Senaste kommentarerna i forumet

Ja! Det är så skumt. Visar vanans makt och att hjärnan är kidnappad. Valde inte själv?

Skönt med 9 dagar. Så mycket värt för välmåendet så heja dig?

Tack igen! Ja! Toppen att vakna utan baksmälla. Inte fundera på vad som sagts kvällen innan osv. Helgerna har verkligen blivit längre och så mycket skönare... njuter av det. Och morgonkaffet?

Ha en bra söndag. Kram??????

Tack för er omtanke ❤️

Ja, förlåta båda mina föräldrar är nog det enda sättet att själv få sinnesro. De gjorde det ju inte av elakhet - de gjorde förstås sitt bästa utifrån vad de faktiskt kunde göra.

Just därför vill jag inte ”belasta” min mamma mer med dessa diskussioner. Sina sista år i livet vill jag att vi ska ha en fungerande relation.

På så sätt hoppas jag sätta ner foten och få stopp på ”det dysfunktionella arvet”, och där är givetvis min nykterhet en viktig pusselbit också. Kanske viktigast.

Kram ❤️

Händer så mycket i hjärnan när man slutar dricka. Tror många får postakut abstinens eftersom signalsubstanserna i hjärnan är ur balans. Här finns mycket bra info:
https://youtu.be/Dq_Uk-wtPxs

Adde, tack för allt du delar här. En källa till inspiration är du??

Så sorgligt att höra Andrahalvlek?

Även om det är svårt att förlåta så kan det vara lättare att gå vidare❤️

Ha en fin dag???

är tyvärr så många som är "spritfria" men inte nyktra. Dvs inte hittat sin nykterhet med egen sinnesro inom sig. Kallas också att "Gå på vita knogar" dvs spritfri på ren vilja. Jag hade själv mängder med såna perioder innan jag valde att själv söka behandling och accepterade att jag var alkoholist. Jag satt ett datum in i framtiden då jag skulle kunna dricka igen och då var det inte svårt att avhålla mig från alkoholen. Men det blev ju mycket värre efter det datumet då jag skulle dricka ifatt det jag missat.

Stegarbetet är ingen språngmarsch och kan ta väldigt lång tid, flera år ibland. Och har man då hoppat över första steget där man erkänner sig maktlös inför alkoholen så är ju resten rätt meningslöst. Jag visste ju innerst inne att jag hade "problem" med alkoholen och jag sökte hjälp för att nån "skulle fixa till mig " men det var nog först när jag träffade andra alkoholister som jag skulle bo tillsammans med som jag verkligen fattade att även jag var en alkoholist. Jag kan visa vägen för andra alkoholister men de måste själva gå vägen fram. Och de måste vara nyfikna på hur det nya livet kan se ut.

Inget hoppfullt svar men jag hoppas du förstår vad jag menar. Och jag hoppas innerligt att du fortsätter gå på Al-anon och jobbar med dig själv ! Du har sån hjälp och nytta av det !

Kram !!

Jaaa kaffet är så gott när man vaknar o-bakis!?
Låter fint att kunna köra familjen hem och att allt gick bra utan panik?
Ja det är speciella dagar nu med Coronan. Man får försöka ta det lugnt o göra det som är rätt bara.
Grattis till dag 9? Nykterheten är värd guld för måendet på alla plan?
Ha en fin söndag du med?

Du skriver om att inte ens va sugen men dricka ändå är konstigt! Så var och är det ibland för mig med. Men nu 9 dagar sedan och det känns ju så bra. Jag refererar ju mest till helgen och de dagarna är ju så guld värda att vakna med energi och positivitet! Åter igen du är så grym??? kram

Dagen då? känns toppen att vakna ytterligare en helgdag då kaffet smakar ljuvligt. Öppnar någon social media om man totalt bombarderas med allt som har med Corona att göra. Blir lite matt. Tar nog en paus från dessa sidor ett tag nu känner jag så det sunda förnuftet får styra ett tag. Man blir ju knäpp! Men detta får mig ännu mer att inte vilja dricka? Ha en fin söndag alla?

Känns i hjärtat att läsa hur du haft det. Vad du har i bagaget, så klart du skall förlåta. Vilken hemsk sjukdom alkoholism är? Kram❤

Härlig läsning! ?

Blir berörd av ditt inlägg. Förlåtelse och acceptans är det enda som kommer att lätta Din börda. ?

Så galet bra på middagen. Kom hem precis. Var så mysigt att få köra hela familjen hem istället för att ta taxi. Jag hade ingen panik. Åt gott och skrattade mycket med mitt granatäpplebubbel? kram på er alla ??

Jag har skrivit just om Alkispodden och deras resonemang om ”bottnar” i min egen tråd. Jag tror tex att min pappa slog i botten för oss båda, många gånger om.

Min botten var väldigt odramatisk. Efter höstens seriösa försök att dricka kontrollerat fick jag nog. Jag orkade inte mer. Jag orkade inte förneka mer. Jag kapitulerade. Jag är alkoholist.

Och sen valde jag att bli nykter, med hjälp av det här forumet ❤️

Man ställer alltid större krav på sig själv än andra ? Jättedumt!

Så nu slutar vi med det ?

Kram ❤️

Andrahalvlek ....så glad att du frispejsar i min tråd! Jag brer ju ut mig mer än lovligt i andras...
Och vilken stark berättelse om din pappa och dina föräldrar. Detta med att vara alkoholfri och sur och butter....och inte kunna gå vidare, bearbeta. Så svårt ändå! Det är ju jättesvårt för mig med fast jag tänker att jag lever i en tid då det varit mkt mer ok att prata om känslor...och jag har även tidigare i mitt liv gått i terapi. Ändå är detta så komplicerat..kanske för att det är så otroligt skamfyllt och därför ngt man döljer.
Och Se Klart ...jag har helt klart frispejsat i din tråd.
Jag tror jag hade kunnat lära mig ett nytt språk eller ett instrument på den tid jag lagt på att vara bakis och överprestera. Som att ha tre jobb. Och ändå aldrig få godkänt...
Men nu ska jag öva mkt på att godkänna mig själv. Det är helt ok att vara lite halvbra och medioker också:-) Det är ju verkligen inte människors prestationer som gör att man tycker om dem - alls! Varför då ha det förhållandet till sig själv.
Urborta dumt:-)
Ha en fin kväll , kram Kaveldun

På cykelturen idag lyssnande jag på Alkispodden. Bland annat avsnitt 40 med Mikaela, 32-årig dotter till en aktiv alkoholist. Hon satte ultimatum när hon själv fick barn, och hon och hennes pappa har ingen kontakt idag.

Jag gjorde ju likadant när mina barn var 4 och 2 år gamla. Ställde ultimatum. Jag kunde inte göra något åt min egen uppväxt, men jag kunde skydda mina barn. Jag ringde min pappa:
- Du får inte komma hit mer förrän du har gjort något åt dina problem med alkoholen.
- Vadå problem? Jag har inga problem med alkoholen.

End of discussion.

Ett halvår senare var min pappa död. 61 år gammal, med söndertrasad lever bland annat. Söndertrasad. Det är 18 år sen.

Jag kunde verkligen inte förstå hur han kunde välja alkoholen framför mig och sina barnbarn. Obegripligt. Ändå sker det så ofta att alkisar gör just så - väljer alkoholen framför familjen.

Johan och Roger försöker förklara för Mikaela att som aktiv alkoholist så tror du att du dör om du inte får dricka - så därför går alkoholen före allt annat.

Det enda jag kan konstatera är att om mina barn hade ställt ett sådant ultimatum så hade det verkligen varit min ”botten” - och jag hade gjort ALLT för att bli nykter istället för att fortsätta förneka att jag har problem med alkoholen.

Men det är kanske väldigt lätt att säga med facit i hand? Med en hjärna som är på väg att tillfriskna.

Jag vet ju att min pappa mot slutet hade svåra hjärnskador, och även leverskador. Hans lever fungerade inte alls och när han åt mat gick alla ”gifter” direkt upp i hjärnan. Han började sluddra och bete sig som om han var dement, även om han inte hade druckit en droppe alkohol.

Hans buk jäste upp, och när han väl kom till sjukhus tappade de honom på sju liter vätska ur buken. Alla organ var enormt ansträngda. Morgonen därpå kunde de tappa honom på lika mycket vätska. Både lever och njurar var helt kaputt på honom.

Självklart hade han dödsångest. Jag vet ju också att han hade svår panikångest, och det enda sättet att lätta på ångesten tillfälligt var att dricka. Trodde han.

Några gånger ringde vi ambulans medan han låg i sängen och skrek ”Jag dör, jag dör”. Men det var aldrig något fel på hans hjärta. Han kom hem med taxi några timmar senare. Varje gång.

Sista gångerna det hände ringde vi inte ens ambulans, vi lät honom ligga kvar i sängen och skrika. Vi stängde bara dörren. (Himmel vad jag har haft dåligt samvete för det efteråt ?)

Ambulansen skulle ändå inte ta honom med sig till sjukhuset. De hade sannolikt ”varningsflaggat” vår adress.

Allt det här förstod jag till fullo först efter hans död. Just då förstod jag inte. Jag var barn och sen tonåring, flyttade hemifrån när jag var 20 år.

Det där med panikångesten förstod jag först när jag var 40 år och själv upplevde panikångest första gången ?

Min pappa var dessutom en man som aldrig kunde be om hjälp. Ensam är stark typ, och han slöt sig som en mussla.

Efter hans död ringde en terapeut upp min mamma. Han hade träffat min pappa varje vecka i ett års tid. Terapeuten grät i luren, han beklagade verkligen min pappas död.

Han sa ungefär så här till min mamma:
- Under ett helt år lyckades jag inte få honom att öppna upp sig. Han pratade bara om triviala saker, och frågade massor om mig. Jag har verkligen misslyckats med mitt uppdrag som terapeut.

Jag tror inte att det är vanligt att terapeuter ringer upp anhöriga på det viset. Min mamma svarade honom typ ”Tack för omtanken, men det är verkligen inte ditt fel - så får du inte tänka.”

Jag är otroligt glad och tacksam över att det aldrig behövde gå så långt för mig - och det är kanske tack vare mina egna erfarenheter som dotter till en aktiv alkoholist.

I ett annat avsnitt pratar Johan och Roger om skillnaden mellan att vara alkoholfri och nykter. Om du är alkoholfri är du det under tvång utifrån. Nykter väljer du att vara av egen fri vilja. Den mentala inställningen är den stora skillnaden.

Min pappa var alkoholfri under perioder. Då var han alltid en riktig surgubbe. Satt där i sin tv-fåtölj och bestämde över fjärrkontrollen. Vägrade att hitta på någonting kul, vägrade att bjuda till.

Den vanligaste dialogen som jag överhörde mellan mamma och pappa:
- Vad är det nu då? Vad är du nu sur för?
- Ingenting! *irriterad och arg* Sluta tjata!

Jag minns att jag tänkte ”Varför svarar han ’ingenting’ när det så uppenbart är någonting?”

Med åren tänkte jag att han var känslomässigt inkompetent, eller kanske snarare oförmögen att uttrycka sina känslor. Men han visste kanske inte ens vad han kände? Hur skulle han då kunna svara?

Min pappa var så kallad periodare, men egentligen var det jobbet som tvingade honom att vara alkoholfri
periodvis. Det var snarare återfall som han tog gång på gång. Varje semester, nästan varje helg. År efter år.

Nykter var han nog aldrig, bara alkoholfri i olika perioder. Och då var han en surgubbe och stod sannolikt inte ens ut med sig själv. Offerkoftan var stenhårt lindad runt hans kropp.

Jag tror att det är nyttigt ibland att se bakåt för att förstå nuet. Min uppväxt har format mig - genetiskt, känslomässigt och beteendemässigt.

Under mina 50 år på jorden har jag väldigt sällan sett bakåt - jag fokuserar helst på nuet och framåt. Större delen av min uppväxt är ett töcken. Helt förståligt. Ensambarn dessutom, så jag hade inget stöd i det jobbiga då, eller nu.

Min mamma lever, men hennes minnen är om möjligt ett ännu större töcken. Hon vill absolut inte ”älta det förgångna”. Det antal gånger som vi två har pratat på riktigt om min pappas missbruk kan jag räkna på ena handens fingrar. Och alla gångerna var efter hans död.

Men jag tror faktiskt att det snart är dags att förlåta både min pappa och min mamma för min dysfunktionella uppväxt. För min egen skull.

Det låter som att du har haft en väldigt fin dag i din trädgård. Härligt.
För mig är detta med botten och kapitulation viktigt i den meningen att jag - tror - att jag nått en gräns. Jag vill och orkar inte tänka mer på hur jag ska kunna dricka mindre, normalt, inte dricka ensam, inte dricka mer än två glas, inte dricka på vardagar osv osv. Alla dessa olika regler och sätt att förhålla mig till alkoholen....som jag hela tiden misslyckades med att upprätthålla. Jag har också tänkt att det är jobbets fel, eller bristen på tid att skriva eller att jag kanske ska bo på landet och ha trädgård, ha hund osv. Ja - snillen spekulerar minst sagt.
Min botten (orm den nu är nådd..jag tror det) är inte dramatisk i meningen att jag druckit på jobbet eller förstört relationer...mina barn har knappast sett mig full (nåja...en sanning med modifikation kanske ..men jag tror inte att någon av dem anar vidden av hur problematiskt detta är för mig och jag var inte full när de var små eller bodde hemma). Min botten en är slags vardag med fler och fler situationer som jag inte kan dela med någon...att dricka - inte varje dag - men flera gånger i veckan - mer än vad jag vill och vad jag mår bra av. Vakna och må illa, känna smaken av aska i munnen och vara lite osäker på om jag verkligen menade vad jag sa under middagen...ja vad sa jag egentligen och hur kom gästerna hem? Eller vakna och inse att jag brände en massa onödiga pengar - ensam - i en steril och opersonlig lounge ...där jag satt och såg ut som om jag var på resande fot. Jag har många vänner som tycker om mig men jag har inte pratat helt uppriktigt med någon av dem om detta. Jag har en rar man - som jag inte bor med - som väl är den som vet mest. Vi ses inte hela tiden eftersom vi bor i olika städer men när vi ses är vi nyktra. Ja la korten på bordet i ett tidigt skede (mkt ovanligt för att vara mig - men jag insåg med en liten del av hjärnan ändå - att det var det enda vettiga). Han drack för mkt som ung och sa ganska odramatiskt ...då tycker jag att du och jag ses utan alkohol - och så blev det. Det har varit väldigt skönt. Men jag har fortsatt dricka med vänner och framför allt i min ensamhet. Detta har pågått i många år nu och jag vill bara inte mer! Det är en botten som består av ett pärlband av dagar som innehåller ett drickande som liksom perforerar mig som människa. Och fast jag bestämmer mig för att sluta så dricker jag ändå - på lust på olust, på glädje och på sorg...det finns alltid en anledning. Ibland har jag tänkt att jag kan fortsätta såhär - jag är 60 om några år. Kanske lever 20 år till...och kommer nog att kunna hålla fasaden. Men sista året har jag känt - ofta -detta är inte ett värdigt liv....eller jag tror allt livet skulle kunna vara bättre. Inte mer storslaget eller spännande kanske - men mer ärligt och mer närvarande. Och liksom snällare (slippa överprestera och slå på mig själv). Jag har vetat detta länge men jag behövde inse att nu går det inte längre..kapitulera inför detta faktum. Botten var inte ett enstaka tillfälle....utan långdraget och sorgligt och solkigt mer.
Jag tror att jag kan sjunka ännu djupare ner i dyn...det finns säkert lite mörker kvar att ramla ner i. Men min kapitulation handlar om att det är glasklart för mig nu att jag aldrig mer kan dricka normalt. Den insikten är både svår. sorglig och befriande (kan variera under en och samma dag hur jag känner det). Men den finns där - jag är en alkoholist helt enkelt. Det finns många som dricker mer och som slagit i hårdare bottnar- som har det jäkligare ...men jag känner igen mig starkt i väldigt många berättelser - här och i alkispodden - även om den yttre rekvisitan skiljer sig åt. Men kanske behöver man inte alls uppleva känslan av botten - kapitulation - för att kunna sluta?
Vägen till ett liv där vi inte dricker något - eller mer - än vad vi vill - kan väl se olika ut. Det som varit starkt för mig är den stora igenkänning jag upplever i så många alkoholisters berättelser. "Gelikar" ...det ordet använde Andrahalvlek. Ja - jag som ofta har så svårt att se mig som del av en grupp. Jag hör hemma bland alkisarna i alla fall - det vet jag nu:-)

För inlägg!
Jag har lyssnat en hel del på Alkispodden och gillar den, det är just det här med att ”ge upp” och se sig besegrad av sjukdomen som jag har svårt att förstå.
Som du har jag (ännu) sociala funktioner mm i behåll. Men har ofta under senare år tänkt att det också går att förlora/ om jag inte ser till att få kontroll på drickandet.
Just idag har jag det! Mitt liv är därmed så stabilt som liv kan bli.
Vi får bestämma själva över våra bottnar, tänker jag.
Kram, och din dag lät också härlig! Skönt att du känns så, konsekvent.

Vilken runda du cyklat! Inte dåligt! Låter helt magiskt.

Heja dig!

och vilken tur jag har som har så många hemma-projekt alltid. Det är bara att hugga in på något av dem: plantera om blommor (check på den) laga mat (check på den) och glo på TV samtidigt som jag stickar och syr ihop babykläder till en bebis som inte finns. Men det är roligt att vara produktiv.

Andra projekt som jag kanske tar tag i imorgon är: sy kökshanddukar av gamla bomullsgardiner från Myrorna, skissa på några dukar som jag har tänkt måla på, spela gitarr kanske eller fiol....vi får se vad morgondagen har i sitt sköte.

Ah vad bra att du skrev att Charlie reser - det visste inte jag :)
Kram
svagis

Jag hoppas det blir precis så bra som du noga tänkt igenom att det ska bli. Ser fram emot att höra, även om jag kan tänka mig att behovet av att vara här kanske minskar- så är vi kvar och kan ju heja på om så skulle krävas: Väldigt starkt med dina månader, och härligt med en sån tävlingsinstinkt.
Ha en bra kväll ?

Det låter som du haft en bra dag, kul och rogivande med trädgårdsarbete som även ger motion.?Så skönt med sol också, även om jag hade minus 7 grader i morse innan solen värmde på. Nu har inte jag lyssnat på Alkispodden, men det låter märkligt det där med botten. Jag tyckte jag hade nått botten på något sätt när jag bestämde mig för att lägga av med alkoholen. Jag har ändå fru, barn, bra jobb, båt, vänner, villa mm kvar. Jag bestämde mig för att lägga av innan jag började förlora detta. Och jag tänker absolut inte riskera att förlora detta genom att börja dricka igen.

Det är den inställningen jag har nu och tänker fortsätta ha. Sedan vet man ju aldrig vad som händer i framtiden. Den som lever får se.?

Ha en bra lördagskväll!

Kram

Årstiden är i takt, äntligen, har varit ledsen över den varma vintern och knoppande syrener till nyår.
Idag flera timmar ute i solen och fysiskt jobb med trädgården. Vet att jag ofta druckit mindre just under sommaren, för att jag är ute mycket, rör på mig och har mitt projekt trädgård. Mått väldigt bra av det. Funderade i somras ifall jag skulle sadla om (något sent för min del) och bli trädgårds-nånting och på SÅ vis dricka mindre.. ett snille spekulerar med sig själv, som ni hör.
Suttit med näsan mot solen och lyssnat på avsnitt 14 av Alkispodden. Som jag blivit rekommenderad och som handlade om kapitulation inför alkoholen.
Jag fattar inte riktigt detta tema, och det ställer till det för mig. Liksom alla exempel på att slå i avgrundens botten. Och om det inte händer, så fortsätter och fortsätter man dricka tills så sker,
Förbryllande för mig som sällan har rent kognitiva problem... men är det då en omöjlig (onödig?) uppgift att bli nykter, om det inte först har kostat i trasiga relationer, förlorat jobbet etc
Jag vet att ni är många här som inte slagit i den hårda botten, och några har. Men vi har samma mål, att förändra drickandet, i många fall sluta helt. Är detta med att slå i botten glasklart för alla utom för mig?
Återgick efter dessa funderingar till mitt mantra, nykter idag.
Kram på er från den vackraste skymningen från mitt köksfönster.

Sant det? tack? känner mig ganska bra faktiskt och det var okej jag kom ändå. Men min förväntansångest är inte riktigt lika rolig just nu. Änså människor jag känner en 10 år tillbaka och ändå lite den klumpen att tänk om jag får panik. Ahh jävla skit det där. Var ju faktiskt inne i en butik igår och handlade(som jag skrivit innan utan bommar) så det är alltid ngt. Nu ska vi snart åka. Kikar in senare när vi kommit hem igen?hoppas du får en härlig kväll! kram

Det grundar sig i att jag aldrig haft någon abstinens eller känt att jag måste dricka. Jag har aldrig blivit skakig osv.