Senaste kommentarerna i forumet

@Tröttiz hallå kul o se dig! Låter som du är på ett stabilt ställe! Fortsätt så, kram

Hej.
Väldigt länge sedan jag skrev i egen tråd ...

Jag har nu och då kontakt med mitt ex, han har sina "utmaningar" . Vi hade kontakt genom meddelande och i ett skede skrev han ett citat jag sett tidigare på Internet :

"The devil doesn't come dressed in a red cape and pointy horns. He comes as everything you have ever wished for".

Vi diskuterade detta citat ett tag, att alkohol är räddaren och något som behövs just då, att det stillar ens önskan om att hjälpa en. Men att det ändras till något som inte hjälper, och svårt komma ur.

Vi hade ett bra, om man nu kan säga bra samtal om detta ämne? Ja, kanske. 🤔🙂

Kram, och sköt om er!
🌺

Tack snälla för era kloka ord. Är bara så ofantligt trött på det hela. Kraven känns så höga på mig- att jag ska hantera, stå ut, ’förstå hans sjukdom, se bortom, acceptera och förlåta- medan jag inte får någonting mer än att jag är ’så arg’ Tacka fan för att jag är arg! Den jag älskade är borta men det är som om jag inte tillåts sörja det utan bara ska finna mig i hans dåliga, respektlösa j*la beteende och ha överseende

Jag förstår din frustration. För mig, som tyvärr har sett allvarlig psykisk sjukdom på nära håll, är alkoholism mer av en psykisk sjukdom än en somatisk sjukdom.. Man kan inte "rycka upp sig" om sjukdomen sitter i hjärnan och påverkar allt man gör. Man förstår säkert inte själv alltid vilket grepp alkoholen har om en, och det är därför alla bortförklaringar kommer till pass, och sjukdomsinsikten saknas.

@N jag förstår din frustration! Och har inte något rakt svar på din fråga.

Däremot tänker jag att även en fysisk sjukdom kräver sjukdomsinsikt för att individen ska söka hjälp och på olika sätt röra sig mot behandling och tillfrisknande.

Just insikt i den egna problematiken är något som brukar vara väldigt problematiskt vid alkoholism.

Det finns ju också många andra sjukdomstillstånd som vi inte direkt ser som fysiska, som ångest tex, som kan ge väldigt allvarliga konsekvenser för den drabbade.

För mig som anhörig har det istället känts väldigt hjälpsamt att se alkoholism som en sjukdom. Det ger mig ett annat perspektiv tycker jag. Det har varit lättare att separera personen jag älskar från dennes beteenden, som jag istället ser påverkas av sjukdomen, som jag avskytt och tagit avstånd från.

Vem vet hur framtidens medicin ser ut, kanske kommer orsaker vi ännu inte känner till att komma fram?

Ibland har jag också funderat på att medberoende verkar lika starkt och svårt att bryta sig fri ifrån som beroendet verkar vara. Varför skulle annars så många av oss stanna kvar i situationer som ofta är helt outhärdliga.

Jag tyckte boken beroendepersonligen av Craig Nakken gav mig en bra förståelse för beroendeförloppet. Jag har förstått det som att boken varit lite omdiskuterad, men utifrån min erfarenhet som anhörig tycker jag att den stämde väl in på det jag upplevt när jag stått bredvid.

Att alkohol är ett gift som påverkar hjärnan är en annan del av alkoholismen som jag tänker bidrar till symptomen sjukdomen ger.

Förstår verkligen att du är arg! Alkoholism är allvarligt, livshotande och skadar så många fler än den som dricker.

@wasgij varit där o kanske fortfarande är där fast väldigt lite kontakt.
För mig har det tagit låååång tid att inse att denna man definitivt inte är någon evig kärlek! Låt det ta tid, skriv av dig, ramla tillbaka , värk ut honom ur systemet.
Leta grupper, samtalsterapi allt du eventuellt kan behöva för att bli starkare.
Vissa av oss behöver lång tid, vissa lite kortare men det är ingen tävling...Gör det som känns bäst idag, i morgon kanske saker ser annorlunda ut!

Styrke kramar

@Åsa M
Hur ska man ta tag i det. Samtal? Önskar det vore så enkelt att släppa taget. Vilket det egentligen bör vara. Och jag vet inom mig att detta är ohälsosamt. Men nånstans inom mig att det kanske finns hopp, att jag kan vara den som får han "frisk".
Och tänker jag efter så utstrålar han bara egoism. Sina kärleksförklaringar, inget annat.
Blir arg på mig själv varje gång. Likaväl som att släppa honom, så har jag lila lätt att starta igång på hans konversationer... ett ständigt pådrag av förtvivlan och hans liv i botten jag vill rädda.

Tror faktiskt inte det går att förstå. Jag tänker som dig att det inte är en sjukdom, dock en besatthet som troligtvis är liknade men inte helt lika mellan alla beroende människor. Fast får ordet sjukdom vissa att sluta då är det ju bra

Fast helt ärligt, jag är fet det vill några oxå kalla sjukdom men jag ser det som att jag äter, precis som alkisarna dricker...för att döva obehagliga känslor.
Kanske någon från andra sidan kan försöka få oss förstå.

Om allt är bättre utan honom, som du säger, då tycker jag helt klart det låter som att ditt medberoende är problemet för dig. En alkoholist är vansinnigt manipulativ, och du kommer inte komma ur hans klor om du inte tar dig an ditt eget medberoende. Det låter inte friskt med ständiga kärleksförklaringar heller, särskilt i det läget där ni är. Tycker du det känns normalt? Det låter inte så.

Hej
Jag är uppvuxen i ett hem med missbruk och har nu föga förvånande även en fd partner som tycks älska alkohol mer än livet självt. Jag har dessvärre mycket erfarenhet och kunskap om beroende och missbruk privat samt från yrkeslivet. MEN jag kan trots detta bara inte FÖRSTÅ?!?!? Är det legitimt att jämföra alkoholism med vilken annan sjukdom som helst? Är det konstigt att förvänta sig att någon som är ’sjuk’ i alkoholism tar fa*kn tag i det?! Söker behandling för sin ’sjukdom’?! Ser till å reder ut skiten?! Ngn som är sjuk i förkylning, hjärtfel, cancer vill väl för F*N bli frisk eller?! Varför vill inte alkoholisten det?!?! Är det verkligen en sjukdom då? Eller är alkoholisten bara dum?! Som riskerar precis ALLT med sin sk ’sjukdom’.

Förlåt för aggressivt, bittert, ifrågasättande och sarkastiskt inlägg men känner liksom bara VA F*N??????

Hjälp mig förstå alkoholism och beroende tack 🙏

@Åsa M
Året utan honom har varit det beslut bästa så klart. Trots sporadisk kontakt som enbart inneburit hans kärleksförklaringar till mig.
Är det medberoendet som kickar igång? Giftet att vara där?
Vill inte vara en del i det, även om han kört sig i botten av att bli av med körkort, är i vårdnadstvist om barnen, skall göra samhällstjänst m.m.
Tänker jag som det är nu, så är det horribelt att jag ens håller på såhär..
Om det inte är kärlek, så är det medberoendet då?

Hur tänker du kring din egen resa för att bli frisk från medberoende? Hur ska den se ut? Vad är ditt mål?
För mig var det enda som hjälpte att säga nej till all kontakt och ta tydligt avstånd. Allt drama försvann och jag saknar det INTE. Mitt ex saknar fortfarande sjukdomsinsikt och hans resa mot katastrof fortsätter. Jag vill inte se det eller vara en del av det. Det är inte kärlek utan rent gift.
Tänk på DIG först.

1 år har gått sedan man startade här. Otrolig hjälp.
En skilsmässa som gick igenom förra året. Tagit mig 1 år att bearbeta året innan med kaos. Lögner. Förnedring. Men också i allt det en otrolig stark kärlek till denna människa.
Många lovord har brutits.
Kontakten bryts med jämna mellanrum. Men i de tomrummet kommer känslorna tillbaka. En saknad. Som jag har svårt att slita mig ifrån.
Även om det självklara är att vara utan honom.
Men hur i hela världen ska man acceptera. Att det är över. Även om ett hopp finns kvar. Trots allt.
Hur tankar går på att hålla det hemligt, träffas ibland. För att följa ytterligare en resa för nykterhet som ändå går i kras?
Eller finns där att kunna sätta gränser? Utan att få lögner eller är det helt utom hopp?
Ju mer jag skriver, ju mer tragiskt låter det. Egentligen. Men kärleken oändlig för denna man!
Tankar eller erfarenheter någon?

Det är svårt att vara tyst i ett sådant läge, men jag tror det enda du kan göra är att diskutera med en familjeterapeut. Dynamiken i en familj är svår att påverka men det är viktigt att förstå hur den fungerar, vad din roll är, vad hans roll är, och vad dina föräldrar ska tänka på. Det tror jag att en opartisk person måste ge råd om.

Nej, det är du självklart inte! Du har en relation med en missbrukare och dör honom är hans valda gift det viktigaste av allt. Man kan inte resonera någon frisk eller nykter. Om er relation ha flar mycket om hans supande och hur du hanterar det så undrar jag vad du får ut av det? Hur mår du av detta och har du pratat med någon om det? Hans mående kan du inte påverka, men ditt eget!

@Bergochdalbana
Hej,
Det är inte dig det är fel på. Tyvärr så har din man en relation som verkar vara starkare till alkohol än till dig.
Hur länge har det varit så här? Några tecken på att bättring av drickandet? Osv Till syven och sist kokar det ner till dig och vad du vill. Ser du en framtid i denna relation? Vilka villkor behöver uppfyllas? Kanske kan en terapeut/psykolog hjälpa dig att sortera ut dina tankar om hur din framtid ska se ut. Du kan INTE ta ansvar för din mans drickande och beteende. Jag är inte medberoende, jag jobbar med att försöka att vara nykter och vet att endast den beroende måste ta steget/beslutet själv. Du eller andra personer kan som bäst stödja om han vill och är ärlig med att vara nykter.

Återigen, det är inte ditt fel och din man borde åtminstone kunna ta ansvar gör sitt eget supande. Att sitta och vara sur för att inte få en pava serverad, jisses…

Lycka till och tänk på dig själv

Hej alla kloka och förstående människor!
Jag sitter just nu på en balkong i ett varmt och underbart land. Min man har precis tömt en flaska whisky. Vi ska snart lämna detta varma härliga land och har tills för ett par dagar sen haft en bra semester tillsammans. Det som utlöste silent treatment denna gången var att jag inte köpte whiskey till honom i går kväll och förstördes då, enligt honom, hela semestern. Medberoende som jag är köpte jag såklart en flaska till honom idag och tänkte att *ironisk* nu blir han väll glad igen. Men icke… börjar som sagt med silent treatment i vanlig ordning, kommer förmodligen övergå till att allt är mitt fel. Om jag bara inte hade tjatat på hans ytterst lilla alkoholkonsumtion under semestern utan sett att han faktiskt inte tagit med någon öl till stranden denna gången.. om jag bara hade varit lite roligare att umgås med.. om jag bara inte hade varit så sur hela tiden.. om jag inte bara hade letat fel på honom hela tiden… osv.. osv..
Håller på att bli tokig! Är det jag som är sur, tråkig och bara förstör allt hela tiden?

Kram på er

Förstår känslan ”men jag då” och att han så duktig.

Tror värdefullt om du kan prata med någon extern samt att även ni framöver kan tala om dina känslor. Ev även här med hjälp av någon professionell.

Kurator eller psykolog/terapeut med erfarenhet av alkoholproblemen låter klokt att ta hjälp av, både enskilt och tillsammans (men inte samma).

Har du pratat med kurator? Det hjälper när man ska vrida och vända på saker och ting.

Absolut, det är det. Men iobbar man med sig själv och sina negativa mönster så kan man minska dem och bli mer välfungerande. Det är ju för sin egen skull som man ska fundera på att göra det, inte för någon annans.

Min man har haft problem med alkoholen länge och det har eskalerat. Eller så har jag börjat märka av konsekvenserna så mkt mer nu när vi har tre barn ihop…
Det har alltid funnits en ursäkt för att dricka öl (för det är ju ”bara” öl…i mängder!!!)
Och har han väl druckit en så kan han inte sluta. Och råkar det bli sprit eller vin så blir det kaos…
Det har under tidens gång hänt många allvarliga saker, tex så har han kräkt ner sig själv i bilen samtidigt som barnen varit med, han har somnat ifrån sitt föräldraansvar när han däckat innan barnen lagt sig, han har sovit vidare på morgonen fast han har haft en tvååring hemma vaken, han har ljugit, gömt, smusslat mm mm. Han har lovat så många gånger att han ska dra ner på alkoholen eller hålla uppe helt, och jag har lovat så många gånger att jag ska lämna honom om han fortsätter. Ändå har jag stannat.
Nyligen har han blivit anmäld till socialtjänsten och det har varit en intensiv period där han faktiskt har tagit emot hjälp både via kommunen och via AA. jättebra! Det är det jag alltid hoppats och drömt om, att han ska komma till insikt.
MEN mitt problem nu.
Jag vet inte om jag vill fortsätta leva ihop.
Det enda han vill är att bättra sig och visa att han har gjort en förändring, och han vill att vi blickar framåt och inte ältar gamla saker. Han vill absolut inte skiljas. Han behöver mig för att klara detta. (Jag har dock sagt att han får bygga upp sitt stöd och förlita sig på andra personer, inte på mig.) Känner mest att han har svikit mig och att jag inte är rätt person för att stötta, han har redan tagit så mkt energi av mig, vet inte om jag är redo att ge mer)

Men jag känner mig mest tom. Och vet inte vad jag vill. Avstängd och kall. Slut på energi. Jag har kämpat så länge men ingen förändring har skett, men nu när han blivit anmäld så duger det att ta tag i problemet. Och alla tycker han är så duktig.
Men jag då?

@Åsa M ja men det är svårt

Tror det är precis så. Vi dras till folk som "behöver" vår hjälp för vi kan liksom inte bara SLUTA.
Det är nog en kombination. Vi behöver umgås med "hela" människor och vi behöver lära oss att BLI hela människor själva.

@has Du fixar detta och kommer vara starkare efter! Det är jag övertygad om.
Självomhändertagande skrev tidigare att hon umgås numer med folk som bär sig själva, jag tycker det är en talande mening. Vi medberoende kanske behöver hela människor som vi inte behöver fixa,då kanske vi kan bli helt läkta?! Bara en tanke
Stor kram

Min vuxne bror bor hemma hos mina gamla föräldrar, sedan 1,5 år.
Han har i en separation blivit av med allt. Han har lånat större summor pengar mina föräldrar och är nu helt utan inkomst sedan en tid.
Han tar återfall ganska kontinuerligt. Super några veckor eller dagar. Sedan får föräldrarna komma och hämta honom och mata honom med alkohol tills han nyktra till.
De vänder sig till mig och är förtvivlade när det är illa. Många långa samtal med oro.
När det är bra vill de inte att jag lägger mig i.
Jag har stöttat honom, uppmuntrat och umgåtts 100% sedan han flyttade dit men tycker nu att han får visa lite vilja.
När jag tog upp med honom om de pengarna han lånat sedan många år tillbaka och att jag tycker att han ska göra rätt för sig kallade han mig snål och girig.
Mina föräldrar har berättat att han inte betalar, de har sagt att de ska skriva överenskommelse gällande allt han lånat, men nu säger de att jag ska inte lägga mig i det.
De vågar inte ta diskussionen med honom. De är rädda att han ska gå ut och dricka.
Jag tycker det är sorgligt att se att han skyndar dem gör slut på deras besparingar och pension.
Samtidigt tycker jag också att det är orättvist mot mig andra syskonet.
Jag orkar inte finnas där längre när det blir jobbigt för dem och jag orkar inte längre stötta min bror när han inte tar ansvar.
Känner mig utnyttjad och arg.
Och nu är mina föräldrar också arga. På mig såklart för att jag tagit upp med honom att han behöver göra rätt för sig.
Suck jag borde varit tyst?