Senaste kommentarerna i forumet

Nu skall jag snart åka hem till färderneslandet och hej vad det kommer att gå utför backar och på isar. Jag älskar julen Dompa, och det första jag skall göra är att rusa ner i källaren efter allt pynt och gör hela lägenheten till en tomtestuga. Sedan raskt ut på stan och handla allt som hör Julbordet till och sedan blir det hemgjord korv, sylta, pastej, olika sillinläggningar osv. Mitt Julbord är en klassiker som slår alla kommersiella på näsan. Klapparna har jag inhandlat för länge sedan i landet där jag jobbar så det kommer bli många överraskningar och det bästa av allt är att barnen har bestämt sig för att fira med mig. Snö, is och Julfirande är en höjdare och jag skäms inte för att säga att jag också kommer att ta en nubbe eller två.

Jag vet inte, men jag tror jag är färdig med forumet nu, det är så dyster stämning härinne, med alla människor som kämpar med supande makar, människor som har alla helvetets kval för sitt supande, människor som tycker att livet har blivit så dystert nu när dom slutat dricka och ser allt klarare, människor som har blivit nyktra för länge sedan men ändå inte kan släppa tanken på att spriten kanske kommer att komma ifatt dom igen o.s.v

Forumet hjälpte mig till insikt, men vad skall jag tillföra? Ingenting, som jag ser det.

Jag drar mig tillbaka.

Ha det Gött,

VV

Nu är inte den italienska julen alls samma trauma och överspända cirkus som i många andra länder. Men lik förbannat ska julklappar inhandlas i affärar som (givetvis) försöker trissa upp en julstämning. Detta är min värsta tid på året. Ända sedan sena tonåren har jag avskytt denna helg. Inte pga. ngt trauma. Hade inga hemska barndomsjular...inte ens farsan var speciellt full just för att det var jul.

Det var när jag blev äldre som sagt. Jag kan för allt i världen inte se poängen? Äcklig mat, dålig tv, slöseri med pengar...för hur ofta blir vi ärligt talat nöjda med klapparna? Jäkt, stress, disk, och familjemedlemmar som man tyvärr inte har fått välja själv. Snuskiga rester som man får äta i dagar. Jag blir förbannad bara jag tänker på skiten. Nu slipper jag ju julen i år. Så varför är jag sur. Jo...har tagit eftermiddagen ledig och ska gå och inhandla de jä... julklapparna. Missunnar inte mina ongar klappar...men skulle gärna ge dem en varsin slant och säga; Men väx upp! Fast så gör man inte.

Er egen solstråle/R

gillar läsa dina ord här på forumet.
Tack för ditt svar.

Jo, jag är helt med på det du säger.
Jag kommer inte kunna vara kvar i förhållandet som det sett ut.
Nu finns det ju en tydlig förändring och mannen vill ha hjälp.
Hur kan bara tiden utvisa. Jag menar, om nu samhällets kvarnar mal långsamt, återstår det att se hur många varv makens tankarna far och vad de oftast kommer kretsar runt. Jag känner att jag bara kan avvakta nu.

Frågan är om min kärlek till mannen uppfattas negativt?

Är det klokast skiljas helt för att sen, förhoppningsvis, återförenas?

I min värld så känns det helt tokigt. Jag har jättesvårt att lämna nu när han är som sjukast. Jag håller mig utanför, det har jag gjort det mesta av hösten, och han visar tydligt att jag ska hålla mig där, men jag säger att jag älskar honom. Han vet jag har kontakt med forumet och behandlingshemmet, inget han hoppar glada hoppsasteg över.
Jag hade kontakten färsk när allt rasade och då var han otroligt tacksam och han hoppade på tåget. Det räcker för mig, jobbet för honom har ju inletts och jag sitter i kupén bakom eller framför, olika beroende på situationen. Detta är ju fortfarande så purfärskt, instabilt och oskyddat och från min sida trevande. Jag har en stor livserfarenhet och jobbar med människor så jag känner mig inte totalt vilsen. Är jordnära och hastar inte med stora beslut.
Min förändring, tillsammans med annat, har fört utvecklingen framåt men också tillfört en negativ distans i relationen. Om den är till godo eller ondo för framtiden får bero.

Min undran var mer om det generellt blir negativt för en missbrukare att känna att den anhörige finns kvar oavsett?
Att det undermedvetet eller medvetet ger signalen: "hen är ju kvar....hen älskar mig, det ska jag fira" !

Är det "säkrare" att bryta helt för att undvika vara en som ger syre till missbruket?

Om jag fortfarande älskar eller inte är ju min känsla som jag får ta ansvar för.
Kärleken får jag gråta ur mig och sörja om det går åt skogen eller njuta om den är ömsesidig någonstans i en framtid.

Du, hösttrollet, är ju kvar i förhållandet och påverkar din man, vilket verkar gå åt rätt håll...gratulerar

Kram på Dig

Har precis tittat in hos gamle TP och syrliga, härliga fru Lessen. Önskar jag kunde få ett livstecken från framför allt TP. Lessenfrun skriver ju. Antar att jag känner mig nostalgisk idag...för trots nya härliga vänner så kan jag inte låta bli att sakna mina gamla vänner ibland. Frk Nynykter...hoppas hon har det bra. Men det tror jag nog. Det ligger liksom lite i hennes person att försöka ordna det bra. Sen du då...du är ju kvar på heltid...min gamla fästemö.

Magsjuka...detta återkommande "vintertecken", må den passera fort. Må den redan ha passerat. Nu lackar det mot storhelger...i en rasande fart. Sen börjar ett nytt år. Vad tror du om att försöka göra detta nya år till ett av de sannaste på många år? Nu blev det så där grötigt igen...men det kan jag kosta på mig här hos dig. Kramar från en lite melankolisk friare. /R

Goda vänner ska kunna tiga tillsammans. Sitta tyst...men hur länge då? Kan man höra av sig fast man inte direkt har ngt på hjärtat? Inga budskap? Ingenting? Yep...det tror jag nog.

Det där med att bita sig i läppen känner jag igen. Både när det gäller humor och allvar... Framför allt i text...vad vågar man (jag) skriva? En tanke som har bubblat upp mycket på sista tiden.

Hoppas du är ok...trots att "myshelgen" number one närmar sig...så fort. Det sköna med att den närmar sig fort är att eländet lika snart är över ;-).
Kram och frid. /R

Du ska inte tro att jag har glömt dig. Tvärtom finns du ofta i mina tankar. Spejar efter dig här och/eller på FB. Inte ett livstecken. Jag accepterar och respekterar...vilket inte är samma sak som att jag inte saknar dig. Kram brorsan! /R

Jag kanske inte är rätt person att svara på din fråga..
Jag känner såhär, att man måste få ha känslor kvar för PERSONEN! Vare sig det är en fru, man, barn eller förälder.
Det är ju själva beteendet, man är emot!
Kanske lite bakvänt, men jag tar ett exempel från mitt eget liv. För att kunna förlåta mina föräldrar, för allt de utsatte oss barn för, var jag tvungen att skilja på handling/beteende och person!

Jag kan tycka om personen, men reagera mot beteendet!(eftersom jag inte kan förmå mig att tycka att handlingarna var okej)
Kanske måste jag själv en dag lämna min man, om han skulle öka sitt drickande? Då får det bli med motiveringen att jag älskar honom så mycket, att jag inte orkar se på när han går under...
Hårt? Ja, det kanske andra är klokare i att bedömma, men jag tror inte att jag skulle orka stå bredvid en människa som långsamt håller på att begå självmord (läs dricka ihjäl sig) om han inte VILL göra något åt saken själv..
På ett sätt, känns det som man hänger i luften, i det okända, eftersom man inte kan gå emot en annan människas fria vilja..
För min del, får jag vänta och se..
kram /trollis

Ett märkligt lugn idag, trots att gubben kom hem, blek om nosen igår (som Stigsdotter skriver i sin tråd, verkar det vara en del baciller i omlopp) med en kvarter jäger..
Han svepte halva och gick och la sig.. Efter en halvtimme var han uppe och spydde.
Tillbaks till sängen, UTAN att fylla på med mer av varan..
Så jag stoppade om honom och frågade om han ville ha något annat.. bara vatten gickbra..

Han avskyr att behöva kräkas och egentligen var det väl lite av ett fall på eget grepp..(jag förmår inte ens dricka jäger *skratt*)

Konstigt nog, var han faktiskt på benen i morse och åkte i väg till jobbet. Lite senare än vanligt, i stort sett okej..
Jag ska till tandläkaren. fick en återbudstid som jag tacksamt tog, för att slippa åka dit i julveckan..

Hej Anel! Trevligt med en ny bekantskap i tråden.
Härligt att hör att du mår bra av Andreas pep och att ni lyfter varandra.
För trots alla våra olikheter, så har vi en sak gemensamt, vårt förhållande till alkoholen..

Lite olika strategier, för att klara oss har vi också.
De är varken bättre eller sämre någon av dem. Själv tror jag att det beror på att vi är olika som personer ;-D

Tack Adde! känns gott när man får höra att en gammal jycke lärt sig en ny konst ;-D

kram /trollis

- för min del Zoega Estanzia, lätt mörkrostat, KRAV- och rättvismärkt. Läser NyMans text och gratulerar oss till att ha fått en huspoet och låtskrivare (vad vill du kallas NyMan?) till forumet. Helt fantastisk text den senaste, ordet intighet möter jag inte ofta - det är ett starkt ord. Texten ger associationer till Sjumilakliv och påminner mig också om Snurra min jord... den gamla sången med den fina texten.

Fyller på med björkved - vi har gott om ved och det behövs i vintervädret. Nån kväll ska vi elda granved, det sprakar så härligt!

Njut av dagen, allt gott, lev väl! / mt

Första jultallriken igår. Var iväg på en facklig grej och det bjöds på jultallrik.
Gott gott gott, godmorgon alla!
Stigsdotter du gör skillnad.
Kramar/A

...och knasmage. Jag tror vi kämpar mot något slags elak bacill här. Åkte till jobbet i morse men vände halvvägs, ville inte vara för långt från muggen. Skumt.

Nej utanför känner jag mig inte på våra jobbfester. Folk blir lagom berusade, en liten stund, sen verkar det gå över. Det är bara trevligt och verkligen alla gillar att dansa, det är jättekul faktiskt. Man kan larva sig som man vill och ingen skäms för sin egen stil. Det är bra folk på mitt jobb!!

Nu ska jag gå och sova, godnatt raringar!

! Slår mig ned i en hörna och bara njuter...

Om inte den riktiga viljan finns? Jag gömmer inte flaskor men känner varje må hur förakt o ångest trycker mig. Hur än en gång bestämt mig för att i helgen var det sista gången jag drack. Vet att det är ovisst om jag klarar hålla mot trots att jag läst ditt o flera ändrad inlägg. Viljan sitter löst just nu o föraktet är starkt o besvikelsen stor för att mannen inte vill hänga på mitt tåg tills jag är säkert på torra land. Hur klarar ni det? Minskar suget när ni läser varandras historier? Och hur ska man klara att acceptera att den andre dricker för mkt (enligt mig) o inte vill ändra hänga på det. Man kan ju inte ändra på ngn annan, men jag vill det och känner tyvärr hur bitterhet o ilska mullrar.
Tack för mig

Du kämpar och står i.
Tack för att du oxå hänger kvar, heder åt dig.
Du säger själv att du vet var det viktiga finns.
Kramar!
/A

...läste jag, i din tråd, om mannen som tog sig fram med rullator pga sitt missbruk.

Min make kommer hamna där om han inte vänder nu!
Du skrev att du inte hade något val när du tog dig till behandlingshemmet.
Det är där min man befinner sig. Hans kropp orkar inte mer och steget ut ur samhället blir nästa om han inte väljer bryta sitt destruktiva mönster.
Det vet han, känner han..inget han sagt till mig, men han vet och känner att jag vet. Sa(skällde) det till honom för det där halvåret sen när jag märkte det brakar åt fanders!

Han är den finaste av alla fina, där inne i mörkret någonstans finns han...

Det skapar en ny fråga till dig från mina tankar...

Jag läser överallt att man ska lämna missbrukaren att reda ut sin situation ensam, markera att man inte vill vara med i det destruktiva levnadsmönstret. Det förstår jag, men, måste man slå bort kärleken? Blir den enbart negativ bränsle i en missbrukares leverne???
Jag har hittills inte lämnat kärleken liksom. Säger jag älskar honom...blir det bakvänt för honom?
Som jag lärt känna honom så tror jag han skulle försvinna helt från det som skulle bli vår framtid om jag slutar visa att jag finns för honom och oss. Det skulle bara ge honom ytterligare en anledning att dränka sig i alkohol....hur ligger det till enligt din erfarenhet? Du har ju en fru om jag läst mig in mig rätt...

Tack för ordet!
Kram nr 2 ;)

...du är en klippa.
Tack för att du tog dig tid att läsa och svara.

Jag hängde med ;)

Det blir lite dubbelt för mig i detta eftersom vi är gifta men inte blandat våra ekonomier. Jag bjussar mycket för att jag vill och kan. Ibland tar det ju lite udden av den berömda manligheten oavsett om män är friska eller sjuka. ;)
I detta mycket känsliga ämne, behandlingshem/ekonomi, sitter jag lite i smöret oavsett hur jag gör. Om jag hjälper med kosing så kan det, eller förmodligen med säkerhet, slå bakut i missbrukartänket och utnyttjas negativt.
Han har inte ekonomi att casha en behandling själv. Vi får se vad som händer med utredningen som ska inledas i veckan.
Vi äger en gemensam lägenhet så om han hamnar utanför helt så blir jag ju betalningsansvarig för den...hm...lite kruxigt...

Känns ändå som att hans ofrivilliga ledighet har främst positiv inverkan på honom just nu, trots fylla/ångest och depression så tar han en dag i taget. Jag håller mig mest undan, det känns som det är bra han pular runt med sina egna tankar.

Än en gång tack!

Kram på Dig!

Hej "vill.Sluta" jag blir glad av att läsa dina inlägg

Det verkar vara många det känns extra jobbigt för just nu. Att det ska vara så jäkla svårt att bara må bra. Jag blir tokig, jag vill kunna tänka på något annat. Jag brukar lyssna på musik men då blir det "Kent" eller "Winnerbäck" och då börjar man ju bara att gråta. Jag förstår känslorna att skämmas som du skrev Anli. Men snälla ni allihopa vi klarar väl detta, heller?

Slå inte på dig själv, du är mänsklig.
Jag gillar dig, du är min vän.
Seså, drick med andakt. Imorgon är en njut strålande dag.
Då kommer jag att armkroka dig.
Vi går sida vid sida i snön.
Upp med dig vännen, häng inte läpp.
Kramar.......
//S

...med adventsstakarna och vägen utanför är sandad, inget salt på småvägarna på landet. Precis så här ska det vara när julmusiken skvalar i alla radiokanaler.

Precis så här!
Precis så här???

Kanske inte riktigt allt då...

Jag mår bra, mina barn likaså, mina barnbarn också. De har samma förväntningar i ögonen allihop oavsett ålder.
I fredags fick jag däremot ett tråkigt samtal av makens barn. Han berättade om hur aspackad hans far varit under torsdagskvällen. Vad kan jag göra mer än säga att vi inte kan göra något mer än hoppas att maken tar tag i de trådar han fått för få hjälpen han så väl behöver.

Jag har tidigare pratat med exet och sagt att det förhoppningsvis blir behandlingshem och att jag gärna ser att sonen tar sig till en anhörigvecka.
Kanske jag kan påverka det efter min vecka där. Mamman är en klok kvinna och sonen har förtroende för både henne och mig. Det är en bra grund.

Har pratat med behandlingshemmet idag och det finns nog hopp om en framtid...jag tar mig dit efter helgerna. Stod i valet och kvalet men kände jag ville prioritera min familj i julstöket, vi har pratat så länge om detta och jag sätter mitt först dessa dagarna. Det stärker bara att veta att det är bokat och inskrivet i kalendern.
Det blir också ett tydligt tecken till mannen.

Mannen...jo, idag bröt jag tystnaden efter jag pratat med en av de kloka på nämndemansgården. Kunde inte vänta längre, som vanligt är det jag som ger efter först.
Han var klar i knoppen och jag tror det finns hopp...känns skönt i röran...

Jag ångar vidare i min slowmotion och ibland finns han vid sidan om, som under vårt korta samtal och några korta sms, ibland(oftast sista halvåret) ser jag inte var han finns pga dimman, ofta ligger han på botten och kippar efter luft-luft han vill "stjäla" från mig så han slipper ligga där och kräla själv...jag låter mig inte dras ner dit, inte sen jag märkte att det var mot botten han ställde kosan. Jag har stretat emot så mitt ansikte har åldrats 5 år under sista halvåret. Kunnat se det dag efter dag.

Nu ska jag se till att få rosorna tillbaka på kindbenen!
Känns som skutan har hamnat på rätt köl...och om min intuition är rätt så känner jag att mannen hakar på. Han är svajig, orolig, ledsen...allt i en salig blandning med intelligens och insikt...En dag hoppas jag att styrkan är den som visar sig oftare än svagheten så hans egen hoplappade motor kommer köra medsides och kanske ibland före så jag får åka lite snålskjuts någon gång i framtiden. Hoppas hoppas....

Var rädda om Er där ute!

Kram kram

På väg hem efter jobbet o tankarna på "ett" glas vin i kväll finns där, det ska ej förnekas. Men tack vare dig vill.sluta, och er andra här så tar jag mig i kragen o försöker ställa om tankarna på julmust. Känns som jag skäms mer för er (som VERKLIGEN VET hur jobbigt det kan kännas) om jag skulle dricka än för andra "vanliga" människor som bara skulle säga -äh lägg av, det är väl bara att låta bli, hur svårt kan det va?! Ni vet, och många (de allra flesta) klarar denna dag...så ska även jag :)
Kram

Jag har ingen självömkan. Men hur kan man gå rakt ner i h-vetet
på egna ben.
Upp vill jag
Du är den som pettat mig mest
Vi kramar världens största kudde.
Du och jag vännen
ANEL

Du är den som ger mig styrka. Ingen bra dag.Fortfarande vinpimplande
Krmar mitt hjärta

Följer du med mig när vi går hand i hand.
Du skall bara veta hur glad jag är över detta forum?
Du går väl bredvid mig snälla Anli?
UJag hoppas det, tittar in senare och ser om du tittat förbi.
Kramar hjärtat!
//A