Senaste kommentarerna i forumet

@Ullis72 jag kan känna igen mig i det du skriver. När min man drack började jag på slutet tillbringa allt fler helgkvällar i ett separat rum eftersom jag inte orkade sitta bredvid någon som var halvlullig (även om han oftast inte var otrevlig).

Man känner sig helt ensam, trots att personen fysiskt finns där.

Själv hade jag planer på att börja hitta på andra saker på helgerna, men det var nånstans där som jag också kände att relationen inte längre gav mig det jag behövde och tog mycket mer än den gav. Det var delar av det som till sist blev mitt beslut att lämna.

Jag tänker att det kanske kan vara hjälpsamt att titta på hur du vill att dina fredagskvällar ska se ut, och sedan börja ta steg mot att ditt liv blir så. Hur skulle det se ut då och får du tankar på hur du kan hitta alternativa lösningar för att det ska kunna bli så?

Jag är gift med en fin man som spårar under många fredag kvällar, det följer ett väldigt vanligt mönster. Vi har det trevligt och dricker t ex vin tillsammans, äter gott osv. Sen lite senare drar han på med drinkarna och är först trevlig, glad, kärleksfull, men sen super han alltså till - för att sen bli spydig, elak & negativ för minsta lilla. Många många kvällar slutar med att han letar fel på mig och säger att HAN vill separera!!! Jag försöker nonchalera allt och ibland lägger jag mig i ett annat rum. På morgonen vill han att vi glömmer det som hänt men detta påverkar mig väldigt mycket. Det finns en oro varje fredag att det ska bli en jobbig kväll, men jag hoppas alltid eftersom det ju först är mysigt, även jag tycker ju om att ta 2-3 glas vin men han & jag dricker på helt olika sätt. Jag är medveten och dricker mycket vatten, och slutar ju i tid. Kan se film/serie medan han är ”i gasen”, skriver på facebook eller ringer runt till folk! En jobbig situation som jag vet att måste brytas helt. Nu. Hur gör jag? Jag älskar min man men hatar och föraktar den han blir på fyllan.

Här sitter jag kl 5 på natten utan att kunna sova och är extremt ledsen, trött och förvirrad.
Jag känner igen mig i många av era inslag. Min sambo dricker för mycket, det gör han i perioder. Och eftersom det kan gå några veckor i mellan utan alcohol, det ger honom en känsla om att han kan kontrollera. Men det stämmer inte. Han är en vanlig människa när han inte dricker. Kan gå åt vilket håll som helst annars. Han kan sömna medvetslös i soffan, han kan bli sur, han kan bli hetsig, pratig, eller så säger han inget. Han dricker helger och semester främst, och på sistone kvällarna också, vilket gör min vilotid till ett jävla helvete. Jag älskar jobbet för jag hatar att vara hemma. Och perioden när han inte dricker blivit för mig bara väntan på cyklonen. Jag har slutat älska honom men jag tycker extremt mycket synd för jag förstår att han dricker för han mår dåligt och känner inte annat sätt att hantera det. Men jag kan inte hjälpa. Vid tiden har jag lärt mig att att konfrontera honom när han druckit är ingen idé då brukar sluta illa, och om han konfronterar mig är han dubble så stor som jag (rätt lätt att skrämmas) så jag för det mesta låter honom dricka tills han somnar medvetslös och ibland har jag önskat att han inte vaknar igen. Vilket ger mig mycket dåligt samvete pga barnen.
Jag är rädd för mina barn, jag älskar dem mer än livet och därför har jag stått ut alla dessa år. De vill ha sim pappa, men jag vet det är fel att lära dem acceptera så är livet för vissa. Vill inte att de hamnar i samma situation. Vet inte heller var jag kan få hjälp, prata om detta utan att känna att man blir på något sätt dömd. Känner mig helt misslyckat som mor 😞.
Nu slutar jag, ville bara sätta ord på mina känslor, så jag kan läsa detta igen och blir påmind att mina känslor är verkliga och det är inte jag som är fel.

@rororose så tufft du har det, förstår att det måste tära på dig oerhört. Som du vet av tidigare erfarenhet så är det inte mycket som biter när man är anhörig och ber om förändring till den som är sjuk.
Håller med tidigare kommentarer om att du borde kontakta chefen eller om du vill vara anonym till HR-avdelningen. Polismyndigheten informerar sina anställda om att det är en riskarvetsplats för att utveckla alkoholmissbruk och som tidigare kommenterat så har arbetsgivaren ett långtgående rehabiliteringsansvar, även vid missbruk. Men som sagt, den anställde måste vara villig att medverka vid rehabilitering och så är det ju i relationen också (fast du inte har något ansvar förstås).
Stort lycka till och prioritera att du får stöd och hjälp du också!! Via stödlinjen här eller kommunen, VC, din eventuella arbetsgivare eller om du studerar elevhälsan och om möjligt var öppen i den mån det går med nära och kära. Hjälp finns för dig och du behöver inte klara något ensam ❤️‍🩹

@rororose så tufft du har det, förstår att det måste tära på dig oerhört. Som du vet av tidigare erfarenhet så är det inte mycket som biter när man är anhörig och ber om förändring till den som är sjuk.
Håller med tidigare kommentarer om att du borde kontakta chefen eller om du vill vara anonym till HR-avdelningen. Polismyndigheten informerar sina anställda om att det är en riskarvetsplats för att utveckla alkoholmissbruk och som tidigare kommenterat så har arbetsgivaren ett långtgående rehabiliteringsansvar, även vid missbruk. Men som sagt, den anställde måste vara villig att medverka vid rehabilitering och så är det ju i relationen också (fast du inte har något ansvar förstås).
Stort lycka till och prioritera att du får stöd och hjälp du också!! Via stödlinjen här eller kommunen, VC, din eventuella arbetsgivare eller om du studerar elevhälsan och om möjligt var öppen i den mån det går med nära och kära. Hjälp finns för dig och du behöver inte klara något ensam ❤️‍🩹

@gros19 tack för ditt svar och din tid! Jag tror de kan va väldigt bra att säga hur jag mår över det och inte direkt hur hon ska agera. Vill helst inte, kanske för att jag inte riktigt vågar, söka hjälp. Just för att jag inte tror de kommer hjälpa mig med mitt mående, de vore väll isf att dom kan hjälpa mig hur jag ska prata med mamma. Men jag har fått bra hjälp på det här forumet än så länge både privat och öppet så kanske nöjer mig här. Ska tänka över ditt tips!

Nej det är inte ditt ansvar men du är modig slm inte blundar. Sök först och främst hjälp och stöd för egen del är mitt råd
Kan vara vårdcentralen, något anhörigptogram som kommunen brukar erbjuda, alanon kanske. Även kyrkan brukar kunna erbjuda samtalsstöd. När du känner att du orkar så kan du berätta för din mamma hur du mår av hennes drickande och hur det påverkar ditt liv. Tala inte om vad du tycker hon ska göra utan endast hur det påverkar dig. Förhoppningsvis ett sätt att undvika konflikter.

I över 8 år har jag försökt få hen att söka hjälp för sitt alkoholproblem då hen blir verbalt aggressiv. Hela hens familj är medberoende och har varit hela hens liv då hens pappa även har problem med alkoholen. I flera år har jag fått höra diverse hot, och dom senaste gångerna har hen börjat blanda in vårt gemensamma barn, säger saker för att trycka ner mig osv. Nu sist så dödshota hen mig ”går du inte och dör så fixar jag så du gör de”. Jag fick nog och polisanmälde. Efter det samtalet så har hela hans familj vänt mig ryggen, som vanligt så ser dom inte hens problem utan försöker dölja de. Det blev även en orosanmälan. Hen har tidigare varit under utredning hos socialen där dom flertal gånger frågade mig om hen hade missbruksproblem. Jag nekade de för jag gjorde precis som folket runt om hen ”skyddade”. Hen har flera staff och har precis avslutat ett. Alla straff har handlat om kränkning eller våld mot tjänsteman och alltid under intag av alkohol. Hen har lyckats undvika fängelse alla gånger.
Är det någon som suttit i samma båt som mig?

Hej,

Första gången jag går ut och skriver om det men behöver hjälp, min mamma dricker varje dag och jag mår så jävla dåligt över det. Jag vågar inte prata med henne eller pappa om det för vill inte starta bråk eller konflikter, känns inte som mitt ansvar att ta tag i denna situation men verkar som att bara jag ser problemet påriktigt. Vet inte hur jag ska agera, det har hållit på i alldeles för många månader. Det startas ofta onödiga bråk och konflikter i vår familj pågrund av mammas onykterhet. Jag vill agera innan det blir för sent.

Jag är 19 år gammal och hade uppskattat all hjälp ni kan bidra med, tack på förhand.

@oroligsjäl vad mycket jobbigt du har behövt vara med om i relation till din partner. Oavsett vad man tampas med är det aldrig okej att utsätta någon för våld, varken fysiskt eller psykiskt. Det måste ha varit tungt att bära runt på själv. Så modigt av dig att öppna upp och berätta! Här finns många kloka personer att dela sina upplevelser med.

Jag tror många anhöriga kan känna igen sig i det du beskriver, hur mycket kraft det tar och hur svårt det kan vara att sätta gränser i ett sånt läge. Du skriver att du inte mår bra och har tankar på att lämna. Vad skulle du behöva för stöd just nu för att komma framåt i dina funderingar? Vad känns som ett rimligt steg för dig just nu?

@evve
Så ledsamt och tragiskt. 😪💔
Som du skriver så kan man inte hjälpa någon som inte vill bli hjälpt. Beroende är starka krafter.
Som anhörig så gör man sitt bästa ... tills man inte orkar längre. 💜
Kram.

Det är en hemsk kombination med psykisk ohälsa och alkohol. Det luriga är att även om de är nyktra så är de fortfarande psykisk sjuka. Han behöver vård och du behöver komma därifrån. Kan du fundera på huden plan för att genomföra en separation kan se ut? Det här läget är varken bra för honom eller för dig.

Många kramar. Vet precis hur du känner dig nu. Håller med om att det är en helt meningslös plåga, man undrar hur någon kan tycka att alkohol hjälper dem.

För tre år sen skrev jag här om min sorg efter min pappa som gick bort i sviterna av alkohol. Igår fick vi reda på att morfar har gått bort under helgen. Hemtjänsten hittade honom. Han har haft alkoholproblematik en lång tid men det har eskalerat oerhört dom sista sex åren, sen han blev ensam efter skilsmässan med mormor. Det har bara gått utför. Det har varit otroligt jobbigt för min familj, för man har inte velat lämna honom till sitt öde. Men den här helgen orkade inte nån komma på besök, även fast han bönade och bad så gråten kom. Men ingen orkade.

Fan asså jag är så less på detta. Såklart blir jag påmind om min egen pappa, som gick till samma öde vid 55 års ålder.
Samtidigt känner jag lättnad över att nu är det fan äntligen slut på det här - det finns ingen kvar att känna en sådan stress och oro för. Båda är borta.

Men det är tungt. Det känns meningslöst att människor ska plåga sig på detta viset ändå in i det sista. Det går inte att hjälpa folk som inte vill bli hjälpta själva. Man bara tittar på.
Nej fyfan.

Hej,
Har hållit det här allt för länge för mig själv men måste få ut det.

Sambo sen många år där sambo har psykisk ohälsa och dricker kopiösa mängder. Oftast dricker hen ute på krogen själv men ibland hemma. Hen blir otroligt destruktiv när hen dricker, skickar meddelande på messenger till mig andra, med mycket hat och ilska. Hen har sms till arbetskollegor på fyllan, vet dock inte vad hen skriver. Har varit flera tillfällen där drickandet får allvarliga konsekvenser, polisen tagit hen, blivit körd till psykakuten, blivit av med åtskilliga saker som mobil, plånbok m.m. Blivit åtalad/fälld för skadegörelse. Jag som partner får höra ständigt hur dålig jag är, hur missnöjd hen är med mig när hen är full. Att hen ska flytta, hen hatar allt/alla, inklusive samhället. Nykter, fortfarande orolig själ, ångest, en del ilska men mycket mer dämpad, inte elak. Har svårt frigöra mig, vill många gånger separera men viker mig när hen är nykter. Hen dricker inte varje dag men vid skov 3-4 dagar i rad. Skoven har börjat komma oftare. Är otroligt slutkörd av det här, blir apatisk varje gång det sker och mår väldigt dåligt.

Ledsen, allt jag skriver här blir statiskt, kanske osammanhängande men tycker det är svårt att förmedla det här. Har egentligen ingen att prata med om det här och är en smula desperat, behöver kräkas ur mig allt elände. :(

Min vuxna son kraschade för några år sedan i sitt narkotikamissbruk. Han har nu varit ren i cirka 2 år med ett par återfall.
Jag valde att betala hans räkningar i ca ett år, han fick sedan bo hemma gratis i ett år.
Under tiden han bodde här använde han våra grejer som om det var hans egna. Tog mat som vi skulle ha till middag ur kylskåpet. "Lånade" mannens hygienprodukter utan att lämna tillbaks. Rummet han bodde i var kaos när han flyttade ut. Han lagade ofta mat utan att städa efter sig. Städade varken sitt rum eller toaletten.
Vi bet ihop för det är lite så vi gör i den här familjen.
När han flyttade hjälpte vi honom med allt. Jag handlade en del åt honom och skrev även på ett samlingslån så att han skulle få ett samlingslån.
Nu har han jobb och lägenhet och har även sökt in på högskolan.
Mission completed typ...
Saken är att han uppför sig totalt respektlöst och nonchalant mot både oss och sina syskon. Lånar pengar och ber om tjänster men visar inte minsta tacksamhet. Inte ens ett grattis-sms på syskonens födelsedagar. Ibland är det ok att umgås med honom men ibland är han bara provocerande och jobbig.
Han hör bara av sig när han behöver något.
Helt ärligt så ger den här relationen absolut ingenting! Både jag och hans syster har kommit fram till att vi nöjer oss med småsmulor. Skulle han någon gång komma ihåg vår födelsedag så blir vi jätteglada!
Så här ska det inte vara! Han har visserligen ADHD men jag börjar känna att det mer handlar om otrevlig personlighet och egoism.
Jag orkar inte ha den här relationen som är så totalt ensidig, och inte resten av familjen heller.
Är det någon här som valt att bryta med ett barn och varför i så fall? Har det känts lättare/svårare efteråt?

Blodprover skapar viss trygghet & lugn. Då behöver man inte fundera på samma sätt. Han har tagit det tidigare. Hade jag inte ens tänkt på förrän ni tog upp det @has & @Ramlösa-light. Tror därför var lite ”lättare” (för mig) första tiden då. Var lite orolig när han slutade men gick bra. Tills han trodde han kunde dricka lite igen. Vilket funkade ett tag. Men det gick inte.

Jag kommer inte föreslå blodprov nu men bra ni skrev och kan säkert hjälpa andra på traven.

@Jenny
Jag försöker trösta mig genom att tänka så, så klart. Att beslutet togs där och då för att det var rätt.
Fick minsann hem pappren idag om att äktenskapsskillnad är genomförd.
Och faktiskt, kände jag sådan lättnad.

Jag må ha känslor, men jag har gjort ett aktivt val att gå. Och det står jag fast vid. Kanske är det den sorgen jag måste ta mig igenom. Och det är nog så som du säger. Jag går min väg jag kan styra. Inte hans. Leva ovisshet, och aldrig veta när han framförallt talar sanning är inget jag vill.

Tycker bara det blir så fruktansvärt jobbigt när känslorna tar över förnuftet korta perioder. Men finner mig i det och är väl en process i hela den här sagan.
Så tack!

Han slutade på jobbet i fredags. Hans kollegor och chef är så lättade nu. Han betedde sig illa ända in i kaklet. Totalt obegripliga och arga fyllemejl som skickades vid alla tider på dygnet. Så ovärdigt att se en människa sjunka så långt ner i sin sjukdom. Sorgligt.

Förstår att det känns oöverstigligt jobbigt nu när du är mitt i det. Men jag tror du måste ha en plan för att ta dig ur det, för det blir bara värre. Har du pratat med Alkoholhjälpen här? Det är väldigt duktiga.

Det låter som en tuff situation som inte är ovanlig - att ha en ohållbar boendesituation pga någon annans drickande men att det är svårt att hitta något annat ställe att bo på. Bra att du söker stöd. I vår erfarenhet är det ovanligt att få förtur till bostäder för att man bor med någon som dricker, men det går alltid att kontakta Socialtjänsten i kommunen och ställa frågan.

Jag funderar annars på om det inte kan vara ett bra steg att kontakta anhörigstöd/anhörigkonsulent i din kommun och bolla idéer om vilka som kan vara bra att kontakta just där du bor. Kanske finns privata hyresvärdar eller ideella organisationer som kan hjälpa dig komma att vidare. Skriv gärna mer och uppdatera hur det går för dig!

Jag vet att jag skrivit tidigare och försökt att ta steget men har inte lyckats fullfölja att lämna. Idag känner jag mig så less, misslyckad och trött just nu ligger han och sover ruset av sig. Jag vet vad jag måste men det är så jäkla svårt jag önskar att barnen vore äldre men nu måste jag tänka för 3 hela tiden. Har vänt mig till en person men det kändes mest som han ville hjälpa familjen och mannen. Men jag känner att jag behöver hjälp för mig . Känns så jobbigt när man vänt sig till en person och det blivit fel. Jag önskar att det ska bli bättre vet att det är upp till mig men måste bara orka .
Var bara tvungen att skriva av mig.

Min man har lämnat blodprover varje månad (Bpeth) och hans värden visar inte på något alkoholintag alls.
Medicinen han tar är Naltrexon som fäster på sex av åtta receptorer för alkohol i hjärnan. Hans sug försvann snabbt tack vare den.
Naltrexon går att kombinera med Campral och då kan ytterligare en receptor blockeras.
Planen är att fasa ut Naltrexon efter ett år och då evt. ta den vid behov: inför AW, julfest, midsommar o.s.v.

@wasgij Det finns nog många här som upplevt liknande situation som du gör nu.
Du tvivlar på dina val, nu när du märker att din exman börjar göra förändringar. Det är inte alls konstigt! Och samtidigt vet du att det var ett väl genomtänkt beslut att skiljas och något du behövde göra just då för att skydda dig själv och din dotter.

Jag vet inte vad du blir mest hjälpt av, men ett sätt kan vara att försöka se tankar och känslor lite utifrån. Att acceptera att de finns där, men att de inte nödvändigtvis "talar sanning". Vad tror du om det?

Det går inte att veta vad som händer i hans liv framåt och oavsett hans upp- och nedgångar så är du på din väg och gör val som du kan styra över. Vad tror du, går det att vila i det på något sätt?

Det var några dagar sen du skrev det här, hur känns det nu?

Vart skall man vända sig i sin kommun för att få hjälp att skaffa sig en egen bostad när man inte kan klara av att bo med en varjedagsdrickare?