Senaste kommentarerna i forumet

I kombination med rastlösheten har jag en väldigt hög energinivå.
Jag skulle aldrig kunna sitta inne och kolla Netflix en hel helg, inte ens en hel dag, spela dataspel etc som jag vet andra i min omgivning kan.
Måste aktivera mig dagligen, för annars blir jag tokig. Träningen på gymmet samt promenader och utevistelse är helt avgörande för mitt välmående. På så sätt kan jag få utlopp för min rastlöshet och höga energinivå. Ibland blir jag tvungen att städa och röja när det riktigt kryper i kroppen. Det handlar hela tiden om att skapa struktur och lugn i min tillvaro.

Men man kan ju inte träna och hålla igång hela tiden...och i ångesten/oron/rastlösheten hjälper det inte ens att gå ut, kan inte koncentrera mig på något, inte ens läsa en bok eller följa en film. Någon kom med idéer som att pyssla, sjunga, läsa, cykla, meditera osv...men det går inte. Måste till något som kräver en hög nivå av ansträngning och koncentration.

Har beställt den nu tillsammans med en bok om härskarteknik.
Hörde om boken på radion i morse där det berättades om mäns sätt att ignorera kvinnor bl a.
Kände mig väldigt träffad trots att jag av mig och omgivningen betraktas som mycket jämställd.

Ja jag vet att man får hjälp av hemtjänst men det känns ju jobbigt . Bor i en liten by så alla känner alla.

Hej!

Tack för återkoppling. Nja utstrålning det kan jag själv inte kommentera :-)
Stureplan är för länge sedan förbi och vaskningen kom senare. Jävla idioti för övrigt.
Tycker att det är intressant att läsa om livsöden. Lärorikt..Om man sedan svarar
på inlägg i trådar som din så lever man sig in i situatuonen samtidigt som man tänker på
det man skriver. Vet hur ävvlans svårt det är att vara mitt i skiten. Mycket känslor som
snurrar i huvudet hela tiden.
Jag är entreprenör. Har aldrig varit anställd. Mitt företag är mitt liv och sysselsätter mig
dagligen och det känns bra att ha något att göra som känns meningsfullt.
Kommer aldrig att pensionera mig. Skulle nog dricka mer och få myrkrypningar.
Tror att jag blev företagare för att visa omgivningen att jag duger.
Barndomen skadade mig så pass att jag hela tiden vill överprestera
Hålla en juste fasad utåt s.a.s. Skämdes så för min familj. Kunde aldrig ta hem kompisar
p.g.a. misären hemma. Kunde aldrig plugga, sällan sova en hel natt.
Det var för rörigt hemma. Aldrig få en kram. När alla andra blev hämtade ex.vis efter en fotbollsresa
så fick jag gå hem 5 km. med tung packning.
Posttraumatisk stress i unga år sätter en prägel på resten av livet.
Har svårt att visa känslor även idag p.g.a. blockeringar från barndomen.
Önskar att inga barn ska lida som jag gjort.

Önskar dig en bra Lördag Dionysos.

Vi återkommer

Finns mycket att ventilera

Nu : Åka och handla uteblommor m.m.
Börjar vänja mig vid mitt nick ;-)

John

Hej , Jon-Erik. – John!, menar jag... Tänkte faktiskt på Let's dance när jag såg ditt nick! Har du liknande utstrålning som han (Jon-E) och är lika dansant –åtminstone till hälften, så är det inte illa!
Skämt å sido. Jag blir rörd och glad över att du har tagit dig an att börja läsa mina inlägg! Stolt över att du tycker mina inlägg är "målande" och att det låter som om jag "gråter" i min text! Vad modig du är som vågar komma med komplimanger så där rakt på! Bra självförtroende, eh?

Dina kommentarer och antaganden stämmer delvis. Jag är t.ex. nog inte lika stark i verkligheten som jag verkar i texterna. Jag tar mig samman och gaskar upp mig när jag ska skriva, antagligen för att orka formulera mig och som ett slags självpepp.
Jag såg någonstans att du rört dig i kretsarna runt Stureplan, stämmer det? Jag är lite nyfiken på det livet som inte alls är mitt. Är det sant att man där ibland kan ses vaska de dyrast och ädlaste champagnerr?! Berätta gärna! Jag är intresserad av att veta så mycket som möjligt om hur du har det!

Å.k. sedan och besvarar ditt långa inlägg så gott jag kan.
Ha en bra lördag!!

Jag har två vuxna barn som båda dricker lite för mycket ibland. Jag som mamma hade blivit överlycklig om någon av dem sagt att nu vill jag verkligen minska på drickandet.
Det hade minskat min oro för dem betydligt.....

... familjer kan vara helt underbara... var rädd om dem?

?för att du berättade för ex-frun! Lycka till och kämpa vidare!

Bra idé att förbjuda vin hemma. Det underlättar ju massor för det är ju det man vill ha :)

Jag tror minsann det börjar blåsas litet liv i kämpaglöden nu :) För några veckor sedan marinerad i vin och hopplöshet... Idag har du hittat kraft och mod så det räcker till att stötta andra och bidra med de tuffa läxor livet lärt dig :) Du är såååå himla mycket på väg!!!

I mitt fall så har båda mina föräldrar egna alkoholproblem och jag väntar med att säga till dem att jag har alkoholproblem för att jag tror dom kommer vilja förminska mina problem för att skydda sina egna. Om ni förstår hur jag menar. Jag har börjat med att berätta för dom som jag tror kommer vara ett stöd. Gå den väg som du känner bär mot tillfrisknande. Klokt beslut att hälla ut! Förstår det sved :)

En eloge till din fru och dina barn! Det måste ha varit oerhört jobbigt för dem att ställa dig mot väggen på det sättet. Vägen dit var säkerligen kantad av många besvikelser, förtärande oro, känslor av vanmakt och förtvivlan. Och ändå finns de kvar, väljer en obehaglig konfrontation och en lång och tuff process där de med sitt kontrollbeteende axlar en stor del av din börda. De låter dig inte bära hela tunga lasset själv. Du måste vara en människa de verkligen älskar och värderar högt, där bakom alkoholdimman. De har förklarat krig mot a-djävulen för att få dig tillbaka. Upp till kamp!

Inne på dag 6 nu och än känns det fantastiskt!

Har sån energi jämfört med tidigare, städat huset, umgåtts med barnen på ett helt annat sätt än tidigare etc. Anförtrott mig till exfrun och berättat om min relation till A (som om hon inte redan visste...). Hon var dessutom här igår kväll och jag fixade mat sen mös vi i soffan med barnen framför en film. Det kändes verkligen jättebra även om jag inser att det inte på något sätt löst sig. För stunden kändes det dock fantastiskt och ett kvitto på att oavsett hur det slutar så gör inte A saken bättre utan avsevärt mycket värre.

Nu gäller det precis som du säger att hålla kvar den här känslan när den värsta energin lagt sig. Forumet här är nog till stor hjälp genom att gå tillbaka och läsa, dels vad jag själv uttryckt men framför allt läsa andras reflektioner och deras tankegångar och utmaningar.

Dags att åka till lekplatsen!

Förresten, vill passa på att tipsa om en bra bok. "Ledarskap och Självbedrägeri". Jag har sträckläst den 2 gånger och den har för mig inneburit ganska svidande om än förlösande självinsikter.

Vi gör alla här på forumet en resa......det går både upp o ner, hit o dit.
Min räddning var att jag blev totalt avslöjad .......helt avklädd av fru o tonårsbarn.
Skammen över mitt beteende , mina lögner , mina manupilationer brände hårt i min redan knäckta självbild.
Så det blev kontakt med husläkaren som inte kunde hjälpa mig så det blev vidare till beroende mottagningen.
Träffade där en magisk människa till läkare.
Så nu är det som sagt antabus.
Rätt tuffa biverkningar första veckorna........typ som att vara bakfull.
Men det har sakta klingat av, förutom trötthet, men vad är vad ? Biverkning eller kroppen som återhämtar sig ?

Hur som helst så var min räddning att bli totalt avslöjad o få skit från alla jag älskar, det och antabus.
Antabus tar jag hemma tillsammans min fru eller min 18 åriga dotter.
För det handlar inte bara om att sluta dricka , det finns en trovärdighet som måste byggas upp, en tillit som jag förstört.
Familjen har ett kontrollbehov som jag helt kapitulerat inför........jag vill ju verkligen att jag skall bli en människa att lita på.

Lycka till alla kämpar.

Jag blir så sjukt less på mitt vimsiga huvud som tappar bort viktiga grejer. Igår kväll skulle vi fått en matleverans. Jag informerade maken om att han måste ha koll genom fönstret, och släppa in leveransen i den låsta porten. Sen stack jag på andra ärenden. Jag kom tillbaka och ingen leverans hade varit här. Ok. Jag började fixa med massa annat. Och glömmer givetvis helt att ha koll. Den väntade leveransen försvinner poff ur mitt huvud. Mobilhelvetet låg givetvis urladdad i fickan. Först imorse vaknade jag med ett ryck. JÄVLAR! Leveranskillen hade ringt tre gånger. Nu jagar jag kundtjänst för att se om det går att få allt levererat idag. Kanske har de kastat vår order i soporna :/ Den som lever får se. Det roliga är att jag har fått ett veckoschema av psykologen. Min hemläxa är att skriva ner allt jag gör dag för dag och gradera mitt stämningsläge. Det är för litet utrymme att skriva på. Fast jag skriver pytte-pytte-myr-text, och bara stödord, så får inte allt plats. Matleveransen var en sådan detalj som inte fick plats. Min hjärna vägrade tydligen acceptera att den osynliga posten ändå skulle utföras.

Vi har 20 dagar idag. Strålande.!
Du har en stor och fin familj.

Ha det fint i Solen

hon var mkt yngre än mej .... fördomarna slog till direkt MEN hon var såå bra och det jag fick öva på där använder jag fortfarande....
Så jag håller med din chef. Man kan också se det som fortbildning ?

Blir både imponerad och inspirerad av din styrka.

Efter en tids depp känns det faktiskt riktigt bra idag. De omkring mig igår som drack vin blev inte fulla men jag märkte tydligt hur de liksom blir inneslutna i sin egen bubbla. Frågor från både mig o barnen blev hängande i luften eller hördes inte ens. Blev peppad på att själv aldrig bli sån igen. Men det ska jag ju inte :)

Håll ut, det verkar som första veckan innehåller sömnlösa timmar och rastlöshet.. jag sover bättre nu vecka 2-3.. det kommer. Du säkert också att göra och faktiskt riktigt skönt, djupare än med alkohol i kroppen.. kämpa på, hejar på dig?‍♀️

God morgon och trevlig lördsg!Läser lite trådar nu på morgonen, har blivit en ny vana, en bra vana som får mig att tänka nya tankar, bli medveten.
En sak som verkligen hjälper mig nu , är att alla mina närmsta såg min blackout den där söndagen för 21 dagar sen! De såg och förstod, fick svar på något de anat och oroat sig över. För mig blev det jättejobbigt då, en skamkänsla som man måste ha upplevt för att leva sig in i. Det fick mig att ta första klivet och nu är jag redan framme vid 20 dagar, familjen följer mig, stöttar på olika sätt. Då både jag och min sambo druckit för mycket (vin) tillsammans den senaste åren har även han dragit ner.. inte en droppe rött! Han har istället tagit enstaka öl och några whisky till helgen vilket är ok med mig. Detta får inte igång mitt sug då det enligt mig inte är gott. En positiv effekt är att båda är piggare, och våra fyllegräl är som bortblåsta! Grälen har under våra 5 år tillsammans förstört mycket mellan oss. Likaså har vinlusten tagit bort sexlusten hos oss båda! Vem vet kanske den så småningom kommer tillbaka, i alla fall känner jag kärlek till honom igen och vad gäller mina 5 vuxna ungar ( de är 17, 20, 22, 30 och 32 år) som finns där hela tiden med sina förlåtande hjärtan och sitt stöd- jag älskar dem så... med den känslan stöter jag bort suget efter vin och försöker också komma över skammen, förlåta mig själv för det jag gjort under 5 år. Till er som inte vågar öppna er för era närmsta, gör det, berätta att du försöker och vill göra allt för att förändra.. att ha dem som stöd och hejarklack kanske är det som gör det enklare. Ha en underbar lördag! Tack för alla trådar här som man får följa?‍♀️

Blir tagen av din berättelse och håller tummarna för att du reder upp allt.
Känner igen energin när beslutet är fattat - bästa grunden för framtiden.
För mig är utmaningen när första euforin lagt sig.
Starkt av dig och håll ut!

Det där har jag aldrig varit med om... även om jag har jobbat väldigt intensivt i perioder. Var rädd hen- det finns inte så många sådana chefer. Och, viktigast av allt- var rädd om dig själv. Men, det verkar som om du är på väg mot ett bättre mående, diagnoser eller ej.. Önskar dig en fin dag i solen (om det är soligt där du bor..) <3

God morgon! Och hoppas ni har en bra helg!

Jag håller med om att jag borde berätta och jag har funderat på varför jag inte gjort det. Inatt insåg jag att det nog beror på att jag ärvt mycket av min oro och ångest från mina föräldrar. Ångest som jag började medicinera med a. Och om jag berättar för dem så kommer de oroa sig och fråga hur jag mår hela hela tiden och det vill jag inte utsätta mig för i dagsläget. Jag har dock hällt ut spriten nu i morse!! Men när jag funderar över och inser hur mycket av min oro jag ärvt så undrar jag vad jag utsatt mina barn för..........

När jag till slut lyckades sluta röka för några år sedan kändes det som att komma ut från ett fängelse.
Att få slippa att alltid tänka på att ha cigg och tändare, jämnt tvingad att gå ut och röka i ur och skur, vilken befrielse!!
Nu försöker jag tänka likadant med alkoholen och har ju försökt och trillat dit massor av gånger men så var det med rökningen också innan jag lyckades sluta.
Men idag är jag på dag 9 och mår fint i denna arla morgonstund! ?
Kram och pepp till er alla forumvänner?