Senaste kommentarerna i forumet

att läsa om din fina start på dagen med att softa i sängen och fundera (kanske rentav meditera lite :-)) ) över dagen i dag. Kanske ta ett litet beslut också ?

Jag slutade snusa ca 2.5 år in i nykterheten, då var jag less på att alltid behöva släpa med mig dosan, det kändes som samma planering som med spriten : Alltid tillgång. Jag behövde den tiden för att liksom "mogna" fram ett beslut, då när jag var beredd så gick det att sluta.

En dag i taget :-))

Vaknar nykter och ligger kvar en lång stund i sängen och njuter och funderar över dagen och resten av mitt liv. Det är som att en ny liten vana håller på att forma sig själv - min modeshjang av meditation.

Idag är det min 19:e nyktra dag och det har inte varit svårt, inte svårt alls att komma hit. Det gör mig litet orolig. Har under de senaste dagarna inte ens tänkt särskilt mycket på alkohol. Hög risk att jag kan få för mig att jag inte har några problem - där är jag dock inte nu. Sista tiden innan jag tog mitt beslut finns fortfarande färsk i mitt minne. Får äckelkänslor över den helt meningslösa sysselsättningen att dag ut och dag in dricka sig berusad och vakna bakis med skam över dumma telefonsamtal m.m.. Inte åka till jobbet eftersom jag egentligen inte är nykter osv. Anledningen till att jag inte har så mycket diskussioner i huvudet kan vara att jag äter antabus. Där är jag stenhård - jag diskuterar inte med mitt medicinintag (vilket jag ofta gjort tidigare). Eftersom dricka inte finns på kartan kan jag liksom slappna av och äntligen fokusera på annat. Behöver inte heller fundera kring om jag ska fortsätta med medicinen eftersom jag har bestämt mig för att jag ska äta den under lång tid framöver - kanske så länge som ett år. Imorgon ska jag träffa min alkoholläkare. Det ska bli roligt att berätta att jag nästan har tre veckors nykterhet bakom mig.

Äter för närvarande alldeles för onyttigt (massor med godis) och borde egentligen sluta snusa och börja träna, men jag ska inte göra som tidigare - allt på en gång - då blir nykterheten ett fängelse och livet bara till en lång räcka måsten. Nummer ett nu är min nykterhet och när den känns självklar och stabil ska jag ta nästa steg.

Så här i slutet av maj och början av juni är det ett gäng avslutningsmiddagar och luncher på ingång. Ser nästan fram emot dem och hur jag ska hantera det sociala trycket. Då ska jag stå på min sida.

Lugna Grodan.

Bra text som alltid. Oj, tänk om jag en dag knäpper på radion och får höra en låt med text som jag känner igen? Nu är väl den chansen näst intill obefintlig i Perth...men det vore stort. Glad att du har det bra NyaMannen...och att du håller dig skärpt och kan skriva. Allt gott med pojken med hoppas jag? Ja, båda pågarna men du vet vad jag menar!

Jag tror nog att vi är fler än mt och jag som saknar dig. Men så är ju livet...vi går vidare och det är bra. Instämmer med dina tankar om forums öppnande. Snälla, öppna upp bara. Det måste inte vara ett perfekt forum, men det bör vara ett tillgängligt dito. Kan rädda om inte liv så iaf. familjer och en och annan nykterhet.

Själv börjar jag gå över i summermode. Längre kvällar. Annars brukar mina ongar skratta vid 21-tiden och säga att nu är det väl ändå dags för farsan att lägga sig? Kram mannen! /R

- jodå, vi är fler som läser :) Det är alltid mer rörelse här än vad som visar sig i avtryck.
Så härligt att du är kvar på livets väg. Allt gott :) / mt

Adde skriver två viktiga saker, ja såklart flera men dessa två är superviktiga, nämligen att sluta kämpa & acceptera samt att be om (och ta emot!!) hjälpen där den gavs. Att "lämna över" och lyssna på dem som har erfarenhet av detta hjälper mig. Det är helt otroligt men just nu är jag faktiskt i stadiet "vill inte dricka". Dit trodde jag aldrig att jag skulle komma!

Jag är inte så mycket på forumet längre men råkade ramla in idag och såg ditt inlägg i min tråd! Du får gärna skriva till mig på FB där jag finns under namnet Stigsdotter von A-hjälpen. Cyberkramar.

Vet inte om någon läser i min tråd någon gång, men jag knattrar ner några rader i alla fall. Dompa har ju satt några fotavtryck här i min kupé åtminstone och de blev jag hjärtinnerligt glad för!

Det verkar vara ett ganska lugnt tempo på forumet och en lågmäld ton. Hoppas de öppnar upp för nya själar snart, eftersom jag tror att det står en lång kö av människor som är i ett liknande läge som jag var i början av hösten. Forumet hjälpte till att förändra mitt drickande och synen på mig själv och i det läget var det absolut livsnödvändigt!
Är inne och läser då och då och jag beundrar alla Er människor i kamp för ett värdigt liv. Kramar till Er allihop!
Mitt låtknåpande är fortfarande igång med nyvunnen kreativitet och är i förberedelser för en studiovistelse, får se vad som blir slutprodukt. Spännande, tycker jag. Var ett tag sedan jag sist gjorde några inspelningar.

Ny låt för dagen:

Tillbaks Till

Am
Molnen trycks upp över åsen
C
Och regnet det hänger i skyn
G
Har lärt mig att lita på lugnet
Dsus D
Har själv krupit bort ifrån dyn
Am
Jag lever i en annan tid nu
C
Där finns ingen plats för nåt svek
G
Att spela med livet som insats
Dsus D
Är alltid en allvarsam lek

C G D
Men just nu är jag fri-iii-iii
C G D
Har kommit förbi-iii-iii
C G D
Jag börjar förstå-åååh-åååh
C Em D
Ser vart jag ska gå-åååh-åååh
Am
Tillbaks till mig själv igen…

Min far han har blivit förlamad
Fick aldrig nån tid för sitt jag
Han skriker i vånda och vemod
Av fruktan för varje ny dag
Jag tror att jag vet vad som rör sig
I gråmassans vindlingar nu
Hur allting är låst och förlorat
Hur allting har slagits itu

Men just nu är jag fri-iii-iii
Har kommit förbi-iii-iii
Jag börjar förstå-åååh-åååh
Ser vart jag ska gå-åååh-åååh
Tillbaks till mig själv igen…

Gick runt i en dimma av lögner
En gråspräcklig de-ja-vú
Men nu kan jag se solen födas
Ur åsen när dagen blir ny
Tror inte längre jag vet allt
Men jag är lika stark som du
Vi vet att vi inte kan vänta
Att livet det levs här och nu

Så jag är fri…

Hoppas livet far varligt fram med Er allesammans och ge aldrig upp kampen! Björnkrammar i massor!/NM

bjussar jag på Fenix. Men jag vill inte ha något i retur, det var gratis.
Jag sätter mig raskt i samma kupé och tror vi kunde snacka oavbrutet under en lång resa.

Tror att jag var rätt illa ute i natt. Mådde skitdåligt på ett väldigt skrämmande vis då jag skulle krascha i bädden. Det gör mig ännu mer bestämd om att kampen är över.
Den är fanimej över för gott.

LP

är verkligen vad det handlar om! Börjar du känna hopp är det bara att slänga sig på tåget och åka vidare på den vita resan. Vi kan sätta oss i samma kupé, har nog en hel del att prata om. Tack för att du tog återfallet åt mig!
Fenix

Jag ska läsa din reflektion med glädje. Börjar känna lite hopp så här på kvällskvisten.
LP

Då har du nått din personliga botten! Den man måste nå innan man kan sluta. Om du orkar så läs min reflektion om boken jag nyligen läst i min tråd.

Hårt och skoningslöst.
Jag vet vad som är rätt. Det svåraste är gjort som du säger. Så himla bra!

Jag funderade förut om jag verkligen förtjänade att leva mer. Kom fram till att det inte gjorde nåt om jag dog.
Nu vet jag bättre och kan tänka lite mer positivt. Jag vet hur härligt det är utan Alkohol och jag har stor livslust i normala fall.
Ja, jag slog i botten i natt.

Tack för ert stöd och stor kram till er från mig.
Jag kämpar vidare.

om jag får säga vad jag tycker. Jag har själv en parallellbild av mej själv som nedsupen alkismormor som jag plockar fram när jag börjar fundera på att kunna dricka igen. Det är inte så jag vill sluta mitt liv, i spyor och blod, så det är bara att välja.

Självbilden framåt, det är den som håller en på den vita stigen, egotrippad måste man vara, vi tål inte alkohol, det får andra acceptera annars kan de dra. Det gäller MITT liv, då måste JAG tänka på MEJ.
Prosit!/ MB

borde man ha hemma i skafferiet.
Jag tror jag ska lägga in lite skäms i frysen, det kan jag ta ut och titta på när jag får för mej att jag kan dricka.

Paket ett: när jag stal en liter vodka av svärfar
paket två: en midsommarafton när jag började festa redan på förmiddagen, i smyg givetvis, och blev tvingad av sambon att köra en av två bilar som skulle ut till sommarstugan. Full som ett ägg, kör bil nästan två mil... Med båda barnen i...
Paket tre: någon av alla de gånger jag halsat sprit och likör ur de flaskor svärisarna haft med sej till våra födelsedagskalas.

Sådär, det ska väl räcka en bit i alla fall.

Du ser långsiktigt på din antabus användning - det var det jag undrade över egentligen. Jag tänker att jag själv kommer att ta antabus i över ett år om det behövs - som min läkare säger så det finns dem som använder antabus livet ut för att leva ett bra liv. Vi får se hur det är med mig. Det ät klokt det där kring idrottspsykologin så jag började fundera kring vilken bild det är jag målar upp av mig själv där framme. En viktig bild som jag har rör mina ännu inte existerande men förhoppningsvis kommande barnbarn. Jag ser mig själv pysslande och pratande med dem på olika sätt och i den bilden ingår inte någon form av alkohol. Jag vill vara en närvarande mormor när den dagen kommer. En mer otydlig bild som håller på att klarna är vem jag är/vill vara i glada vänners lag. De första dagarna gick jag på fest med en flaska alkoholfritt, egentligen helt otänkbart, men det handlade faktiskt om mig eller dom. Om jag är på det enkla sättet, följer normen, dricker för att inte krångla till det för andra - vem är jag då - och framförallt vem blir jag. Det var inte alls så svårt som jag trott att vara nykter vid ett festligt tillfälle och dom andra får faktiskt tro vad dom vill om mig, det känns skönt att ha stått upp för mig själv. Så den bild av mig själv där framme som börjar ta form är konturerna av en människa som står på min sida - någon som är rädd om mig och verkligen vill mig väl.

Snurrigt?

Ha en bra dag

Grodan

Kram.

Återfall verkar vara kroppens sätt att tala om för oss att den har fått nog nu. Var inte ledsen och arg på dej själv, gjort är gjort, nu ser vi framåt.

Du har ju själv lösningen ser jag - du vill ju bara bli fri!
Tänk att du är fri nu, det svåraste är gjort, du har haft långa diskussioner med din inre alkoholdemon. Det är färdigdiskuterat, för DU vet vad som är rätt. Ge demonen en spark därbak och lyssna inte mer. DU har rätt, demonen har fel!

Kramar i mängder!!/MB

Eftersom du skriver att du käkar stesolid "vid behov" så utgår jag från att du får dem utskrivet av en läkare. Är du beroende av stesoliden så tycker jag du ska prata med din läkare om det och göra upp en nedtrappningsplan.

Jag har själv missbrukat benzo och tog långt mer än dagsransonen. Jag hade ju blivit beroende och då hade jag ständigt "behov". Trots mina höga doser så behövde jag inte söka mig till svarta marknaden utan fick det utskrivet på laglig väg, med viss manipulation då "tappat bort" och genom kontakt med olika läkare. Jag fick till och med min gynekolog att skriva ut recept till mig.

När jag till slut fick kontakt med en bra läkare som inte såg mer medicin som en lösning så fick jag hjälp med en nedtrappningsplan. Hon menade att när man blivit beroende av benzo så kan det(till skillnad från andra droger/alkohol) vara farligt att sluta tvärt p.g.a. kramperna.

Vet ju inte hur mycket eller ofta du tar men kanske ändå en ide´ att prata med läkaren? Läkaren kan också hjälpa dig att söka en mer långsiktig hjälp för att hantera ångest, t.ex. KBT.

Benzomissbruk är ett rent helvete, både att leva i och att ta sig ur. Även om jag följde nedtrappningsplanen så fick jag smärtsamma kramper. Varma bad och massage hjälpte. Till det positiva, i alla fall för mig, så var suget borta när abstinensen väl var borta så där kan man tillämpa "härda-ut-principen".

Du har allt att vinna på att lägga av. Jag njuter idag av att vara medvetet närvarande i mitt eget liv, utan en dimma som tar udden av både jobbiga men också de underbara känslorna. Det finns så många bättre sätt att reglera känslor på, fysisk aktivitet, mental träning, andningsövningar o.s.v. Man borde egentligen få lära sig sådant redan tidigt i skolan, kanske inbakat i Idrott och Hälsa.

Hoppas det går bra för dig

Jag är bedrövad över mig själv. Återfall denna vecka som gått och nu i helgen helt utslagen. Mår nu så dåligt det nånsin kan bli.
Jag har gett upp min kamp mot alkoholen nu. Det är ingen idé att kämpa emot längre. Jag är så jävla mycket alkis man kan bli!
Jag fortsätter min nyktra väg som innan denna jävla vecka.
Åh, vad jag är ledsen.
Jag vill ju bara bli fri.

LP

Det ni pratar om Berra och Santorini liknar mycket det som jag tänkt på som leda - jag blir uttråkad. När jag har jobbat en hel dag och är så trött att jag inte orkar göra något mer så har jag fortfarande energi kvar i hjärnan vilket gör att jag blir uttråkad av att inte göra något trots att jag inte orkar. Lösning: alkohol eller så kan man ju sätta igång ett gräl med någon för det bukar också ta slut på de sista krafterna. Båda sysselsättningarna tar bort fokus från ledan.

Har ingen aning om vad man gör med sådana här känslotillstånd på ett vettigt sätt. Vet bara att TV inte funkar på mig i detta läge.

En sprattelgroda

rastlös. Kan det vara därför vi drack, för att vi är såna, inte så att vi blev det när vi slutade. Vi hinner knappt äta klart innan jag plockar bort och börjar diska. Svårt att njuta av stunden. Alkoholen gav oss den vilan men sen var det ju slut på möjligheterna att göra annat. Eftersom det inte blev ETT glas vin eller två.

..och alla andra forumvänner...

Jo jag har (nog) en alldeles fantastiskt försommar, solen skiner, fullt med blommor och insekter, det är varmt, grannarna är ute med sina projekt, fotbollen med dottern tar sin tid osv.

Men....jag funderar hela tiden om det känns bra, är det något som fattas mig?
Denna ständiga oro och självuppfattning tar lite av kryddan från livet, frugan brukar ofta fråga varför jag ser så ledsen och allvarlig ut...

Varför kan du inte njuta av tiden?

Som ett exempel kan jag ta igår kväll så hade vi grillat och grabben hade sitt kusinbarn här, efter middagen så drog de iväg på sina moppar ut i vimlet av kompisar,
Och kvar satt jag och frugan på baksidan, jag började direkt plocka av disken men frugan sa...nej vänta..kan vi inte bara sitta och njuta en stund?
Jag satte mig ner och bara led, njuta av vadå?, att solen hade gått ner , det har blivit kallt och nu börjar myggen surra runt våra blottlagda smalben?
Har en inbyggd stress som jag har svårt att bemästra, jag skyndar mig fram till nästa syssla, och när den inte finns så...somnar jag, alltid.

Så ibland har jag väldigt svårt att stanna upp och njuta av min tid, de är så mycket jag måste göra hela tiden.

När jag drack så var det mycket enklare, tog några glas och stressen rann av mig som om någon hade hällt en spann med vatten över mig.
Det krävs mycket mer av en är man inte dricker, och jag har svårt att finna goda ersättningar, det ligger i min självuppfattning och jag måste finna genvägar ur min rastlöshet, men lätt, är det inte ....

Jag ser det, men kan inte öppna kanaler för att ta in det.

Men livet är fantastiskt, åtminstone runt omkring mig...

/Berra

var det så att mina första år med alkoholen var hur kul som helst. Jag drack inte mycket, snarare väldigt sällan,så när det var alkohol på bordet så var det vid speciella skojiga tillfällen. Men nånstans mellan 25-28 års ålder tog monstret över helt. Då blev det precis tvärtom, för att kunna ha skojiga tillfällen så var alkohol ett måste, och det blev bara värre. Min resa utför ser likadan ut som er så den behöver jag inte upprepa. Men som för många av er så blev jag också sorgsen, under min aktiva tid, när jag insåg att för att överleva var jag tvungen att sluta dricka, skippa "kompisen". Många gånger skulle jag sluta hade jag bestämt och lika många gånger återvände jag till alkoholen. Dess makt är stor.

När jag väl kom till vägs ände och bestämde mig för att sluta kämpa emot och acceptera att jag inte kunde dricka så fick jag äntligen sinnesro. Jag var helt överens med mig själv att jag inte klarade att sluta dricka själv utan sökte hjälp, och..det är viktigt för mig, jag tog emot hjälpen som erbjöds. Att jag lät min kropp och knopp bestämma takten på mitt tillfrisknande var, och är fortfarande, viktigt för mig. Att låta lärdomar komma till mig och inte jaga efter dem är en lärdom jag haft mycken nytta av. Jag är inte alltid mogen att ta in allt som jag får mig till livs utan det trillar ner en tid efter, ibland en verkligt lång tid efter.

För mig tog det långt över ett år innan jag hittade mig själv och vem jag egentligen är, jag hade ju så att säga supit bort min identitet. Och var skulle jag ta vägen med denna nya person ??? Jag har berättat förr hur jag fick min framtidstro presenterad av en medberoende på avslutningsmötet på Gullbranna 1,5 år efter jag valde nykterheten. Jag var vilsen och visste inte alls hur min framtid skulle se ut och jag hade letat frenetiskt efter en väg, en lösning.
Så kliver då denna kvinna upp på scenen och säger exakt det jag behövde höra.
I denna stund kunde jag ha blivit religiös :-)) Det var så stort och mäktigt att jag blev helt snurrig så jag tappade bort henne i trängseln efter avslutningen, jag ville ju tacka och krama om henne för att hon delade om sitt liv på ett sätt som även gjorde mig till en deltagare i det "riktiga" livet och inte bara en åskådare eller sökare.

Ett forum som detta är bra men jag vill inte välja bort möten i verkliga livet med människor som har erfarenheter som kan hjälpa mig, och, kanske även jag kan hjälpa nån annan. Och en fysisk kram kan aldrig ersätta en skriven text.

När livet gungar återvänder jag till min önskan varje morgon : Oavsett vad som än händer i dag så ska jag inte dricka. Det valet har gett mig en stabil grund att stå på.

om att sommaren triggar igång tankarna på alkohol. Den här tiden förra året drack jag ännu alkohol men det var ingen lycklig tid, det var början till slutet. Ändå, igår när jag satt i solen på altanen kände jag också lite saknad efter rosevinet. Jag drog i mej fem stora glas bubbelvatten och tänkte med galghumor att det är ju tur att det inte är vin. Det är precis som du beskriver det, en kärleksaffär, destruktiv men ändå svår att komma över. Man måste få ta tiden att sörja och låta det vara ok. Man tänker bara på de trevliga stunderna men vi vet ju att det är en psykopat vi hållit ihop med. En som inte vill oss väl egentligen. Hur du ska komma ur det nu, ja. Skriv här och läs om andra. Håll ut, det går om. Tillåt dej att sörja skulle jag säga. Men ge inte efter. Jag tror på dej. Nästa år den här tiden har du kommit mycket längre. Mina sug och tankar på alkohol är väldigt korta numera, går fort om. Jag vet att jag har allt att förlora på att ge efter. Att jag inte vet M jag orkar börja om från början igen. Så kämpa på.

Stigsdotter! Vi har ju följts åt en lång tid och det känns lite som att jag traskat efter dig på vägen till ett bättre liv. Nu står jag här helt vilsen och vet inte åt vilket håll jag ska gå. Hur hittar du dina kurser? Finns det någonstans att ta vägen? Behöver få hjälp med att gå vidare! Min andlighet och "gudstro" sinar just nu, och tron på ett nyktert liv blir hela tiden ifrågasatt.

Resten av familjen sover, smyger ner med datorn, gör en kopp kaffe med mjölk och häller i min största och "godaste" kopp. I morgonrocken och med två stora filtar om mig sätter jag mig i min nya fina gungstol på altanen. Det doftar ljuvligt, allt är tyst förutom fåglarna och en uggla långt bort. Tror att jag börjar få fatt på vad den här krisen grundar sig i. Det är sommaren, sommar12 och blivit sommar13 och jag vet inte hur jag ska bete mig. Förra sommaren var en kamp fram till den 4 augusti när min nyktra tid tog vid. Vid den här årstiden brukar jag vara den som är först fram med grillen, har godaste tillbehören, kallaste rosévinet, mest spännande semesterplaner osv osv. I år är jag helt vilse, vet inte vem jag är längre. Nu och här på altanen med björkarnas susande som sällskap och gungstolens gungande känner jag mig trygg, men sedan, vad gör jag då?