Senaste kommentarerna i forumet

Senast i går tänkte jag skriva och fråga hur du mår och berätta att jag saknar dig. ♡ Mår själv inte bra, så tyvärr tog orken slut efter ett par andra inlägg.

Men vännen, att försöka få bort skuldkänslor är jätteviktigt. Det är ofta dessa som oroar och gnager i oss, som drar ner oss i ångest, vilket i sin tur gör att vi vill/behöver lindra med alkohol och/eller socker. Precis som Lisa skriver, uppfattar jag dig både som en fantastisk mamma och en omtänksam människa i övrigt. Alla dina inlägg vittnar om det. Skriv inte hos andra om du inte orkar, men fortsätt hos dig själv. Som jag brukar säga, här växeldrar vi. ♡

Hur kan du "komma undan" mammas skuldbelägganden ett tag? Finns det någon chans att säga att du t ex har så mycket på jobbet nu att du inte orkar prata med någon under några veckor?

Och så jobbet... Det är inte ok att må så dåligt och känna som du gör.

Tror som du själv att börja med att ta bort alkoholen. Skuldkänslorna kommer då med automatik att minska. Kanske gör det också att du orkar kolla på nya jobb. Du verkar duktig inom ditt område, så det är nog mest att klara av att komma igång någonstans. Om du kan undvika att prata med mamma, så höjer du dig själv ännu lite mer.

Lättare sagt än gjort, jag vet, men du måste vända den negativa spiralen till en positiv, om än i små steg. Det vet du förstås själv, men ibland är det bra att se det konkret framför sig.

Och du, bra att du bokade den där resan. Strongt!

Massor med kramar ♡♡♡

Så skönt att bara vakna utan ångest och med ett lätt huvud?
Och att inte behöva tänka tankar på alkoholen. För jag har ju slutat med den och kan använda min tid till annat som är roligare och bättre för mig.

Kramar
???

Vad ledsen jag blir för din skull, att du mår så dåligt...
Vill så gärna kunna hjälpa dig på något vis.
Tänker på det här med sockret och hur det hänger ihop med alkoholen. Det är ju många här på forumet som blivit nyktra men som vittnar om hur jäkla svårt det blir att stå emot socker suget sedan.
Kanske du kan få hjälp av en dietist?

Samtalsterapi har du prövat och jag vet själv att det hjälper bra till en viss gräns. Men för att komma vidare så är det eget arbete med sig själv som behövs.
Och du som tycker om att träna vet ju att fysisk utmattning är väldigt bra mot själslig ångest.
Din mammas åsikter och kommentarer får du försöka ignorera och inte ta åt dig. Du vet ju själv att det inte stämmer!
Hon verkar vara en riktig energitjuv och väldigt egoistisk till skillnad från dig.

Och din befängda tanke på att du övergivit dina barn får du verkligen ta och stoppa undan!
I nästan varje inlägg du gjort så lyser det igenom din saknad efter dem när du inte har dem och din glädje när de är hos dig.

Du verkar tänka på alla andra i första hand och det kanske verkar fint men är också en förrädisk egenskap. Det vet jag av egen erfarenhet...
Så jag tycker du ska se fram emot din julresa och förbereda dig för en skön och nykter sådan. Du fixade ju det i somras!
Då kom du hem nöjd och glad.
Hoppas, hoppas fina Jasmine, att du kommer upp på banan igen.

Många varma kramar till dig från mig!!
??????

Vad tungt och svårt du har det. Massor av pepp och medkänsla till dig.
Jag tycker dock inte det känns alls som att du är utan hopp, utan tvärtom. Vad som lyser igenom är tron på förändring, och i grunden en övertygelse om att du förtjänar bättre. Att du skriver här är ju sjukt hoppfullt och visar hur stark du är.
Hoppas du sover nu.

Det var längesen jag kände mig så här outsägligt ledsen och utan hopp om att det ska bli bättre. Och de andra gångerna har jag kunnat dricka, vara social och prata med mina vänner om mina problem. Nu har jag kommit till en punkt där jag inte förstår hur jag ska kunna får ordning på mitt liv.

Jag måste sluta dricka, men jag måste också sluta äta socker, sluta försöka få en relation med någon som bara utnyttjar mig, sluta jobba tills jag stupar på ett ställe där jag marginaliseras, sluta låta andra trampa på mig, sluta vara arg på mig själv för att jag lämnade min man och nu tvingas leva med en splittrad familj. Jag vet allt det där och hur destruktivt det är, men jag kan inte genomföra den förändring som behövs. Jag bokade en resa över jul och fick världens utskällning av min mamma för att jag är egoistisk, timmar av samtal om hur synd det var om henne för att jag inte kommer dit och firar jul.. och hur kunde jag överge mina barn? Ibland undrar jag om det är roten till min ångest över prestationer, vikt och utseende. Min mamma... som jag bröt kontakten med i flera år för att hon inte kan "se" mig och mina behov, för att hon alltid pratar om allt som är negativt och tycker synd om sig själv. Jag har gåt i samtalsterapi för att försöka förstå, men det hjälper inte. Ingenting hjälper. Trots vänner, barn, kollegor så känner jag mig så ensam och förtvivlad, oälskad.

Jag vaknar varje morgon med svullna ögon (från socker och alkohol), dödstrött och håglös. Tar mig till jobbet, kommer hem helt utmattad, ångest över att jag borde jobba mer och äta mindre, träna mer. Slutar med att jag antingen dricker vin eller äter godis, ofta både och, i soffan. Fryser så mycket att jag lägger mig med filtar och täcken, vaknar genomsvettig vid 3-4. Borstar tänderna och somnar om... och sen börjar det om.

Det blev ett rörigt inlägg, lika rörigt som jag upplever min situation just nu. Jag måste börja någonstans och det får bli med alkoholen. Tyvärr får jag lika mycket ångest av att äta socker och gå upp i vikt (har blivit 3 kg på en månad) så jag borde sluta även med det. Och vad ska jag göra istället? Ingenting känns roligt just nu... Kan inte fatta att jag bara för en månad sen träffade en man jag dejtade förra sommaren och han sa att jag var snyggare än någonsin... (och det var precis så jag kände mig). Suck. Nu ska jag försöka somna om med tjock pyjamas, filt och två täcken.

FinaLisa- så bra att du håller dig nykter. Iusos, bra med en egen tråd. Tack för att ni finns! John, Vinäger, Nurture… tänker på er också... och många andra. När jag fått näsan över vattenytan ska jag kommentera lite mer.

Kram till er alla

Hej jag skriver som anhörig till en alkolist. Min man drack redan för mycket när vi träffade för 38 år sedan.Men tänkte inte så mycket på det då alla drack ju o vi var unga. Vi köpte hus o bildade familj o jag trodde att han slutat dricka. Vi var ju inte ute o festade så mycket längre. Men han renoverade på vårt hus o behövde en back öl sen blev det även sprit. Ölen var synlig men spriten gömde han.Vet inte riktigt när han började med spriten.Han började bli otrevlig både mot mig o barnen, blev arg för småsaker. Jag förstod inte då varför han var så olika personer. När jag till slut förstod försökte jag prata med honom men det var hans problem. Han visste när det var dags att sluta.Åren gick o det var bra ibland men jag märkte att han förändrades mer o mer. Empatin försvann o han var en stor egoist. Jag sökte hjälp på alkoholmottagningen. Målet var att han skulle följa med dit men han total vägrade. Han ville inte sluta dricka. Detta var för två år sedan. Sen fick han blåsor i munnen o under tungan. Vägrade gå till doktor/ tandläkare. Tillslut blev det så akut att han knappt kunde äta. Då gick han tillslut. Tandläkarn skickade remiss till sjukhus.Där konstaterade dom att han hade allvarlig muncancer.För stor för att kunna operera. Då hade han fått ta bort hela tungan o delar av käken . Hade inte blivit mycket kvar. Nu blir det strål/cellgift istället 5 dagar i veckan i 1,5 månad minst. Han har troligen metastaser i lymfkörtlarna på halsen också. Har ingen aning om hur han ska klara detta. Men kanske ni som läser detta kan tänka om o lyssna på era anhöriga o göra ett försök att sluta. För er egen skull..... Kram på er

....för bra inlägg IronWill. Har läst flera av dina inlägg och blivit inspirerad och peppad....Har du en egen tråd här....? Jag hittade iaf ingen...
Vi hörs kanske?

Bra tankar och väldigt inspirerande Nydag2018! Hoppas jag kan skriva nåt liknande om 6 månader.

Tack detsamma Luddrigt. Jag äter campral och hoppas det ska räcka. Har inget sug efter A alls. Nu kämpar vi på allihopa ?

Och bra beskrivet.. :-)
Just sådana inlägg med erfarenheter att ta del av hjälper många som kämpar
och säkert även hjälper en del som tvekar och tror att det inte går att bli nykter och må bra.

Grattis!!

//John

Bara att du har gått in här på forumet tycker jag visar att du känner att du verkligen vill göra något åt ditt drickande. Synd att du inte kände förtroende för läkaren men bra att du ska dit igen med din make. Det är ju svårt att erkänna för sig att man har problem och ännu svårare inför anhöriga och inte minst en läkare man aldrig träffat. Men det är nåt man ska göra, även om det är jobbigt. Om du läser trådarna här på forumet ska du se att du inte är ensam!

När jag analyserat varför jag hamnat där så många gånger är det för att ”smärtan inte har något minne”. Ågren går hem igen och det blir fredag igen och man klarar att ta bara några enheter. ”Det var nog inte så farligt ändå”. Sen är man på nedförsbacken igen ända till nästa gång.
Om du försöker ”spela hela filmen” som jag lärt mig här och verkligen lägger på minnet hur kasst det känns så kan du hålla fast vid det en dag i taget. Sen kommer de positiva bitarna med att vara nykter att hamna på plats. Ibland går det åt skogen men i så fall gäller det att försöka gå vidare. Finns ingen enkel väg. Du måste kämpa men du får mycket tillbaka.
Nya tag!

Du kämpar det är en bra start! Måste varit i din situation 100 gånger med den förkrossade ångesten du beskriver och vet precis hur du känner dig.
Som detgårbättre skrev det går att ändra, det är inte lätt men det går! Kämpa på vi är med dig.
I söndags blev jag ett år nykter eftersom det var enda utvägen för mig att sluta helt så häng på så kör vi nästa vecka/mån/år ihop.

Det är svårt att motstå en impuls när det plötsligt dyker upp en chans att få dricka lite. Tycker inte du ska ta så allvarligt på det, du är ju på banan igen! Just därför behöver jag antabus, i alla fall i början på mitt vita liv, för att jag har haft svårt att motstå impulser att dricka när chansen dykt upp. Ha en bra vit vecka så kämpar vi på!

Som vanligt brukar det vara ångest, svett, sömnlöshet och ett behov av att fly så promenader eller fram och tillbaka i huset mellan säng och badrum var väl det jag inbillar mig att jag minns. Men har haft sjuka fyllor som varit värre innan dess. Ät inget salt närmaste dagen/dagarna typ. Om nu njutarna jobbat hårt också och det blivit ödem eller liknande pga det. Låt kroppen vila och återhämta sig bara. Men dag fyra borde då må bra nog att funfera på en öl eller ett glas vin för att få lugn inombords. Det blir dock lite bättre varje dag men vissa dagar hoppar du veckor bakåt för att sen göra klara framsteg i måendet ?

Vi har alla varit där. Men det går att ändra om vill och är beredd på lite morstånd och motgångar på vägen.

Tack, Morgondag. Känns som jag fått en mild hjärnskakning, har knappt koll på vilken dag det är, känns som man är utanför sin egna kropp på något sätt... Tänk att man ALDRIG lär sig. Det känns som varje gång man mår så här piss är det som det vore den första gången, men så är det ju verkligen inte.
Gick en promenad (för att hämta min mobil som jag supit bort), för att sedan gå och köpa snabbmat. Är så sjukt besviken på mig själv.

... räcker gott, det kommer förmodligen kännas bättre redan imorgon. Läs här inne och skriv. Se till att äta och dricka vatten. Gå ut och ta en promenad. 1 steg i taget...., på väg mot frihet och fräschhet ?

Tack IronWill. En korkad impuls som jag inte stoppade. Vet nu hur lätt det händer så får tänka mig för hela tiden. Men jag ska klara det här. Har lovat min man att om jag hittar mer sprit så ska jag visa den för honom så vi kan hälla ut den tillsammans.

Hej!
Jag vill självklart ha en förändring. Har sagt det så många gånger, och ändå hamnat på samma plats igen. Hur gör man? Ta en dag i taget? En dag känns som 45 dagar just nu, vet inte hur jag ska se ljuset.

Att du inte stannade upp och tänkte, utan att du lät kroppen ”bara agera”? De är svåra att stoppa och man måste hinna hejda sig. Ju svårare att stoppa desto längre man nått i rörelsen/aktiviteten.
Men det låter som du inte hängt upp dig på det utan kör vidare, bra! Starkt jobbat.

Idag är det 6 dagar sen jag drack och som vanligt så är det så skönt att vakna nykter och pigg och fräsch utan att vara bakfull och vara trött och att ha ångest. Om man kunde lära sig att det inte är värt att dricka för att må bra i några timmar för att sedan må dåligt i några dagar efteråt. Jag hoppas jag en dag kommer förstå detta fullt ut så jag kan vara stark nog att tacka nej när suget smyger sig på. Jag kämpar på ialla fall och det är det viktigaste att man inte ger upp? Styrkekram till er alla??

Jag klarade 51 dagar och sen hittade jag starkvinsglögg i en kartong som inte blivit uppackad. Jag var inte sugen men öppnade och drack ändå. Fattar inte varför. Mådde skit efter och vill aldrig mer dricka.
Träffade läkaren i går för att få intyget till alkolåset. Det gick nog bra verkar det som. Hoppas nu på att jag blir beviljad alkolås. Spelar ingen roll om det blir 1 eller 2 år bara jag får köra igen.
Nu ska jag fortsätta jobba. Ha det bra alla ?

Jo skillnaden märks! Och det känns så bra!?

Älskar att läsa dina texter!!!