Senaste kommentarerna i forumet

Bor cirka med 1 mils avstånd. Men hon blev av med körkortet för x antal år sedan (pga alkohol) så det är jag som får åka och hämta eller hälsa på när vi ska göra något om hon inte tar bussen.

Ja brukar märka direkt, men sen blir man ju att tvivla på sig själv och sin förmåga att avläsa henne. Man vill ju inte döma om det faktiskt inte är så att hon har druckit. Men det grundar nog sig i att man alltid fått höra att man har fel när man frågat. Tillslut blir det tvivel om man vill inte göra henne ledsen heller när man tvivlar på henne. Svårt det där..

Men absolut, sätter jag en tydlig plan för vart min gräns går och om jag förmedlar det en sista gång till henne så hon är medveten om det så kommer det nog kännas lättare att verkligen kunna sätta ner foten och ändå hålla humöret mitt uppe. Men oron om att man ska tippa henne över kanten eller göra det värre kommer nog alltid finnas där. Men det är som sagt inte mitt val och mitt ansvar det hon gör, och det enda jag egentligen kan göra är att ta ansvar över mitt och min familjs mående. Det är och kommer alltid vara prio ett! ♥️

@Cylinda han är svartsjuk och det kan vara så att han stryker omkring ditt hus. Det är för mig mycket oroande signaler (om det är hans fotspår). Har han tidigare varit våldsam eller hotfull?
Att du ska lämna honom är en nobrainer men se till att göra det utan risk för din hälsa. Om det är menat att det ska bli ni två kan det ju alltid vänta tills han har ordning på sig skälv.

Han bör vara full/påverkad på sitt jobb på mornar så om det är ett seriöst företag så borde han fångas in på arbetsplatsen och gå ultimatumet nykterhet eller sparken. Är ni så stora att ni har HR och företagshälsovård? Har ni slumpmässiga nykterhetskontroller? Jag tycker att det är märkligt att en person som har det dåliga omdömet att vilja köra med 0,7 promille inte fastnar på arbetsplatsen. Har han en sådan disciplin? Fredagar och måndagar är ju klassiska dagar att kolla nykterhet.

Du är aldrig ensam, vi är många som har varit där du är. Håll ut och bli arg nog på kaoset för att orka gå. 🤗 Livet blir bättre efter! Lovar!

Chefen gav honom en ny chans i december, trodde det aldrig, men chefen vill ge min särbo en chans att bättra sig och såvitt jag vet har inte chef/kollegor fått några meddelanden sen dess. Drickandet...Januari var vit. Men då var jul/nyår ett enda fylleslag och jag var med min syster söderut, ett medvetet val.
Jag förstår att jag måste lämna, det här är bara destruktivt och inget annat. Det här kan aldrig bli bra.
Tack för ditt svar Åsa, jag känner mig mindre ensam nu.

Han är kidnappad av alkoholen och klarar inte av att resonera som du gör. Det måste du förstå. Han är allvarligt sjuk. Man kan inte varken resonera eller älska någon frisk. Har hans chef agerat på något sätt? Man kan överväga en orosanmälan till socialtjänsten också så han kan få hjälp. Och du bör överväga att bryta nu direkt. Du tar skada av att leva i den här relationen. Kan du prata med någon anhörigstödjare?

Ett tillägg, förra helgen gjorde vi plan att åka ut o grilla och vara i skogen, jag cyklade till honom till 9.00, tiden vi kom överens om. Men jag kände direkt att han luktade alkohol. Jag frågade om han kan blåsa, han hade 0.7 promille från kvällen/natten så då sa jag bara att vi ställer in planerna eftersom vi skulle ha tagit hans bil. Han tyckte att jag kan väl köra så åker vi ändå. Jag vägrade och sa att jag åker inte med nån som är full, tänk om nåt händer. Nej. Han bagateliserar mina tankar och tycker att men vad spelar det för roll om vi väntar nån timme...
Jag åkte hem. Han meddela vid 13.30 att han blåste noll. Han ursäktade sig med att det råkade bli sent med drickandet. Jaja visst, men planerar man till 9 så bör man vara nykter då.
Eller?

Sen december gar jag försökt hålla mer och mer avstånd till min särbo. Han klarade av en vitmånad i januari, det var en helt annan man (så fin o vettiga tankar, klara tankar) då men sen kom torsdag-söndag drickandet igång i februari. Jag har försökt att satsa på mig själv, och vill inte fortsätta med min särbo, jag vill vara själv men han accepterar det inte och är svartsjuk, senast i veckan har kollat han fotavtryck i snön utanför min bostad...Jag känner mig inte trygg med att göra slut, lämna, han säger att han ska förstöra för mig. Jävla alkohol! Jag är så less på nattsms, samtal, höra sluddriga resonemang som är totalt obegripliga och planer som inte blir av för att man inte är nykter innan 14 på em. Jag vill bara vara jag, ensam. Jag vill inte vara rädd för att göra slut.

@cluedo tack snälla för din input🙏🏼 Jag behöver verkligen stöta och blöta med andra i liknande situation. Finns inte någon anhörig grupp i närheten där jag bor och saknar det.

Självklart är andra inte vårt ansvar, men jag tänker att varje konstellation av människor skapar någon form av system och det som sker i gruppen blir resultatet av det systemet.

Att välja alkoholen tänker jag mig inte är något ”varje person” gör i samma situation utan det finns saker hos just den personen som resulterar att det blir så, om du förstår hur jag tänker?

På samma sätt som den beroende har ett ansvar i att inte blöda ut sitt beroendemönster på oss anhöriga, tänker jag ändå att även vi har ett ansvar att inte blöda ut vårt medberoende på andra människor.

Och fast vi oftast agerar för att vara snälla och hjälpa, så kan det bli väldigt fel.

Det jag insåg var att jag började gå in och ta ansvar för att min man skulle komma vidare i sitt tillfrisknande, att det gått i stå eller vad jag ska säga.

Inte så att jag direkt sa det rakt ut, men när jag reflekterar tillbaka så känner jag att den känslan har legat och grott ett tag. Lite ”det här var inte det du lovade mig när vi valde att fortsätta tillsammans” energi.

Hur som helst. Det här klarnade för mig för ett par veckor sedan. Jag satte ord på det och överlämnade ansvaret där det hörde hemma. Stannade också kvar i mitt perspektiv och stod på mig vid diskussioner därefter: jag känner så här, och fast inte du håller med så kan jag ändå förstå mig själv och varför det känns så för mig utifrån vår historia.

Där känner jag att jag är tillbaka i det jag har ansvar för: mig själv och min upplevde.

Nu kom mannen plötsligt och informerade mig att han ville sätta av mer tid för att komma igång och jobba mer aktivt med sina steg igen. ”Bara sådär”.

Så även om vi inte har ansvar för någon annans beteende och inte kan beskyllas för att någon dricker (allt är egna val), så behöver vi ändå komma ihåg att våra egna beteenden påverkar andra, precis som deras beteenden påverkar oss. För oss känns det som att vi kan hamna i nån slags osynlig dragkamp där.

Jag tror vi behöver lyssna mer på de där fysiska signalerna som du beskriver, undersöka vad som är vårt ansvar vad gäller dem och sedan lägga tillbaka resten där det hör hemma.

Som i exemplet du skriver om kanske det är bra att lyfta det som hände och uttrycka att det där du sa/gjorde/bad mig om inte kändes bra för mig?

Personligen upplever jag att jag nästan har lite som PTSD symptom efter allt som varit. När en liknande situation dyker upp igen så går kroppen igång rejält, fast det som faktiskt händer här och nu inte riktigt kräver den responsen. Det kanske just nu bara handlar om att säga nej, eller fråga om vi skulle kunna göra så här istället.

Det kanske också handlar om att hitta reda på sig själv igen bland allt? Det är inte så lätt att veta var de egna gränserna går längre eftersom de överskridits under så lång tid…

Jag är så tacksam för input, så jag får fundera vidare kring hur det är för mig. Det blir lättare att hitta den egna vägen när det finns andra att bolla med 🙏🏼❤️

@has var tvingad att fundera ett tag över de 4 år du skrev som man fortfarande kan påverkas av sin nyktra person. 4 år är lång tid. Och slår man ihop det med de åren man levt tillsammans med någon i aktivt beroende är det, iallafall för min del, rätt många år och en inte alltför obetydlig del av mitt liv hittills. Det fick mig att börja fundera över hur mycket man gör och ger upp för en annan person. En så stor del av livet. Varför?
Inte för jag har något bra svar men frågan ligger och lurar hos mig.
Vet inte om jag tolkade dig fel men uppfattar det du skriver om att du kanske börjar ta ansvar för saker du inte ska ta ansvar för igen och det gör att den beroende ger en kanske inte helt önskvärd motreaktion. Alltså att det indirekt blir ditt fel att den nyktra inte tar ansvar fullt ut för sig själv. Men då är vi där igen, att vi som oskyldigt stått bredvid hela tiden är en del av orsaken? Eller snarare att vi lägger på oss själva att vi är en del av orsaken? Fast det är vi ju inte.
Men det är så svårt. Häromdagen gjorde jag något för min nyktra som inte kändes helt ok. Jag satte en gräns som jag inte överskred men överskred en annan av mina gränser (på lägre nivå om du förstår). Dagen efter blev en dag med oro i kroppen och ångest. Irriterad på mig själv, och jag har ju bara ansvar för mig, men ändå, skulle verkligen min nyktra person bett mig om det? Finns det inget ansvar hos den att inte testa mina gränser?

Ps: om din mamma fortfarande dricker i perioder så går det inte att lita på henne tyvärr. Men du kan bygga tilliten till dig själv genom att hålla de gränser du satt och känna dig tryggare i det tänker jag🩷

@midsommar25 det låter som du gör precis det (hjälper henne) genom att sätta de tydliga gränserna och sedan hålla dem.

Vet inte hur det ser ut praktiskt för er, om ni bor nära eller långt ifrån?

Om din mamma druckit sen du var barn så misstänker jag att du direkt märker när hon druckit?

Så håll fast vid de gränser du satt, det är fullständigt rimligt att kunna kräva av mor- och farföräldrar att de är nyktra när de träffar sina barn och barnbarn. Lätt att tro att vi ställer för höga krav och är ”elaka” när våra gränser överskridits gång på gång, men du är i din fulla rätt att sätta gränser utifrån vad som blir bra för dig och din familj.

Om du märker att din mamma druckit när ni ska ses så tänker jag att besöket avbryts och får skjutas upp till ett lämpligare tillfälle.

Kanske kan din oro stillas något när du känner att du har en tydlig plan för hur det ska hanteras nu när livet ser annorlunda ut för dig?

Som du sedan tidigare vet så kan bara din mamma göra valet att inte dricka, du kan bara visa på konsekvenserna valet att dricka ger.

Hoppas du hittar vägar som kan fungera för er🙏🏼

Jag är vuxen men har en mamma som jag är orolig för. Jag har en son på några månader och jag sa tydligt innan hen kom att det är oss eller alkoholen. Det verkar som att det gått bra och att hon fått hjälp. Men vet också att hon ljuger en del och har svårt att nå fram till henne och dom sista månaderna har det brakat loss igen och hon dricker. Jag vill att hon ska vara en del av vårat liv, och hon är överlycklig över att vara mormor. Men jag vet inte vilket ben jag ska stå på. Jag vill veta till 1000 procent att hon är nykter när hon träffar sitt barnbarn och vet inte hur jag ska prata med henne eller gå tillväga för att vara så rättvis som möjligt mot båda oss och henne. Vill hjälpa men vet inte hur. Hon blir både arg och ledsen när jag tvivlar på henne men hon har varit periodare sen jag var liten så det kommer krävas en del arbete för att komma till en punkt där jag verkligen känner att jag kan lita på henne. Var en sak när det bara var mig det handlade om, men när man har barn vill jag skydda hen från den sidan av livet så länge jag kan. Finns det någon som har något tips på hur jag kan gå tillväga? Vill inte vara för hård men har kommit till en punkt där jag känner att jag måste vara hård men rättvis. Men hur?

Tack vad fint ni skriver! Väldigt viktigt att ta sig själv på allvar, jag kanske också ska föreslå att ta hjälp av en tredje part så att vi båda får lite större perspektiv.

Det gör vi! Och vi glömmer inte bort våra egna behov och vårt eget värde, någonsin igen ❤️

@Självomhändertagande så härligt! 😊🩷

@Åsa M helt sant! Jag upplevde att jag hade gjort det jobbet när jag levde själv. Kände mig stark. Släppte relationer som skavde. Dejtade i flera år, och valde att inte gå vidare där jag kände att det fanns problematik jag inte ville vara delaktig i. Tog god tid på mig när jag träffade min partner och valde med omsorg (märkte inte alls av alkoholproblematiken förrän vi bodde ihop ett par år efter vi träffats).

Så det här blir ”nästa fas” för mig, som troligen blivit väldigt mycket enklare om min man inte hade insjuknat i alkoholism.

Kanske är det ett livslångt arbete utifrån att kontexten vi finns i ändras.

För mig är det uppväxten med en förälder där jag fick ta allt för mycket (ffa emotionellt) ansvar. Jag är sedan väldigt tidigt supertränad i att läsa av och anpassa mig utifrån situationen. Är medveten, men ibland verkar det nästan gå på reflex.

Så fint att forumet finns, har lärt mig massor av att få ta del av andras perspektiv här.

Vi jobbar vidare!♥️

Hej! Tack för svar. Jag har försökt säga till honom att de inte vill komma, men känns som om det inte ”går in”. Nu har vi även fått ett barnbarn och min dotter och hennes sambo, säger ju att vi inte får vara barnvakt om han dricker. De kommer säga till, och jag känner mig så feg som inte vågar säga ifrån. Det jobbigaste är att han blir så tjurig tyst …stämningen blir så ledsam. Helgen blir helt förstörd. Jag har försökt säga att det är för hans skull oxo..kroppen hjärnan mår inte bra, när man året runt alla helger dricker på detta sätt. Annars är han så bra ..hjälpsam ..fixar m allt , ställer upp, tränar flera dagar i veckan…men dessa förbannade öl.

Jag är orolig för min son som jag ser aldrig lägger ut mat där det inte är alkohol med på bilden. Hans pappa kallar sig nykter alkoholist men dricker och ser alltid de två ute någonstans och med ölglas i handen. Min sons sambo har alltid tillsammans med sonen ett glas i handen och hennes pappa var alkoholist. Hennes mamma såg jag full ett par gånger hos dom. Mina barnbarn såg jag foto på när dom precis fyllt 18 tillsammans med sonen ute på något ställe och alltid med ölglas i handen. Känslomässigt är det svårt att nå alla tre och vet aldrig vad jag skall prata om. Jag försöker och frågar för att komma nära, men det känns som en stängd dörr. De har bra jobb och det yngre barnbarnet går fortfarande i skolan. Vet inte hur jag skall ta upp det här och har gjort det en gång och fick till svar att Ett glas vin eller så är väl inte hela världen. Jag kan inte vara mig själv när vi träffas och känns inte som om vi har något att prata med varandra mer än ytliga praktiska saker, inget känslomässigt och nära.

@eva j
Hej.
Fint att du skriver här och får ur dig.
Det jag tänker på är att ens upplevelse inte kan vara fel. Det är hur du upplever situationen. Känns det så för dig så är det liksom så ... Att du inte överdriver. Din upplevelse, din känsla.

Skulle det vara en idé, tror du, att lugnt även säga vad drickandet får för konsekvenser? T ex det du här skriver om barnen? Om du inte gjort det redan förstås. Vad tror du om det?

🌺

Jag tycker om att avrunda saker och knya ihop säckar. Det var ca 5 år sedan som jag startade mitt konto här.
Då var jag fortfarande medberoende.
Jag har jobbat för att bli frisk.
Och det är jag nu.
Kärnfrisk.
Och rustad med kunskap.
Som hjälper mig att sätta gränser.
För allt.
Ta emot all den hjälp som du får.
Eller begär den.
Om du inte kan betala för den på egen hand.
För att komma vidare med det som du behöver.
Ett steg i taget.
Det finns hjälp.
Att få.
Du kan få ditt liv tillbaka.
Som du vill ha det.
Jag vill inte projicera.
Jag vill bara skriva det till mitt yngre jag.
Jag är i mål.
Och jag har ett underbart liv.
Igen.
Det gick.
För att jag arbetade hårt.
Med att komma dit.
Ett steg i taget.

Hej! Min man dricker 4-5 stora starköl fredag och 4-5 på lördag ..alltid. Även när vi är själva hemma och bara kollar tv. Jag tycker ofta han blir lite jobbig att prata med och våra barn vill helst inte komma hem på helgkvällar för att träffa oss, för de tycker att han blir konstig( då dricker han oftast mer, när vi har gäster. För några år sedan tog vi upp problemet(då drack han även på veckor) han blir väldigt tjurig om jag säger att jag tycker han dricker för mycket. Han passar även på att dricka när det är andra helgdagar. Jag tycker helgerna är jobbiga och tänker var söndag att nu ska jag säga till, men sen orkar jag inte att han blir sådär tjurig. Tycker ni att han dricker för mycket eller överdriver jag. Jag själv dricker höst ett glas vin i månaden. Jag vill inte dricka ..tänker att han då ser sin chans att också dricka ..då blir det ju ännu mer. Känner mig uppgiven.

Jag tror man som anhörig åkte jobba mycket mer med sig själv. Jag har insett att min vilja att få bekräftelse och vara "snäll" även om jag blir behandlad illa bottnar i att jag utsattes för mobbing hela grundskolan och därför är väldigt mån om att vara schysst mot andra. Jag försätter mig själv i situationen där jag medvetet stannar med personer som har problem eller som behöver mig på olika sätt. När jag insåg det drog jag i handbromsen direkt. Nu väljer jag bort sådana relationer och kontakter direkt. Jag väljer mig själv först nu. Man måste verkligen jobba på det. Men det ger resultat.

Helt rätt beslut att gå. Att socialtjänsten är inblandade är bra. En orosanmälan rörande hans förmåga att ta hand om barnen vore på sin plats. Det har du tänkt på, hoppas jag? Du kan göra det anonymt eller inte.

Till en början funderade jag inte i de här banorna, jag hade mer energi och kärleken var starkare än tvivlet. Jag var övertygad om att vi skulle ta oss igenom det här, att det fanns ett ljus i tunneln. Men med åren har jag accepterat att jag inte kommer kunna få min sambo att sluta dricka, jag har slutat försöka övertala honom, intala honom, be honom, hjälpa honom, jag har slutat hoppas. Jag hoppas inte längre att han ska sluta dricka, jag förstår att han inte kommer sluta. Han påstår att han försöker, han går i terapi, äter mediciner, har kontakt med både psykologi, socialen och företagshälsa. Men jag är skeptisk. Hade han verkligen velat sluta så hade han väll bara slutat, då hade han ju sluppit gå på möten, vård och mediciner.

Med den insikten så har också min ork lixom helt försvunnit, kärleken är lixom inte på samma sätt längre. Jag känner fortfarande lika stark kärlek för familjen, och för tanken på att vara en familj, men inte på honom. Han är högst medveten om att hans beroende tär otroligt mycket på både mig och barnen, att vi är trötta, ledsna, besvikna och att vi bara vill ha lugn och ro. Jag känner mig sviken.

Med den insikten så har känslan av att jag vill lämna växt. Men jag vet inte hur. Vi har barn ihop, han har barn sedan tidigare. Vad händer om jag flyttar ut? Vad händer med vårt barn? Med hans tidigare barn? De kommer ju som bli ensamma med en pappa som inte prioriterar dem, som på söndagar inte orkar gå upp och göra frukost innan lunchtid, som får raseriutbrott för minsta lilla, som somnar för natten redan under eftermiddagen och alltså inte kommer se till att de borstar tänderna på kvällen eller lägger sig i tid. Det känns inte optimalt, jag kan ju inte göra så mot dem. Känner mig väldigt låst i hans beroende. Försöker som hålla mig uppe, men mår nog inte så bra.

Antar att alla förhållanden har svackor, när känslor känns annorlunda och tankar på ett annat liv lixom smyger sig på, och att det gäller att ta sig igenom dem och hitta varandra på andra sidan igen. Men det känns svårare när där också finns ett missbruk.

@cluedo tack för ditt svar❤️ Kanske kan vi stötta varandra lite i att hitta tillbaka till, och hålla fast vid det som är viktigt för oss?

När jag gått och grunnat så inser jag att jag för många år (långt innan jag träffat min man) sedan läste att någon som tillfrisknat från beroende triggar medberoende i personer runt sig i så länge som 4 år.

Misstänker att det kan pågå längre, kanske för alltid, om man fortfarande lever med samma person och mönstren som skapats lever kvar?

Idag har jag en öppen dag, där jag kan göra vad jag vill, men har ändå så svårt att få fatt i vad jag vill och behöver.

Det finns så många olika anledningar till det, men något i mig viskar att det här är viktigt. Att låta luckorna få vara lite ofyllda tills jag åter har kontakt med det jag vill istället för att fylla dem med vad som helst.

En tanke som slagit mig är också: tänk om det var så i början att jag faktiskt helt hade släppt ansvaret kring allt det här till min man (jag hade ju lämnat och för mig var relationen över)? Att förändringen delvis skett för att jag försöker ta ansvar för saker som inte är mina att ta ansvar för igen? Och att det ger en motreaktion hos den som egentligen är ansvarig för det (som att bygga upp tilliten igen)?

Jag vet att det jag ångrar mest är all energi jag lagt på att försöka fundera ut så mycket runt alkoholen. Jag vill verkligen inte göra om det misstaget nu.

Jag vill lägga energin på mig och det jag vill och tycker är viktigt. Kanske behöver det få vara så att relationen får gå lite på sparlåga ett tag tills jag fått ett rejält fotfäste igen.

En dag i taget.