Senaste kommentarerna i forumet

Snabbare dippar och snabbare uppgångar vid varje möte/tillfälle som jag sjunker ned i dyn.
Det verkar som att verktygen börjar fungera eller att mitt inre jag håller på att bli lite starkare.
Men när jag tar in att det faktiskt är 1 år sedan vi separerade i verkligheten så blir jag lite rädd för mig själv.
Att det skulle ta sån tid att krafsa ihop sig själv och bygga på sig själv, det trodde jag inte.
Kanske just för att orsaken till separationen är så sorglig och skapar så mycket om, men och kanske.

Nu så vågar jag tänka tankarna framåt och med en ljus framtid utan exet utan att få ångest eller dåligt samvete.
Jag börjar nysta i mitt boende, mitt arbete och min fritid med en optimism som känns realistisk.
Jag bygger inte längre luftslott där exet är ständig huvudrollsinnehavare.

Idag ska bli en bra dag :)

Ja sant ullabulla
det sitter för löst än
får försöka komma ihåg alla stunder me ron som kommer o hålla fast vid det så gott det går

Du kommer kanske att falla,kanske inte.
Men dag läggs till dag och ron kommer mer och mer ofta på besök.

Hej Segra,

Tack för att du delat din fina text här. Innehållet är väldigt sant. Numera sitter jag på beroendesidan, men har i levt i ett tidigare förhållande som medberoende av ett lite annat slag. Jag kände igen mig i varje ord du skrev och jag har nog inte kunnat sätta ord på hur det var själv tidigare heller. Tack!

Kram

Hej Ullabulla!!

Jag skrev denna text som svar till en förtvivlad kvinna, som jag inte känner men följer på FB.
Och när jag hade skrivit klart den kände jag att den inte bara skulle stå där utan även publiceras här, för den kändes bara så himla rätt på nått vis.

Vet ju att det är många medberoende, inklusive mig själv, på den här sidan och jag tänkte att denna text kanske kunde förmedla det som vi alla skulle behöva kunna säga till våra nära och kära eller åtminstonne ge lite tröst!

Jag vet ju exakt hur det känns att inte bli förstådd och iständigt vara ifrågasatt för mitt dåliga val av partner. Och när jag läste hur en som stod utanför upplevde det att vara vän till en medberoende, kom svaret direkt och rakt i från hjärat!

Så sprid och dela hur mycket du vill! Kan det hjälpa en enda person är jag glad! =) Å det kan ni andra som vill, också göra. ;-)

Varm kraaam kommer från

Segra

¨får jag låna din text på min facebooksida.den var så fint och allmänt skriven.Jag skriver inget alias eller så utan bara isåfall skriven av en medberoende till en annan.

Uppdaterar

har vart o arbetat och pratat med han mer sällan...
har pratat med han igår, innan dess ca 2 dagar...
han har vart full under flera dagar förra veckan, exakt som han levt många år...
alla ord om förändring, ta antabus mm känns som det ligger i e sopptunna... det som blivit bättre o bättre är att jag inte ens tar o lyssnar på det längre. Och jag måste ha släppt mycket på kontrollen. ... har under de dagar jag vetat han drukit inte ens ringt, jag la på sist han va full, ville inte ens prata med han dagen efter.... jag har under små små stunder funnit en ro istället för oro av kontrollbehov. .. de finns där och jag vill de ökar för varje dag.... jag tror han gått tillbaka till mer alkohol för jag släpper han....

Jag känner mer o mer att jag skulle kunna släppa han så pass att vi inte hörs som innan

Tårarna rann när jag läste det du skrivit. Precis så är det!
Jag har efter många år som medberoende nyss lämnat. Jag hade några vänner som visste hur det var och som peppade mig i min process att lämna. Men nu när jag har lämnat, så finns de inte här och stöttar så mycket längre. Det känns precis som de tror att nu har jag lämnat och nu är allt överstökat och klart. Men för mig är det fortfarande minst lika jobbigt, fast på ett annat sätt.
Tack för dina fina ord!

Så bra skrivet!! Precis så är det, du har verkligen satt ord på hur det är.
Kram<3

Så är det. Mina ord blev dina ord. Någon dag så är modet och styrkan med mig tillräckligt ut, och då vet jag.

Precis så är det. Så känner jag exakt. Kramar

Känner igen mig så väl i beskrivningen abstinens efter exet!

Det har inget med att göra att jag saknar HONOM att göra utan jag saknar adrenalinet och kickarna som det gav att vara ihop med någon som förmodligen kan jämföras med knark!

Har för min egen del en metafor som hjälper mig att avgifta mig och komma på bättre tankar än att fortsätta knarka på den dåliga och destruktiva relationen.

Ser framför mig att jag haft en relation som kan liknas med något som heroin. Den, enligt mig vetandes den, tyngsta drogen man kan ta.
Och jag inser att jag om jag ska kunna ha en relation framöver så ska den vara som en god kopp med varmt, välsmakande och ljuvligt doftande te!

Inga mera känslomässiga bergochdalbanor och inga mera kickar!
Bara lugn och ro och ljuvlig harmoni!

Kan jag inte hitta eller leva i en relation utan kickar kan jag alltid dricka en kopp te med mig själv och njuta av mitt inre och nyfunna lugn!

Allt är bättre och allt smakar godare när man inte är bakis eller har abstinens, och för att bli av med abstinensen måste man sluta med drogen!!

Därför dricker jag enbart te nu för tiden och jag försöker stå ut när abstinensen efter starkare grejor kommer för tids nog kommer jag vara "drogfri" och slippa suget och kunna känna lugnet och sötman av att till slut ha kunnat

Segra

Tack flygcert för ditt svar. Jag vaknade idag och trodde att när det nu var måndag skulle allt kännas bättre. Vardagen är oftast bättre än helgen. Men idag har det varit en tung dag. Bara en massa grubbel. Allt känns så overkligt. Vad är det jag har gjort? Vill inte ha det så här? Ska jag ändra tillbaka allting? Men hur jag än vänder och vrider på det, så går det ändå inte att återställa allt. Hur skulle det bli? Jo, precis som innan, han dricker och jag går vid sidan om och känner mig ensam och blir deprimerad. Det var ju så jag inte orkade leva.
Så länge jag hade barnen hemma var allting roligare, men när de flyttat ut blev det så innehållslöst hela livet. Jag levde för de stunder jag fick vara ensam hemma, eller då jag slapp vara hemma när han var hemma. När man kom hem möttes man alltid av den där onyktra uppsynen! Det HATADE jag verkligen!
Det var många år sedan jag kände mig riktigt lycklig. Det skulle jag vilja känna mig igen.
Det var så mycket roliga saker jag tänkte att jag skulle göra när jag hade separerat, men jag har tyvärr insett att jag har ingen att göra roliga saker tillsammans med. Här har jag all min tid för bara mig och kan göra vad som helst, men jag gör inget. Inget av det jag längtat efter i alla fall. Jag tänkte mig att resa, gå på bio och teater, gå på fest osv. Men inget av detta blir eftersom jag har insett att jag har ingen vän som vill göra detta med mig. Det är ju på helgerna jag vill ha något att göra, men då är alla upptagna med sitt. Funderar mycket på hur jag ska lösa detta och får väl hoppas att det löser sig med tiden.
Jag känner stor sorg över att livet blev så här. Varför valde jag ett liv med en alkoholist? Bara för det så står jag här ensam nu och vet inte vad jag ska göra med livet som är kvar. Han har styrt mitt liv, på något underligt vis. Skulle jag säga det till andra som känner oss skulle de säga att han absolut inte är en styrande människa. Men han har styrt mig med sina känslor. Antingen genom att bli helt vansinnig eller genom att bli orolig och må dåligt. Så har jag låtit mig styras av honom. Jag har gjort som han velat eller undvikit att göra det jag vill för att undvika att han blir vansinnig eller "mår dåligt". Kanske därför jag får sån ångest nu när jag gör vad jag vill, trots att han "mår dåligt"
Det känns som alla tycker synd om honom, även de som vet om att han druckit i över 20 år, att det är jag som ställer till det. Men vad ska jag göra när jag är totalt utmattad och deprimerad pga av hans missbruk. Jag skulle behöva någon som på riktigt stod upp för mig. Allt fokus är på honom. Jag känner mig sviken av många i min närhet som jag trodde skulle fortsätta att peppa mig, så som de gjorde innan jag lämnade.
Det är det här som jag grubblat på denna dag. Jag kände bara att jag var tvungen att skriva av mig bara. Sammanfattningsvis har dagen varit fylld av; skuldkänslor, sorg, ångest och besvikelse.
Är i alla fall glad att det här forumet finns och att det är så många som är aktiva och är inne och skriver.

Tack alla ni som läst och kommenterat!!!
Jag är inne och läser här emellanåt men hinner inte alltid skriva nått!

Att veta att det finns andra som läser och kan bli hjälpta av mina erfarenheter är GULD värt och sporrar mig enormt mycket varje dag!!

Tack för det här forumet och tack alla ni som läser och skriver!!

Kraaaam från en som håller på och återhämtar sig efter pärsen och som vet att hon till slut lyckades

Segra

Exet här,pigg fräsch glad och flörtig.Och jag min idiot går igång och tänker och känner en massa snälla tankar.
8 dagar in i nykterheten.
Var har jag hjärnan nånstans?

Sen sitter jag och pratar med arbetskamrat om att det känns lite trevligt att han är här och surrar lite runt mig..
Trevligt för vem?
För mig som sen får flimmer för ögonen illamåendekänslor och förvirring.
Eller för exet som bara han viftar lite med ögonfransarna så faller hela jag och mitt arbete som ett korthus.
Berättar dessutom i detalj om lördagskvällen trots att han inte frågar något.
Dvs lugnar han på den punkten att Ullabulla minsann inte gjort något olydigt.
Och han är inte ens den svartsjuka typen så för vem berättar jag egentligen?

Kära kära Ullabulla,när ska du vakna på riktigt ur din slummer.
Vad ska till för att du ska förstå att det är NU och inte i morgon du ska släppa taget,vända dig åt andra hållet och börja gå i marschtakt.

Ja det är sorgligt att man slängt bort så många år av sitt liv åt någon som inte alls har tänkt att förändra något. Men jag tror inte jag har varit mogen att ta steget för en nu. Det har känts helt omöjligt förut, jag trodde verkligen att jag skulle stanna hela livet. Att jag inte hade kraften el vågade gå. Det är hemskt att det tog så lång tid för hade jag gått tidigare hade säkert både jag o barnen mått bättre idag. Det känns ändå bra att jag har mitt eget nu o att jag inte behöver vara under samma tak dom honom o inte min dotter heller. Hon mår fortfarande inte bra men det är ändå bättre. Hon tycker att det är lugnt hemma hos mig ( oss) måste försöka att fokusera på det positiva som flytten har fört med sig men jag känner att jag även måste se tillbaka o minnas det som var för att påminna mig om att jag gjort rätt. Fast tårarna rinner o jag får en hemsk klump i bröstet av tänka på alla hemska minnen.
Kram

Men du är deras stora trygghet och då säger och gör de vad som helst...
Jag fick bevis på det igår - jag och exet besökte akuten med vår son och sonen ville i princip bara vara hos mig. Och samtidigt var det mig han skrek åt, var arg på, ledsen på, han ville byta ut sin mamma, han ville inte ha någon mamma, han ville inte vara med mig någonsin igen, han ville aldrig mer bo hos mig osv osv osv, men det var ändå mig han ville vara hos, kramas med, bli upplyft av osv osv. Ett tag kände jag mig rätt knäckt - exet satt med mobilen 90% av tiden! och jag g ar med sonen: lekte, gosade, pratade, förklarade, underhöll, läste, tog emot skäll och lugnade om vartannat. Jag fick tvångshålla när läkare gav medicin, och ta emot alla "dumma mamma"-attacker igen... Och sedan var det ändå bara mig han ville vara hos. Försök håll ut - barnen vet, men låt dem hållas. De har också mycket att bearbeta!
(En enda gång sa sonen "dumma pappa" och möttes då av en tårfylld pappa som undrade varför sonen var så arg på honom, om pappa gjort något fel, om sonen inte tycker om pappa osv. Sonen var ju trött, ledsen och skakad av situationen, det är ju bara att hålla ut... tycker jag...)

Du har gjort rätt! När jag tvivlade så sa min samtalskontakt till mig "du behöver fokusera på varför du lämnade, alla dumma och elaka saker som exet gjorde, annars glömmer du det". Så det gjorde jag, tills jag var säker. Jag behöver fortfarande ibland ta fram det!!! Tror att du också behöver tänka så, åtminstone ibland! Däremot har jag aldrig lagt på barnen att "pappa är dum pappa är si och så pappa är hemsk", men om de undrar över pappas ilska eller liknande så står jag upp för det idag - ja, pappa kan bli väldigt arg och så arg som han blev på mig det accepterade inte jag, och man får inte säga eller göra si eller så (göra sönder saker, stänga ute barnen osv).

Du gör rätt, lita på din magkänsla!

Det är oerhört sorgligt att det man ville, önskade och drömde om inte blir så. Jag gav upp flera år av mitt liv, i förhoppning att han skulle ändra sig och att vi skulle få lyckliga familjen, men jag missade ju att man inte kan förändra någon annan. Jag kan stå upp för mig och vad jag vill och behöver, och det är det viktigaste! Nu har du stått upp för Dig och ditt liv och inte minst för barnen! Det är sorgligt att han fortsätter med sitt liv som tidigare, men du behöver inte vara en del av det. Jag vet att det är svårt att släppa, och att älta oxh vara ledsen är en stor och viktig del, men du behöver i alla fall inte spela med i spelet!
Livet blir inte en dans på rosor bara för att man lämnat, för nu kommer ju sorgen igen och allt blir ju inte lätt och kul bara för att man slipper det allra jobbigaste, MEN - det blir bättre, och det blir lättare och roligare!
Fortsätt skriv, var inte rädd för att prata med vänner och anhöriga - det stärker dig!
Kram

Ja det är så sant Ullabulla , jag vet verkligen inte vem jag är o har nog inte vetat det på länge om jag ens gjort det nångång. Hoppas att det blir bättre , just nu känns det inte så.
Kaejlo , ja vi har det nog rätt lika. Jag känner som du att det du skriver kunde ha varit jag. Jag har så svårt att se någon framtid o att jag kommer må bra någon gång men jag måste ju tro på det för annars finns det ju ingen mening. Hade jag inte haft barnen så vet i sjutton hur jag skulle orka. De betyder allt för mig!! Och nu väljer de att vara hos mig hela tiden o det är så skönt.
Visst är det en sorg när en lång relation tar slut Mt. Det är så blandade känslor för jag ville ju att det skulle bli bra o att vi skulle leva tillsammans hela livet. Men nu vill jag inte det för känslorna har dött helt o jag funderar aldrig i de banorna att jag vill ha honom tillbaka för han har förstört för mycket. Även om han blev nyckter så skulle jag inte vilja det, det är över för alltid nu. Nu är han helt ensam i huset o har förlorat familjen men han inser ändå inte att han gjort nåt fel utan fortsätter att dricka o beter sig odrägligt. Vad är det för fel på honom? Många som man läser om förändrar ju sitt liv när något sådant händer men inte han. Han valde flaskan framför familjen den var tydligen viktigare än hans egna barn. Hur kan det bli så? Jag kan verkligen inte förstå!! Jag blir så ledsen när jag tänker tillbaka, kan inte låta bli att göra det ibland. Ser episoder framför mig när han är full o dum mot barnen. Hade en så otäck dröm i går då jag drömde att han jagade en av flickorna o fick tag på hennes fot o drog i den sen vaknade jag o kände sån panik!! Usch det är så sjukt!!
Kramar till alla medsystrar som kämpar<3

Jag försöker se mitt nya liv med positiva ögon men det går tungt just nu.
Det känns ensamt och torftigt även om det inte känns lika ökenliknande som det gjort tidigare.
Han har varit här för att liksom påminna mig om att han finns och att han nu minsann är nykter.
Jag försöker själv se ett vi där framme,men inte ens det lockar så värst just nu.
Kanske är jag för tillitsskadad för att våga tro eller tänka att det kan bli vi igen.Kanske mina känslor inte räcker.
Kanske själva kampen att få honom att söka hjälp var grejjen,inte att få livet med ett nyktert x tillbaka.
Kanske kanske kanske...

Nåja,dag läggs till dag och en fin årstid väntar nu med många möjligheter att berika kvällar och helger.Vi får tro att några månader till ska göra susen.

har erkänt att han drack mellan 5-10 ggr trots att det var nolltolerans,inför mig hemma i vårt hus.Detta under sista året och jag märkte absolut ingenting.
Trots min blodhundsnäsa och 20 års erfarenhet.
Så lägg på x 3 så får du kanske en ungefärlig mängd/antal gånger som han dricker.
Och släpp sen taget om det, han kommer ju att fortsätta så länge han inte söker hjälp.

Varför dricka på en söndag. Jag förstår inte. Alkoholen börjar långsamt komma in i våra liv igen från att ha haft ingenting. Han drack ikväll inte så mycket men tillräckligt för att han börjar titta på mig och fråga varför jag tittar på honom. Och det gjorde jag inte då men efteråt så gjorde jag det. Suck !

Stort tack för att ni svarar mig. Det betyder så mycket och flygcert det är så sant det du skriver. Jag funderar mycket hit och dit och ångrar mig emellanåt, speciellt om barnen verkar avvisa mig. De borde ju faktiskt veta hur jag har haft det, att jag är den som alltid funnits där för dem, att det är jag som mest skjutsat och hämtat de, hjälpt dem med läxor och helt klart den som tillbringat mest tid med dem under deras uppväxt. Jag har ofta känt mig som ensamstående mamma. Sedan barnen flyttade har livet blivit väldigt tomt och ensamt för mig. Jag känner mig kränkt om de inte kan förstå mig i det här beslutet. Jag måste väl få må bra den tid jag har kvar av mitt liv. Har de ingen aning om hur deras far har varit mot mig, undrar jag ibland. Har inte de växt upp i samma familj!!!!
Min man har dessutom börjat på att dricka nu igen, efter att varit nykter sedan jag sa att jag ville lämna. Har misstänkt detta ett tag nu.Nu är jag helt säker på det, eftersom den medberoende kontrollant man är har jag nu hittat gömda flaskor. Det är ledsamt, men också ett bevis på att jag inte kan gå tillbaka till samma liv.
Kram och än en gång tack för att ni svarat!

Efter all min tvekan, oro och osäkerhet så lyckades jag ju till slut lämna min man i februari 2013. Sedan följde en tid av totalt mörker, med endast väldigt, väldigt små ljusglimtar, vid få tillfällen. Och inte minst - livet blev inte så lätt och bra som jag hade sett framför mig, det tog tid!!!
Exet smsade och ringde, ömsom hotade och ömsom bönade och bad, mailade, öste komplimanger, skällde... Och jag pendlade mellan att känna att jag hade gjort helt fel, att jag hade gjort helt rätt och väldigt mycket mellanläge - "tänk om jag har gjort fel, tänk om jag bara överdrivit, tänk om det bara är jag som är känslig" osv osv. Och det blev ju inte lättare av de som undrade varför, som inte alls förstod att de kanske inte visste allt som hänt. (Idag kan jag se att jag i stor utsträckning var förskonad från sådant, eftersom exets släkt bor långt härifrån, och de ringde ibland, men jag stötte ju inte på dem helt apropå och vi hade nästan inga gemensamma vänner kvar i slutet - och dessutom tror jag att många visste om hur det var ställt till viss del) Och dessutom bättrade ju sig exet på många sätt, men jag tror med bestämdhet att det betyder inte att det hade hållit i sig om jag gick tillbaka.
Min räddning var att jag pratade - jag berättade för allt och alla om min upplevelse, hur jag hade känt mig i slutet och hur jag hade mått. För en del berättade jag kortfattat att "ja, vi hade det ju inte så bra som det kanske verkade", för andra berättade jag lite mer och för en del berättade jag allt som kom upp i huvudet. Det var oerhört skönt och viktigt att få prata, jag är inte en sådan person som är så tyst som jag hade blivit i vårt förhållande!
Det var också oerhört viktigt att stå upp för mig själv - jag hade ju inte lämnat för att jag helt apropå hade tröttnat på vårt perfekta, ljuvliga äktenskap. Alla vet inte allt som händer inom hemmets väggar, och det får man faktiskt prata om. Genom att prata stod jag upp för mig själv, det blev svårare att tänka att jag skulle gå tillbaka - de flesta som fick höra något om vårt liv sa rakt ut "så kan du ju inte leva", och det var bra att få höra.

Lång tid kände jag mig som sagt osäker, och också ensam. Jag är fortfarande ensam ibland, men jag har i alla fall ingen som skrämmer mig, som gör att jag inte kan leva som jag vill, som gjorde att jag var tvungen att anpassa mig, som gjorde att jag sällan var ärlig (både mot mig själv och andra). Det har tagit tid, och det är inte alltid guld och gröna skogar nu heller - men livet är bättre, ljuvligare, lugnare, mer harmoniskt och ärligare än vad det någonsin var i mitt äktenskap!
Exet har fortfarande inte helt lagt ner sina attacker, men jag har lärt mig att hantera det. Jag är starkare och jag håller på att hitta tillbaka till mig själv, den inre kärna som är jag!

Ge det tid Kaeljo, och lita på dig själv: du lämnade för att du inte ville, skulle och kunde leva som du gjorde, du har gjort rätt!!
Kram

jag läser här. Även om vår relation ordnade upp sig kan jag känna igen mycket; att omgivningen inte kan föreställa sig att partnern dricker, oron att jag överdriver, utmaningen att hitta nya vänner.... Flygcert och jag har följts åt länge här och det är verkligen värt att gå in och läsa även när det egna livet börjar hitta sin form. Det är lite svårt att föreställa sig att berättelserna på forum är sig så lika genom åren medan livet irl är sig lika likt.... Liksom två parallella verkligheter som existerar sida vid sida men den verkligheten vi delar här är fortfarande okänd för de flesta som inte direkt berörs av den. Skam och skuld gör att den förblir en dold verklighet. Tack och lov börjar allt fler berätta öppet. TV-serien Djävulsdansen är ett exempel och Micke & Ulrica som nu berättar är ett annat. Jag läste nyligen Susanna Alakoskis nya bok April i anhörigsverige och vissa rader var som en käftsmäll, dock en positiv sådan, en bekräftelse. Vi måste fortsätta dela med oss och bekräfta varandrandra så att vi förstår att det vi upplever är sant och att vi inte är ensamma. Och att förändring är möjlig men det tar tid. Allt gott och varma vårkramar! / mt