Senaste kommentarerna i forumet

Jag har pratat med henne så många gånger, ibland tycker hon att hon har ett problem och att hon vill ta tag i det och några timmar senare är hon så berusad så hon inte kan prata och somnar. Älskar henne så mycket, trots detta men jag mår inte bra och det märks på mig. Känns som det snart vara finns en utväg och det är att lämna. Men det gör ont av bara tanken.

@Snödroppen. Läste det du skrev nu långt senare. Sist jag var här tänkte jag radera min profil och ville bara lägga locket på. Strunta i allt för att jag kände mig så maktlös.
Blev i alla fall glad och stärkt av ditt svar. Skrattade till på slutet, tror du har helt rätt! Ikväll har jag en sån där "dividerarkväll" igen. Julen och andra stora högtider/födelsedagar är tuffa.
Min pappa och släktingar på den sidan vill ge min lilla son julklappar. Så han ringer och vill träffas för att lämna över dom. Jag får bestämma hur det ska ske, överlämning i dörren eller komma hem till honom. Sarkastisk och hård. Sågs en stund i somras. En gång ett år innan det. Mår otroligt dåligt i lång tid efter att vi ses för att det triggar trauma. I min släkt är det han som ska stå i centrum och styra umgänget, dom andra är så beroende av honom och kanske rädda. Så här sitter jag nu med det pest- eller koleraval i knät och önskar att jag hade bättre strategier (men nästa år, med lite hjälp kanske jag klarar att tänka mer som dig).

Sen jag skrev sist har jag jobbat på att hitta en stabil grund att stå på. Ett stabilt jobb och bra bostad till oss. Tänka på vad som är bäst för mig, sonen och sambon. Klurar ut olika strategier för att rusta mig och få ett lugnare liv framåt. Mådde dåligt i höstas, sa till min sambo att "näe, såhär kan jag inte ha det. Jag behöver drastiska förändringar för jag mår inte bra". Han bara tittade på mig länge och påminde om att jag senaste halvåret bl.a. bytt jobb och flyttat. Undrade om det inte är att ta det lugnt jag behöver. Misstolkar ofta mina behov och måste tänka till innan jag går i gamla mönster. Har liksom tappat tilltron till livet, att det kan vara lugnt och bra en längre stund. Alltid beredd på nästa grej. Förväntansångest inpräntat i hela systemet.

Var på ett par möten och lyssnade på andra anhöriga som upplevt medberoende/våld/psykisk ohälsa. Något föll på plats och efter nyår tänker jag söka mer hjälp. Känns som att jag hittat rätt och någon som förstår det som ibland är svårt att förklara. Känns som att jag som tonåring/ung vuxen inte gjort annat än att förklara mig (ofta helt i onödan). Var så tacksamt att bara få lyssna och känna sig förstådd utan att behöva säga ett ord.

Hej! Såhär. Min sambo, har druckit alldeles för mycket alldeles för länge, fick tillslut honom att söka hjälp. Börjar på omnibus men blev avstängd ett flertal gånger då han inte klarade det. Nu sista gången så har han gått på antabus och "klarat" 12 stegs programmet. Däremot har har nu slutat med antabusen då han mådde så illa av dom. Nu har jag ett flertal gånger kommit på honom med att dricka och gömma/ljuga om det. Till slut så sa jag att okej du får dricka ibland, så länge du är öppen och ärlig och visar vad du dricker. Jag vet att jag är naiv som tror på att det ska funka, men jag var tvungen att prova en ny strategi. Men uppenbarligen så funkar inte det heller... han dricker absolut inte så mycket som han gjorde innan han sökte hjälp och det hade inte gjort mig något om han drack lite, då och då. Men det jag inte klarar av är lögnerna och hur han smyger med det....... jag blir så ledsen och sårad varje gång. Och det är så fruktansvärt dåliga ursäkter eller undanflykter så det är pinsamt, men vägrar att erkänna. Jag trodde verkligen ett tag att han hade allt under kontroll och att det skulle bli bra, så tyvärr måste jag säga så köpte vi hus. Nu har vi inflyttning om en månad men jag känner mig mer låst är glad. Såklart jag vill flytta till eget hus och ha vårat familjeliv med våra 4 barn, yngsta på 5 månader.. men fyfan för att ha ett liv som är såhär, när man inte kan lita på den man ska lita mest på i hela världen.. jag vet inte vad jag ska göra

@Vill inte ge upp så svårt. Jag tror att du behöver fokusera på vad du vill ha för typ av relation och hur du vill att dina kvällar ska se ut och sedan ha ett samtal med henne utifrån det. Du kan inte förändra henne, men hon kan det om hon vill det är det många härinne som vittnar om.
Lycka till🌟

@Lilla Gumman i Sthlm finns det en medberoendeutbildning (eller fanns i alla fall för några år sen). Den var otroligt lärorik. Hoppas att du hittar något!

@Frökenledsen så bra att du får hjälp! Jag tror att det skulle vara mer hjälpsamt att rikta energin mot dig själv och barnen. Du har fått dina misstankar bekräftade, din sambo har alkoholproblem.

Vad behöver du göra nu för att tiden fram till mötet ska bli så bra som möjligt för er, oavsett om din sambo dricker eller inte.

För mig har i alla fall inte de samtalen lett till någon förändring i stunden (även om de hjälpte på sikt, efter att jag lämnat). Däremot tappade jag massor av energi när jag försökte räkna ut hur allvarliga problem min man hade och hur jag skulle kunna påverka honom i rätt riktning.

Så, du har en plan i närtid och ett möte inbokat. Din man har alkoholproblem och går därför tyvärr inte att lita på vad gäller nykterhet, det ingår i sjukdomsbilden.

Hur kan du ge dig själv och barnen trygghet och en så bra tillvaro det går fram till nästa hållpunkt den 10/1?

Ta väl hand om dig❣️✨

@euology @tvillingmamma vilka kämpar ni är. Har läst massor här inne och det är hemskt men på något sätt ändå skönt att veta att man inte är ensam om detta. Finns så mkt bra råd och både tragiska och lyckliga slut.
Jag har nu fått min sambo att erkänna att han har ett problem, vilket såklart känns jätte bra, det var inte ett helt övertygande klart ja men ett skamset litet ja svar på min fråga om han nu förstår att han har problem. Detta erkände han då jag bokade ett möte med föräldrastödjare via socialtjänsten för min egen skull för att få verktyg hur jag ska handskas med detta. Berättade detta för honom och sa att hon inte kan ge honom en diagnos men att han inte har ett normalt beteende. Hon erbjöd sig att komma hem till oss och ha ett möte/samtal där han också får vara med, detta gick han med på (jag är så glad för det). Sa även till honom att det finns ett blodprov man kan ta som påvisar om man under längre tid druckit mkt alkohol som vi kan gå och ta och att om han inte har några problem så kommer det inte visa någonting. Efter det samtalet kom det pyttelilla erkännande.
Jag lämnade samtalet där även om jag då hade 10000 följdfrågor, men kände inte att jag kunde pressa honom mer just då.
Så nu är min fråga, vad ska jag göra nu? ska jag vänta till 10/1 när vi ska träffa familjestödet tillsammans med att gå vidare hur han ska ta tag i sitt problem eller ska jag försöka prata och ”pressa” honom mer?
Han har ju fortfarande gömda öl någonstans efter de jag hittade förra helgen som han inte tänker göra sig av med.
Har ändå en liten förhoppning att detta nu när jag sökt hjälp ska bli annorlunda denna gången och att han insett att vi måste göra någonting. Men….. han har lovat förr och inte klarat av det…..

Tack för svar! Den person jag pratade med arbetar på en beroende mottagning så det var individuellt samtalsstöd jag fick, och det är därför så tungt att det inte blev ett stöd för mig. Min man får stöd därifrån för sitt beroende och han är väldigt nöjd. De erbjuder tyvärr inget stöd i grupp.

Finns det någon form av alkohol- och drog mottagning i din kommun? Om det finns så borde det kunna ge dig enskilt samtalsstöd och även erbjuda samtal i grupp. Jag uppskattar samtal i grupp för det ger mycket igenkänningsfaktor. Om du inte hittar själv så tror jag att 1177 kan guida dig till rätt ställe.
Grunden i denna röra i livet, alkohol i en beroendeperson, kan du inte göra något åt. Du kan inte ändra på din partner. Du kan möjligen ge förslag till honom att kontakta någon form av hjälp.
En sak kan du ändå göra. Du kan ändra på dig själv. Be om hjälp och ta emot den.

I all fall, tror inte någon har något större intresse, men för formsakens skull tänker jag ändå uppdatera här med vad som hänt sedan dess:

Dagen efter hade vi ett första långt samtal. Hon visade både ångest och ånger. Men det var inte förrän jag öde fram mitt perspektiv och vad jag upplevt som hon övergav sitt försvar av tidigare chefen med fru.
Hon är just nu i ett skede där hon känner att hon behöver säga helt nej till alkohol. Initialt så ville hon fortfarande hålla kvar hårt i vänskapen med f d chefen och hans fru. Jag förstår henne då hon har alldeles för litet socialt umgänge idag.
Men efterhand som jag lade ut hur jag ansåg att de agerat på ett respektlöst sätt gentemot oss och vårt förhållande, så insåg hon problematiken. Hon har nu insett att just nu och en tid framåt kan hon inte umgås med dem. För deras trugande och tjatande fick henne att börja dricka den kvällen.
Och det är sagt att det gäller en lång tid framöver.

Sen kom det igår. Jag har ju känt att jag vill klippa helst, och minimum tycker jag att chefen och hans fru behöver krypa till korset och inse vad de gjort och be om ursäkt. Nu hade han igår skickat en fråga om hon kunde hoppa in och jobba en dag.

Först och främst känner jag väldigt motstånd. Jag vill helst fortfarande höra en genuin ursäkt. Sedan finns det annat i planering som en kan ursäkta sig för och säga nej. Men det jobbiga är att hon förde fram frågan till mig, till synes utan att ha betänkligheter om det. Det gör mig en aning orolig. Inte så att jag tror att hon automatiskt dricker om hon jobbar en dag för honom. Det har aldrig hänt heller. Men om hon börjar betrakta honom precis som förr, då är dörren öppen för att hon förr eller senare dras med i hans vidlyftiga, samvetslösa beteende kring alkohol.

Men jag sa att jag tyckte det var en dålig idé så hon tackade nej. Jag kommer att ta upp med henne precis vad jag tycker och känner så får vi se vad som händer nästa gång jag frågar.

Jag har en längre tid funderat över att prata med ett proffs på beroende, för jag känner att jag fastnar i tankar kring min mans beroende. Mitt mående blir bara värre och värre och jag känner mig helt utmattad.
Vårdcentralen hänvisar till kommunens socionomer som arbetar specifikt med anhöriga. Idag fick jag ett samtal där som, för mig, inte gav något. Personen svarade flera gånger ungefär att ”allt är olika och alla reagerar olika” samt tips på mindfulness och skogspromenader.
Har någon av er ett mer handfast och konstruktivt tips?

Ung vuxen som har tagit amfetamin i 1,5 år, nu övergått till alkohol. Testas oregelbundet för narkotika, negativa tester sedan i somras. Dricker alkohol ca 1-2 ggr per vecka. Bor i egen lägenhet, har svårt att få livet att fungera. Inget sparande, köper knappt kläder. Studerar, och det går bra. Saknar mål och mening i livet. Blir konfliktbenägen vid högt alkoholintag. Tycker själv att hen är normal, men verkar på gränsen till deprimerad stundtals. Så är situationen. Nu till frågan. Dricker ofta så mycket att hen får minnesluckor. Vid senaste tillfället ringde hen föräldrarna och hallucinerade (såg personer som inte fanns). Minns inte mer, bad om ursäkt på natten via sms. Men hur ska vi tolka hallucinationen? Är det ett extra oroande tecken? Hen ser inget som helst problem, tycker att vi överreagerar ("alla dricker ju"). Romantiserar alkoholen. Vi är oerhört oroliga, hen har inte hallucinerat vid alkoholintag tidigare. Narkotikabruk är uteslutet, testades dagen efter. Återigen, hur bör man se på en hallucination? Är det en ny nivå i hens beroende? Vad bör vi göra? Hen är ju vuxen på pappret.

Här känns det som forum-servern fått hicka ett ögonblick, då jag inte ser varför de senaste inläggen här hamnat i denna tråd.🤔

"naggad i kanten" ska det vara i mitt föregående inlägg.

Hej.
Över 4 år har jag varit aktiv här ... Så tiden går.

Jag trodde att vi kunde upprätthålla en vänskapsrelation jag och mitt ex, men nu har det strandat efter en fyllegrej - en till. Nu är det stopp. Jag orkar inte. Inte just nu åtminstone.
Såg honom på håll häromdagen och önskade att jag kunde flyga iväg, långt långt bort. Tror inte han såg mig.

Tilliten som funnits i en vänskapsrelation är allvarligt naggad i tanken. Sorg inombords. Ilska och frustration. Borde kanske vara van vid de känslorna.

Om det inte finns tillit, hurdan "vänskap" finns det då? Det är ju så att säga "a och o".

Kram,
och trevlig helg.

Hon jobbar heltid och jag har tagit upp det flera gånger. Hon säger att det är för att slappna av och att hon tycker det är väldigt gott. Men ärligt talat så tror jag inte hon känner vad det smakar. Jag är orolig för hennes hälsa och det gör att jag mår dåligt, svårt att somna m.m.

Hej.
Det är mycket hon får i sig .... Är det så att hon jobbar heltid?
Du berättar att du försökt prata med henne, har du tagit upp frågan kring varför hon dricker?

Min särbo sedan 1 år dricker sig till sömns varje dag. På vardagar börjar hon så fort hon kommer hem från jobbet, får i sig 1-2 flaskor vin plus någon öl eller GT. På helgerna blir det mer. Jag har försökt prata med henne men hon säger att hon har kontroll och att hon drack mer tidigare. Vad skall jag göra? Älskar henne men samtidigt mår jag så dåligt av att se henne på detta viset. Någon som har varit med om något liknande eller har något tips.

Det har nyligen uppdagats att min man är alkoholist och vi har tre små barn (har skrivit en tråd om det om du vill läsa). Hos oss hade jag misstänkt att något var fel men inte förstått hur allvarligt det var. Han hade ansvar för barnen när han var väldigt berusad och något allvarligt hade kunnat hända, vi har ett barn med medicinsk diagnos. Han sökte i alla fall vård då och är nu i ett program och är nykter. När han sökte vård så gjorde de en orosanmälan och vi fick träffa socialen. De var väldigt fina och öppna med att de finns där för att stötta oss om det behövs och om jag skulle känna någon oro så skulle jag ringa dem. Så jag tycker du borde prata med dem för att med deras hjälp få din man förstå att han behöver hjälp! Och även prata med era anhöriga igen som du gjorde sist. Det var bra gjort! Du behöver stöd från andra för att orka med detta. Sedan kan ju ingen annan än han själv bli nykter, men det är inte alls rimligt att sova berusad med ett barn till exempel. Du har helt rätt! Jag önskar dig verkligen lycka till och tyvärr är vi ju flera i liknande situationer. Jag hoppas verkligen att min man håller sig nykter men försöker också vara inställd på att jag kanske längre fram behöver vara ensamstående med barnen. Jag vill absolut inte att de ska växa upp med missbruk i hemmet. Så svårt att behöva hantera detta men jag tycker dessa trådar hjälper.

@has Såå sant 🙏🏻💕Tack!

@has Såå sant 🙏🏻💕Tack!

@Blomman444 jag förstår! När hela historien mer eller mindre slank ur mig (eftersom någon ställde rätt fråga vid rätt tidpunkt) och orosanmälan kom på tal fick jag panik (just för att jag förstod att maken skulle bli galen och jag skulle få så mycket skit) och så började jag förminska allt igen.

Tänker att det är viktig information om hur fast vi sitter: när utomstående får höra hur våra barn har det och tycker det låter så allvarligt att de behöver göra en orosanmälan blir vi så rädda för våra mäns reaktioner att vi vill undvika det som är helt rimligt. Barn ska inte behöva växa upp med alkoholiserade föräldrar.

Det är allvarligare än vi vill tro och det visar på hur starkt medberoendet är och att vi är faktiskt rädda för partnerns reaktioner.

Ofta har ju det normala förskjutits under lång tid och det totalt orimliga i deras beteende har blivit normalt.

Du är inte ensam. Vi är många här som suttit, eller sitter, i samma sits. Det är först när man kommit ur det som man verkligen ser hur fruktansvärt nedbrytande miljön varit.

Skickar styrkekramar!

Har inte varit här på en stund. Tycker om att skriva av mig då och då. Jag kunde sluta med mina behovspiller i form av sömntabletter. Det är 2 månader sedan nu. Sover bra av mig själv igen. Arbetar heltid. Har lärt mig prioritera. Det tog tid att landa i alla insikter efter min ADHD diagnos. 4,5 år sedan. Jag har så mycket användning av alla kurser jag gått. Och träffat andra med ADHD. De flesta av mina vänner har ADHD och de flesta tar medicin. Det är bara en utöver mig som inte gör det. Hon springer som jag. Och hon arbetar också väldigt mycket med struktur.

Men nu skriver jag inte för att prata om min ADHD. Jag skriver för att berätta att mitt ex hörde av sig via Instagram i förra veckan. Han ville informera att han bodde på ett hotell 150 meter från mig, där han själv bodde en gång i tiden. Det är snart 7 år sedan han flyttade ut. Det känns som en evighet sedan.

Jag har skapat ett helt nytt liv sedan han satte sig på bussen och åkte iväg. En gång har jag sett honom sedan dess. Då när han skulle hämta sina saker ett år efter flytten. Som jag packade ihop till honom.

Nu var jag nära att svara honom, men min pojkvän gjorde mig påmind om vad jag har berättat. Jag har satt gränser. Jag behöver inte ändra de gränserna även om jag har gått vidare och släppt taget om allt jag gjorde för honom. Jag förstår idag att jag gjorde honom en otjänst som serverade honom ett hotellrum med all inclusive utan alkohol dock. Det ordnade han själv. Men jag behövde lära mig att sätta gränser, eftersom jag har sett min mamma servera människor hjälp. Så jag trodde att jag skulle hjälpa. Och jag trodde att jag hjälpte. Men det gjorde jag inte. Det blev tydligt för mig sen. Och idag när jag hör andra prata om sina medberoenden. Men om man inte vet, så behöver man hjälp att förstå. Det i sig är en enorm process. Man kanske hela tiden släcker bränder. Då finns det inte ork att reflektera. Om det brinner mycket och ofta.

Jag har verkligen fått lära om här i livet.

Jag lärde mig sätta gränser. Och det är så skönt. Jag lever mitt liv nu. Och jag behöver inte se tillbaka. Nu är nu. Och så planerar jag framåt. Och jag väljer medvetet vad jag tackar ja till.

Det var nog min sista rapport här. Jag önskar alla här en trygg och harmonisk jul.

Det är bara du som kan göra så att det blir så. Om inte denna jul, eller nästa så kanske en längre fram. Så blev det för mig. Och då har jag kämpat under många jular.

Jag tror att det blir som man vill. Om man får verktygen för att acceptera att det är som det är, gå vidare och släppa taget.

Ta hand om sig själv och sina behov. Reflektera, landa och vara snäll med sig själv. Göra det som gör en glad. Göra det som man mår bra av.

Man kan alltid ta en promenad. Det är bra för huvudet och kroppen. Rensa tankarna och hitta lösningar. Åtminstone en väg dit. Få frisk luft och se på naturen. Det var min väg från medberoendet.

Kanske det även blir din väg?

Jättebra att du tar upp frågan om att kontakta socialtjänsten! De finns där både för att stötta anhöriga och hjälpa den som missbrukar.