Senaste kommentarerna i forumet

Nu har du tagit steget - in i din nya tråd:) och ditt nya liv!
Du kan bry dig om hur det går för honom men inte ta ansvar över hur han lever sitt liv. Släpp taget!
Ta väl hand om dig. Kram / mt

blir tydliggjord, att du sätter ord på den. Jag skriver bara kort

- Det kan bli så att sambon inte orkar med barnen och att deras kontakt glesnar ut. Det har jag sett ganska många exempel på.
- Det kan bli så att sambon lär sig.
- Det kan bli så att han snabbt hittar en annan som det fungerar med - eller inte.

I många, troligen de flesta familjer som delat på sig lever barn olika liv. Ofta blir det bra.

Du kan omöjligt veta hur det kommer att bli - och ändå vet du att du måste våga.

Det är så bra att du skriver och sätter ord på din oro. Fortsätt med det.

Styrkekram! / mt

Tack Eken, för dina tankar!

Tack för att du delar med dig. Jag är rädd för precis det som du skriver: vad händer när flickan blir större, står på sig på ett annat sätt osv... Och samtidigt så är jag så rädd för att jag ska göra fel. Känns som jag spelar ett gammalt band: jag ältar. Jag vet att jag bara borde lämna, men kan inte. Är rädd att flickan ska ta skada, att han ska använda henne emot mig, att jag itne kommer kunna göra det bästa för henne osv osv osv... Men jag laddar...

Berra,
har tänkt mycket på det du skrev:
"I framtiden kommer det bara att vara vid överlämningen av barnen,
och vilka helgdagar de ska få vara hos vilken av föräldrarna.
Vilka kläder de bär och vad de gör när de är hos den andra föräldern, är deras ensak.
Man kan inte styra förbi ens egna befogenheter, jag har sett det allt för ofta hos en del mammor."
Jag skulel kunna komma att bli en av dessa mammor. Och det är itne av elakhet, utan av skälet att jag levt i detta - där sambon inte vet när barnet behöver mat, inte tänker på att smörja in barnet med solkräm och hon bränner sig, inte tänker på att barnet måste kissa innan man sätter sig i bilen för en längre resa, inte tänker på att barnet kommer frysa iklädd bara förra vårens tunna jacka när det är -5 och snöigt... osv osv... Men jag ska tänka på det du skrivit...
Och det gör ont: det gör sååå ont att tänka att sambon som inte orkar med barnet en dag, hur ska han orka en helg? Det gör ont i mig att tänka på hur mycket ignorerande, skuldbeläggande, skäll flickan ibland kan få utstå när jag är med och avlastar, men hur blir det när han är själv med henne?

Ja, jag är så fruktansvärt osäker. Så rädd att det ska bli fel... och samtidigt vet jag att detta inte är rätt: kan inte leva så här.

Förstår dig, och hoppas att du får klarhet.
Varm kram

Hej Sorgsen44!

Idag gör du skäl för ditt nedstämda forumnamn, men det är ok. Man får vara ledsen och orolig.

Det kommer att vända, och du har tagit ett väldigt viktigt steg mot en bättre situation. För dig själv. Bra!

Kram!
/H.

"jag ska ju inte må dåligt beroende på hur han beter sig" skriver du... För mig är det helt naturligt att måendet påverkas av människorna i omgivningen. Det är verkligen inte lätt att ändra sig så att man mår bättre om man lever med en person som dricker och bryter löften ideligen... Nej, fundera noga om du ska sträva efter att ändra dig så att du mår bra i det du lever nu.

Det låter som mannen lovar och lovar men inget ändrar sig. Om han är beroende är det ett tufft jobb att sluta - tyvärr låter det inte som han kan bryta sitt drickande på egen hand.

Kanske hårda ord... hoppas att jag inte gör dig ledsen. Det är inte meningen - men jag hoppas att du tänker efter ordentligt ... särskilt hur du fått för dig att du ska ändra dig så att du mår bra i ett hem där du väljer att dra dig undan.

Kvinnan som slutade har väl en efterträdare? Kolla in det - det finns mer än en klok person som jobbar med sånt:)

Kram på dej - hojta till om du tycker att jag missförstått nånting / mt

Hej igen!

Tack mt för dina rader!
Ja jag mådde bra ett tag och hade mitt eget liv.
Tyvärr trodde jag att den styrka jag fått med mig då skulle räcka länge, okej den har räckt ett tag men det känns som det inte är mycket kvar nu.

Den underbara kvinnan som jag träffade berättade sista gången vi sågs att hon skulle byta jobb, så tyvärr finns inte den möjlighet till kontakt kvar.

Al-anonon gruppen känns inte som det passar mig, jag vill gärna ha respons på det jag säger, det känner jag inte att jag får där. Sen är jag inte den person som har lätt för att prata och då stänger jag av ännu mera.

Jag måste skriva både bra och dåliga dagar för att se vad som händer och hur jag tar det.
Just nu är det lugnt men jag kan ändå inte slappna av, måste jobba på det, jag ska ju inte må dåligt beroende på hur han beter sig. Måste jobba på det, ser ju hur dumt det ser ut när man läser det men ändå är det så svårt.

Sen är det besvikelsen över att det han säger inte betyder nåt eller att han tror det när han säger det men dagen efter är det som om det inte har sagts, rörigt men hoppas nån förstod.
Jag hoppas ju att det han säger om att sluta dricka så mycket skulle bli verklighet nån dag.
Förstår att han kanske vill men har en annan inom sej som inte vill att han ska dricka mindre.

Jag har mycket att fundera på, mest på mig själv och hur jag kan och ska ändra mig för att må bättre.
Det enda jag kan ta ansvar för är ju mig själv och det ska jag ta.

Ha en trevlig söndagkväll!

Kram från tekla.

Är lite osäker om jag alls borde kommentera här då jag ju tillhör andra sidan på forumet.
Men jag skriver utifrån det att jag varit med om liknade situation under min uppväxt. D.v.s. ena föräldern som var mycket svajig i humöret och periodvis väldigt aggressiv och kontrollerande.

Din flicka är kanske inte så gammal ännu men hur blir det då hon blir äldre med mera egna åsikter och alla revolter som hör tonåren till?
Hur kommer din man att acceptera detta? Genom att behandla henne på samma sätt som han nu beter sig mot dig nu?

För egen del vet jag att alla små elakheter då och då har sänkt min självkänsla. Alltid lite annorlunda än alla andra..?

T.o.m. efter att jag blev myndig och hade flyttat hemifrån har jag starka minnen kvar efter situationer då jag försökt hjälpa och få den av föräldern som underkuvade sig att ta hjälp av andra för att komma ur situationen..
Detta är enbart min situation som jag ville dela med mig av. Hoppas att du inte tar illa upp! :)

Alla behöver vi en egen oas av lugn och ro där vi är trygga ;)

Jag vet ju så väl: min upplevelse räcker, den behöver inte bekräftas/förstås/upplevas av andra. Men så är jag där igen: svajar och tänker att jag förstör för lilltösen... Jag tycker inte att hon är påverkad av sambon, det är ju inte så att han alltid går och skäller; ibland är han lugn, snäll och typ harmonisk, men ibland är han stressad och brusar upp lättare, och ibland blir han jättearg, men det är ju som sagt varierande, och därför tänker jag att hon kanske har det bättre med oss båda än med oss enskilt...

Som vanligt stärker du mig Sorgsen, men jag vacklar... Jag kan svära på att jag hundra och åter hundra gånger lovat mig själv att jag ska och måste lämna honom, men sedan lägger det sig. Jag försöker hålla kvar känslan, men den försvagas (ända tills han nästa gång brister...). Är dessutom så feg: vet ju inte hur jag ska driva igenom och lyckas säga att jag vill flytta, dels för att jag är osäker på om jag gör rätt, dels (framför allt?) för att jag inte vet hur han reagerar: det är ju ett evigt pendlande mellan ilska, ledsenhet, hot osv...

Nej, jag förstår att våra ordväxlingar inte kanske spelar så stor roll, men det är ju vid flera av tillfällena som barnet också blir utsatt för hot osv, det är nog mest det jag hoppas kunna använda... Åh, fattar inte hur jag tänker: när jag läser mitt senaste stycke så förstår jag ju inte själv hur jag är skapad: jag tycker ju uppenbarligen inte att det är ok att bete sig som sambon gör, men ändå har jag inte kraften att bara säga "stopp, nej, jag diskuterar inte mer, jag har fått nog, nu separerar vi"... Så jävla klantig.

Men dina ord om tid gör ont - min lilla är ju så liten, och för henne är det ju en lååång tid att vara utan mig mer än ett par dagar eftersom hon aldrig varit det (bara en enda gång och då ringde hon ju flera gånger och bara bad mig komma hem)... Tanken att hon skulle vara hos bara honom och inte mig svider.

Berra, tack. "Håll fokus på det som är viktigt för dig, bara dig!" Jag jobbar på det, 24 timmar per dygn... Men det viktigaste är min flicka, och jag vet inte vad som är viktigast/bäst för henne...
Du har många klara, raka punkter. Jag tar till mig och försöker fokusera.

Ångest.

att läsa hur du har det. Jag läste tillbaka i din tråd - om hur bra du mådde en tid. Kan du söka dig tillbaka till al-anongruppen? Och till din samtalskontakt "den underbara kvinnan"?

Så trist att du nu ska leva ensam i ett rum dit du dragit dig undan... Jag önskar dig ett bättre liv och hoppas du hittar kraft att göra saker du mår bra av för din egen skull.

Kram, kram / mt

Känner att jag behöver skriva av mej igen.

Jag hoppas varje gång att det ska bli några dagar nyktra, men det blir inte många dagar mellan varven.
Idag tredje dagen onykter och jag har liksom stängt in mej i mej själv och min tystnad.
Han kommer och frågar vad jag vill, vad som hänt och varför jag inget säger!

Det finns ju inget att säga, han har ju valt just nu och då gör det ingen skillnad om jag säger något. Skulle jag säga något så blir det ju bara en anledning till för honom att dricka!
Det jobbiga är att jag inte vill eller försöker göra något utanför hemmet.

Usch vad jobbigt det ser ut när det är nerskrivet men det är nog det som behövs.
Se det framför ögonen, svart på vitt!

Ha en trevlig lördagskväll!
Kämpa på och ta en dag i taget!

Kram från en idag "deppig" tekla.

Vilken historia.

Det du skriver får mig att tänka på dikten "Romanska bågar" av Tomas Tranströmer, och då framför allt de här raderna:

En ängel utan ansikte omfamnade mig
och viskade genom hela kroppen:
”Skäms inte för att du är människa, var stolt!
Inne i dig öppnar sig valv bakom valv oändligt.
Du blir aldrig färdig, och det är som det skall.”

Jag hittade ett klipp där han läser dikten själv: http://estraden.wordpress.com/2010/06/26/tomas-transtromer-romanska-bag…

Kram, vännen!
/H.

Jag ska fundera på det du skriver, Mulletant. Du tolkade mitt inlägg helt rätt...
Kram

är vaken och dricker te... och när jag läser i fullskärm förstår jag... Du är orolig nu och du kommer att vara orolig på samma sätt när barnen är hos honom om ni separerar. Hur ska du kunna vara trygg? Den frågan har ställts av många här och visst förstår jag den.
Kan du vara mer konkret - du behöver inte skriva men tänka - precis VAD du är orolig att skulle kunna hända? Och hur skulle du kunna möta det? En annan tanketråd - är det just precis barnen som är hindret för att du ska lämna? Eller är tanken på hur barnen skulle ha det hos pappa en del av en "allmän" obeslutsamhet och beslutsångest? Försök vara konkret i dina tankar.
Nu ska jag somna om... Kram och god fortsättning på natten. / mt

...hoppet finns där...och viljan, i alla fall från mig. Just nu är det mest mina egna funderingar, maken har ju fullt upp med sig själv, och det får vara så så länge det behövs. Det är underbart att höra hans varma, goa röst i telefonen de där få minutrarna och i helgen kommer vi ses igen. Längtar!

Tack flygcert o mt

Håll fokus på det som är viktigt för dig, bara dig!

Låt inte känslorna spela dig ett spratt, eller låta dig manipuleras av ditt ex.
Du vet vad som är DIN sanning, och stå fast vid den, vill han drilla dig med gammalt groll,
så är det hans tillkortakommande som visas, inte dina.
Svara inte på en massa skit som slängts i ditt ansikte, utan bara korta och koncisa ordval.
Det här är det som hände, min version, punkt slut.

Sätt målen redan nu vad du vill med ditt fortsatta liv, och bestämt även hur mycket ditt ex. ska få vara med och spela i din regi..
I framtiden kommer det bara att vara vid överlämningen av barnen,
och vilka helgdagar de ska få vara hos vilken av föräldrarna.
Vilka kläder de bär och vad de gör när de är hos den andra föräldern, är deras ensak.
Man kan inte styra förbi ens egna befogenheter, jag har sett det allt för ofta hos en del mammor.

Din gamla familj är ett minne blott, en erfarenhet du har fått, och den fungerade inte så bra.
Nu blidkar du framåt och du väljer naturligtvis alltid vad som är bäst för dig,
om du mår bra, så mår även barnen bra, såväl som i slott eller koja..

Sätt upp en mental fasad med kraftiga murar, och bestäm vad som får komma igenom dina barriärer,
det du släpper in gör dig också känslig och svag inför detta, så välj noga.

Historia är historia, och en del ligger till grund för dina framtida val,
det sämsta man kan göra är att upprepa sina misstag om och om igen...

Ditt mål är att må bra, allting kommer att bli bättre och du kommer att känna dig starkare.
Låt inga hinder stå i vägen för dig, och ibland måste man ryta till för att nå dit man vill.
Att göra sig obekväm ett tag är ingen fara, det finns nya ögonblick att ta tillvara.

Oroa dig inte för saker som ännu inte har skett, var dag har sina bekymmer och du tar dem efter hand.
Lugnt och metodiskt stakar du ut din framtid, vad vill jag med mitt liv?

Du har ett viktigt liv, ta hand om det, och du behöver inte styras av andra.

Lycka till!

/Berra

...men jag tror inte du ska ha för stora förhoppningar på ordväxlingarna ni har haft i en rättstvist. Om inte det finns missbruk eller misshandel inblandat. Men, som sagt, det där vet bara du. Utredning med soc blir det om sånt anses finnas och det är det jag menar du är skyldigt att anmäla som vuxen. Vid tydliga missförhållanden är det ju såklart polisen som ska kontaktas akut.

Det där kan bara du bedöma och veta.

Tvist blir det bara om ni inte kommer överens om var barnet ska bo.

Det är otroligt frustrerande att se sitt barn, i mitt fall barnen, må dåligt. Men hur deras far valde leva med barnen valde ju han. Det var inte olagligt eller i närheten av misshandel enligt lagarna vi har. Det stred mot sättet barnen levt tidigare och den slutliga vändningen var mycket tvär. Efter flytten från det tidigare gemensamma boendet vantrivdes de. Tidigare kunde de successivt märka xets förändrade värderingar och levnadssätt. Barnen stannade kvar hos mig efter en helg eller tog sig till mina föräldrar som fanns geografiskt nära, mot sin fars vilja, och tvisten var igång. Först den interimistiska vårdnaden, sen lång tid innan den slutliga domen föll. Tid....räkna med att det kan ta tid.

Detta var bara lite torrt om hur det hamnade i rättstvist för mig och mina.

Tänker på dig

...men samtidigt är vi alla lika.
Menar, det du går igenom är helt unikt, ingen kan veta hur du har det mer än du, så där riktigt. Jag kan föreställa mig genom mina egna erfarenheter men bara du vet hur du lever och mår. Tro och lita på den känslan, den är din och lika sann inuti som din spegelbild visar ditt yttre med alla konturer och färger.

Det som har hänt har hänt och är berättelser du ska ta med advokaten du blir tilldelad vid eventuell tvist. De kommer råda dig.
Nu ska du följa din magkänsla och göra det du känner du måste.

Det enda jag vet är att någon gång blir det bättre, hur lång tid det tar är omöjligt att förutspå. För mig var det jobbigt ta beslut, ännu jobbigare genomföra men när det rullade så var målet så tydligt. Då var det så mycket enklare bära smärtan. Det där villrådiga förgör allt.

Att lämna eller vara kvar i ett trasigt förhållande kräver mycket tid, tålamod och handlingskraft.

Kram och styrka från mig

Ligger i sängen o skriver på mobilen. Lita på din magkänsla! Jag tänker att barnen är ju ensamma med honom nu också. Kram, hoppas du får en lugn natt på jobbet. Kram / mt

Igår satt jag på samtal och berättade om de senaste veckornas händelser och kände att jag vet ju rent mentalt att jag måste komma härifrån, men jag tvekar ju känslomässigt (pga barnet), men så kom jag plötsligt ihåg det som hände vid jul- och nyårshelgerna och fick nästan skamkänslor: "men hallå, hur tänker jag? Allt detta har hänt och händer, och ändå tänker jag att jag inte har det tillräckligt illa osv". Det gör ont och när sambon är ledsen så vill jag bara kramas, men det är ju kört...

Och häromdagen kom han hem tidigt från jobbet och barnet sov middag. Då var han först ledsen, och när jag inte föll till föga vände det till ilska och beskyllningar om att jag minsann inte tagit tag i mitt liv, att jag är hemsk, att jag hamnat i en kris som jag får ta itu med själv, att jag förstör familjen osv osv och när jag inte backade så vände han till att vädja om jag inte kan tänka på familjen och när jag inte backade då så vände han till ilska och att jag är hemsk som splittrar familjen... Och allt var ju som vanligt mitt fel. Det finns så många sådana här tillfällen, jag måste sluta tveka. Jag kommer få det tufft utan honom, och det kommer vara jobbigt när vi måste dela bohag, strida om barnet osv, men jag tror att jag kommer få det bättre utan honom, lugnare och mer harmoniskt.

Vad gäller brorsan, så var jag nog otydlig Lelas: Brorsan A är ju bror till sambon och brorsan som jag ev kan bo hos ett tag är ju min brorsa.
Du har ju helt rätt: jag lever i detta och känner hur negativt påverkad jag är. Sambons familj lever inte i det, vet inte vad som händer på så nära håll.

Sorgsen, du har ju så rätt: skuldfrågan är helt oväsentlig; jag mår dåligt i detta. Det spelar ingen roll vem som sagt/gjort vad, eller säger/gör - jag orkar inte.
Har en stund i klarhet idag - jag mår bäst utan honom. Känner mig lugnare, mer i harmoni, barnet verkar också lugnare: säkert för att jag är lugnare...

Men det som hotats, sagts till och gjorts inför barnen - jag har inga bevis (lite inspelning) men det kommer ju bara bli ord mot ord... Hur ska någon kunna utreda det? Och jag har knappt ork att tänka så, vill bara att vi ska komma överens (vilket vi nog aldrig kan...?).
Känns väldigt skönt att läsa om rättens reaktion på alla ditt ex utläggningar och att de såg bakom det.
Tack, återigen tack SOrgsen, för dina erfarenheter är värda så mycket, jag kan inte nog berätta det för dig!!!!
Helg... Vad blir det för helg?
Kram

Den dåliga magkänslan har åter infunnit sig. Jag jobbar natt och samtalet hem får mig att bli misstänksam över att kvällen inte är helvit. Inga katastrofala mängder, kanske anklagar jag honom felaktigt? Men små tonlägen och hans sätt att samtala med mig gör att jag blir misstänksam.
Vad gör jag med dessa känslor? Mina barn är hemma, kanske tänker de inte som jag? Kanske tänker de inte på detta när det handlar om små mängder? Kanske har jag fel? Men tänk om de känner och tänker som jag!!
Hur ska jag hantera detta? Hur ska jag, vid ev separation, kunna leva med detta och känna mig trygg? Detta kommer att förbli ett dilemma för mig :(

att ni kan arbeta tillsammans, ni har att bygga på!

Var rädd om dig Sorgsen, du är så bra!
Jag är som du: måste tänka efter först, och sedan återkommer jag...
Kram

att du verkar jobba så bra med dig själv!
Skönt att försöka hjälpa "barn-versionen" av dig, för det är ju som du skriver: det var ju inte ditt fel, det var ju aldrig det!

Så starkt, jag inspireras av dig!!
Kram

också i vårt liv - ingen har som min man bidragit till att jag sett dysfunktionella mönster och lärt om mig själv. Sen kom de svåra åren när många situationer blev fel och samtal urartade. Nu lever vi i det som du ser framför dig - svåra saker kommer till ytan och tas omhand... Sakerna tas omhand och vi tar hand om oss själva och varandra. Kram på dej! / mt

Började skriva till dig men insåg tankarna for iväg och flyttade över de orden till min tråd.

Vill bara skriva att de positiva timmarna,dagarna,veckorna är så värdefulla. Njut och vårda de stunderna, spara dem djupt inuti.

Kram