Senaste kommentarerna i forumet

Jag berättade för mina närmaste att jag verkligen ser det som ett problemn. Min uppfattning var att dom inte tog det riktigt på allvar. De låter mig fortsätta dricka ändå.. Testade du? Vad sa dina vänner? Hur upplevde du det?

Heja dig! Stor kram från mig.

Så jävla bra! Glöm inte bort att ge dig själv lika mycket cred för det som du är bra på att skamma dig själv när du "gjort bort dig". Heja!

tycker jag att vi gör för den vi sitter i läcker som FAN! :-)
Jag både ler och gråter inombords när jag läser era historier. Virrar rundor i en helt annan stadsdel, tappar bort väskan, spräckt mobil, fyllesms, i värsta fall samtal...möten med någon gammal kollega men man minns inte vem finns bara små fragment utav ett samtal i huvudet och i BÄSTA fall vaknar man iaf i sin egen säng!
Just nu är det sådant jag måste vältra mig i. Vet hur lätt det är att fastna i den sköna känslan av att vara nykter, hur snabbt man glömmer och förtränger och vips så sitter man där med ett glas fredagsvin...som blir 8 glas...
Är på dag 4 och har farliga dagar framför mig. Semester och mannen är på jobbet, barnen i skolan. Jag är så sjukt rädd att alkohjärnan ska få mig att göra dumheter. Ska satsa på att bryta mönster. Tar hunden och drar till skogs. Lämnade mitt mastercard till mannen i morse. Inte fastna i soffan med mobilen och sitta och älta. På torsdag ska jag gå på ett möte på AA.
Min favosysselsättning är annars att baka och laga mat tillsammans med 1-2 flaskor vin på mina lediga dagar. Duktig flicka som har fixat allt tills familjen kommer hem. Den där duktiga flickan har jag bestämt mig för att göra upp med en gång för alla! Nu börjar det nya livet - på stapplande ben än så länge - men det ska bli bättre. I dag ska jag inte dricka något!
Kram

Härligt karin01 fortsätt så

Håller med andra. Tror att om du slutade dricka så hade du haft rödvin som trigger. Så är det för mig fast med öl. Dricker du vin eller whiskey frestas jag inte men om du häller upp en öl blir jag som fyllot i simpsons- barney!

Och jag drack alkoholfri öl. 5 dagar utan fylla och pinsamheter.

Började faktiskt skratta av igenkänning. Kan se framför mig när man snabbt som fan ska radera ett sms innan man hinner få ett hum om vad det står.
Du har helt rätt i det du skriver. Det är tröstande att vi sitter i samma båt, men vi ska inte sitta kvar i båten. Vi gör sjuka grejer och det ska vi hitta en lösning på.

Jag brukar bara snabbt som fan radera hela tråden med sms eller facebookmeddelanden. Klarar inte av att se det svart på vitt vad jag sagt eller gjort eg. Det är så satans jävla pinsamt. Sen låter jag bortträngningen börja för oftast så är jag ju på skiten några dagar senare igen. Och det är som att jag tror "en bra fylla" botgör för den senaste urspårningen. Som att aah, najs, nu är jag på 0 igen. Sen kommer nya clown-kväll, och så har jag hållt på så. Ibland när det varit sånt jävla rabalder att främlingar fått lett mig hem och så så har jag tänkt att "ok. Men nu är det lördag och då är det NÅGON ANNAN som blir ledd hem av några för dem främmande människor". Det är faktiskt så jag har hanterat det.

Jag måste vara känd i den här staden. Så enkelt är det. För så mycket har jag varit ute och jag har ett såpass enkelt signalement så... men tänker jag på det så tar jag mig inte bara upp ur sängen, utan inte heller ut för att försöka överleva och bli en bättre person och ALDRIG göra om sånt här. (För min del genom _total_ nykterhet).

Jag finner också tröst och något förlåtande i att vi kan relatera till varandra. Det är fint. Men försöker akta mig för att inte ta det till nivån att jag pustar ut och tänker att ja ja, men då ÄR det kanske inte sååå farligt då. För det är det. Vad man gör mot sig själv är illa nog, men att andra drabbas är fruktansvärt, och ingen gillar drama eller att behöva ta hand om vuxna människor som blir som femton igen. Vill skicka massa pepp till er att fortsätta kämpa mot att beteendet upphör, att det faktiskt nu inte händer igen. Det som man alltid lovar sig själv, ni vet.

Fick tillbaka min väska idag från fyllan i torsdags. Någon vänlig själ hade hittat den i en trappuppgång långt ifrån där jag bor. Ser även på mobilen att den registrerat promenader halva natten. Har jag alltså varit och virrat omkring i en stadsdel där jag varken var ute och drack eller bor.
Ångesten kom som ett slag i magen. Ikväll tänker jag tröstäta en påse godis och bädda ner mig i soffan. Måtte jag blivit tillräckligt skraj nu.

Otrolig igenkänning på det du skriver med.
Oftast ligger jag kvar och blundar konsekvent hela dagen och tänker på telefonen som en mina som ligger bredvid,
Ligger så till dess att jag måste äta..
Ni andra då?

Det är helt galet hur man kan känna igen vad ni skriver. Jag kunde lika gärna ha skrivit det själv!! Sitter helt förbluffad här hemma.

Ta inte detta på fel sätt- men det känns på något sätt skönt att jag inte är ensam om att vara en vrålgråtande drama queen som åker runt runt i min ångestsnurrande berg-och-dalbana och bara vill fly allt och alla (blocklistan på Facebook och mobilen är snart full) hellre än att bara be om ursäkt dagen efter. Ett enkelt "Ber om ursäkt för igår. Jag vet inte vad som flög i mig, antagligen för mycket tequila. Ta hand dig" är så svårt att man hellre blockar och går vidare. Låtsas som inget har hänt.

Hur tar ni er igenom dagen efter? Själv kan jag inte gå ur sängen.

Skriver under på varenda ord. Hur är din situation idag?

Gud vad jag känner igen mig! Det här med att fly, ha totalångest över att man inte minns vad man gjort, inte vara säker på vilka man sagt vad till och inte klara av att se folk i ögonen. Det är klart att man inte kan be om ursäkt när man inte är säker på VAD man ska be om ursäkt för! Dessutom vill man inte riskera att få veta det heller. Bättre då att fly och förtränga...lägga tid emellan och bevisa att jag KAN hålla mig nykter. Jag kommer aldrig mer att tappa kontrollen för jag har ju EGENTLIGEN inte alkoholproblem. Och så händer det ändå en gång till och det blir svårare och svårare att hitta undanflykter, allt jobbigare att fly och förneka. Ångestkarusellen snurrar allt snabbare och vad är lösningen? Alkohol naturligtvis! Det fattar väl alla? ;-)

att man kan rabbla upp allt man gjort som man mår dåligt över och ändå häller man upp ett glas till? När är nog NOG egentligen?
Jag har börjat inse att jag ofta lurar mig själv när jag säger att jag ska börja hålla mig till två glas. Det går bra i några veckor och sen får jag nån slags övertro på att jag fått kontroll. Det finns dock tillfällen när jag vet att jag klarar av det. Som när jag tex åker och hälsar på min familj och tar ett glas vin till maten eller till en film. Jag får snart minimera ner det till de stunderna.

Jag blockar inte, men jag låtsas som att det regnar och hör aldrig av mig igen fast ett enkelt "ursäkta för igår, sköt om dig" är det minsta man är skyldig någon man dragit in i nåt dramatjosan eller ens hållt på och flaxat med på det där viset att på fyllan kommer nån needy fucker fram medan när man är nykter eller inte dyng så är man så balanserad att man rent av är off. Det är liksom också nåt man måste lära sig ta ansvar för att det är både otäckt och jobbigt för utomstående att se hur man förstör sig själv men också kanske själva bli en del av det. Många hör nog inte av sig igen för de inte har en aning om vad de ska säga, de tror nog inte att man är en galen vidrig dåre, men de förstår ju att man har problem.

De gånger jag vågat höra av mig igen och be om ursäkt har det alltid blivit ett bra samtal som hjälp båda. Sen nu senaste åren har det alltid lett till att personen valt att avsluta relationen med mig eftersom det är ett återkommande beteende och jag kan inte få tusen sista chanser.

Jag kan också ta ett glas vin eller en öl om det är vad som finns. Men det väcks nästan alltid en känsla inom mig att jag inte fått bli "tillräckligt full" och då kommer den där karatefyllan nån dag efteråt istället. Hur sjukt är inte det då? Jag hatar ju att vara för full och det har funnits många gånger då jag mått så dåligt över mina fylleeskapader att jag funderat på att inte avsluta bara det utan hela mig. ÄNDÅ tycker jag inte det blivit "nog". Men nu hoppas jag att jag har det. Men du verkar ha koll på situationen, och känns det att ett glas vin sådär funkar och är värt det så ingen skam i att ta det heller. För en sån allt eller inget-person som jag fungerar det inte längre, och det känns åt helvete att inse det eftersom boom there goes det jävligt lilla sociala livet jag har öht. För spelar ingen roll vad nån säger, för mig är inte krogen och socialt kring alkohol roligt som nykter.

Skriv på bara, jag läser varje ord. Hade kunnat vara mina egna, hallå Dr Jekyll och Mr Hyde.
Jag brukar alltid sticka huvudet i sanden. Jag skäms så mycket inför att stå tillsvars för vad jag eventuellt har gjort så jag brukar blocka nummer och på Facebook hejvilt efter mina eskapader. Det tråkiga är att jag egentligen inte ens ger människor en chans att finnas kvar. Jag bestämmer åt dem att vi inte ska höras på ett tag eller ibland kanske inte alls igen.
Man kan ju tänka sig hur det måste se ut. En kille träffar mig och anser (förhoppningsvis) att jag verkar vara snäll, omtänksam och balanserad. Sen kommer någon slags dramaqueen fram i fyllan.
Nej, den romantiserade bilden jag har av att sitta med ett glas vin får nog tyvärr inte komma fram så ofta framöver. Det funkar inte längre.

Du, det vet jag liksom fler som har, för tror det är ett klassiskt "kan ej hantera alkohol"-problem. Se bara på Charlotte, Nathan och Chloe i Geordie Shore, hehe.. Men det är nog det jag har svårast att erkänna och då har jag inte alls svårt att berätta hur mitt missbruk ser ut. Hos killen jag va kär i va det första gången det hände. Även första gången jag drack fireball med en annan alkoholist...........(han va kär i mig också men han dumpade mig pga mina alkoholproblem. INTE efter jag kissat ner mig konstigt nog, men det va en osedvanligt fin jävla kille. Men han fick nog av mina bisarra svängningar. Så fort jag va full va INGENTING han gjorde tillräckligt, jävlar vilken hemsk dramaqueen jag va). Det va första gången, det har hänt fler gånger. Minns inte när det va, tidsmässigt, men det va i en säng vars bäddmadrass för 2000 nu är long gone.

Jag menar INTE att trivialisera det, för varenda varningsklocka i världen ska ringa när man är så full att man tappar kontrollen över sin kropp på det viset. Det enda jag inte gjort är väl att bajsa på mig men annars har jag fan ingen stolthet kvar, haha. (Man måste garva åt eländet också, man går under och orkar inte ens försöka att bli en bättre person om man ska se på sig själv som en sån jävla sopa). Ibland när jag vaknat upp och undrat vem fan jag är, hur i helvete kom jag hem, och varför har jag någon annans klänning på mig och saknar underkläder och säkerligen betett mig som en idiot i nån taxi så, är verkligen det enda jag kan göra att stoppa huvudet i sanden och låtsas som ingenjävlating. Och det är DET som drivit nästan alla vänner/partners/osv ifrån mig. För man kan stå ut med att folk har problem, gudarna ska veta att de flesta förstår varför jag super när de vet allt jag gått genom (FÖRUT!!!!!!!!!!! För förlåt men de senaste iaf 2 åren är fan allt som drabbat mig NUTID helt skapat pga mitt missbruk och jag på egenhand. Fy fan). Men att inte säga förlåt, att låtsas som ingenting, att ljuga och förminska det man gjort till det va väl inte så farligt lalala. DET gör ont och det vet man ju själv att det är det som smärtar när man utsatts för det. Iaf, förlåt vilket långt och ostrukturerat inlägg men det är så mycket man vill säga och förklara och säga för att bara stötta och visa att DU är INTE ensam, och jag känner mig helt otroligt upplyft och INTE ENSAM när jag läst bland annat din tråd här så TACK från djupet av mitt hjärta för din öppenhet och mod.

Sen i torsdags. Jo. Min sambo är hemma nu igen och han tittar inte på mig med avsky längre, kanske går det att laga, jag vet inte. Jag har inte druckit sen i torsdags och genomgått dekiset from hell här hemma. (Det här va efter konstant drickande/festande och då snackar vi säkert 10 liter vin och lika många öl på ca 4 - 5 dagar) så vi får se. Skammen och skulden är värst. Den förgör mig så till den milda grad att förr eller senare hamnar jag i fyllan igen för DEN jäveln dömer mig ju inte iaf (hahahaha as if...) men det känns så. Det är så synd så synd om mig så jag måste supa ner mig. Jag är en sån där alkis som är världens snällaste mest omtänksamma vän och flickvän när jag är nykter, gör allt, alltså löjligt mycket allt går över eld och vatten och stöttar ALLT, men när jag är full, badabingboom, nån slags vrålgråtande idiot som släpper ur all ilska, sorg och besvikelse på en gång. Tänk dig en nerpissning på det då, det tro fan det man är svår att leva med.

Usch förlåt vad jag babblar. Jag är lite uppe i varv av allt. Jag har verkligen bestämt mig för att det här är fan slut nu, på mitt drickande och min destruktivitet. Jag vill att mina nästa 30 år ska vara fina, kreativa och att aldrig någon annan ska behöva vara medberoende i mitt jävla kaos. Att hittat det här forumet och läst massa inlägg och sett att fler finns, och herregud läs i anhörigdelen. Man vill inte se åt ett vinglas igen. Oavsett, va snäll mot dig själv, det kommer ordna sig. Och om du behöver nån att skriva med eller så så som du märker här ovan har jag mer än erfarenhet av hur det kan va ibland. VA RÄDD OM DIG och tack för du tom tog dig tid att fråga hur jag mår. Kram!

Gud vad fina ni är!

Gredos, tack för allt du delade med dig av. Det "komiska" är att jag gjort precis allt du skriver. Även delen hemma hos en kille jag gillade.
Har varit hemma nu i helgen, kollat serier och ej varit på systemet, så jag får väl glädjas över 3 dagar utan fyllor nu.

Hur mår du idag efter torsdagen och vad händer med din sambo nu? Kram!

Samtliga som sitter på det här forumet har gjort saker vi skämts för. Skäms vi inte har vi inte problem. Jag är 34 år. Kan inte ens räkna de telefoner jag supit bort eller sönder, alla de gånger jag glömt väskor på stället eller skrivit sms och facebookmeddelanden inte ens jag själv begriper dagen efteråt. Jag har förlorat flera vänner, jag har, håll i dig, tom kissat ner mig en gång när jag sov hos en kille jag va superkär i. Jag har... ja gud vad har jag inte gjort, hamnat i fyllecell, betett mig som ett flaming jävla psykfall mot min sambo (eller ex, jag vet tyvärr inte just nu vad vi är då jag.... well. Söp bort mig nåt så IN i helvete i torsdags och sen dess har han inte ens velat vara hemma med mig). Klandra inte dig själv, men va heller inte för schysst mot att tro att du kan ta de här två glasen eller så. Och det är väl antagligen inte tre öl för tre öl ramlar man ju inte och slår sig för eller får minnesluckor av? Obs inget dömande, jag antar det kan vara individuellt också. Jag dricker en bib när jag väl dricker, så det säger ju en del om att jag är en jävligt mer tungt alkoholdepraverad person. Jag ska skriva mer på det här forumet. Jag ville verkligen bara ge dig nån slags bump här genast att skäms inte, det är inte så jävla pinsamt som man tror. De som är pinsamma är de som dömer för att man har problem. Kram och upp och hoppa igen!

Var glad att du är hel! Och var stolt över din nyktra period och res dig och vilken tur att det är en ny dag i morgon, En dag att ta nya tag på. Det blir bättre.

En sak i taget!! Man utforskar inte en värld på en dag :)

Åh vad jobbigt , vet precis hur det känns. Varit där x flera. Du får helt enkelt tänka att det går över, för det gör det. Dessutom har du en vit period att vara stolt över. Fortsätt bara rakt fram o se inte tillbaka allt för mycket. Man lär sig under resans gång och vi är inte perfekta nån utav oss. Så det blir bättre. Ta hand om dig nu. Kram

Så blev det aldrig fyra veckor. Jag minns att jag drack tre öl igår och efter det är det svart. Jag vet inte hur jag kom hem, fick inte med mig väskan med plånboken, telefonen är spräckt och dessutom måste jag ha ramlat. Till saken hör att jag ramlat riktigt illa en gång tidigare och hamnat på sjukhus, så det skrämmer mig att jag ändå tar en fylla så här.

Ligger på soffan och känner mig handlingsförlamad.
Idag behöver jag er.

Jag känner igen mig i nära på allt. Även jag levde nykter i sex år sen började man kladda på flaskan igen och det har varit fram och tillbaks under några år. Försöker fatta vad som höll mig på banan i sex år. Jag håller på att komma ut bland vänner och bekanta, det är svårt men jag tror ärlighet varar längst. På jobbet har jag valt de som är närmsta arbetskamraterna. Det är skönt att någon vet och det lättar bördan inte så lite. Ofta finns en depressiv komponent hos de som dricker. Så jag tror vissa mår bra av att behandlas för depression.

Att hålla sig en månad när ångesten släppt är ingen konst. Det är svårt att hålla sig sen när man mår bra.

Sen finns det ju en social ängslanofta- man vill passa in, kan tyckas konstigt för en gammal punkare men så är det. Man vill passa in. Tror inte man ska undvika alla sammanhang där det finns alkohol. Men jag tror du(eller vi) skulle må bra av att omvärdera de sociala situationerna där alkohol finns. Vad betyder de vid sidan av alkoholen?