Senaste kommentarerna i forumet

Tack Ikaros och sanna ord och börja fundera på om inte mitt spöke manipulerar min hjärna till ett återfall.
Logiskt vet jag att det är det värsta jag kan göra, men lusten på att bara vilja fly från jul, jobbkrav och resten av livet i några dagar växer i en takt som jag inte trodde var möjligt.
Efter snart 11 månader borde jag ha bra argument men är kanske bara viljan som saknas eller är det rädslan att må bra och ta eget ansvar som sviktar.
Många knäppa tankar under de här dagarna, glad jag skall jobba långpass och är säker där vilket är tur, för idag behövs tid för att ta ett klokt beslut.
Så en något virrig Levande idag önskar er en bra dag

det blir prövningarnas tid rosen, ta det försiktigt o en dag i taget. Kram

Igår hade jag en avtackningsAW med jobbet. Det började med en fördrink på ett ställe, sedan fort vi vidare mot restaurangen och där åt vi och drack vidare. Tot sett 3 glas vin och kontollerar drickande.
Det känns som jag har utvecklats och börjar få mer kontroll över detta problem, men har i baktanke att jag i botten har ett problem som inte får glömmas bort!
Ikväll blir det kväll ensam hemma, som jag längtat! Inga mer prövningar ikväll, utan först på lörd.
Trevlig helg, utan alkohol eller kontollerat intag :)

Tack för ditt inlägg heueh, det hjälpte också mig. Jag har så många gånger tänkt som Pärlemor, slagit mig i huvudet med min dåliga karaktär, tröttnat på mig själv, suckat och givit upp, givit efter. Att alkoholism är en sjukdom som utvecklats hos mig är en tanke jag sällan tänker däremot. Så vi bör fokusera på att sköta om oss, medicinera oss med alkoholfrihet, bra mat och aktivitet som vi finner mening och glädje i. Jag har börjat en resa som jag vet kommer att bli lång. Men här inne finner jag stöd och mycken klokskap.
Vi hjälper varandra!

Börja leva igen! Vilken fin målsättning och redan flertalet steg tagna. Påbörjat behandling och väljer att dela med dig och ta emot andra berättelser här. Bra!

Vänligen Li-Lo
Alkoholhjälpen

Ja, då har jag snubblat mig igenom veckorna tre, 20 vita dagar och ett fall. Igår blev dock vit igen och jag vaknade därför med större välmående idag. Känner av min depression mindre vilket betyder att medicinen börjat få effekt, tar ju tid för SSRI att verka vilket är ett för mig välbekant fenomen. Tänker att jag inte ska sluta med tabletterna denna gång utan fortsätta under lång tid framöver (pratar nu om år). Brukar skippa dem när våren kommer men det är inte hållbart. Tänkte på vad MM skrev till mig häromdagen - varje gång jag återgår att dricka så måste jag igenom skiten igen och igen och igen och igen...Därmed finns nu en formel för mitt förbättrade mående tämligen klart - äta medicin och inte dricka sprit. Rätt enkelt - och ändå inte. Finns nog en obstinat liten skitunge i mig som tjurigt "vill göra själv". GAAAAHHH vad jag blir trött på mig själv!
Önskar er en fin dag, jag kommer hänga här inne lite mer igen. Känner att det är ett så viktigt stöd. Tack!

är det din dåliga karaktär på samma sätt som det är den dåliga karaktären hos en diabetiker att han inte kan hålla blodsockret under kontroll. Eller alla de där karaktärslösa människorna som bara inte kan låta bli att få cancer. Det trista är att det är praktiskt taget omöjligt att få andra människor att förstå vad alkoholism går ut på. Det enda vi kan göra är att försöka skaka det av oss, det är inte vår uppgift att utbilda de obildbara, allt vi kan göra att kämpa vidare för oss själva. Visst är det något fel på oss, men till skillnad från så många andra människor är vi medvetna om det och kämpar hårt för att komma till rätta med vårt liv.

Så ta tid på dig, bakslag är något vi alla har råkat ut för, sluta bara inte kämpa och låt inte omgivningens okunskap påverka dig.

De kommande två veckorna ligger framför mig som ett minfält. Vet att jag kommer att vara stressad till tusen. Vet att jag absolut inte får lugna ner mig genom att dricka någon alkohol fastän alla andra gör så här hemma. Vinstället är fullt med fina viner, fin-cognacen, champagnen..ingenting fattas.
Nu gäller det att kryssa fram försiktigt så att ingenting briserar.
Hu!

var i många, många år nyktra. Inte för att jag valde det, logistiken gjorde det helt enkelt omöjligt att få sig minsta lilla tår på tand. När barnen var små skulle de självklart fira jul hos både mor- och farföräldrar, som lägligt nog bodde 40 mil isär. Ingen av dem kunde tänka sig att resa någonstans på självaste jul, så det blev vår uppgift. Julaftons morgon på ena stället, tre timmar i bilen för att dumpa första uppsättningen julklappar där hemma (till barnens förtvivlan; dom ville ju leka med sina nya saker), så tre timmar till för att titta på Kalle Anka på nästa ställe. Ingen verkade ägna en tanke åt förnuftet i att skicka ut de dyrbara barnbarnen och deras stressade föräldrar att slira omkring på vintriga vägar på julafton.

Efter min hustrus frånfälle blev det där lite enklare, mina föräldrar flyttade in hos mig och kände väl aldrig riktigt att det var deras hus också, så deras behov av att juldekorera in absurdum avtog. I stället följde dom med till morföräldrarna, jag tror dom tyckte synd om dom som bodde så långt bort och inte fick träffa barnbarnen så ofta. Det blev ändå en hel del tid i bilen på julafton; vi var för många för att kunna övernatta, så det blev tidig morgon och sen kväll, med halva dagen i bilen och någonstans där i mitten total julhysteri. När så ungarna blev större och mina föräldrar blev skröpligare så upphörde även det där. Efter att mor och far gått bort och ungarna hade utvecklat egna jultraditioner så blev jag sittande ensam på julafton. Jag hävdade alltid att det var skit samma, jag brydde mig inte, men på något sätt saknade jag det där i alla fall. Så jag tog till flaskan även till jul.

Just i år har det beslutats att vi ska försöka samla alla igen, för en sista tack och avskedsföreställning. Det har blivit om möjligt ännu mer komplicerat nu, jag tillbringade hela kvällen igår med att försöka få allt att gå ihop. Det är folk som ska hämtas och lämnas på järnvägsstationer och flygplatser, åter andra som ska köra och några som inte har en aning om hur dom ska ta sig till det lilla huset mitt i mörkaste Småland. Plus att det finns begränsat med plats för övernattning, så det kommer att bli ännu en lång, lång jul i bilen för mig. Jag både ser fram emot det och avskyr det. Fast mest ser fram emot tror jag, det kommer folk jag inte har träffat på flera år. Och jag kommer att vara nykter, inte för att jag måste utan för att det är min livsstil nu.

Ha en härlig fredag!

... och denna helg vill jag stå emot! Vill inte dricka men gör det ju ändå för att uppnå ett lugn och inte tänka, tänka.

Vill vakna pigg och utvilad imorgon och kanake gå och träna.

Måste stå emot frestelsen men har lilla djävulen sittandes på axeln som säger "bara en sista gång och sen slutar du för gott". Är det min dåliga karaktär som gör att jag faller dit gång på gång? Det säger min sambo i alla fall.

Kämpa på alla fina och ha en härlig fredag!

Kram
Pärlemor

... snart två veckor!

Jag hör också till dem som inte heller kan dricka måttligt. Jag måste avstå helt men har ingen karaktär att stå emot när ångesten kickar in. Eller rastlösheten - måste hitta på något att sysseldätts mig med istället för att dricka vin..

Kämpa på och så tar vi en vit helg!
Kram

Nykter i 11 dagar, känns skönt och befriande .. Läser mycket här på forumet, det är till stor hjälp för mig. Lyssnade på P1 dokumentär - Kvinnor som supit . Om att vara kvinna och fast i ett missbruk, och om vägen till ett nyktert liv. Skrämmande , ledsamt men även lärorikt och inspirerande . Rekommenderas.
I morgon är det fredag,, är rädd för mina infall, att jag inte ska kunna styra mina impulser. Får jag något för mig så vips är allt förnuft borta .. Får ju sådan sjuk kick av alkohol. Slutar inte dricka fastän jag vet att det alltid tippar över. Kan dricka tills jag kräks och sedan fortsätta dricka mer. Är dock inte fysisk beroende , har aldrig haft riktiga abstinens besvär. Allt sitter i psyket..
Vill så gärna leva nyktert.. Svårt, men det ska gå.
Kram alla kämpar där ute.

Hoppas det är bra med dig.
Saknar att "höra din röst"
här på forumet .....

Kram från Monday
:)

...med sjukskrivningen och lättnaden över att inte behöva prestera på ett tag. Jag behöver ju lära mig att jag inte är det jag gör utan också är helt ok och värdefull även när jag inte är på topp.

Kommer ibland på mig själv att stressa upp mig över att jag inte gör så mkt ens här hemma. Men nu märker jag det och kan för det mesta stoppa acceleration av puls och tankar.

Från och till har jag varit sugen på vin och fegade inför tanken att handla julklappar eftersom det finns systembolag på varenda köpcentrum i min trakt.

Jag inser att jag inte kan undvika att komma nära systembolag och middagar med vin hos vänner och familj i all evighet eftersom jag då isolerar mig hemma vilket jag inte ska göra för depressionen, men just nu känns det som den tryggaste strategin till jag fått lite mer distans och tillit till mig själv.

Kram till er alla som kämpar, som faller, som reser er upp och tar nya tag.

Jag har klarat kvällen med lite youtube-tutorials om hur man lär sig sticka (jag tänker definitivt gå ut och handla stickor och garn imorgon) och ångesten lade sig utan att jag behövde hälla ut flaskan - och utan att dricka den! Snart stänger ICA också och då behöver jag inte oroa mig för att gå dit och handla folköl eller något. Jag klarade min första dag!

Hur går det? Allt väl hoppas jag.
Kram

Tack Monday Morning. Nu förstår också jag dig bättre.
vänligen
Ikaros

Hoppas ni får en underbar resa och att din beslutsamhet håller i sig. Du verkar ju må så himla mkt bättre nu!

Fint att se att ni båda skakar av er små felsteg och kör på igen med en dag i taget Skamsen och Pärlemor.

Behöver nog själv ta mig en funderare på om jag klarar av en middag på lördag. Vännerna skulle inte ifrågasätta om jag valde att inte dricka men vet dock inte om jag litar på mig själv ännu. Ironiskt, eftersom jag skulle må bättre psykiskt av en kväll med vänner.
Kram

Hej Kvinna över 50 år
Jag vet faktiskt inte vad som gjorde dem befriade trots att jag kände den ene mycket väl. Han hade suttit mer eller mindre fast i alkoholen under 45 år, han drack i perioder. När han just hade fyllt 70 år slutade han att dricka. Han beskrev det som allt inom honom tog avstånd från alkoholen. "Det är som att komma ut ur ett fängelse" sade han.
Men som sagt vad som utlöste denna förändring kunde han inte själv förklara.
Den andre slutade efter att han hade blivit vräkt.

Ett förtydligande är att jag var nykter i 13 år. Nu har jag varit nykter sedan drygt två månader
Lycka till i kampen för befrielsen.
Ikaros
.

Min inre kraft har jag.

Jag går ju på alkoholklinik, pratar med mig själv och skriver här.
Hos alla tre kanaler, får jag bra råd och stöd.

Ikaros;
Grattis till 11 nyktra år. Verkligen imponerande och att du fortfarande orkar skriva här.

så underbart att du har mött två människor som blivit befriade från alkohol. Vad tror du det var som var den utlösande faktorn för att bli befriad? Går det att framkalla på något sätt genom tankemönster el annat? Önskar så att själv bli befriad och inte låta alkohol ha så mycket utrymme i mitt liv. Skulle vilja vara sysselsatt med annat i tankarna.

Jag känner att jag vill förtydliga det jag skrev under rubriken "Inte ensamma".
Med "mer än den egna viljan"menar jag att min erfarenhet är den att de flesta alkoholister inte klarar att bli nyktra helt på egen hand. Det krävs något mer t.ex. att man tar hjälp av, eller samarbetar med någon. På det sättet kan den inre kraften uppehållas och förstärkas. Att det skulle behövas ett ingripande av någon högre makt för att kunna bli nykter tror jag alltså inte. Däremot tror jag att ett öppet sinne och ödmjukhet inför andras upplevelser och tro är något som är bra för mig själv.

Men i mitt inlägg skriver jag också att jag faktiskt träffat på undantag. Sådana finns, men jag tror inte att jag är en av dem.

vänligen
Ikaros

Jag är likadan.
Allt eller inget.

Jag ska på ADHD utredning.
Kanske det förklarar mitt drickande.
Då även det är svart/vitt.
Nykter eller stupfull.

//MM

Svartvit; kunde varit mitt användarnamn för sån är jag i ALLT. Det är verkligen allt eller inget som gäller annars mår jag inte bra. Visst vet jag innerst inne att balans är eftersträvansvärt men det händer inget då. Antingen för mycket vin och livet leker eller inget alls och strikt kost och träning, tröttnar och släpper taget. Släpper så mycket så jag oftast faller handlöst ner och får kämpa mig uppför en lång backe som känns oöverstiglig. Har du funnit någon balans?