Senaste kommentarerna i forumet

Välkommen hit, här finns många med liknande historier som din. Börja med en nykter period och fundera på hur alkoholen går att hantera framöver. Läs på mycket om fakta, finns många bra tips i trådarna här. Många känner en stor lättnad av att sluta dricka, plötsligt äger man sitt liv igen... Lycka till på din väg!

Javisst är det så, "långsamhet" och nuet är bra grejer!

Läser Tolv steg och tolv traditioner, rekommenderar till alla.

Hej, vet inte vart jag ska vända mig för mina problem när jag dricker.
Jag gör riktigt konstiga grejer på fyllan exempelvis som att ljuga ihop och hitta på historier som är helt onödiga o grandiosa, även till mina närmaste vänner.
Jag har pratat massa skit om människor, avslöjat hemligheter, lovat saker som jag sedan inte håller, varit otrogen.
Varför ljuger jag så mycket när jag dricker? Någon som känner igen sig i det?
Jag kontaktar människor jag aldrig pratar med vanligtvis och säger helt konstiga och orimliga saker.
Skämmer ut mig med Facebook-statusar o kommenterar konstiga saker.
Jag har åkt fast för grov rattfylla och inte ens det stoppade mitt beteende.
Känns som jag är den enda personen i världen som gör sånna här saker onykter.
Jag har nu varit nykter i 5 dagar men min ångest över vad jag gjort de senaste åren sitter långt in i själen.
Någon som känner igen sig?

Har kommit in från en promenad med hunden..tycker verkligen om hösten med alla dess färger..fast löven faller mer och mer...och bildar en vacker matta på marken. Sitter med mitt kaffe vid köksbordet och har tänt ett ljus..tänkte att jag skriver några rader..är ju ledig idag.

Onkel F...tack jag hade en bra dag igår. Tycker om taktil massage som är som en beröring mot huden...och jag brukar svara bra på den sortens massage..går verkligen ner i varv. Besöket hos kurator var också jättebra...så himla skönt att prata med någon som förstår vad/hur det är att vara förälder/anhörig t någon m bipolär sjukdom. För mig är det så viktigt att ingen dömer min dotter...att när hon gör tokiga saker är det inte för att hon är dum utan för att hon är sjuk. Min dotter är ju oftast tuffast mot mig ...säger de fulaste sakerna till mig...men jag står ju kvar...för det finns absolut inget annat alternativ. Du frågar om hon mår lite bättre nu vilket jag tycker att hon gör. Fast det är nog så att jag och hennes familj upplever att hon mår bättre medan hon själv är rädd att gå in i en depression. Vad som är skillnaden för oss anhöriga är att vi vet var hon finns och det händer inga tokigheter när hon är manisk så kan liksom allt hända...och hon drar ofta iväg..vilket är oerhört stressande...för jag är då ännu mer rädd att det ska hända henne något. Jag tänker att hennes sjukdom är ytterligare en dimension av föräldraskapet..att ha koll på att hon mår bra, tar hand om sig osv. Hon har ju ingen riktigt nära vän utan mest ytliga kontakter vilket gör henne ganska beroende av oss föräldrar. Jag vet att hon kan ta ett nej om hon frågar att vi ska göra något och jag inte vill just då men jag har väldigt svårt för att säga nej....så är det..

Som vanligt är jag inte så bra på att sätta mig själv främst men jag tänker att sätta sig själv främst handlar ju även om välja bort alkoholen..träna...och med det så tror jag att vissa saker kommer på köpet att de blir bättre...som psykisk och fysisk hälsa. Det blir iaf en tur till gymet idag med min dotter. Till helgen hoppas jag att min man och jag ska kunna hitta på något tillsammans...kanske en dagstur till kusten ..vi får se.

Hur mår du Onkel F och alla ni andra?

Ha en fin onsdag:)

Min resa går bra. Inga återfall, inga tankar på det heller. Tid och medvetenhet bygger en stabilare grund.
Många dagars nykterhet detta året och mycket reflektioner över tidigare beteende. Jag höjer ögonbrynen i förvåning och tänker stilla; Var det där verkligen jag, hur kan det bli så där?

Jakten på alkohol är över för min del, i alla fall just nu. Det enda jag vet är att just nu är allt lugnt och alkohol finns inte med i mitt liv längre.
Otroligt skönt.

Jag funderar ibland en del över vår vän Mic som hastigt lämnade forumet för ett tag sedan. Jag upplevde att Mic skulle ut på ett äventyr, en road trip. Hoppas du mår bra Mic?

Nu ska jag sätta mig vid datorn och söka arbete. Arbetsförmedlingen kom med en varning igår över att jag är allt för inaktiv och riskerar bli av med min A-kassa. Herregud, efter 1 månad jagar dom mig och kräver att jag söker arbete i hela Sverige, oavsett om jag aldrig tänker flytta någon annanstans än där jag bor nu. Jag har aldrig tidigare i mitt 56 åriga liv varit arbetslös eller fått bidrag förut. Om jag inte kände mig stark och nästan fri från kraftig oro, så är väl en liknande situation en trigger att öppna flaskan igen, eller hur?
Det kommer inte ske.
Skönt att vara trygg i min nykterhet i vilket fall som helst.

Kram GP

Sattva.
Jag förstår hur du känner.

För min del kom beslutet efter insikten att min kropp och själ snart kommer kollapsa. Jag tror det är ganska vanligt, att man måste ner på en sorts ”botten” för att kunna ta steg mot nykterhet. Och då, alltid, alltid ett steg i taget.

Jag vände ut och in på tankarna ett bra tag innan jag pratade med min man.

Jag skämdes, kände skuld, men det jobbigaste var trots allt att göra mitt drickande ”offentligt”. Efter ”erkännandet” så finns det ingen återvändo. Det blir lite som ”upp till bevis”! Läskigt som fan. Om man inte berättar så kan man aldrig få det där viktiga stödet från sina närstående.

Jag håller tummarna för dig!
Kram!

Jag läste fel. Min kommentar var ämnad till Burtil.

Hej!
Känner igen lig i att vilja sluta men ha en ambivalens. Ge upp något som känns så viktigt, något som jag längtar till efter jobbets slut. Har kommit till samma insikt sim du. Sökt hjälp. Stöd från make. Men ännu inte vågat ta steget.

Just sådana känslor är triggers för mig. Ensamheten. Jag gick i terapi i många år när jag var ung (strax över 50 nu) pga ätstörningar. Men jag fattar ju nu att jag egentligen inte löste mycket under de åren. Jag tror att vi som tagit/tar o använder olika sätt att dlva oss bär på djupa trauman. Har funderat mycket på det där o vet det varit kaotiskt under uppväxten. Men har tyckt jag klarat mig bra o släppt det nu de senaste 15 åren. Fast det går ju inte att lura sig själv. Är rädd att hamna i ett känslomässigt kaos den dagen jag slutar. Ingen snuttefilt.
Du är stark o duktig som orkar o kan!!!

Hejsan Lovely,
Tack för ditt pepp och ja, det handlar mycket om att förändra sina vanor och jag är glad att jag valde detta nu vid den ålder jag är i ( hafsat ung beroende på vem du frågar ?), inget ont menat mot dem som kämpat på länge från min sida. Detta var rätt för mig just nu.
Vad jag förstått av att ha läst lite i olika trådar så är du längre fram än mig och då är det väldigt vänligt av dig att du delar med dig av dina erfarenheter till oss andra.

Hejsan Kristoffer,
Tack för dina vänliga tankar och ditt stöd när jag berättar om min ”resa”. Den är långt från över, det är nu en vecka sedan jag stod utanför beroende akuten och inte riktigt visste vad jag skulle vänta mig. Vissa vanor har jag inte helt lyckats förändra ( är uppe och ” nattsuddar” fortfarande ?), men det kommer väll ju längre tiden går tänker jag. Det jag däremot ( trotts att jag är långt från morgonpigg, ja, jag vet det hänger samman med föregående mening) så har jag en energi och en vilja att uträtta det jag ska bra när jag vaknar. På ett vis så känns det lite som mitt liv har haft ”paus” de senaste två åren tyvärr. Och jag har ju det svåraste framför mig ännu. Men som jag skrev innan så upplever jag ett väldigt gott mottagande från vården samt att det ger stöd att skriva och läsa här. Med tur kan kanske mina erfarenheter ge någon annan en tanke som kan vara till hjälp för dem och deras liv. Jag upplever personligen att komma till insikt var ett stort steg.

Ja, starkt och modigt.
Imponerad av din klokhet i allt det där. Att det blir som det blir med hur ursäkten tas emot. Du har gjort vad du har kunnat när du bett om ursäkt. För det är svårt och man hoppas ju på ett lyckligt slut, men det kanske inte blir så och du har redan bearbetat det och hur du i så fall hanterar det.

Hej Kennie. Jag har inte personliga erfarenheter av just blåmärken, men jag har själv varit väldigt orolig för vad jag kan ha gjort med min lever. Dock är jag strax 3 månader nykter och känner mig inte så orolig längre. Men i och med detta har jag tagit del av många andra människors erfarenheter genom att tala med dem och genom att läsa deras berättelser samt läst på om de tecken på leverskador som kan komma att yttra sig.

Jag vill inte göra dig för orolig men samtidigt så måste du se allvaret i detta. Av vad jag har förstått så får olika människor lite olika symptom beroende på vilket stadie de är i sin leversjukdom, men att få blåmärken där man inte slagit sig är inget som händer om man inte har en väldigt ansträngd lever. Jag hoppas att du har slutat helt. Du har säkert chansen att vända på detta och få din lever att läka, men om jag var du skulle jag inte äventyra den genom att dricka mer. Många upptäcker inte leverproblem innan det är försent.

Som sagt, min mening är inte att göra dig orolig. Men jag vet inte hur man gör det samtidigt som man får fram hur allvarligt det är. Men se till att inte dricka alls nu så ska du säkert kunna vända på det här. Du borde ha fått lämna leverprover och liknande om du var inlagd antar jag? Vad visade de?

Inte heller jag har erfarenhet av sådana blåmärken, men jag vill önska dig hjärtligt välkommen hit! Skriv mycket i din egen tråd och andras så kommer du snart in i gänget ?

Kram ?

Ja, jag gillar också köpta flaskor, och kalla ska de vara. Lustigt hur man liksom kan överföra suget på något ofarlig och rentav nyttigt, men det går ju faktiskt!

?????

Vilket mäktigt steg du står på just nu! Vad skönt att det blev bra samtal med barnen ❤️

Det där borde jag göra också känner jag, även om jag inte går på AA. Jag vill inte ens tänka på dem jag har gjort illa. Jag vill inte ens tro att jag betett mig SÅ illa att det krävs en ursäkt nu i efterhand. Jag stoppar fortfarande huvudet i sanden när det gäller det. Hm, tål verkligen att tänkas på ?

Kram ?

Hoppas det gick bra! Jag mejlar! Dag 2 gick bra - utomhustabata istf AW.

Om du är ärlig både mot dig själv och andra så blir det så mycket lättare att få hjälp. Förstår att du kan känna oro men du verkar vara på rätt väg med dig själv nu. Strongt att komma tillbaka hit också och att aldrig sluta försöka.
Vi hjälps åt att hålla riktningen framåt.
Kram

Men grattis till nytt jobb och nykterhet, livet kan vara så bra om man orkar tro på det! Lycka till på din väg!

Nu har jag påbörjat arbetet i steg 9, gottgörelser.

Igår hade jag mitt första samtal med dottern och idag ett samtal med min son.

Det är tufft. Att be om ursäkt för all skada, smärta, oro och ångest som JAG åsamkat mina kära, älskade barn. Och sedan LYSSNA på dem, deras upplevelser. Lyssna, ta emot, förstå. Hjälpa dem på traven att sätta ord på sådant som de aldrig kunnat uttrycka.

Min skuld, mina ord, mina handlingar. Det är ett iskallt uppvaknande att inse att jag, i mitt drickande, orsakat allt detta.

Jag har varit egoistisk, brustit i mitt föräldraansvar, rättfärdigat mig genom att skuldbelägga min situation på min man, min f d chef, min diagnos istället för att hanterat allt detta nykter.

Jag visste om en del men andra saker var nya för mig. Jag fick höra en del mindre smickrande sanningar om mig själv.

Trots allt detta blev det bra samtal. Jag står pall nu för att kunna ta emot detta och se mig nyktert i spegeln. Jag bad barnen hjälpa mig att bli bättre där jag ibland fortfarande brister, så jag blir uppmärksam och kan förändra mina tillkortakommanden.

Imorgon har jag ett samtal med en f d väninna som jag tyvärr sårade, utan avsikt, för ett antal år sedan. Det blir som det blir. Mitt åtagande är att uppriktigt be om ursäkt och lyssna på vad hon har att säga. Däremot är det helt upp till henne hur hon hanterar min ursäkt. Det är inte det viktiga för mig. Det viktiga i gottgörelserna är att "sopa rent" framför sin egen dörr. Man kan aldrig påverka andra människors reaktioner. Man får acceptera det man inte kan förändra. Mod att förändra det JAG kan och förstånd att inse skillnaden.

Jag har stor hjälp av min sponsor och utav Gud. ?

Viktig att du berättade för mannen. Även om känslorna går upp och ner så kommer det kännas mer och mer hanterbart på sikt tror jag. Det är en spännande och krävande resa och så värt det. Härligt att höra att du hänger i. Det gör jag med
Kram

Godkväll @kvinna 38 och tack för omtanken! Jag jobbade hemifrån igår, halvlåg i soffan med kudde under rumpan hela dagen. Hade svårt att gå och rörde mig mellan soffan där jag låg med jobbdatorn och toan (som jag hade svårt att sätta mig på för det gjorde så ont i rumpan och låret). Men idag kändes det mycket bättre och jag har gått en hel del på jobbet utan problem! Så tacksam! Imorgon tänkte jag försöka träna på gymmet. Du gör rätt i att skala bort träningen när det är mycket annat som måste göras. Jag känner att det är så viktigt att försöka att inte stressa, eftersom det oftast gör att man bara vill ta den enkla och snabba vägen till avkoppling...

Jag tänkte på det att när jag i söndags skrev till kollegorna att jag skulle jobba hemifrån pga av att jag skadat mig, så kändes det så skönt att det inte bara var något jag hittade på för att jag inte ville gå till jobbet på måndagen för att jag druckit så mycket under helgen och söndagen att jag helt enkelt inte vara kapabel. Så skönt att slippa ljuga!

Kram och godnatt<3

Hej hur mår du och hur går det med knät? Padel är roligt men många skadar sig. Hoppas det är bättre.

Själv var jag på gymmet idag efter att inte varit där på 1 v. Min man har varit borta och då blir det lite stressigt att hinna med. Jag är dålig med stress så för mig är det viktigt att skala bort en massa måsten. Gillar att träna men om det blir för tight med jobb/barn/middag så får det stå tillbaka. Så skönt att nu ha tid att träna istället för att dricka el vara bakis.

Kram

Som nyktra blir vi väldigt coola med tiden. Inte lika rastlösa och uppjagade. Någon uttryckte det ”Jag har blivit en sådan som jag har avundats”. Riktigt häftigt är det!

Kram ?