Senaste kommentarerna i forumet

"Men jag vet knappt vad jag vill, för jag tror inte jag känner mig själv längre. Visst låter det hemskt? "

Ja det var hemskt att inte riktigt veta vem jag var, vilken identitet jag hade. Jag var vilsen, fruktansvärt vilsen, och jag blev det efter mitt första nyktra år och du är redan där :-)

Jag famlade i blindo och visste inte alls vart jag skulle i livet eller hur jag skulle komma dit. Jag frågade folk och fick svar som jag inte förstod. Då. Jag var tvungen att mogna och växa i min takt, det gick inte att skynda på svaren, jag var tvungen att ta dem i den takt som jag själv behärskade.
Min egna "förlösning" kom på ett avslutningsmöte på AA's konvent i Gullbranna när en anhörig till en alkoholist klev upp på scenen och berättade om sitt liv och hur hon kommit dit och jag kunde direkt överföra hennes historia till mig själv. Helt plötsligt insåg jag att jag hade alla svaren och att jag nu var mogen för att utforma mitt nya liv. Den känslan när jag insåg det är obetalbar och är min definitiva vändpunkt till min sköna nykterhet. Jag blev "Någon" även i mina egna ögon sett. Efter den dagen ändrade jag mitt sätt att presentera mig på AAmötena med att säga : Jag ÄR *** och jag är alkoholist......så att jag påminner mig om att jag ÄR en egen person som är värd att älskas precis som jag är.

Min självkänsla var i absoluta botten medan mitt självförtroende var rätt högt när jag klev ut i nykterheten men med nykterheten omvärderades mitt synsätt på mig själv och fick sitt riktiga genombrott när ovanstående hände och nu försöker jag fylla på min självkänsla med jämna mellanrum för att behålla mitt "måbra"-mående. När jag börjar se ned på mig själv och tycka att jag är en rätt missanpassad figur är jag i farozonen och jag måste ta mig ur det.

Du är påläst MissH och du känner dig själv så du har kommit en bra bit på väg och har du redan börjat fundera på att ändra småvanor så har du tagit stora kliv mot nykterheten. Att låta tankarna virvla på kvällen är en kanonlösning på att göra ett fint avslut på dagen framförallt när man kan kolla in skeendet utan att slå på sig själv utan bara göra konstateranden om hur det blivit. En riktigt förstärkande sak är att gratta sig själv till en bra dag i nykterhet för om dagen varit lite smådjävlig och jag går och lägger mig nykter så är det värt en applåd ! Och går jag och lägger mig nykter är chansen rätt stor att jag vaknar nykter och kan ta mitt beslut igen :-)

Ta hand om dig !

Tack för alla fina kommentarer och all pepp, känns skönt att höra att vi är flera med liknande problem! Jag suger just nu åt mig allt, alla erfarenheter och kloka ord...

Jag tror ni har rätt, det är insikten och erkännandet som gör mig lugn. Känns som om jag står med båda fötterna på jorden, om ni förstår hur jag menar! Känslan av rädsla sköljer över mig ibland men jag gråter ut den, min första (nyktra) gråt på länge! Vad roligt Adde att du skriver om din vardagliga förändring, skrattade när jag läste för precis så gjorde jag igår! Valde en annan väg hem från jobbet, lite småsaker för att markera min ändring! Men framför allt har jag grubblat mycket på alla stora förändringar som måste ske. Det är så lätt att tänka att "bara jag slutar dricka så blir det bättre...", men för mig ligger problemet djupt har jag förstått, jag måste ändra mycket i mitt liv. Hur jag ser på mig själv, hur jag behandlar mig själv och i förlängningen andra runtomkring mig. Jag har så många tankar som virvlar omkring i huvudet att det är svårt att få ut dom i logisk följd, ni får ha överseende med mitt flummeri, haha! Men jag begriper nu att alkoholen har fungerat som ventil för mig. Det är den väl för många gissar jag, mer eller mindre, men för mig har den blivit min enda ventil. Så länge jag kan minnas har jag stängt av mina känslor, trängt bort dom, åsidosatt mig själv för att behaga andra, att serva andra och tillgodose andras behov. Mest för att jag varit rädd att inte bli omtyckt tror jag, hatar konflikter. När jag tänker efter har det nog varit så alltid, minns att jag tog ansvar för mina föräldrar redan när jag var tre-fyra år och dom skildes. Jag vill absolut inte framstå som en martyr, jag har nu i vuxen ålder själv ansvar för att sätta mina egna gränser. Jag har nog knappt haft några, min strategi har varit att låta människor trampa på mig tills jag fått nog och gått. Aldrig vågat säga ifrån under tiden, hellre offrat hela relationen. Försökt se till att andra har det bra och sedan blivit bitter och arg när jag inte fått samma behandling tillbaka, trots att jag aldrig begärt det! Förstår ni hur jag menar? I mitt huvud är det solklart.

Igår gick jag ut på promenad i det vackra vädret, och som vanligt började jag ånga på, man måste gå snabbt för att hinna tillbaka innan lunchen är slut, och för att förhoppningsvis förbränna några av salladsbladen jag äter till lunch. Men så hejdade jag mig, tvingade mig själv att stå still, titta på allt det vackra runtomkring, lukta på våren. Kände efter. Och det var så vansinnigt skönt, för det gör jag aldrig. Jag känner aldrig hur det känns eller vad jag vill. Jag bara gör. Jag gör vad jag tror att andra tycker att jag ska göra, eller vad jag tror att jag vill göra. Men jag vet knappt vad jag vill, för jag tror inte jag känner mig själv längre. Visst låter det hemskt? Jag har nu två kvällar i rad försökt gå och lägga mig och bara somna, utan tv eller ljudbok. Kan ärligt säga att jag inte minns hur länge sen det är jag klarade det, kanske tio år sen? Det går inte, tankarna bara far runt, försöker i en timma ungefär sen tillåter jag mig själv att lyssna på Karlavagnen. Tror det är bra dock, att låta tankarna virvla, det är som att prata med sig själv. Jag blir så ledsen när jag inser hur jag levt, bara farit fram i 180, varit duktig, ställt orimliga krav på mig (men inte tyckt de var orimliga för alla andra kan ju) och så fort det blivit jobbigt har jag bara sprungit fortare, shoppat mer, flyttat, flytt, bytt vänner, bytt stad, bytt jobb, snyggat till fasaden ännu mer. Och druckit. Mer och mer, för det var enda sättet trodde jag. Så sjukt nu när jag ser det klart. Att vara full var perfekt, jag kom ju undan med allt. Gud vad skönt att få bete sig som en idiot och ha något annat än mig själv att skylla på! Och så skönt att bedöva alla känslor, bara glida bort. Inte ens då jag hamnade i depressioner och fick panikångest förstod jag, det var förmodligen min kropp som skrek att jag skulle lyssna! Men då sprang jag bara ännu fortare. Usch, vad jag blir ledsen, vad har jag gjort med mig själv?

Lovar mig själv att försöka lyssna. Och att inte dricka. Har förstått att man ska ta det i små steg, även om jag vill lova mig själv att vara nykter resten av mitt liv! Så jag lovar att inte dricka något idag. Vad säger ni andra?

Det är på något sätt så enkelt i min familj på makens sida, det serveras vin till maten hos svägerskan men plötsligt dricker inte svågern heller alkohol längre - har kommit in i något slags tränings- och renlevnadsperiod. En annan dricker cider, jag har tagit med mig en flaska blåbär. Nu är det bara min svägerska som dricker ett glas vin och min make som vill dricka lite mer än andra. Det är liksom ingen stor grej. Känns bra.

Men det är när jag är hemma som det är svårt. "Bara ett glas för att känna.." ja vad?

Nå idag bestämmer jag mig för att försöka stanna kvar i den känsla som jag hade i går kväll: vad skönt det är att känna sig trött efter att ha jobbat hela dagen och inte för att jag har druckit. Jag är helt närvarande. Idag ska jag inte dricka oavsett vad som händer!

Bara en reflektion runt det du skriver; för mig gick ett hemskt äktenskap och drickandet hand i hand, typ hönan och ägget, vilken kommer först?

Var och en gör efter sin skalle men jag tror jag supit ihjäl mig om jag inte flyttat från honom!

Det var en stor befrielse komma ifrån. Att jag sen började hinka ordentligt berodde på ett svårt arbete, sviter efter ett svårt liv, att han inte släppte taget osv men JAG hade INTE kunnat tänka "nykter först och sen flytta" eftersom vår dåliga samvaro gjorde det OMÖJLIGT sluta dricka!
Än idag när jag ser hans nuna kan jag få en längtan till BOlaget..

Bara som en tanke STigsdotter..

Kramar till dig du Starka!!

Lilja

Fascineras av din styrka i ALLT du har omkring dig! Exet, barnen, dina egna krämpor!

Måste du checka ut om två veckor? Får man inte stanna längre?

Men du märker att du har en PLAN? Hälften vunnet då!

Håll fokus nu för fasen!
Du har så mycket styrka inom dig och mer kommer att framträda ju längre du är nykter.

Liljakram till en sån fajter!

5:56 förresten, vad morgonpigg du är :-) själv sover jag så länge jag kan sen får jag lite lätt ågren över vad mycket jag skulle hunnit med bara jag gtt upp tidigare...

Det gör mig så ont om din vackra fru som verkligen tycks må jättedåligt just nu. Kan låta hårt men det är bra att du koncentrerar dig på dig själv så att du klarar dig och dina barn åtminstone får EN nykter förälder.

Du kommer alltid att älska henne eftersom hon är dina barns mor och för deras skull ska du också göra det. Men vi vet väl att inte ens när man själv står stadigt på jorden, utan alkoholproblem, deppiga dagar och trasiga tår kan man rädda en annan människa som är alkoholist, särskilt om denna människa inte själv vill ha hjälpen.

Och du, om du tycker att Naltrexonet hjälper dig så ska du självklart fortsätta med det ett tag till. Såsmåningom klarar du dig utan dem men kan det vara ett stöd i början därute i verkligheten så måste du som sagt plocka det russinet!

Kram på dig!

Nu minns inte jag om jag har hittat till den här bloggen via ett inlägg här på forumet men i så fall tål tipset att upprepas:

Bloggen skrivs av en ung tjej som är nykter alkoholist. Jag tänker att andra unga som hittar hit till oss kanske också kan känna igen sig lite hos henne!

http://metrobloggen.se/callemilla/

Det finns de som har det mycket värre. Men lite måste jag gnälla. Har ni en aning om hur ofta man kommer åt ngt med tårna? Varje dag? Nu är varje stolsben en presumtiv smärtkälla. Varje touch en ilning av smärta. Men, men det håller mig allert. Så här skulle man reagera på varje alkoholklunk...skulle bli lättare att avstå då.

Känns iaf. psykiskt bättre idag. Efter många dagars depp ser jag lite ljus. Mer och mer övertygad om att min flytt till varmare breddgrader ska bli av. Det enda som talar emot är barnens mor...att de ej har samma tillgång till henne. Men nu bor hon två kilometer ifrån dem och lyckas inte ens pallra sig dit en gång i veckan. Jag vet att hon har ett personligt helvete...men hon har väl för fan skyldigheter också? I drygt tio år var vi en familj. Att jag är uträknad är helt ok...men hennes barn? Betyder de ingenting? Min svåger och svägerska gör verkligen ett jättejobb. Med sina egna har de fem ungar hemma...varje dag.

Men om två veckor checkar jag ut...skulle väl behöva en månad till. Men nu är det dags att återta kommandot. Flytta hem till huset. Fostra mina barn. Kasta ut den vackraste...nej, inte på gatan...hon får bo i svågerns lillstuga tills hon har fixat ngt annat. Hör att hon dricker varje dag. Vill inte ha hjälp. Umgås med likasinnade. Har noll planer eller visioner. Inget jobb. En del av mig älskar henne fortfarande...men inte en chans att hon får sabba mina barn. Det blir tufft...men nu ska jag fixa detta. Nykter. Ska faktiskt fortsätta med Naltrexon ett tag när jag kommer ut. Här på hemmet tror det inte på det. Men jag kommer att plocka russinen ur varje kaka jag får.

Nu vaknar hemmet. Frukost och delning väntar. Rutiner.../R

Åkte och köpte massor av penséer (så härligt att kunna köra bil på förmiddagen) som jag sen planterade om i lerkrukor och placerade ut överallt. Jobbade en stund i trädgården i solskenet, klippte rosor så nu ser det ut som om jag slagits med sju vilda katter. Åkte iväg på kvällen och tränade hundarna, det gick faktiskt riktigt bra.

Oron för sonen har jag fortfarande men nu är den hanterbar. Vet inte om jag, som innan, bara förtränger känslorna eller om jag börjar se mer nyktert (i dubbel bemärkelse) på riskerna. Skit samma, jag mår i alla fall okej. Hoppas ni också mår så bra ni kan efter omständigheterna.

Många kramar!

Jättebra att du sätter alla dina känslor på pränt, det har starkt läkande effekt. Fortsätt att läsa och skriva här så ska du se att din resa mot ett tillfrisknande blir så mycket lättare.
Kram!

så den här gången måste du gå segrande ur striden. Och jag sitter på första parkett och hejar på allt vad jag kan. Heja, heja!

Hej MissH och välkommen!
Att skriva dagbok tror jag är riktigt smart. Det finns så mycket att reflektera över när man genomför en så stor förändring i sitt liv som att bli nykter. Genom att skriva kan du följa din egen utveckling. Det kan vara bra att gå tillbaka och läsa, inte minst när alkospöket försöker intala en att det nog inte var så farligt det där med alkoholen...
Kram till dig!
Nynykter

det från mitt håll - det gäller att inte släppa taget.
Det är härligt att följa dig Kalla, ha det fint i vårsolen! Kram / mt

Inte mycket att skriva om allt rullar på och jag mår kanon. Men förra året höll jag upp i några månader och sen åkte jag dit så in i norden. Denna gången försöker förbereda mig genom att läsa mycket, senast var det Cecilia Svenssons bok "Det är hur enkelt som helst, det är bara att förändra hela sitt liv. Alkoholism är en lurig sjukdom och alkospöket kan dyka upp där man minst anar, så jag fortsätter att förbereda mig i huvudet på nästa attack. För den gången skall jag vinna och spöket skall få en kamp den sent glömmer :-) Så kramar, styrka och massa stolthet till er alla,Kalla

Känner så väl igen mig i det du beskriver, helt klockrent. Själv har jag alldeles nyligen bestämt mig för att välja den nyktra banan. Har äntligen kommit till insikt med att jag har ett problem och att jag inte kan lura mig själv längre. Det känns skönt att ha tagit det steget.

Lycka till och kämpa på!

Läste om F... och hans hjärntumör....tre tår känns som det kvittar. Visst är jag en grinig fan som vankar omkring i min "vedbod"men samtidigt tänker jag... lessenfruns historia med den ryska vodkan. Messen. Får mig mer och mer övertygad om att mina ongar inte ska gå igenom det... jag läser om m....och hennes mans slip... Jag läser om er andra föräldrar...om Nn:s nyktra dotter...och mitt beslut växer... Rädda vad som räddas kan! Mina barn ska inte behöva göra Norrland.../R

för mig själv att jag hade problem med alkoholen skapade en enorm lättnad inombords, jag tyckte att det kändes som jag kom till vägs ände. Jag kunde ta beslut som förde mig vidare på min nyktra väg och jag har fortsatt så. Inte ensam eller utan hjälp för jag valde att ta en behandling enl Minnesotamodellen och fortsatte senare på AA som ett led i behandlingen.

Jag fick lära mig att om jag ville ha en nykterhet utan att knyta näven i fickan så var jag tvungen att ändra mitt liv från grunden. Jag startade en förändring som var nästintill löjlig, kan jag tycka nu, men den var nödvändig för mig. Små grejer som att ta en annan väg till jobbet, läsa tidningen från "fel" håll, knäppa händerna och lägga armarna i kors från "fel" håll, äta andra sker till frukost, sitta på en annan stol vid bordet............mm...mm :-)) Allt detta sammantaget påminde mig om vad jag höll på mig dvs förändra mig själv !

Och jag som kunde göra ALLT själv fick ödmjukt böja på nacken och inse att det nog inte var på det sättet. Jag bad om hjälp, och jag fick den hjälpen. Det första och största jag fick lära mig var att lyssna på de som hade gått före mig på nykterhetens väg (Lite vågat att kalla den sendero luminoso kanske ?! ), deras kunskap blir ju till min nykterhet bara jag gör som de har gjort. Enkelt ? Ja, när jag väl fattade det :-)

Det första året i nykterhet var underbart ! Verkligen Rosa Moln, hela tiden ! Jag upptäckte lite kroppsliga krämpor jag inte observerat tidigare, lite åldersgrejs och sånt småtjafs men på det hela taget hade min kropp klarat sig rätt bra genom missbruket. Jag förändrade saker som jag inte trott var möjligt, en del till det bättre och en del till det sämre :-(( Jag äter för mycket ! Men när smaklökarna började kvickna till igen upptäckte jag ju att det fanns en massa gott att äta, tidigare hade jag ju bara gjort momentet vid matbordet. I den mån jag satt vid ett matbord.

Att ta ett beslut varje morgon om att just idag ska jag inte dricka oavsett vad som än händer och bara se det beslutet som ett beslut för dagen idag så har dagar lagts till dagar som blivit veckor, som blir månader.......:-))

Stanna hos oss här så blir det lite lättare för dig på din nya väg !

Hej Dompa vilket elände med tårna. Och allt på en gång med deppet också. Jag tror inte du fattar själv vilken resa du gjort och gör nu och hur den kommer påverka alla runt omkring dig. Kanske till den grad att du inte alls tycker att du måste flytta när röken lagt sig så småningom. Nej just det, du har börjat röka nu så den metaforen funkar väl inte. Aja.

Du får mig att med ett stort leende tänka på den där Lindeman-gubben (Hasse och Tage) som vankar runt i sin vedbod och fräser "far åt helvete" åt alla som kommer i närheten. Det låter som det är sådana dagar du har nu och jag tycker att det låter rätt befriande, hur jobbigt det än är.

kram
VD

Ditt lugn kan komma ifrån att du nu har accepterat ditt beslut.
Jag har ett problem med Alkoholen och nu befinner du dig inte i ovissheten längre.
Du måste göra en förändring av ditt förhållande till just alkoholen.

Bara den känslan av sin egna insikt kan skapa ett inre lugn.
Du vet att du inte kan/vill/behöver dricka på ett tag för att skapa dig en tid av frizon.
Naturligtvis kommer du att överväga det beslutet många gånger framöver när rutinerna för ditt normala alkoholdrickandet kommer,
Många gånger t.om...

Håll kvar vid känslan över ångesten när du du känner suget,
och minns känslan över lugnet när du tänker på att du inte ska dricka.
Det hjälper, och bryt dina tankar över hur dina dryckesrutiner brukar se ut,
Och tänk i nya banor, det här mår jag bra över....

En missH rework, ett nytt sätt att tänka på ..
Samt allt det du har gjort tidigare är förlåtet om du nu har valt att göra en förändring.
Det var sådant du gjorde när du drack t.ex...

Lycka till!

/Berra

inlägg från dig MissH ! Jag sitter lite trångt till just nu men jag vet att du kommer få fler goa svar här från andra ! Häng kvar och gör som du börjat med att läsa runt och känna igen dig själv !
Vi hörs !

Jag tycker att man ska få skriva om precis allt här på forumet. Det är det som är själva vitsen med det anonyma forumet, att man kan vara naken och sårbar. Har vi inte ägnat tillräckligt mycket av våra liv åt att hålla upp fasader och mörka? Att läsa och skriva också om det som är svårt i nykterheten får mig att inse att jag inte är ensam och det gör mig trygg.

Och eftersom vi inte håller upp några fasader här ska jag erkänna att jag faktiskt flinade lite åt Dompas helt osannolika tåolycka och de efterföljande "har du druckit"? Min elaka humor fick utlopp där. Hoppas du inte tar illa upp, Dompa? Du har min medkänsla också. Jag slogs av en tanke som kanske verkar tillkämpat hurtfrisk att det kanske finns något bra med den där sjukskrivningen, a blessing in disguise? Extra tid att vårda nykterheten?

Barnen var faktiskt en starkt bidragande orsak till mitt beslut att vara nykter. Min äldsta är sjutton och har inte visat något intresse för alkohol hittills, inte ens smakat. Men det var tanken på att barnen ska börja dricka och att vi ska dricka tillsammans avskräckte mig. Jag stod helt enkelt inte ut med tanken. Även om samhället är helt marinerat i alkohol så tror jag att vi nyktra föräldrar är viktiga föredömen. Barnen gör inte vad vi säger åt dem att göra. De gör som vi gör. Actions speak louder than words.

Kram till er alla kämpar!

Barnen ja..
En av de största anledningarna till att jag kan styra upp mej såpass bra som det väl faktiskt ändå går är nog att jag har tonåringar..
Jag har hämtat ut den yngsta på Maria Ungdom en gång, fått insikt i hur det går till idag.
Det är riktigt, riktigt otäckt. Ett sms till "vodkabilen" så har du en hela ryssimporterad skit till adressen på en kvart. Och dom messar... massor. Och köper inte en.. Speciellt illa är att det blir första kontakten för många. Redan i sexan, sjuan.Man shotar eller blandar med läsk. Har nollkoll på varken smak eller styrka och poff, så har man 2.6 promille som min dotter hade och precis ALLT kan inträffa.
Sist det hände, dock inte med alltför allvarliga följder, lämnade hon mej nummret frivilligt. Jag kontaktade närpolisen och tänkte helt naivt att det skulle vara intressant för dom.
Men det krävdes att jag skulle uppge namn, adress och tid för "leveransen" och eftersom vi inte pratar om speciellt mysiga grabbar så kändes det liksom inte helt ofarligt.
Ingen har lämnat ut nummret förrut, inte ens under den värsta fyllan då det finns en hotbild med. Såklart.
Hursomhelst så vaknade jag upp. Och är man ensam kan man behövas som mamma. Kunna köra bil är en hit om det drar ihop sej och nån behöver hämtas. Hon har skött sej hur bra som helst jättelänge men man vet aldrig.

Så, lite sjukt nog var det kanske tack vare ryssk vodka som jag nyktrade till.
Med kamp mot tröstdrickandet hela tiden förstås..

Ta hand om er så ni kan ta hand om era barn!
Kram.

En för alla, alla för en eller vad är det riddarna säger vi har ju samma mål och samma fiende- Klart vi vinner!

Sitter på jobbet med en kass mobil, så svårt att skriva så jag läser mest. Jag mår bättre nu och tanken på att dricka är långt bort, jaja, kan väl bero på att jag faktiskt jobbar men jag tror jag ska fixa det här. Det ska vi allihop göra, eller hur!

Du skall veta att vi tänker på dig, hoppas att det är så ok det kan bli//Kram Kalla