Senaste kommentarerna i forumet

@Annastankar
Så jobbigt detta. Min erfarenhet är att komma från att vara arg till någon slags förståelse, gällande missbruk så kan man liksom inte prata till förnuftet att det ska gå in. Det måste komma från den som missbrukar för en förändring. Missbruk är starka krafter.
Och - det du upplever är inte fel, det finns inom dig.
Kram. 🌺

Tvivla inte på vad du upplever förrän du får bevis om motsatsen, vilket du inte kommer att få.

Missbruket handlar inte om dig överhuvudtaget. Vad du betyder för honom kanske han eventuellt upptäcker den dag du inte finns där. Tror att det är lätt att tvivla på sitt värde när man lever under de omständigheter du beskriver. Du får själv inse ditt värde och skapa dig en tillvaro som är hälsosam för dig utifrån dina behov.

@Åsa M
När det gäller alkohol så har mitt ex beklagat sig vad att jag "varit med om ett och annat ... ", saker som han gjort på onyktert huvud och jag varit med. Då har han försökt göra rätt men blivit så fel. I början av vårt förhållande (han hade problem redan då) så blev jag arg, det var bara att ändra sig liksom, men då jag fick mera kunskap om beroende så blev jag mera förstående. Det är inte så lätt bara att bryta upp, ett beroende är så starkt. Och jag kan ju minnas tillfällen då jag gjort och sagt saker som inte gynnat någon av oss, varken honom i sitt beroende och mig med med medberoende. Och jag som trodde att jag hjälpte.

@jbkid
Hej. Jag var tillsammans med en som drack och fortsätter dricker mycket.
Med hennes mängd på drickande så har det inte kommit som på övernatt tänker jag, hennes kropp har så att säga "lärt sig" hantera den mängden. Kroppens självbevarelsedrift kanske.
Jag har också frågat mig att hur tusan kan du vara i sådant skick med tanke på hur du dricker? den mängd du dricker?! Mitt ex och jag har kontakt ännu nu och då.

Vad tror du om att säga till henne hur du önskar att er relation ska se ut? Att mindre fokusera på henne och i stället hur du önskar ha det?

@N förstår dina reaktioner, tankar och känslor helt! Jag var också så förbannat jävla trött på att fokuset hela tiden var på alkoholisten. Stackarn….. men jag tror att det är från människor som inte förstår och inte varit med om det. För har man inte levt med en alkoholist på ett eller annat sätt finns det inte en chans att förstå och veta. Men jag kände precis som du, varför frågar ingen hur jag mår, varför säger ingen att jag gör rätt och peppar mig och säger att jag ska stå upp för det här trots att det kan verka elakt mot nån som har en sjukdom. Visst det fanns några omkring mig som sa att jag gjorde rätt och satte ner foten, men jag har fortfarande vissa nära som tycker jag är för hård mot min partner idag när jag reagerar på ett visst beteende flera år efter nykterhet. Och det är det som är grejen, de har inte varit med om det jag varit med om. En liten struntsak för dom, och som även jag tyckte kanske det var för 10 år sen med, är idag en gräns för mig som inte ska överskridas, för jag vet att tullar jag på den så tullar jag snart på nästa. Och för mig är det viktigt nu, att visa vad är viktigt för mig och vad accepterar jag.

@Självomhändertagande du som verkligen varit min förebild, så lycklig jag blir över det här ❤️
Jag är några steg efter men jag är på väg! Stor kram

Högmod går före fall.
Alkoholen är listig, falsk och smart.
Man kan hålla i många år, men tillslut kollapsar kroppen på ett eller annat sätt.
Det behöver inte alltid synas, men invärtes sker många små förändringar - det är vad jag tror och det är vad som blev det uppenbara med min anhörig.
Var rädd om dig själv, för i medberoendet är det lätt att ryckas med. ”Vi kan väl ta ett glas, bara ikväll?” och rätt som det är så håller man deras tempo, om så bara för en kväll.
Har du försökt att prata med henne om vad du som partner ser och upplever?

Det som förvånar mig är att hennes kropp klarar att dricka (snitt) 1 flaska rött vin om dagen. Redan 2019 konfronterade jag henne. Bestämde mig ändå för att låta henne dricka. Hon gör aldrig bort sig, sköter sitt jobb men hur en kropp kan tåls så mycket i minst 20 år är för mig en gåta. Jag har provat avstå alkohol, det har Ingen effekt. Min konsumtion har också emellanåt varit för hög. Det är bara mitt eget fel. Försökt få henne att göra en hälsokontroll. Hon totalvägrar. Hennes rökning den bryr jag mig inte om. Försökt förklara att kostnaden för vin och cigaretter 3500 kr, den kan du väl halvera. Jag kan fortsätta stå ut, älskar henne men hennes kropp borde för eller senare kollapsa?

Oj vad jag känner med dig, i precis varenda ord. För man slutar ju inte älska en familjemedlem, trots den smärta de utsätter en för och den skada de tillfogar sig själva med drickandet.
Jag står i precis liknande sits som du.
Jag gjorde en orosanmälan och har funderat på att ta med pappa till ett möte.

Jag vet att många anhöriggrupper säkert förespråkar att man inte ska ställa ultimatum, men kanske blir det en sista chans man kan ge honom?
Vill han sedan inte ta den, så måste du nog släppa taget för din egen sinnesro.

Försöker varje dag att praktisera sinnesro-bönen och blir hela tiden påmind av sponsor. Men det är såå svårt att bara släppa taget. Jag vet.
Kan orosanmälan vara en väg?
Någon vän?
Någon annan anhörig?

Kram och bolla gärna

Jag kan svara här i tråden, nästan precis fyra år senare och berätta hur allt har gått. Nu har de nått sin botten.
Det var bara en tidsfråga..

Mamma har nu utvecklat en svår demens, som jag misstänker har skyndats på av hennes beroende.

Tecknen kom krypande för ungefär tre år sedan. Dvs ett år efter att jag skrivit mitt första inlägg här på forumet. Det började med små obetydliga tecken; som att glömma enstaka överenskommelser. Oroligt och irriterat beteende. Sedan har det eskalerat.
Mina föräldrar flyttade från mig och orten där vi bor, som en hämnd. Och där tror jag att de drack ohämmat.

En helg när jag och familjen hälsade på märkte jag hur mamma plötsligt hade förändrats. Liten, tunn, stripigt hår, osminkad och helt apatisk i hela sitt uttryck. Pappa var rödsprängd i hyn, med svullna vattniga ögon. Det var inte svårt att se att de hade krökat rätt rejält sedan vi skiljdes åt.

Nu började pappa så smått att inse att de inte klarade sig så långt ifrån oss andra och de flyttade tillbaka till hemorten lite senare samma år. Mamma var nu en helt förändrad person. Snarstucken, ”plockig”, nervös, disträ.

Jag gjorde ett sista försök att försöka kalla mamma till läkare, bakom hennes rygg, för en minnesutredning.
Kallelserna åkte i soporna och en demensutredning kunde inte påbörjas.

Det är bara min dotter som försöker att jävlas med mig” sa hon till sin närmaste väninna. Symtomen på demens blev fler.
Mamma kunde få utbrott på mig helt oprovocerat och säga så fruktansvärt sårande saker. Pappa - i sann ”medberoende-anda”- ringde upp mig och gav mig en utskällning efter noter.
”Nu behandlar du din mamma med RESPEKT!”

”Hon beter sig irrationellt” försökte jag. ”Skitsnack!” svarade pappa och jag försökte gång på gång få honom att se de uppenbara förändringarna i hennes minne och perception. Pappa förnekade konsekvent. Nu är dock symtomen ett faktum och för ungefär en månad sedan fick jag bekräftat via geriatriken att det inte gick att genomföra en demensutredning pga biomarkörer (bPETH) i blodet som indikerar långvarigt alkoholbruk.

Så kan det gå. Jag lade tillslut en orosanmälan. Pappa tackar nej till hjälp och jag avslutade med orden:
”Nu orkar jag inte mer pappa. Ta hand om er”

@has
Härligt är ett bra ord. I natt drömde jag en sådan märklig dröm. Jag drömde om mitt ex. Att jag såg en spelfilm där han hade huvudrollen. Som sig själv. Det fick mig att fundera på om något hänt honom. Men jag ska inte googla. Jag ska inte fråga de som vet. Jag lever mitt liv. Och jag har berättat och skrivit om mitt tidigare medberoende för andra. Senast igår. Kanske det var det. Som gjorde att jag drömde. Och såg mig i kulissen, som helt uppe i hans missbruka och mndea mina försök i 10 år att rädda honom.
Ser kunde jag inte.
Men jag kunde rädda mig själv.
Jag lever nu.
Och jag lever enkelt i andras mått. Men jag är oerhört rik på erfarenheter och kunskap.
Jag hanterar allt idag.
Tack vare allt jag behövde lära mig för att få ett friskt och sunt liv.
Allt handlar om att lyssna på kroppen. Den säger till om vi inte tar hand om oss.
Kroppen är vår bästa kompass.
Men det krävs träning för att höra vad den säger.
Jag har övat på att lyssna på min kropp sedan 28 år.
Och jag lyssnar varje dag. Jag behöver inte öva längre.
Jag vet.
När det är dags att stanna upp.
Och göra aktiva och medvetna val.
Bytte jobb nyligen.
Efter att jag lyssnade på min kropps signaler.
Och observerade en omgivning som stressar vidare i klorna på en hemsk maktstruktur.
Där ingen mår bra.
Och deras oro yttrar sig i stress, rädsla övergår i gliringar och elakheter.
Det är intressant att se hur människor projicerar sin rädsla och oro på andra.
En sådan toxisk miljö är bara no no.
Jag visste att jag behövde gå, men jag behövde ett nytt jobb först. Och så fick jag det. Efter att jag kämpat och prioriterat mig själv.
Nu ger jag av mitt överskott. Och jag får tillbaka uppskattning av människor jag aldrig kunde tro att jag skulle ha dagliga dialoger med.
När själen får blomma! Och när blomman vattnas.
Så kan den växa. Och växten ger sticklingar. Och nya växter planteras.
Så länge de får vatten och ljus.
Så växer de.
Så växer jag.
Så växer vi.

Kraven som du nämner, är det kraven du lägger på dig själv eller som han lägger på dig? Varför måste du acceptera dem? Dumma frågor kanske men jag säger som Grynet: ta ingen skit!

Det är svårt när man fortfarande har kontakt. Mitt ex stökade på fyllan i flera år efter att vår relation tog slut. För varje gång blev jag mer stressad och arg. Lämna mig ifred! Men det klarade han inte. På fyllan älskade han mig ju och hatade sig själv, alla var dumma, osv osv. Jag orkade inte lyssna till slut, och sa till honom att gör du detta EN gång till så blockerar jag dig. Han gjorde det förstås en gång till, och då blockerade jag. Lugnet är underbart. Så fundera på var din gräns är och var den går, och var beredd att dra upp den och framför allt hålla den. Man läker aldrig om man hela tiden petar på såret. 🤗

@gros19 Tack för din reflektion. Jag ska ställa frågan till mig själv. Jag slåss med tanken av hur han framställer sig själv och hur verkligheten är. Jag vill verkligen vara med den man jag trodde att han var. Jag måste på något vis inse och acceptera att han inte är den utan att det bara var en fantasi skapad av mig. Jäklar va jobbigt detta är. Att han inte bara kan inse vad han kommer förlora. Varför kan han inte se mitt värde?

@Åsa M
Alla sätt är bra. Så klart. Tar emot tips, med glädje.
Han har ofta sagt att hade det inte varit för mig hade han aldrig provat alla gånger som han gjort?!
Senast idag skrev att han är inget utan mig, bla bla.
Jag vet så klart att detta bara är ord som bara borrar sig hos mig och för honom ingen mening.
Vet också att man kan inte hjälpa någon som inte vill få hjälp.
Försökte intala detta till min mamma många år när pappa levde med missbruk.
Hon säger också att jag blir den här omhändertagande för att jag inte kunde rädda pappa... Och att det är ett oppstitut att ta hand om ex maken i detta fallet..
Ibland vet man inte hur man ska tänka även om jag vet hur manipulativ han är.. att orden är bara där för att tron om att påverka mig skall finnas kvar.. samtidigt ger jag väl hopp genom att svara när han hör av sig.
Det är allt annat än lätt iaf..

Du tänker absolut inte fel och din pojkvän försvarar hela tiden. Tvivlen på sig själv är klassiska om du läser lite här. Inte så konstigt kanske att man tvivlar och inte vill se verkligheten som den är. Självfallet vill man det ska vara bra. Han inte bara missbrukar alkohol utan han är dessutom elak när han dricker. Alkohol handlar inte om förnuft utan enbart känslor och dom är han uppenbarligen inte mogen att ta tag i. Du vet vad du ska göra och det förefaller inte finnas några tecken på förändring. Ord betyder inget endast handling. Ta hand om dig och dina barn. Lämna relationen så fort som möjligt är mitt råd. Det är mycket illa det du beskriver och som jag påpekat inga tecken på förändring.. Kanske ska du ställa dig frågan, varför ska jag inte lämna relationen?

Hej,
Jag satt och googlade och hittade hit. Jag vill gärna bolla mina tankar då min pojkvän sen 9 månader är bra på att snacka och får mig att tvivla på min känsla kring att han dricker för mycket och ligger i farozonen.
Han dricker var och varannan dag när han är hemma hos sig.. Hos mig dricker vi aldrig för jag har ingen alkohol hemma.
Han dricker öl och starksprit. Jag försökte igår förklara att om han och jag i framtiden ska flytta ihop så måste drickandet i veckorna upphöra och helgdrickandet ska ske ansvarsfullt. Jag har två rätt små barn. Han har två barn som snart blir tonåringar. Han blir otrevlig när han dricker. Både mot mig och sina barn. Han har liksom ingen ömsint sida utan häver ur sig allt han kan komma på. Jag har sagt till honom och han skyller på alla världens orättvisor och att han behöver dricka för att slappna av och släppa ut all skit som har byggts upp inom honom. Han har ett förakt mot psykologer och vägrar gå och prata med någon. Han har en pappa och styvpappa som är alkoholister, misstänker även att hans syster är det. Men han förnekar bestämt att han har problem utan har allt under kontroll.
Igår försökte jag sätta ner foten en gång för alla kring drickandet. Han behöver inte vara nykterist men skärp dig och sluta dricka i veckorna. Då undrade han vad som skulle hände om han skulle ta ett glas vin medan han lagade mat tex. Alltså hela tiden försvarar han drickandet och försöker hitta öppningar. Borde inte raponsen ha varit ”du är viktigaste för mig så om du vill det är det inget problem för mig att sluta”? Han verkar inte vilja förstå, han säger att han vill ge sina barn en liberal syn på alkohol och de får de genom att se honom dricka när som helst. Jag håller inte med! Jag är rädd för att jag måste lämna den här relationen. Men jag kanske tänker fel. Vad har ni för tankar?

@Malfre varmt välkommen hit! Vad klok du är som reagerar över din sambos drickande och hur hans barn påverkas i det här. Förstår om det är svårt att veta hur du ska förhålla dig. Bra att du skriver här! Det finns nog många andra som kan känna igen sig och som har mycket klokskaper att dela, även om det ibland tar lite tid att få svar.
Du är också varmt välkommen att ringa till oss om du vill fundera tillsammans med en rådgivare. Här finns lite mer info om hur våra samtal går till: https://alkoholhjalpen.se/linjen

Varma hälsningar,
Jenny

Jag sitter i en liknande situation (med min lillebror som beroendeperson) och har nu efter många om och men tagit kontakt med en psykolog via jobbet för att få stöd som anhörig. Jag vet inte om du har något liknande hos dig? Jag har även kikat på stödsamtal genom Anhörigföreningen, inte provat men det kan vara något att överväga. Känner med dig och tänker på dig.

Min pappa är 70 år och har haft ett allvarligt alkoholproblem i ungefär fem–sex år nu. Allting rasade ganska snabbt för honom när han bodde i Stockholm – han förlorade jobbet, bostaden, relationer och till slut körkortet efter att ha kört onykter. Efter det flyttade han tillbaka till Malmö och bor nu där tillsammans med min mamma. De är inte ett par i klassisk mening längre, mer som sambos och vänner.

Det är svårt att gå in på alla detaljer, för det är en rätt snårig historia, men alkoholen har egentligen alltid funnits med i bilden. Båda mina föräldrar har druckit så länge jag kan minnas – vardagsdrickande med folköl och ett glas vin till middagen, och mer på helgerna. Men de har fungerat i vardagen, klarat sina jobb och livet i stort.

Nu är båda pensionerade, och mönstret fortsätter. Men skillnaden är att när mamma åker till sommarhuset och lämnar pappa ensam, då spårar det ofta ur. Han super till rejält – tidigare var det mycket starksprit och knappt någon mat, han blev mager och såg riktigt risig ut ett tag. Det har blivit lite bättre nu det senaste året; han äter mer och har gått upp lite i vikt, men det är fortfarande långt ifrån bra.

Han har ramlat flera gånger, brutit lårben, handleder och skadat axlarna. Det händer ofta när han svimmat – troligen en kombination av alkohol och lågt blodtryck. Det är som att han har åldrats tjugo år på bara fem. Han gör knappt något längre – sitter mest i soffan och tittar på TV, eller tar en kort promenad till puben runt hörnet.

Jag försökte prata med honom igen idag. Frågade hur det här ska sluta, varför han gör så här mot sig själv. Han säger att allt blev för mycket efter det som hände i Stockholm. Att han mår dåligt, men ändå inte vill dö riktigt än. Jag sa att vi som bryr oss om honom går omkring med en ständig klump i magen. Att det inte är rättvist mot mamma, som får agera vårdpersonal hela tiden – det var inte så här hon skulle behöva spendera sina sista år.

Han förstår det – han säger att han fattar – men ändå händer inget. Han är inte elak när han dricker, han ringer inte och bråkar med folk. Han bara sitter där, tynar bort, sakta men säkert.

Och det är så fruktansvärt att se, även om vi inte haft den starkaste relationen de senaste 15–20 åren. Det är ändå min pappa. Och jag känner mig helt maktlös.

Jag har funderat på att köpa några AA-böcker och försöka få honom att gå på ett möte, men ärligt talat har jag svårt att tro att han skulle gå dit. Ska jag försöka ändå? Ska jag försöka nå honom genom hans samvete? Jag vet verkligen inte vad jag ska göra. Jag känner mig bara... handfallen.

@wasgij jag tror samtalsstöd är det bästa, men testa vad som funkar bäst för dig. Vi är alla olika!
Och kom ihåg att den som kan få honom frisk, om det ens är möjligt, är han själv. Du kan *inte* påverka det över huvud taget. Lägg inte den bördan på dig själv. Det låter som att du har tillräckligt redan!

@Kärringen tack snälla för dina ord. Som du säger, vissa dagar är mer självklara än andra. Men har kommit till insikt att det får ta tid att bearbeta. Detta året var en läkning av mig, och dottern. Nu kommer väl resten. Puh. Hade hoppats på en snabb lösning. Men det är bara att ta det. Kram

@Kärringen
Tack så mycket, och trevligt att du svarar. Att komma hit som jag är nu har tagit tid, med många berg- och dalbanor. Känns som att mitt psyke så att säga landat i allt.
KRAM!!

Jag är en 23 årig tjej som lever tillsammans med en alkoholist. Han är 8 år äldre än mig. Varannan vecka bor även hans 7 åriga dotter hos oss. Sambon dricker sig full i snitt flera gånger i veckan. Aldrig när barnet är hemma utan då ser han till att lösa barnvakt men givetvis påverkar det henne negativt. Han går ut på kvällen och kommer hem morgonen efter, sen sover han bort dagen. Varenda helg och den veckan dottern är hos sin mamma kör han med ursäkten ”att han är vuxen och gör vad han vill” så då dricker han även vardagar och sjukskriver sig från jobbet. Han lever i total förnekelse och ser inget problem. När jag eller någon av hans närstående försöker prata med honom blir han tokig och går i försvar. Flummig text men jag vet inte vad jag ska göra längre. Jag älskar honom men detta förstör mig och framförallt hans dotter..

Jag är en 23 årig tjej som lever tillsammans med en alkoholist. Han är 8 år äldre än mig. Varannan vecka bor även hans 7 åriga dotter hos oss. Sambon dricker sig full i snitt flera gånger i veckan. Aldrig när barnet är hemma utan då ser han till att lösa barnvakt men givetvis påverkar det henne negativt. Han går ut på kvällen och kommer hem morgonen efter, sen sover han bort dagen. Varenda helg och den veckan dottern är hos sin mamma kör han med ursäkten ”att han är vuxen och gör vad han vill” så då dricker han även vardagar och sjukskriver sig från jobbet. Han lever i total förnekelse och ser inget problem. När jag eller någon av hans närstående försöker prata med honom blir han tokig och går i försvar. Flummig text men jag vet inte vad jag ska göra längre. Jag älskar honom men detta förstör mig och framförallt hans dotter..