Senaste kommentarerna i forumet

Är ju helt makalöst bra ?? Guldstjärna till dig!

Tack!! Nä man får väl inse att så inte är fallet. Det som är svårast för mig är att jag inte dricker så att jag gör bort mig/ får minnesluckor etc så mitt drickande är det ingen annan som reagerar på. Utom jag själv som får massa ångest. Skulle vilja vara fri från tankar på alkohol och jag kommer närmre o närmre att det innebär att jag inte dricker alls ?

Idag var det inga andra i gemenskapen i kyrkan, bara min vän och hans fru. Jag avböjde dricka kaffe efteråt eftersom det vore mer än jag klarar av. Senare på eftermiddagen skickade han sms. Jag talade om att jag hade starkare känslor för honom och att jag inte ville/orkade låtsas oberörd inför hans fru.

Han förklarade att han uppskattade min vänskap men att han inte ville riskera sin snart 30-åriga nykterhet med en massa känslor utan accepterat det lite gråare Svenssonlivet med sin fru.

Jag förstår det och respekterar det. Men det känns som om vi gjort slut redan innan vi ens börjat. Dessutom har ingen man, någonsin, inte varit snabb på att utnyttja situationen för egen del. Att bli avvisad har aldrig hänt mig förut. En ny nyttig erfarenhet. Jag vet att jag utnyttjat min yngre ålder, min lekfullhet och sexighet för att charma honom. Jag är verkligen inte oskyldig! Och inte har jag tänkt längre än näsan räcker heller vad ett gensvar från honom skulle leda till mer än tillfällig flirt. Egoistiskt av mig, förstås.

Jag är dessutom nynykter och full utav känslor. Man stabiliserar väl sitt känsloliv med tiden.

Men jag har ju gråtit hela eftermiddagen/kvällen. Inte lätt att dölja för resten utav familjen. Min man lagade middag och när vi satt och åt brast det. Jag tog handväskan, bilnycklarna och sa att jag behövde luft och bara reste mig och gick. Jag åkte ner till badet och har varit borta i flera timmar. Gråter och gråter. Jag inser ju att jag gråter över mitt liv, mitt äktenskap. Min vän har bara skyndat på processen. Dock känner jag mig ensam och övergiven. Vi kommer ju fortsätta ses på möten men vårt "förhållande" är ju slut. Han kommer knappast våga/vilja höra av sig. Jag kommer inte heller göra det. Jag måste gå vidare och läka, stå på egna ben. Jag kommer inte besöka kyrkan igen. Jag kommer sakna känslan av förälskelse. Jag har inte känt så här på så länge att jag inte minns när. Det kändes verkligen som om mitt hjärta sjöng! Underbart den korta tid som varit.

Jag kan ångra mig lite. Jag har själv förstört den där sköra bubblan. Å andra sidan skulle ju ingenting förändrats. Jag skulle bara slösat mer tid i en rosa illusion som inte var besvarad och aldrig skulle förverkligas. Om jag nu litar på Gud och ber om att få göra Hens vilja så är ju detta Guds vilja. Guds prövning. Man får inte mer än man klarar av för att växa, bli vuxen och kunna hantera livet. Det var aldrig meningen att jag skulle falla i min väns armar, eller älska. Det vore en verklighetsflykt. Gud vill att jag ska klara av den här krisen för vidare utveckling som jag ännu inte vet något om.
Jag upplevde verkligen ångest över att inte kunna ta till vinet... Men, jag ringde min första sponsor när jag satt och grät på stranden. Det var första gången jag vände mig till henne spontant om hjälp. Vi talades vid en stund och det kändes lite bättre efteråt.
Nu är det kväll och det blir inga mer glada sms och "natti natti" meddelanden. Nu är jag ensam igen. Min man fattar ju att något har hänt när jag plötsligt börjar storgråta förtvivlat och åker iväg. Han ringde mig när jag var på stranden. Men han började genast beskylla mig för mitt "bristande engagemang" vilket är skrattretande när det kommer från honom.

Jag önskar jag kunde dra tillbaka klockan ett dygn och fortfarande leva i den rosa illusionen... Men nu är det redan för sent. Jag vet att dessa känslor kommer klinga av och gå över. Det kommer bli bra till slut. Bara jag håller mig nykter. Men jag måste orka träffa min vän på möten framöver och klara det utan att vi sitter bredvid varandra och utan att jag börjar gråta. Jag får väl be Gud om hjälp. Acceptera det jag inte kan förändra... Jag känner mig som en idiot. Jag saknar honom redan... ?

Okej tack för tipset, ska kolla upp det.

Tyvärr har jag nog förstört hans liv, han har stöttat mig så mycket på de sätt han kunnat och älskat mig så oerhört. Det är hemskt att se honom så uppgiven och ut balans. Hans humör är verkligen svårt att hantera när han mår så dåligt. Så mycket ilska som han bör på, slår sönder saker etc. Allt är mitt fel.

Du har absolut inte förstört någons liv och du gör ju också något åt det hela. Självklart gör det ont om någon gång på gång sviker ett förtroende men någonstans måste man komma till insikt med att när en missbrukare eller alkoholist är i ett aktivt missbruk så är tankar, känslor och även i många fall värderingar kidnappade av en substans. Man styr inte själv över det som händer när man dricker eller drogar.

En terapeut överlag kan vara bra. Men ska ni boka tid hos en terapeut så försök tala om innan att det är just anhörigbiten och missbruk ni behöver hjälp med. Visst. Det är tillit i grund och botten men jag tror att vissa är bättre än andra när det kommer till sådana här frågeställningar.

Att jag sade just socialtjänsten är för att iallafall där jag bor har dom oerhörd kunskap när det kommer till just anhörigbiten. Den biten är oerhört viktig och jag tror också att ni som par kommer att komma varandra närmre om ni får hjälp att plocka bort några störande hinder på vägen. Många jag känner har lyckats övervinna det och är idag starka tillsammans.

Jag håller fortsatt tummarna för att allt ska gå bra.

Härligt att höra Ynk! Tack för att du tittar in och delar med dig av din framgångssaga ?

Ja någon form av parterapi skulle vi behöva för att komma ur den här onda spiralen mellan oss. Har lovat så många gånger att inte dricka och sedan gjort det, samma ord med löften som upprepas... varför skulle han lita på mig den här gången? Han frågar varför jag dricker och jag har inget riktigt svar på det. Det är som att han tror att jsg sitter inne på svar som jag inte har. Han tror inte att jag kommer klara det heller... när jag varit nykter en tid så är det som om vi båda låtsas som ingenting. Jag har börjat försöka ta upp det och frågar uttryckligen om han oroar sig för att jag ska dricka och han svarar alltid nej. Men sen visar det sig att han visst gör det.

Han kommer nog lämna mig och jag måste leva med att jag förstört hans liv

Välkommen hit! Hoppas att forumet kan hjälpa dig att bena ut en del grubblerier ? visst vill man vara den där typen som kan ta bara ett glas vin och känna att det räcker. Det hade jag också valt om det vore möjligt. För mig är det inte möjligt. Ett glas vin väcker bara begär efter mer. Då är det lättare att inte dricka alls. Du verkar vara litet inne på samma spår. Lycka till!

Absolut blir man piggare! Det tar litet tid bara, men man blir piggare, mer initiativrik och får ett jämnare humör efter en tids nykterhet. Det är helt Ok att du koncentrerar dig på ”september ut”. Allt vi har är nuet. Och precis just nu är du ”en sån som inte dricker”. Gott så ? Vad som händer sen det händer sen, och när tiden är inne har du mer kött på benen och bättre förmåga att fatta ett beslut som blir bra för dig. Välkommen till forumet!

Hej och välkommen!
Jag vill börja med att gratulera till dom 18 dagarna. Starkt jobbat!

Alla människor har rätt att också vara just människa. Ingen ska kontrollera eller ta den rättigheten ifrån någon annan.

Ett aktivt missbruk leder absolut till att man sviker förtroenden, sårar och även åsidosätter människor runt omkring sig som bryr sig om en. Det vågar jag säga är ofrånkomligt när det gått så långt att det blivit ett problem.

Han kommer ha svårt att lita på dig. Det kommer nästan automatiskt. Hur många gånger blev det inte precis som det inte skulle bli trots att man gång på gång på gång sade att det inte skulle hända?
Iallafall för mig har jag helt tappat räkningen.

Du har stoppat undan flaskan. Varje nykter dag är en vinst. Troligtvis förändras du en hel del för varje dag som går. Förändringar kan vara skrämmande för många.

Men... Du gör en förändring, du bryter ett mönster och tar tag i ett problem. Det är inget man ska straffas för.

Min rekommendation skulle nog vara socialtjänsten på er ort. Man brukar erbjuda anhörigsamtal med mera. Dels får man mer insikt i hur ett missbruk verkligen fungerar och dom kan säkerligen ge dig en hel del nyttig information. Kanske ett samtal för er bägge tillsammans med dom kan hjälpa?

Ha en fortsatt bra söndag och lycka till!

Jag känner igen mig i känslan och ibland är det som att man inte har kontroll över sina egna ben. Man går på autopilot dit man egentligen inte borde och hamnar exakt i dom sällskap man inte borde.

Detta kan låta nästan fjantigt men är en ganska viktig sak. Människan går ofta på rutin och agerar också väldigt inrutat.

Har du saker planerat så prova att på något sätt bryta ett invant mönster. Är det så att man alltid passerar systemet på vägen från bussen till jobbet så ta en tidigare buss och välj en annan väg just imorgon.

Att se till att äta och dricka ordentligt med vatten är också viktigt. Är man ordentligt mätt kan det minska sug.

Jag hoppas att ångesten snart släpper och jag vet vad du befinner dig i. Tack för att du delar med dig och pratar om det.

Fast enligt mig är hans mående något han själv som vuxen människa får ta ansvar för. Du har ett missbruk att hantera och bli frisk från. Det är det du ska koncentrera dig på. Hans eventuella psykiska ohälsa är inte ditt kors att bära. Det måste han själv hantera, förmodligen söka hjälp för. Ja, så osunt anser jag att hans kontrollbehov är, att han förmodligen behöver professionell hjälp för att bryta det. Ingen människa har rätt till den graden av kontroll över en annan. Tar man sig ändå den rätten är man inte frisk.

Förstår din känsla, den där ambivalensen är då oerhört ångestskapande. Har man ens så kul när man är full? Så försöker jag tänka när det blir jobbigt. Men det är inte lätt när msn liksom snöat in på att man vill dricka

Oj, är det så illa? De få vänner jag anförtrott mig till tycker inte att jag ska låta honom kolla mig på det sättet. Samtidigt är det ju mitt eget fel att han känner att han behöver det. Om jag inte gång på gång druckit på det här sättet skulle han kanske må bättre. Han är ofta iväg på saker och då tror han att jag ska passa på att dricka och eller gå ut på krogen. Häromdagen när han var iväg oroade han sig för det, jag var hemma och var nykter. Men tyvärr hade jag mobilen på ljudlös och hörde inte att han ringde vid 23 tiden för att säga godnatt. Vi hade redan pratat flera gånger under em/kvällen och jag hade berättat att jag tänkte lägga mig tidigt (vid 21-tiden) och vi fick se om jag var vaken när hans middag var slut. Nu tror han att jag hade druckit för att jag inte svarade. Jag var nykter och sov men han vill att jag bevisar det. Både min terapeut och mina vänner säger att jag bör stå på mig och inte visa min telefon. Helt sjukt hur mycket mitt osunda alkoholbeteende har skadat honom.

Jag börjar med att hälsa dig välkommen hit och gratulera till 18 nyktra dagar. Bra jobbat! Sedan blir det knivigare att skriva vidare... Din sambos beteende ger mig kalla kårar. Oavsett vad du gjort eller inte gjort tidigare så är du en vuxen människa som får och ska fatta egna beslut, inte tvingas in i en förändring av någon som kontrollerar dig. Han kränker din integritet, och det är aldrig ok. Jag skulle inte ens utsätta mina omyndiga barn för den graden av kontroll, pga att jag värnar deras integritet och värderar den högre än mitt förmynderi. Din sambo får i sin tur fatta ett moget övervägt beslut gällande tilliten. Väljer han att lita på dig, eller att gå vidare med sitt liv utan dig? Det är hans beslut och inget du kan eller ska kontrollera.

Intressant läsning. Och bra jobbat med 3 vita dagar. Konstigt nog så händer saker och ting ibland som gör att man klarar sig undan eller slipper göra det där jobbiga just då. Jag förstår att du känner dig lättad just för stunden. Det dåliga med det skulle kunna vara att man skjuter på det alldeles för länge. Och om en månad har man glömt hur man både tänkte, kände och resonerade i läget när man började komma till insikt med att det kanske är ett större problem än vad jag hade trott.

Givetvis ska heller inte ett sådant här problem kanske slängas ut spontant till höger och vänster och vitt och brett men man ska heller inte förtränga det.

I mina ögon är det starkt att du sätter ord på både dina tankar och känslor kring detta och även att du delar med dig av dom. Det avdramatiserar det hela lite och iallafall jag mår bättre av att dela det med någon och inte bära på det helt själv.

Ha en fortsatt bra söndag.

Hej,
Känner igen mig i det du skriver. Ångesten är jättejobbig.
Ta hand om dig

Jag har varit nykter i 18 dagar idag! Hittills har det gått bra, över förväntan. Har kommit så pass ”långt” att jag insett att det kommer sluta illa om jag får för mig att ta det där första glaset. Problemet är att min älskade sambo misstror mig och har blivit väldigt kontrollerade. Han vill inte erkänna att han oroar sig för att jag ska dricka men sen rinner det över för honom och han blir oerhört arg,, vill kolla min telefon och konton etc. Han litar inte på mig helt enkelt. Vill göra allt för att han ska lita på mig igen men jag vill inte att han ska ha fri tillgång till min telefon, det blir destruktivt. När jag låter honom kolla saker stannar det ändå aldrig där, utan han hittar nya saker han vill ha koll på, tror att jag ändå ljuger etc.

Mönstret har sett ut så att jag kommit hem full och för sent från aw trots att jag lovat att inte göra det. En enkel aw slutar med en helkväll på krogen etc, Att jag köpt vin som vi ska dricka till maten och jag tänkt ta ett glas innan han kommer hem men det slutat med hela flaskan. Jag har sedan nekat till att jag druckit trots att det varit uppenbart. Har varit ännu värre för några år sedan och nu har jag skärpt till mig någorlunda men allt gammalt blossar upp och han förmår sig inte att glömma det. När vi träffades drack jag flera gånger i veckan och var ute väldigt mycket på ett osunt och destruktivt sätt.

Jag är så oerhört ledsen för vad jag utsatt honom för. Någon en liknande situation? Hur löser man det här? Går det ens att lösa? Min ambition är att vara helt nykter, jag går i samtal med en terapeut och går då och då till AA men har inte helt fastnat för AA.

Berätta gärna lite mer om dig.
Ta hand om dig

Stort tack för ditt stöd och råd.
Ta hand om dig

är nog när jag börjar drömma om när jag får dricka igen. Jag har ju bestämt mig för att vara nykter hela september men sen vet jag inte? Jag när inga drömmar om att dricka måttligt. Själva vitsen och njutningen för mig är att veta att jag kan dricka så mycket jag vill, tills det känns tråkigt eller huvudet börjar spänna. Jag har inte svårt att ta ett/två glas vin i goda vänners lag och sedan stoppa. Tror det beror på att jag absolut inte vill vara eller ses dom "sån där". Mitt drickande vet bara jag och min partner om och vi hjälps åt att normalisera det: "Lite vin till helgen är ingen fara" eller "riktiga alkoholister dricker mycket mer". Jag märker dock att jag flyttar gränserna och är ganska säker på att jag kommer bli en av dem som tror sig behöva dricka varje dag om jag inte slutar nu. Ändå måste jag ha det där nu:bara september och en dag i taget, annars känns allt helt övermäktigt.

Det är bara det att när jag börjar se på slutet av månaden som något slags mål och fritt fram att dricka som jag vet att jag kommer att snubbla tidigare, ni vet som när man ska banta, börjar fantisera om kanelbullar och vips har ätit tre?

För att försöka kringgå det försöker jag att fokusera på allt som är bättre med att inte dricka. Kan komma på många vinster: ingen hälsoångest, helger med aktiviteter, inga bakismorgnar, mer tid, inga spyor, ingen skam, piggare visst blir man det, snälla säg att man blir piggare!! ?)

Hej!
Skriver här för första gången. Jag tror jag vill sluta dricka men vågar inte säga det högt. Är uppvuxen med en mamma som är alkoholist o många andra i min släkt. Har själv ett riskbruk men dricker aldrig okontrollerat men ger mig massa ångest. Min tolerans har oxå ökat o dricker mer o mer av slentrian. Alkoholen upptar en stor del av min tankeverksamhet och jag hatar det. Jag vill vara en av dem som kan ett glas vin då o då o sen är det bra med det. Men jag börjar inse att jag inte är en av dem. Jag börjar inse att jag nog måste sluta helt. När jag väl dricker vill jag nästan alltid ha mer. Väljer att säga att jag nog ska sluta för ett tag för att det inte ska kännas så definitivt. Vet inte vad jag är rädd för? Att livet ska bli tråkigt eller vad? Jag blir stärkt av att läsa era historier här och ville bara kort säga hej!
/En grubblande själ

Vad har hänt? Är du okej?
Tror att vi skrev samtidigt i din tråd.

Sagan har tagit slut. ?

Du ger mig hopp om ett nyktert liv och påminner mig om Guds kärlek. Jag tänker på honom ofta men jag ber sällan. Förhoppningsvis så kan jag komma honom närmare under nykterheten och få känna lugnet som kommer med det... det är svårt för mig då jag inte växte upp kristen eller ens religiös så det är inte helt naturligt än men jag jobbar på det.