och mysa..... Jag vet då inte- tyvärr?

Så onödigt att åka dit, gagnade varken mig eller honom. Jag kom väl och störde honom i hans lilla idyll, inte bra.