Senaste kommentarerna i forumet

Hejsan Hitofude :) har du börjat med meditationen ännu? ? hoppas det går bra för dig ⭐️
Edit: såg nu att du skrivit om det redan. Roligt att ha lite saker inplanerade. Blir tankad med energi ☀️

Idag har varit ännu en vardag som lunkat på. Inget sug, ingen ångest...en får vara tacksam <3
Lite ont i kroppen dock, båda knäna smärtar när jag går och högerfoten, där jag haft gikt några gånger, är också smärtande....men men det går säkert över tills jag gifter om mig :) Magen är nu helt i balans, det tog en månad att bli av med magkatarr och ojämna tömningsvanor s.a.s. Det blir bättre!!!

Gonattkram till er som läser <3 Det är värt varenda minut av kamp att få vara nykter, gå och lägga sig nykter, sova gott med kvalitet (så småningom) och vakna spiknykter. Ingen skampåse på huvudet längre - en stor känsla av befrielse i hela kroppen - TACK!
svagis

Härligt att höra Lingonris!!

Förstår att du har det jobbigt o riktigt tufft nu ?? hemska hemska tanke man blir helt kall av smärtan i det du skriver ??
Som en mardröm som aldrig tar slut - som du säger ett barn ser man att ska överleva sina föräldrar ??
När man har barn i samma ålder blir man rädd man vet inte vad som rör sig i en tonårings hjärna...en tuff ålder oavsett o förmodligen mer om det ligger missbruk med i bilden med. Vet att min son (18) sa för kanske ett halvår sen att han kände sig väldigt nere. Sa men det kan alla göra ibland. Då säger han har du stått vid spåret minst en gång i veckan o funderat på att hoppa...jag blev helt iskall o tröstade pratade massor men oron finns kvar...Jag är också en sån som din väninna ger allt för barnen men i såna tillfällen känner man att man inte räcker till ??...
Usch kan verkligen inte tänka mig in i din väninnas bottenlösa sorg ?? tur för henne att hon har en så himla fin väninna som dig PimPim ??
Skickar massa massa massa styrkekramar till dig o din väninna med familj - finns verkligen inga ord som räcker till ?? KRAM ?

Att läsa om dina vinster och jag håller med dig, idag är kanske en sån dag, det får vara lite enkelt! Heja oss! Kram.

Tänkte när jag läste ditt inlägg Espadrill, om tråklivet och bubbelvatten att JA, vad jag är +1 på de tankarna.
Sedan läser jag på, Charlie, vinäger. Ni allihop får mig att tänka nya tankar, att känna förtröstan. Men också; att det är upp till var och en av oss.
Jag är mkt ödmjuk och Vinöger, dina erfarenheter och den ton med vilken du förmedlar dem, det är så fint.
Mitt nyår var ungefär som ditt, Espadrill.
Jag har inte sett något tåg än, men att kliva in här, och lite i taget umgås med tankarna på ett liv utan alkohol känns inte så skrämmande just nu.
Tack!

För omtanken! Jodå, jag har hängt här i smyg närmare 1 år. Insett mitt sjuka beteende och har läst på som tusan vad gäller alkoholmissbruk. Arbetar ironiskt nog som samtalsterapeut, men ibland kan man inte leva som man lär ;-)
Tycker mig se personlighetsdrag bland oss beroende folk. Kallar det för adhd-lihght. Det är allt eller inget som gäller i det mesta. Låg stresströskel, högkänslighet, höga egna krav på prestation o person...Låg impulskontroll, pms (kvinnor). Övertänkande/ångest. Ja du ser. Mina egna reflektioner

Det låter som att du verkligen går dit du vill med alkoholen nu. Du ringar in att rastlöshet eller att känna dig uttråkad kan vara det mest utmanande. Du har flera idéer på lösningar och gör det du har möjlighet till nu låter det som. Kul att höra att du är hjälpt av att läsa och kommentera här på forumet!

Varma hälsningar,
Rosette
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Köra dig sa mannen om du vill dricka vin då du ska på AW?.
Nej jag vill Inte dricka mer vin
.Jag mår dåligt av det!Jag vill inte till baka till träsket svarade jag bestämt?.Så härligt att känna att känsla och tanke är överens?

Hej TessMa.

Inte läst hela din tråd men "hoppar in" ändå (har inte startat ngn egen ännu).
Tycker du varit ruggigt stark kämpat mot sug o klarat nykterhet en lång tid. Kände så igen mig i att "LIVET KÄNNS SÅ FÖRBANNAT GRÅTT OCH TRÅKIGT" Jag fastnar också där titt som tätt. Önskar jag skulle känna mer glädje i nykterheten men vet inte riktigt hur "komma dit" o det gör mig också ledsen. Vissa dagar känner jag mig helt humorlös, som jag tappat min förmåga att skratta. Lättretlig mot min omgivning alt superledsen är dock vardagsmat. Försöker ha tålamod, en dag i taget, vara snäll med mig själv osv... Har prövat AA möten o tyckte om det, men tyvärr varit motigt komma iväg efter jul (återfall, drack alkohol). Ska försöka peppa upp mig gå igen för där finns ju människor som förstår hur man tänker/känner o gjort samma resa.

Onsdagskram till dig

Dessa hormoner! Ingen tröst att man vet vad skiten beror på. Känns ju lika hopplöst varje månad...har nåt liknande från ägglossning till första dropparna blod. Ökar ssri den perioden, men vore så skönt att slippa. Känner mig direkt aggressiv och galen. Rädd för mig själv. Sedan. Poff! Som en "normal" människa igen när mensen kommer. Blir även kognitivt nedsatt tycker jag. Trögtänkt. Skulle bara säga att jag lider med dig.

Promenerar med hundarna, känner mig så avstängd och har absolut inget tålamod med dem. Är ilsken och spänd i hela kroppen. Känner mig helt förtvivlad. Då förstår jag att det är PMDS som spökar. Svårt att beskriva känslan med det är en avgrundskänsla tillsammans med avstängdhet. Så nu vill jag bara att min mens ska börja?

Härligt att du är glad. Det är du värd??? ja det där samvetet kan man gott vara utan. Fy fasiken. Självförtoendet tar nog ett tag att bygga upp känns det som men det ska vi fixa eller hur?! Massa kramar??

22 och dagarna rullar på bra tycker jag. Är glad och utvilad. Känner mig fräsch och fin. Skrev in mig på en hemsida igår där man kan chatta med en psykolog. Stod att de kan svara upp till 2 gånger per dag men min psykolog och jag har haft kontakt hela dagen. Så härlig respons. Måste ju ta ett ordentligt tag i min panikångest. Så idag måste jag hämta en sak som är rek. Så jag är tvungen. Tar med min man som lite trygghet. Åter till denna kvinna.så härlig hon skrev tom att nästa gång jag ska handla själv kan hon va med mig på chatten hela tiden som stöd. Hur bra. Ska verkligen ge det en chans känner jag. Idag har jag varit genuint lycklig. Tjohoo. Fasiken vad härligt livet kan va?? kram till er alla kämpar??

Precis så är det för mig med!
(Fast i vanliga livet är jag framåt och modig och världens minst blyga)
Men här. Ja, det är därför min tråd heter som den gör ☺️Knyttets sång.
”Men vem ska trösta knyttet med att säga som det är: Kliv in och säg god afton så de vet att du är hör”, Hemulens kalas alltså...om du inte kan din Knyttet ?
Läskigt, och jag känner mig modig men jag inser att mod krävs för denna resa. Och andra människor. De finns ju här som tur är! Kram till dig, blir glad av det du skriver och berättar.

Terrorn har verkligen tagit sig till nya höjder. Beskylld för alla möjliga grejer, sen får jag ännu mer skit för att vara känslokall. Jag har kopplat bort, men det ökar bara hennes terror, jag är det ful värdelös osv. Vet inte hur jag ska klara en minut till av detta. Nu är det mitt fel att hon inte tvättat håret idag, jag skulle tydligen berättat att jag tänkt hämta ungarna från skolan för då hade hon hunnit. Funderar dock på varför hon inte kunde använda de 4a timmarna hon hade innan.....

Kära ni!
Härligt att ni skriver i min tråd så den är rykande het varje gång någon vill läsa något nytt. Gojan, det är självklart att du ska gästspela i min tråd så länge du själv önskar, dina instick är levande, tänkvärda och sprider glädje även om du skriver om en dålig dag eller något som gått dig emot.
Fortsätt så för det hjälper definitivt mig att hålla mig kvar härinne.
Se klart, tack för att du "ser" mig och då även Gojan här i tråden.
Nä, det är helt klart så att alla har man inte allt gemensamt med och det är väl kanske tur det? Jag har inte kollat in din tråd här men kommer givetvis spana in den snarast.
Gojan, det här med att du kastat dig in och ut ur äktenskap är givetvis både komiskt och tänkvärt för mig som står vid sidan om och tittar på. För dig själv måste det varit en enorm påfrestning när du upptäckt att det absolut inte är rätt eller då du ska förklara dig och vill hoppa av? Men du verkar ha löst det på ett bra vis ändå.
Din liknelse vid att kissa på sig var detsamma som att ta ett rus var klockren, precis som Sofia nämnde.

En komisk händelse utspelade sig häromdagen när jag gick runt på mitt lilla bygge med hårdrock högt uppskruvad i öronsnäckorna. Det är en fröjd att ösa på med kvalitativ högenergisk musik då jag bygger, det gör mig faktiskt mer fokuserad på det jag gör än utan, tro det eller ej! Utan musiken får tankarna fritt spelrum och jag blir lätt distraherad och rastlös när helt irrelevanta ämnen, som definitivt inte handlar om tumstockar, panel eller spik, poppar upp i skallen.
Nå, i vilket fall som helst så tittade grannen förbi häromdagen för att kolla läget. När jag inte svarade på tilltal eller såg upp då han närmade sig så ställde han sig där och glodde en bit ifrån och undrade om jag blivit helt knäpp? Han såg ju inte mina lurar då yllemössan var långt neddragen över öronen.
Hur länge han stod där, medans jag sågade itu några brädor vet jag inte. Samtidigt försökte jag följa med i låttexten och sjöng i falsk falsett.
Jag var helt inne i låten och jag såg honom först när brädorna föll itu och jag sträckte ut mig i ett graciöst gitarrsolo med sågen som luftgitarr!
Nu ska tilläggas att vi känner inte varandra speciellt väl och han har definitivt inte sett clownen i mig så mycket heller. Nu skulle jag vilja veta hur jag såg ut i det ögonblicket jag fick syn på honom.
Han såg nämligen halvt skräckslagen ut. Det tog någon minut innan vi båda förstått hela händelsen, jag vet inte om han fortsatt tror jag är galen på riktigt?
I vilket fall som helst blev det några sköna skratt runt hela scenen då jag berättade för frugan vad som utspelat sig.

Jag har mycket annat relaterat till just alkohol, hälsa, tankar och känslor att skriva om men tar det en annan dag. I vilket fall som helst trillar de nyktra dagarna in på må bättre kontot och jag mår just idag väldigt bra.
Mer om det och annat senare.
Ta hand om er och kramar till alla.
GP

När mitt sug är som störst brukar jag ta en alkoholfri öl typ IPA, funkar för mig. A-fri i 58 dagar

Vinäger och Charlie70, hur vissa tankar kring alkoholen får mig att släta över saker som har hänt. Jag läser era berättelser (och jo Vinäger, dina tankar passar in alldeles perfekt i diskussionen!) och andras, och tänker: "oj, vilka jobbiga saker, förstår att de inte vill dricka alls" och så tänker jag på mina upplevelser och inser att jag försöker hoppa över en del händelser i minnesbanken som handlar om stora mängder alkohol och efterföljande skam och ångest. Sakerna är varken mer eller mindre allvarliga än det ni och andra berättar men jag kan ändå inte riktigt skriva ner dem rätt ut. För jag tycker inte att de speglar vem jag är. Haha! Ni hjälper mig verkligen att förstå mig själv och mitt problem bättre.

Min akilleshäl är skamkänslor, jag kan inte hantera dem. Jag får panik och vill bara fly. Vinäger, du skriver om att se saker som svart eller vitt och i många situationer (typ jobbet) är jag nog rätt så nyanserad, men när det gäller känslor så är jag nog ganska svart eller vit, av eller på.

Mitt beroende är psykologiskt, alkoholen kan i det närmaste jämföras med ett gosedjur i mitt fall. Och du har rätt Vinäger, innerst inne vill jag inte sluta. Men, jag är rädd för det fysiska beroendet, förstår att kroppen tar mycket stryk som inte syns och jag tänker att jag kommer att bli sjuk och få plåga mig igenom ålderns höst. När jag skulle dansa på nyårsafton ramlade jag och slog i huvudet (jag skyllde på att golvet var halt). Jag var nykter på nyårsdagen men drack vin dagen efter, vi hade ju en massa öppnade flaskor och det går ju inte att hälla ut vin i vasken. När jag vaknade morgonen därefter var det som att två tåg stod på perrongen, ett mot Avgrunden och ett mot ett ställe som heter "Skärp-dig-för-i-helvete-och-kliv-på". Det var en månadsbiljett bara, men en start ändå.

Tack för ert vyvidgande sällskap
kram

...i dessa trådar, Se klart, och kastade mig rakt in hos GP för att jag kände mig mest hemma i hans tråd. Jag borde kanske skapa en egen, för jag vill inte ta över eller tränga ut någon. Tråden är GP:s, men jag har, som du så träffsäkert läst av, lite trubbel med att hålla igen.

Efter en stunds begrundande av varför jag har valt att inte starta en egen tråd, kom jag på att det skrämmer mig. Att skriva rakt ut i en tomhet och riskera att det inte finns någon mottagare, gör mig rädd och illa till mods. Jag får nog fundera över den rädslan, tack för att du (omedvetet) petade på den ömma punkten.

/Gojan

Vi kan såklart avsluta kontot om du inte vill göra det själv enligt beskrivning du fått här av Fibblan, är det fortfarande så att du känner att du vill det? Vi hoppas såklart du vill stanna kvar om detta kan vara hjälpsamt för dig, men du känner ju dig själv bäst och vet vad du behöver.

Säg till, du kan mejla eller skriva till oss på admin under fliken fråga också.

Oavsett hur du väljer att göra framåt, lycka till och bra jobbat såhär långt med din förändring!

Varma hälsningar,
Rosette

Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Espandrill, jag förstår precis vad du menar. Jag tjatar alltid om att var och en måste göra sin egen resa. Vi kan sällan ta det slutgiltiga steget till helnykterhet innan vi själva har fått insikten om att det är nödvändigt. När vi väl kommit dit blir det mycket enklare, därav alla positiva uppdateringar just nu.

Själv är jag inte så mycket för att allt är svart eller vitt. Det finns trots allt människor som klarat av att återgå till att dricka betydligt mindre mängder, men de är få, mycket få. Tänker att vi alla måste få prova oss fram: Kanske är det just jag som kan klara av det. När vi blivit besvikna tillräckligt många gånger ramlar förhoppningsvis polletten ned.

Men, det finns ett stort men, det är nog därför de allra flesta ger rådet att sluta helt, det är oerhört riskfyllt att fortsätta experimentera när man väl hamnat i ett beroende. Många som börjar resan här mot nykterhet har ett psykiskt beroende, vilket är nog så jobbigt. Dock är ett fysiskt beroende något man inte önskar ens sin värsta fiende, om man nu har någon. Med detta följer för många så mycket elände. Riskerna blir med ens större, en del förlorar körkortet, andra jobbet, någon hela sin familj, vissa alltihop.

Men detta gäller ju inte mig, tänker de flesta. Nej, kanske inte för tillfället, men man ska ha med i beräkningen att det kan gå fort, mycket fort, på slutet. Från att dricka två-tre dagar i veckan till varje dag kan ske under endast några veckor, det är vi många som ha erfarenhet av. Ett mycket destruktivt dryckesmönster som snabbt kan uppstå påverkar så många, om man har familj.

Detta är bara mina tankar. Själv har jag kämpat i två och ett halvt år med varierat resultat. Nu tror jag mig äntligen ha hittat ut på andra sidan. Men jag är mycket ödmjuk inför alkoholen kraft. I november 2018 nådde jag min botten, så dåligt som jag mådde då hoppas jag innerligt att jag slipper må igen. Jag drack till och med handsprit när det var som värst (ett par veckor tidigare hade jag aldrig kunnat föreställa mig det, ALDRIG!). Hade en nykter period på några månader, men det tog alltså ytterligare tid att komma till den förhoppningsvis slutgiltiga insikten. Och då drack jag inte alls lika destruktivt det sista halvåret, tvärtom, jag fungerade utmärkt utåt. En helt annan sak är förstås hur jag mådde inuti. Dessutom ska tilläggas att jag aldrig eftersträvat att kunna dricka "normalt". Ändå gick det alltså åt pipan under så lång tid med att sluta helt.

Som sagt, detta är mina personliga tankar. Hoppas att du inte tycker att de inte passar in i diskussionen, jag kan ha missförstått ditt inlägg, det händer då och då här på forumet. I så fall ber jag dig bortse från inlägget.

Hoppas verkligen att du hittar andra saker i livet att glädjas åt och att du snart känner själv att alkoholen förstör och förgör mer än den tillför. Du gör ett bra jobb med dig själv, speciellt med tanke på att du innerst inne inte vill ge upp alkoholen ännu.

Kram till dig

Har varit inne och läst din tråd och är väldigt imponerad över vad du åstakommit. Dock blir man ju väldigt orolig med dina sista inlägg och sedan frånvarande. Hoppas att allt går bra och att du kryar på dig.

Vakna vacker och Charlie70, tack. Jag tycker att detta forum är helt fantastiskt.

Som framgår av mitt nickname inser jag att ensam inte är stark, men har tyvärr svårt att omsätta det i praktiken. Att skriva här är ett stort steg då det kräver sanningar från mig själv. Och det betyder att jag lägger saker på bordet som jag gärna stoppar undan och vill förtränga.
Det finns ingen och då menar jag ingen som vet något om mitt beroende. Inte min sambo, inte mina tre barn, inga vänner. Efter att tagit del av mångas historier här förstår jag att jag inte är ensam om en sådan situation. Man behöver inte dricka i offentligheten och berusa sig besinningslöst för att kunna identifiera sig som alkoholist. Jag är väl en sk högpresterande alkis som har ett välbetalt jobb och fungerande familjeliv, som så många andra som skriver på detta forum.

Att ta hjälp utifrån känns oöverstigligt. En sådan skam. Och kanske konsekvenser för min förhållande och mitt jobb. Så rädd.
Men att skriva och läsa här är en verklig livlina. Så hoppas detta är tillräckligt så länge.

Jag har alltid gillat känslan av berusningen av det första glaset alkohol. Som ung, typ 20, gillade jag att dricka mig salongsberusad, gärna för mig själv, även om jag förstod att det inte var ”normalt”. Jag tålde inte så mkt och var absolut inte den som drack mest på festen. Men jag tror att jag under studenttiden la grunden för ett riskbruk. Men vem drack inte ofta som student liksom?
När jag träffade mitt ex drack jag ytterst sällan, men minns att jag längtade starkt efter alkohol under mina graviditeter.
Men nånstans för tio år sedan förändrades mitt sparsamma intag av alkohol till mer och ofta. Vi umgicks med en familj där mannen definitivt var alkoholberoende och tillsammans med den familjen gjorde vi resor till Tyskland och köpte stora mängder alkohol. ”Det var ju så billigt”. Både jag och mitt ex drack mer då alkoholen fanns mer tillgänglig hemma. Vårt dåliga äktenskap spädde nog på tillfällena då vi tog en whisky eller några glas vin på kvällen för att stressa ner. Ofta på var sitt håll. Jag hade sömnproblem och använde alkohol för att somna om jag vaknade på natten.
När skilsmässan var ett faktum för sex år sedan drack jag på ett destruktivt sätt och förstod nog att det inte var normalt. Men orkade inte göra något åt situationen. Det destruktiva drickandet lättade något och under några år drack jag mer måttligt, men fortfarande flera gånger i veckan och ensam. Höll upp i kortare perioder och tänkte att jag nog inte har så stora problem. Haha. Var ju inte sant, men alkoholdjävulen är så bra på övertalning.

Men som sagt, ingen i min familj har någonsin sett mig ”packad”. Nu lever jag men en ny man som är ytterst sparsam med alkohol. Men han jobbar mkt och jag har kunnat ägna många kvällar åt att dricka utan att det märkts. Så svårt att låta bli när jag kommer från jobbet att dricka precis innan jag lagar mat. Vilken kick på fastande mage. Men dricker även vid andra tillfällen. Ibland på dagtid på helgerna eller för att somna på kvällen.

Så trött på detta nu. Känner en annan form av insikt och beslutsamhet. Men som sagt, rädd för kraften som styr oss beroende så snart vi släpper garden.

Tack, detsamma! :)
Jag håller med dig, om att vara med sig själv en längre tid. Jag har ingen lust att dricka nu. Jag hoppas att alko-suget inte kommer tillbaka, eller att den håller sig på en nivå jag kan hantera. För nu känner jag att det är såhär jag vill leva. Nykter! Sund.
Jag har klarat av 3 veckor igår. Målet är 4v. Men jag har ändå satt nästa mål: februari.
Vi ska komma ihåg att belöna oss! Jag ska unna mig må bra grejer - massage, frisör, restaurangbesök... Allt för att avlasta, inte trigga med stress. Blir jag stressad behöver jag återhämtning. Vila. Jag ska också välja bort sociala tillfällen som tar energi.
Tack för ditt stöd!! Vi unnar oss att må bra!??‍♂️
Kram?