Senaste kommentarerna i forumet

du upplever att det är ett problem signalerar att det är något du ska ta på allvar... Det verkar också som att alkoholen är en känslig fråga för honom. Varför skulle du inte kunna ta upp det med någon som vet vad hon pratar om, som hans mamma? Är det en hemlighet? Skäms han? Det säger också någonting. Människor som inte har problem med detta kan ju oftast vara väldigt öppna med när och hur mycket man dricker. Jag förstår att du är orolig. Kanske är det inte ett problem. Kanske har han full koll. Jag vet inte. Men han dricker dagligen och vill fortsätta göra det. Han har en ärftlighet och en uppväxt med föräldrar som har/hade alkoholproblem. Det är varningssignaler. Din oro är en varningssignal. Förnekelsen när en varningssignal. Det att ni får undvika sociala sammanhang med alkohol är en varningssignal. Bra att du är medveten om det. Om det inte är något som helst bekymmer, så borde ni kunna prata om det. Kanske kan du skriva ett brev till honom om hur du känner, vad din oro består i och hur du skulle önska att det var? Då får han lite tid på sig att fundera och låta dina tankar sjunka in utan att direkt gå i försvarsställning...?
Ofta så kommer man på mycket mer saker när man väl börjar fundera över detta. Man börjar skrapa på ytan på det som är mest uppenbart och direkt går att ta på, sen ser man ännu mer som varit mer subtilt och mer en känsla innan. För er kanske det är så att din oro är obefogad och det är ju jättebra i så fall! Och om det bara är början än så länge på ett mer utvecklat beroende så kanske ni har tur och hinner stoppa det i tid!
Önskar dig lycka till!
Kram

Talarna...
Du vet att du inte kan ta på dig ansvaret för hans nykterhet. Du är inte den som han kan lägga det på, som han försöker göra nu. Du ser vad han försöker göra, och du känner bördan redan nu. Ska du leva med den bördan? Är den egentligen din? Kan du bära den? Det är hans ryggsäck, som han själv har skapat. Du har en egen, som säkert väger en del den också. Bär han den åt dig? Känner du någon gång att ditt liv och din börda blir lättare i hans sällskap? Jag hoppas att de erbjuder anhörigvecka där som han är. Tror det kan vara bra för dig, att du kan få hjälp att berätta för honom hur du tänker och han kan få hjälp att hantera det och lära sig leva med det. Jag vet att det är så svårt att verkligen göra det som man egentligen vill, för varenda liten del av en svarar upp på "kraven" från den beroende, man känner ansvaret och svarar upp på det. Det är vårt beroende. Vi har samma problem i någon form... Vi har bytt ut alkoholen mot alkoholisten. Vi har ett på många sätt liknande arbete att genomgå för att bli friska. Vi lovar och lovar att inte gå tillbaka, min misslyckas gång på gång.
Jag gläds åt att du varit stark nog att skapa ett liv med din dotter, att du fått kraften tillbaka. Bra jobbat! Var stolt över dig själv! Ta den här tiden att verkligen fundera över vilket liv du vill leva, fyll dagarna med din dotter och dina vänner, gör saker som du tycker om och som du mår bra av. Det spelar ingen roll hur statistiken ser ut för ett tillfrisknande, om det är 80% eller 5% som blir friska. Det är ändå upp till honom, hans motivation och styrka. Om han tycker att du är hans motivation, hur blir det då den dagen du måste jobba över, ni grälar eller du kanske inte har lust att ha sex? Motiverar det till ett återfall då? Och "felet" och ansvaret för det är ditt?
Du gör ett bra jobb som verkligen funderar över det här, försök att få hjälp att fundera vidare. Bra att du skrivet här, det finns så mycket kunskap, erfarenhet och klokhet på dessa sidor!
Varma styrkekramar!

Du skriver: "det känns som om jag måste välja mellan att förstöra hans eller mitt liv.." Ja då är det väl självklart att det är DITT liv du ska satsa på, för din och inte minst för din dotters skull. Självklart. Lycka till och ta hand om DEJ och din dotter.

och uppfattar en stor varning om att inte gå tillbaka till honom.

DU kan aldrig ta ansvar för hans nykterhet vilket han försöker få dig att göra nu. Han, likväl som jag, måste vara nykter för min egen skull, ansvaret är helt mitt om det ska gå bra. Skyller han på dig om han skulle börja dricka nu så har han inget förstått av sin situation.

Ingår det ingen anhörigvecka i hans behandling, alltså en vecka där du kan få komma på och se över ditt medberoende ? Du kan inte tycka synd om honom, det är hans ansvar att göra något för att ta sig ur skiten.

Och du är värd ett bra liv tillsammans med din dotter.

härligt att läsa ditt inlägg och hur du har gjort dig fri! Fint också att mannen sökt hjälp och är i behandling.
Lita på din magkänsla och värna om ditt goda liv du byggt upp, DITT liv.
Mannen måste hitta sin egen motivation både till nykterhet och att leva - och det bör han få hjälp med på behandlingshemmet. Att leva för någon annan är en fälla för båda.
Kort men kärnfullt, kram i morgonbrådskan / mt

Tack Yogi för din berättelse!

Du frågar om jag ställt krav på honom. Och jag funderar om jag gjort det.... På sätt och vis. För jag har sagt att jag inte vill vara ihop med en alkis. Det upplever jag själv som en slags krav. Eller åtm en möjlighet för honom att begripa, och göra ett eget val. Och det valet harhan ju sedan gjort.... Det kan bli ett mycket lutet uppehåll, för att sedan fortsätta som innan. Helt oförändrat.
Jag dricker minimalt. Men kan ibland bli sugen på en folköl tex. Men om jag tar en så legetimerar jag ju drickande den dagen.

Vad har jag gjort hittills.
Jag har försökt att berätta att jag inte vill vara ihop med en alkis.
Jag har sagt att jag blir väldigt ledsen när han är alkoholpåverkad.
Jag påtalar att glasen är fulla när han själv säger halvt.
Jag säger att jag märker direkt när han druckit och att han blir väldigt jobbig och svår att prata med då.

Han svarar bla med att säga att han ju står ut med att jag är reumatiker (!)

Jag känner mig kränkt. Samtidigt som jag känner en slags skam. Men tänker själv att det är idiotiskt att jämföra något man kan påverka själv, med något man alls inte rår på. Men han vet nog att han trycker på exakt "rätt knappar". För jag vet ju att alla inte accepterar att ha en partner med en skukdom.

Det jag tar med mig från ditt svar/brev är "de små små stegen".
Jag har börjat vara mer hos mig själv.
Jag har försökt att umgås med andra människor.
Jag tar konflikt med mannen ist för att bara gråta (fast jag gråter också)

Nej han tar (uppenbarligen) ingen hänsyn till mina känslor i detta kring alkoholen. Han verkar helt oförstående kring att det överhuvudtaget skulle påverka någon annan dvs mig. Och som han säger själv "han sköter ju sitt jobb". Och med det så får jag väl förstå att han ser det som viktigt, och det andra (som jag talar om) som oviktigt.
Jag säger att han på sin lediga tid oftast är alkoholpåverkad, alltså "träffas" vi inte riktigt. Men jag tror inte han vill förstå vad jag menar.
Sorgen jag bär nu handlar väl kanske om att jag faktiskt ser att han inte alls på något enda vis är beredd att reglera sitt alkoholintag. Det verkar heligt! Det är det han ser fram emot.
Det är den enda privatplaneringen han har. Att han skall dricka på onsdag och på helgen. (Men det blir helgen plus ti o to).....

Mina känslor svalnar. Och jag upplever en ensamhet i telationen som förmodligen är urtypisk för den andra parten. Man träffas, men han är ju liksom inte där.

Du frågar om jag älskar. Jag sörjer nog även där. Att jag inser att jag inte kan älska någon som behandlar mig som ett material.

Jag är både luttrad (det är inte första gången jag träffar någon som dricker för mycket) och "hjälplös". För jag går ju inte fast jag inser (och ser) att detta leder till mer och mer vånda.

Jag är på väg bort känslomässigt. Kanske är det min räddning!?

Jag förstår både den psykologiska aspekten du nämner - den som många andra kan ha svårt att ta till sig. Och som givetvis är oerhört svår att förklara.
Och jag förstår också din bindning till mannen.
Det är helt enkelt inte så lätt som skolexemplet. Att man bara skall resa sig upp och gå.

Jag skäms för att han dricker.
Jag skäms för att detta händer mig. Jag behöver stöd. Men vill inte vända mig till "vem som helst" (som in förstår) för jag vill slippa klandret. Det gamla vanliga. Jag vill slippa förebråelserna kring att jag varit klantig som hamnat i denna situationen.
Andra har så lätt för att döma. Och det är ju knappast det man behöver till stöd.

Hoppas att era "10 dagar" kan få bli många många flera!

En försiktig kram från Lilly

passiviteten som följer som är så svår att ta sig förbi, tycker jag. Du ser redan vad som sker, du vet vad det betyder, du vet vad du borde - men ändå gör du det inte. Jag talar inte bara om dig här, utan om många av oss som skriver på den här sidan. Det är så för mig. För mig är det också så att just det där att man ser, förstår, vet vad man borde - och ändå inte gör, är det som gör att skulden och skammen över mig själv väller in och tynger ner som en grå filt.
Hur tänker du framåt? Älskar du honom? Eller älskar du bilden av honom, den du vill att han ska vara? Jag har själv inga svar på dessa frågor, så jag är kanske inte den rätta att ställa dem...
Ja, han verkar ha fullt med ursäkter och försvar kring sitt drickande, precis som alla andra alkoholister. Jag tänker att du kan försöka vara tydlig med att inte gå med i exemplen om halva vinglas, eller ölen som inte räknas och t ex frågar hur han menar nu? "Ett glas vin är ett glas vin och en öl är en öl", bara för att vara tydlig med att det inte är en åsikt utan helt neutral fakta. Ett litet steg att markera för dig själv i alla fall.
Vet han om att du inte vill gifta dig längre?
Har du någon gång ställt krav på honom? Eller gör du som jag har gjort fram till nyss, hoppats få honom att ta hänsyn till mina känslor för egen maskin? För min sambos del har mina känslor inte haft så stor påverkan på honom. Nu när jag sagt att jag lämnar honom om han inte gör något åt det, så har han visserligen tagit tag i det - men det har bara gått 10 dagar så något resultat kan vi inte hurra över än, och jag är långtifrån säker på att han kommer att lyckas.

Ja man kan vara en stark människa på många sätt, och det är därför jag tror att folk också har så svårt att förstå hur det är möjligt att "en så stark person" kan dras in i något sånt här. Jag har slutat försöka förklara, jag tror inte det är någon idé om man inte har egen erfarenhet men också kunskap om hur sådant här fungerar. Kunskapen får jag genom att läsa mycket här i forumet, ta del av allas historier, och även i övrigt här på alkoholhjälpens sida. Det finns mer information på nätet också, bara att söka. Men här tycker i alla fall jag att jag har blivit oerhört hjälpt. Inte så att någon utomstående kan se att det är någon skillnad, för jag har ju tagit tillbaka honom igen efter senaste fyllan, vi bor ihop fortfarande osv. Men inuti är det skillnad sedan ett par månader. Jag är på väg. Små steg, ett i taget, ett halvt steg bakåt ibland men ändå framsteg. Mitt mål vet jag inte vad det är. Jag har inget mål i huruvida jag ska lämna honom eller inte (förutom om han dricker förstås) men jag har ett mål för mig själv - att jag ska bli en egen individ igen, som inte cirkulerar som en måne runt honom. Jag vill cirkulera i min egen bana. Kanske bredvid hans bana, men inte i samma.

Lycka till!

Jag vill bara tala om att jag känner igen mig så i nästan allt du skriver.Vi måste försöka att vara starka och inte låta oss tryckas ner mer! Det är så svårt ,jag vet det. Men det är inte det här livet vi vill leva,eller hur? Hoppas din man tar imot hjälp! Min har inte kommit så långt än:( styrkekramar!!

och det fanns mycket nyttigt där! Tack!
Sitter i soffan nu, och är ganska nöjd och lite förvirrad efter denna dag... Har haft två av barnen samt äldsta dotterns sambo här på middag. Är märkligt nöjd. Trevliga samtal, god mat, allt helt NORMALT. Så konstigt och annorlunda för att vara här. Svärsonen har varit "portad" här sen i somras pga något min sambo fått för sig att han har sagt. Ständigt detta att döma ut människor och tvärt bryta kontakten. Antingen är en person svart eller vit. Och vita har det börjat bli väldigt få. Det finns nästan ingen vi kan umgås med längre. Men nu ville han sträcka ut en hand och göra allt bra med dottern och svärsonen. Det gick jättebra så det känns ju väldigt bra för mig såklart. Det har varit så jobbigt under den här tiden. Det har självklart varit något som både jag och min dotter har lidit mycket av. Särskilt hon. Och jag har skämts. Skammen återkommer och går som en röd tråd genom mitt liv och min tillvaro. Den är en ständig följeslagare.

Han vill också försöka närma sig min familj igen. Han har hotat dem till livet en gång för ca ett år sedan och de har inte velat ha något med honom att göra sedan dess, vilket jag förstår. Det har med hans humör och gränslösa uttalanden på fyllan att göra. Det är sån han har varit. Och sånt jag har accepterat. Jag har hela tiden tänkt och trott att han inte "är sådan" på riktigt. Jag har sett andra sidor. Mjuka, romantiska, ömsinta, omhändertagande och empatiska sidor. Visst, det finns ett hett temperament men när han dricker blir det tusen resor värre. Det uttalandet kom en gång när han druckit kopiösa mängder under en lång period. Han höll mig vaken på nätterna för att han skulle prata. Jag blev rädd då och lämnade honom. Berättade för mina syskon vad han hade sagt. Gick tillbaka efter flera veckors bönande och löften. Skammen igen. Skulden för att det var mitt fel att min familj tog avstånd. Det var ju jag som hade berättat för dem, hade jag inte gjort det så hade de ju inte vetat. Mitt fel. Jag var löjlig och ville bara ha uppmärksamhet och att folk skulle tycka synd om mig, enligt honom. Skammen igen. Skulden. Allt sånt som har hänt vill han inte prata om, tycker inte att vi ska "älta" sånt som har varit. Om jag tar upp det så frågar han om jag vill sänka honom, ge honom dåligt samvete... Men jag vill bara att han ska förstå hur jag har upplevt det. Nånstans så vill jag att han ska veta och förstå. Jag tror jag behöver få förmedla om det ska vara möjligt för oss att gå vidare. Men frågan är om han kommer till det stadiet av ödmjukhet inför hur vi i hans närhet har upplevt det. Det kanske ligger långt fram i hans tillfrisknande. Om det nu blir något tillfrisknande... Han har så mycket att jobba med för att kunna bli frisk att jag undrar om det ens är möjligt.

Vad är det som händer nu? Menar han allvar med att försöka gottgöra/ställa till rätta? Är det uppriktigt och ärligt? Jag vet inte. Jag förstår inte. Det här är nytt för mig. Jag tassar fortfarande på tå, överväger noga vad jag säger och hur jag ska vara. Jag litar inte på att det här är på riktigt. Om det är det, så är det ju bra. Älskar jag honom? Vill jag leva med honom? Kan jag se en framtid? Hur skulle den se ut i så fall? Jag vet inte! Jag vet inte någonting! Jag har inga svar.

Men det ger mig otroligt mycket att läsa här, skriva här, ta del av era svar och reflektioner på mina inlägg, ta del av era erfarenheter. Stort tack till er som ger så mycket av er själva! Det här är verkligen en process och era frågor och tankar hjälper mig framåt.

fundera vidare :

http://www.spelbehandling.se/hjalp-till-anhorig/

http://www.al-anon.se/

är nog vad jag känner, till viss del i alla fall. Det är så svårt att förstå det där att man å ena sidan rent intellektuellt förstår hur illa det är och vilka beslut man behöver fatta och å andra sidan inte klara av att genomföra det! Skuld, skuld , skuld och massor av skam är vad jag känner. Jag till och med distanserar mig till mig själv! Som om det inte är mig och mitt eget liv det gäller!
Spelberoende. Han spelade bort 8000 i torsdags. Noll på kontot. Fick låna 1000 kr av min bästa vän, så vi skulle ha någonting i helgen. På tisdag får han in betalning från en kund. Såg på kontot nu att 6000 kommit in igår, en utbetalning av vinst från spelbolaget som han berättat tidigare att han väntar på. Han har inte berättat för mig att de kommit in och nu kollade jag kontot och såg att han spelat bort allt! Jag vet inte hur jag ska få honom att fatta att det här också är ett missbruk/beroende. Har försökt prata med honom flera ggr men han slår ifrån sig totalt. Han spelar för att dämpa ångest, att det är kul och att han får en rush av det, säger han. Hör han inte själv vad han säger?? Suck. Jag har dock inte sagt ifrån att jag inte accepterar det, och det borde jag kanske ha gjort. Får ta det också. Ska dra ut kontoutdraget och göra en sammanställning och visa honom svart på vitt hur mycket han har spelat bort de senaste månaderna.

Annars har det varit ganska lugnt och skönt den här veckan. Det gör sån skillnad bara alkoholen inte finns med i bilden. Men jag litar ändå inte på att han verkligen kommer gå till beroendecentrum. Tänker att han kommer dra nån vals att han inte fått någon kallelse, som jag tror att han gjorde förra gången. Ska vänta till måndag, har han inte fått nån kallelse då ska jag be att han ringer. Tänker kräva att han gör det, det är mitt villkor att han inte tänker försöka på egen hand den här gången. Väljer han oss så väljer han också att ta emot hjälp. Tänker vara tydlig med det. Det är så lätt även för min del att tycka efter en kort period att det är lugnt och att man inte orkar tjata eller att det inte behövs för nu är det ju bra...

Han ska på anställningsintervju på tisdag. Tror inte att han kommer att få jobbet, men om han får det har han tänkt att skaffa en liten lägenhet i en annan stad, 15 mil härifrån. Har inte sagt nåt om det. Hade det varit för några månader sedan så hade jag blivit ledsen och bett honom avstå, men nu tänker jag bara att visst, då kan han dricka varje kväll och söka bekräftelse från andra (har hänt OFTA förut) helt utan inblandning från mig. Men då finns jag heller inte kvar. Och det kanske är hans sätt att få distans till mig. Då får det vara så.

Jag vet inte om jag älskar honom. Om jag inte gör det, vad är det då? Sympati? Jag förstår inte... Hur kunde jag fastna i det här? Hur kunde jag? Och varför, varför är jag kvar??? Vad är jag? Jag skäms så fruktansvärt! Både inför mig själv och min omgivning, men mest inför mig själv. Jag är inte värd att kallas mamma. Jag har inte gjort mitt jobb som mamma. Innan jag träffade honom så satte jag dem alltid i första rummet. Som en gökunge kom han och knuffade undan dem, en efter en. Känns som att jag förlorat allt.

Får känslan av att du redan har distanserat dig från honom och pratar om honom som tredjeperson och dåtid, inte du OCH honom.
Det är nog en rätt tankegång, man kan inte hela tiden ta någon i sitt försvar trots att man tycker att de gör fel.

Vänd på det och tänk vad kan han göra för att göra ditt liv bättre?
om du sätter dig och dina barn i det främsta ledet.
Det handlar mycket om att ge och ta, och inte låta den andre få övertaget, då är det bara en tidsfråga innan det blir snedvridet i maktbalansen.

Oron över hur det kommer att bli när man bryter upp ett förhållande är oftast den som sätter käpparna i hjulet, att inte våga kasta sig ut i det okända, jag är tryggare i det dåliga förhållandet typ.
Jag vill påstå motsatsen, de tjejer som har vågat på forumet har alla mått bättre i sin nya livssituation, ensamt men lugnt och tid för återhämtning.

Gör det som känns som det rätta för dig, men sluta låta andra trampa ner dig som en dörrmatta och torka av sig sin smuts.

Du är värd bättre.

Berra

är det våld det du beskriver. Ger länk till Tuvaforum http://www.tuvaforum.se/ och rekommenderar dig att läsa där.
Läs också flygcerts tråd här på sidan. Kram / mt

sätta fingret på heller. Jag blev upp över öronen förälskad i honom när vi träffades. Vi kunde prata om allt. Allt började med att vi började skriva till varandra helt vänskapligt, utan någon tanke att det skulle bli något mer. Det växte fram genom våra brev, där vi utbytte erfarenheter, reflekterade över oss själva och varandra, stöttade varandra...sen träffades vi och har varit tillsammans alltsedan dess. Jag såg tidigt att han hade problem med alkoholen och att han reagerade otroligt starkt på saker som andra människor inte tar så allvarligt på. Men jag blundade. Jag tänkte nog att det skulle bli bättre, bara han blev tryggare i vårt förhållande, bara han kom igång med jobbet osv. Jag jobbar inom psykiatrin och kan ju se att han nog har en ADD i grunden (möjligen bipolär) och vet ju att det är vanligt att det följer psykisk ohälsa och självmedicinering med bland annat alkohol. Därför är jag ju glad för att en utredning nu ska genomföras via beroendecentrum. Det kan ju göra att han får hjälp att förstå sig själv och kanske att man hittar en medicinering som hjälper till mot hans snabba humörsvängningar och att reglera impulser. Jag menar inte att allt blir bra med mediciner/läkemedel, men jag tänker att det kan vara ett stöd. Sen handlar det mycket om att få en förståelse för hur man fungerar för att lättare själv kunna hantera de känslor och impulser som dyker upp.

Jag trodde att jag hade hittat rätt. Att han var den jag ville leva med resten av mitt liv. Känna mig trygg med. Jag har upptäckt att jag egentligen inte känner honom som nykter. Jag vet inte riktigt vem han är. Jag har under vårt förhållande lärt mig att väga varje ord, överväga vad jag ska säga, vad som eventuellt skulle kunna misstolkas eller missförstås. Jag har blivit totalt undergiven, springer och hämtar saker, letar upp saker åt honom, gått upp en och en halv timme tidigare varje morgon för att han vill bli väckt, ha kaffet klart, hans väska packad med matlåda och bestick, hålla ordning på hans glasögon mm mm Och jag har gjort det. Utan protester. För att jag vet att det blir utbrott, högljudda svordomar osv på morgonen om han håller på och ska fixa allt själv, och då blir jag väckt ändå + att jag får ångest när han blir arg.

Idag är det dag 7 som nykter. Den här veckan har varit ganska bra. Han har fixat lunch till min dotter och hennes kompis (vi bor nära skolan och han är sjukskriven nu). Igår skjutsade han henne till hennes pappa för att jag skulle slippa köra när jag kom hem från jobbet. En sak för mig, med en omtanke bakom! Det händer inte ofta! Jag försöker att sätta gränser, att låta honom göra saker själv. Inga utbrott alls den här veckan. En del irritation de första dagarna bara. Han har strulat till jobbet så han kan inte gå dit igen, utan måste söka nytt. Tror han snart kommer att bli otroligt rastlös och deppad över detta, då kommer spelandet in och kanske alkoholen också. Om han inte klarar det. Men jag har inte så stora förhoppningar.

Jag känner mig så känslokall i det här. Det är som om jag skriver detta och att det istället handlar om någon annan. Hur kan det bli så?

Jag ser inte "klistret" i erat förhållande med den beskrivningen du ger. Vad annat håller er ihop, eller är det så att han är världens gulligaste när ni är nyktra ihop?
Att han blir en Dr Jekyll/Mr Hyde av en eller annan anledning är något som du behöver ta med i dina värderingar, kan du leva med det?
JAG skulle inte göra det. Den man älskar vräker ur sig en massa nedvärderande saker och ställer till ett husihelsike när det passar honom. Och du ska bara rätta in dig i ledet och acceptera det?
Ursäkta ordvalet, men i helvete heller.
Du kan ställa krav på att han behandlar dig lika 24-7, hans ångerfullhet accepterar du inte, när berättar han sin sanning?
Om han ljög om det då, vad säger det att han talar sanning när han är nykter...?
Ställ dina krav obarmhärtigt från och med i detta nu, alla svek får omedelbara konsekvenser på direkten. Väskan står packad i hallen, din eller hans spelar ingen roll. Det sker när han gör felet.
Tänk tillbaka hur din vision såg ut om hur din familj skulle se ut, tror inte att det ligger i närheten av din verklighet.
Det finns anledningar till att man har drömmar och mål i livet.
Det många glömmer bort är att sträva till dem, kortsiktiga såväl som de långsiktiga.

Du kommer att fixa det hära, låt aldrig någon deka ner på dig igen.
du har en värdighet väl värd att orka försvara.

Berra

är svårt att identifiera sig med. Han har aldrig slagit mig. Han har bara tagit tag i mig och "lagt omkull" mig en gång, och tagit mig hårt i armen en gång. Det som händer är mer...vad ska jag säga...verbalt "våld". Alltså att han skriker/skäller på mig, kallar mig för olika "namn", säger att jag är psykiskt sjuk, undrar hur fan jag kan leva med mig själv, att jag inte säger "rätt" saker till mina barn, och jag som är utbildad inom detta med barn och ungdomar som mår dåligt och jobbar med det trots att jag själv är en så dålig mamma, det är bara folk med egna problem som jobbar med det jag gör, att han inte kan fatta hur jag kan prata om killar och sex med mina tonårsdöttrar, att jag blir kåt på det, att jag är kåt på alla möjliga, att jag går igång på dotterns sambo osv osv. Jag vet inte hur många kristallglas som har krossats, rödvinsfläckar i taket och på väggar, skåpluckor som gått sönder, soffan trasig mm mm. Är detta våld? Jag känner det som om jag överdriver om jag kallar det så, även om jag ser vad jag själv har skrivit. Känslan är att jag överdriver. Ändå är det bara några exempel på vad som hänt. Det har också hänt att han uttalat hotelser mot min familj, det var för ett år sedan och då lämnade jag honom. Gick tillbaka efter några veckors kärleksförklaringar, ånger, förlåt mm. Men relationen till min familj är ju förstörd. Och jag förstår varför. Hur kan jag älska honom? Eller är det inte älskar jag gör? Är det något annat? Jag ser ju och vet om allting, men ändå är det som om jag inte ser, förstår och förmår agera. Det är det som gör att jag känner mig så värdelös. En så dålig mamma som inte har satt mina barn i första rummet - alltid. Så som jag i hela deras liv har gjort fram tills jag träffade honom för 1,5 år sedan. Varför sätter jag inte ner foten? Är jag rädd? Ja, lite kanske, men jag vet inte om det är det som är det överhängande. Jag tror inte att han skulle göra något mot min familj.

Gud, när man börjar nysta i allt så bara väller det fram det ena efter det andra. Det är ju inte bara alkoholen. Eller det är ju i och för sig när alkoholen är inblandad som allt det här händer. Det mesta i alla fall. De kraftigaste ilskeutbrotten kommer då.

det där plötsliga retliga och vridandet och vändandet var en del i processen till mitt uppbrott. Inget var trevligt mer, alla situationer som varit trivsamma var förstörda av alkoholen och det sätt han förändrades. Det tog lång tid innan jag förstod sammanhanget och det var först efter ½ års nykterhet (med vita knogar) som jag kände igen den man jag en gång började älska. Då kunde han igen möta mig i mina känslor och hantera situationer som väckte nån laddad känsla inom honom. Det såg jag först efteråt - när han "kom tillbaka" till sitt sanna jag.

Jag tror du har helt rätt i det du befarar - att han inte kommer att kunna låta bli spriten. Antagligen är han inte pigg på att söka hjälp heller - alkoholisters löften i det läget du beskriver brukar inte vara mycket värda. Tyvärr.

Om du inte håller fast vid vad du sagt ser han tydligt att det är tomma hot... och så flyttas gränsen för vad du accepterar och står ut med ett steg till. Hota inte med nånting som du inte är helt säker på att du tänker och kan genomföra. Följ inte med på sånt du inte vill och var ärlig med varför. Ta hand om dig och gör det bästa för dig! Ta makten över ditt liv. Det kommer också att påverka honom och det är hans val vad han vill göra med sitt liv.

Jag vet att det här är världens utmaning - låt det ta den tid du behöver. Skriv, skriv - det hjälper. Styrkekram / mt

Jag blir såå arg och ledsen! Vad han kan förstöra allting! Han har lovat att han ska sluta dricka och om han skulle dricka igen så skulle han söka hjälp. Han går ju och smygdricker jämt! Jag vet, man kan inte lita på en alkoholist men man hoppas ju ändå att kanske kanske menar han det.I kväll satt vi oss och skulle ta lite glögg med våran dotter. Då rätt som det är blir han så där arg o retlig över något som jag har sagt. Han vrider o vänder på det jag sagt så jag vet knappt vad det var jag pratat om. Jag trodde först att han skojade men insåg sen att han var allvarlig. Och nu drar det igång med alla julbord och hur ska det gå? Han kommer aldrig att låta bli spriten! I helgen är jag medbjuden på ett julbord men jag vill verkligen inte följa med för jag vet ju hur det blir. Hur ska jag göra nu ska jag säga åt honom att han måste söka hjälp eftersom han lovade det? Känns som jag måste stå på mig nu annars kommer det bara bli som vanligt igen. Men om han inte gör det då villket jag inte tror? Jag tror inte ens att jag vill leva med honom längre. 20 år är lång tid o det känns som att jag inte orkar mycket mer.Det är sant som du skrev mt att jag måste försöka ta hand om mig själv och inte lägga fokus på hans drickande. Jag ska försöka men det är så svårt! Kram

♥

kraft, kärlek och styrkekramar / mt

♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥ :) / mt

... när jag såg ditt inlägg trodde jag att jag läste i någon annans tråd *generad* Tack för en fin komplimang!!

Ja, nu får det f*n räcka: vi sitter på möten och han vräker ur sig allt han tycker om mig och jag lider, jag hör hur illa han tycker om mig, hur mycket han tycker att jag förstört i hans liv, hur han vänder på det jag säger och jag är så rädd att jag skakar, att hjärtat håller på att ömsom stanna, ömsom hoppa ur kroppen, men jag försöker möta hans blick, jag står på mig så gott jag kan och jag känner mig så stark och så galet nöjd att jag inte har backat denna gång!!!!!! Fattar ni - för första gången så står jag på mig!? Alla gånger som jag varit nära att anmäla så har jag backat av rädsla, och sedan ångrat mig så oändligt, men denna gång har det blivit en utomståendes anmälan, men jag står på mig, jag tar chansen till någon slags upprättelse. Oavsett vad som händer eller vad utredningen visar så har jag äntligen stått upp för oss, och han får inse fakta - nu kan han inte längre hota mig! Känns gott!!! (eller: hota kan han ju, för han ser ju att jag blir rädd, men det biter inte så bra som förut...! Heja mig!!)

Och - imorgon är det dags, imorgon får jag nycklarna till mitt hus! Är så glad att jag skulle kunna skrika ♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥

Kram

med Adde. Du behöver inte vänta på att "något" mer ska hända - precis som du själv skriver har det redan hänt - alldeles tillräckligt.
Styrkekramar / mt

läser ditt svar så ser jag att du har lösningen klar för dig. Jag kan också känna en oro för att det är du som står i vägen istället för en kökslucka nästa gång. Riskera inte det !

Varför bo kvar hos en person som riskerar att skada dig både fysiskt och psykist ? Al-anon, kvinnojour, beroendecentrum....ta hjälp !

Kram !!

...i det du skriver. Jag är också delägare i min sambos företag som är otroligt misskött ekonomiskt. Ingen f-skatt eller moms är inbetald sedan starten. Han skyller på mig, att det är jag som inte "sett till" att det blivit betalt. Men hur skulle jag ha kunnat, när han i samma ögonblick som pengarna från kunder kommer in, tar ut dem så fort det bara går. Pengarna har använts. Förbrukats. Till spel, kläder, utekvällar, någon hotellövernattning med mig osv. När han har pengarna i handen är han kung. Jag har en klump i magen och försöker le och vara tillags, låtsas vara glad och tacksam samtidigt som jag känner att det är så fel! Om jag säger något om vad pengarna borde gå till istället så är jag så tråkig och att jag inte ska lägga mig i vad han gör med sina pengar. Sina pengar? Det är företagets pengar! Jag är så orolig för det här och jag vill bara ut ur företaget så fort det bara går, men jag vågar inte ta upp det med honom. Är rädd för hans reaktion... Inte så att han slår mig, men hans ilskeutbrott och explosivitet ändå! Jag är rädd då. Jag blir som en liten våt fläck när han mal på och det är en vidrig känsla. Jag är ingenting då.

Han har nu sökt hjälp för alkoholen. Men det tar tid. Han har varit nykter sedan i fredags, en vecka imorgon! Han mår inte alls bra och jag väntar bara på att det ska dra igång igen. Jag har en plan nu. Det känns tryggt mitt i allt. Lägenheten är uppsagd. Han vet inte om det. Kanske fult av mig, men jag har valt att göra så. Bara två hyror kvar att betala, sen flyttar jag till en kompis. Jag får bo där om det skulle bli aktuellt redan innan dess, om han faller tillbaka igen. Jag har bara lovat honom denna sista chans. Jag känner mig tom på känslor, vet inte om jag älskar honom längre. Men jag ser det som positivt, det gör mig starkare i förhållande till honom. Jag vill verkligen klara av det den här gången.

Nu babblar jag på om mig själv, det var inte meningen. Jag kände bara igen mig så i det du skrev. Jag hoppas att du genom att läsa mycket här och lära dig mycket om det här med medberoende, kan få verktyg som gör dig starkare och som hjälper dig vidare. Det finns en sådan gemenskap här trots att vi inte känner varandra, men det är otroligt hur lika våra liv är på många sätt. Alla är i olika fas och har kommit olika långt, men det sker en utveckling hela tiden - för alla!

Styrkekram till dig och lycka till!