Senaste kommentarerna i forumet

Håller med ovan. Och gör en orosanmälan, hon kan uppenbart inte ta hand om sig själv och behöver vård. Prata med hennes chef också. Detta klarar man inte att hantera själv som anhörig.

Sluta genast köpa alkohol till din fru. Det är hennes missbruk och det är inte positivt om du bidrar till det. Sen håller jag med @Nova73 ovan. Din son som bor hemma har ett behov av en normal vardag utan missbruk. Det är bara den friska föräldern som kan se till att det händer. Sedan hoppas jag du söker samtalshjälp för din egen skull. Jag har nyss börjat få klarhet i mitt medberoende. Det är så oerhört befriande. Som en sten som faller från bröstet.

@zamira så fint skrivet, och så sant 🤗 ska säga detta till henne med. Tänker att när hon väl bor här en vecka kommer hon känna lugnet hon med. 🙏🏽

Lämna henne för dina söners skull och din egen, om hon inte går med på att söka hjälp direkt. Det är bättre att ni bor själva och vill hon ha hjälp kan ni stötta henne med det men inte i samma hem som hon. Jag har lämnat min sambo och mår mycket bättre. Han vill inte ta den hjälp som erbjudits så jag såg inget annat val. Man går under själv annars av stress och oro.

@Tröttiz jag misstänker att det där med att vara omtänksam hänger ihop med den där paranoida känslan alkoholisten ofta får? Känslan av att vara bevakad och kontrollerad.

Även en vänlig gest kan få lätt tolkas som att någon ”är ute efter något”, eftersom de med tiden ofta jobbar så själv (tex om jag går med på det här, så kan jag dricka utan dåligt samvete sedan).

En insikt som fortfarande är lätt flyktig för mig handlar om den enorma ansvarskänsla jag går runt med (och som jag också upplever att många andra verkar ha här).

Det ironiska är att jag har känt ansvar för allt och alla, utom den jag verkligen har ansvar för. Mig.

Ansvarskänslan har varit med mig hela livet och kom på intet sätt att starta i samband med min mans drickande.

Jag har tagit ansvar för relationer, för föräldrar, för stämningar i rum, för andras känslor, för väldigt många saker som egentligen är någon annans ansvar eller som jag i alla fall inte äger hela ansvaret för själv.

När något inte funkat har jag fått känslan av att det är mitt fel.

Det här har börjat luckras upp nu och jag märker att jag börjar lämna tillbaka ansvarsbollen där den hör hemma mer och mer.

När jag ser tillbaka på livet, ser jag att jag så ofta har kämpat.

Och jag är så otroligt trött på detta kämpande!

Min fru har stegvis ökat sin alkoholkonsumtion. För ca 15 år sen upptäcktes att hon druckit upp hela sin mosters vin samling över 100 flaskor.
Hon hade fyllt dem med vatten. Eftersom mostern sällan drack utan bjöd vid middagar så märktes det ej. Men en dag upptäcktes det .
Hon hade ett långt samtal med sun mor ich moster. Varpå hon efteråt gick till AA ett par möten.
Något år drack hon sparsamt.

Senaste året dricker hon stora mängder.
Hon har ramlat nedför en trapp och slagit huvudet. Andra gånger ochså .
På semestern så drack hon 3 veckor i rad .
Ca 2,5 liter vin per dygn i snitt.
Jag kör ju och köper ut vill inte egentligen det gör ont i magen att se henne så här.

Nu till det värsta...idag på morgonen upptäckte jag att hin var full. Hon hade lovat att sluta. Letar efter något hon gömt undan.
Hittar handsprit 3 flaskor i en låda på toan.
Smakar lite på hennes kaffe ....fy fan.

Vad ska jag göra ?? Vi har en son på 21 år som ej bor hemma. Och en som är 20 som bor hemma.
Klarar inte att se detta förfall. Lvm??
Aa??

@bella70

Tack för klok uppmuntran♥️
På väg mot friheten- ser det som ett jobbig förlossning, ska igenom skiten sen är det klart. Förhoppningsvis klokare att inte hamna med samma typ av personlighet, om det nu blir en ny relation . Får skaffa en hamster att prata med 😉

@Letlive förstår att det kändes skönt! Ett steg i det egna tillfrisknandet: sluta ta ansvar för det som inte är vårt att ta.

Jag har tänkt mycket på det den senaste tiden. Hur en driver sig själv långt över de egna gränserna, och vad priset då blir för en själv.

Hej!
Jag har nyligen träffat en man. Vi har setts ca 2 månader. Han har alkoholproblem och gör allt för att bli nykter. Han går på AA möten etc och sköter sitt jobb. Men han lider även av depression och har vart suicidal har han berättat. Han säger alla ” springer” så fort det vet. Men han är världens finaste och snällaste. Hur kan jag hjälpa honom? Han vet likt mig att han måste hjälpa sig själv men jag är så orolig vad som kan hända? Har någon liknande erfarenheter? Hur ska jag tänka?

@Letlive
Sant - men ändå tar vi den rollen. Frågan är väl hur länge?

Min fru har haft flera återfall och låtit bli att ta antabus men har nu tid på måndag igen och ska börja igen. Nu sa hon att hon inte alls ville utan gör det för att jag, hennes föräldrar och jobbet ska sluta sluta tjata och att det egentligen är synd om henne. Jag sa då till henne att är hon inte motiverad att sluta kan hon lika väl skita i det. Jag sa att du har en sjukdom där självinsikt är en basal del för långsiktig tillfrisknad och har den inte kommit än kan hon lika väl skita i det. Då muttrade hon och gick och. Och vet ni? Det kändes så jävla bra att säga det. Jag är hennes partner. Jag vill inte stå och försöka motivera min partner som en trotsig tonåring. Det är inte mitt jobb.

@zamira Jag förstår dig. Men ta din tid att nå så bra du kan ❤️

@zamira så brutalt, så orättvist och så hemskt💔

Alkoholism gör saker med hjärnan som förvrider och förändrar människor tills vi inte känner igen dem längre. Din man var svårt sjuk i en sjukdom som kräver egen insikt för långsiktig förbättring.

Jag är säker på att du gjorde allt du kunde. Just där och just då.

Vi medberoende har så otroligt mycket förståelse och medkänsla med alla andra, men är ofta väldigt hårda mot oss själva. Men vi är inte heller några robotar som klarar av att agera perfekt i varje tillfälle (ingen vet heller vad ”perfekt” skulle vara).

Du kunde inte göra mer. Det här är inte ditt fel.

Hoppas du har turen att träffa en bättre terapeut nästa gång (jag hade istället turen att träffa någon riktigt bra på vårdcentralen), ge inte upp för de bra finns där ute.

Skickar omtanke och styrkekramar❣️

sorgen är så oändlig. Samtidigt saknar jag inte alkoholen. Jag saknar honom som person, men inte den han var när han var full. Den tomma blicken. Egoismen.
Det kändes länge som vi levde parallella liv.
Så lämna honom var jag på väg att troligen göra. Men det här?

@Nova73 kanske förtydliga för dottern, att du gör detta för att stå upp för dig själv och för henne. Att det inte är ok för dig att din dotter växer upp i ett hem men en alkoholist. Att du inte längre varesig kan eller orkar leva med en alkoholist.
Nu kan hon välja lite. Bo med dig, eller honom. Men hon har en fristad dit hon alltid är välkommen, där ingen är full. Du vill erbjuda henne trygghet. Alltid.

@Aronia låter som du fattat ett beslut. Att han väljer mellan er eller alkoholen. Och det är så bra. Så starkt.
Har du en plan framåt, om han väljer fel?

@Lizziedays det är ju det där, dricker så han blir en annan person, korkad som du skriver. Samma var det för mig, helt plötsligt lever man med en person som man aldrig någonsin hade valt från början.
Jag tror det är där du behöver fundera. Han vill uppenbarligen inte se att alkoholen är något problem. Men för dig är det ett jätteproblem.
Vill han inte prata om det, vill han inte se problemet då hade jag backat lite. Du skriver att ni är särbos. Ses lite mindre ett tag och se hur det känns för dig. Hur känns det om ni pratar i telefon på kvällen och han är full? Vad vill DU?

@Åsa M den där jäkla alkoholen, hur den förändrar personer, förstör livet för så många.
Förändrade honom till någon som var sur och butter, såklart kanske abstinens och dåligt samvete. Hans ångest över att han förstod att jag började ledsna totalt på att han var full.

@gros19 tänker att jag ska gå på lite alanon möten framöver. Vårt äktenskap höll på att rasa pga alkoholen. Jag är i bitar pga alkoholen.
Måste börja jobba lite med det. Men skuldkänslorna kommer och går.

Den psykolog jag fick från vårdcentralen var helt värdelös så jag ska söka upp ngn ny här framöver.

@Carisie tack. Ja det är väl det som är det svåra just nu. Vad vill jag?

De här månaderna har jag mest farit omkring, arg, här hemma på gården, och tagit hand om allt som blivit liggande när någon med långt gången alkoholism inte orkat göra något. Och då kommer ju tankarna, tänk om jag hade tagit tag i detta tidigare? Men samtidigt vet jag ju, att jag inte kunde börja slänga hans saker för att jag ville rensa upp och hålla snyggt. Men den djäkla tanken kommer ändå.

Jag tror inte man kan förhindra att någon annan mår dåligt. Man kanske kan avlasta lite och lindra lite, men mer är svårt att göra. Förstår att det är oerhört tungt och chocken gör att man inte kan tänka klart. Ta hand om dig, prata med kurator, det hjälper. Det tar tid att förstå och lära sig hantera det, sorgen går aldrig över.

Jag tänker så här. Byt ut ordet "alkohol" mot "porr", "casinospel", "narkotika", "dataspel" eller något annat som går att missbruka som blir farligt. Känn sedan efter: känns det okej att vår relation handlar så mycket om det här? Ska alla våra bråk och diskussioner handla om användning av det här, begränsning av det här, hur mycket tid som läggs på det här, vad vi tycker om den andres åsikt om det här?
Det är så lätt hänt att alkoholism blir normaliserat, som om det är något man kan "jobba med". Problemet är att det är en sjukdom som är progressiv. Är den sjuke inte medveten om det eller saknar sjukdomsinsikt kommer det bara bli värre. Du kan inte älska honom frisk. Klart man kan diskutera vilka mängder av alkohol som är okej men gränserna förskjuts så lätt. Innan mitt ex hade jag nog sagt att min gräns går vid fylla, det tolererar jag inte. Nu går min gräns vid personer som dricker före kl. 17-18 på eftermiddagen och som inte kan stanna vid 1-2 glas. Man måste jobba med sig själv, det går inte att nå den som dricker. De måste komma fram dit själva...

Så sorgligt och så onödigt kan man tänker, men tyvärr kan man inte hindra någon från att ta sitt liv. Förstår dina tankar om du kunde gjort något. Naturligt för man vill ju ha det ogjort. Nu är det du som är kvar och mitt råd är att ta emot den hjälp du kan få. Terapeut vårdcentralen, kurator, sjukhuspräst etc. Det är mycket tankar och känslor du bär på. Vi anhöriga ställer nog alltid frågan - kunde jag förhindrat detta.

@Lizziedays Hej! Jag finns på ”andra”sidan i ”det vidare livet” och har varit alkoholfri snart 3 år och läste ditt inlägg. Det första jag tänker på är att du lägger all skuld på dig själv då du drack två dagar i rad för länge sedan och att du lägger skulden på dig att du öppna dörren till att dricka ”fritt”, två dagar i rad. Var och en måste ta sitt egna ansvar för sitt drickande, det kan ingen annan göra åt en. Som det låter tar du på dig ansvaret och skulden för att din fästman nu dricker två dagar i rad, kanske mer? Och att han utnyttjar det för att kunna dricka fritt. Tex om man kommit överens om att den som lägger sig sist släcker lampan, men att man en kväll glömmer och inte gör det, så innebär det ju inte att man slutar släcka lampan när man lägger sig sist, att överenskommelsen inte längre gäller. Att man nu kan strunta i överenskommelsen och göra som man vill pga av ett enda misstag. Man kan göra fel och sedan rätta till det, göra om, göra rätt. Ta sitt egna ansvar för det, gå upp och släcka lampan man glömt släcka, så lägg tillbaka ansvaret till honom.

Vad gäller alkohol och riskbruk så är det ju progressivt. Man börjar dricka mer, oftare, tål mer och kan lätt bli alkoholberoende och passerar riskbruksstadiet till missbruk. Det är verkligen jobbigt när man blir personlighetsförändrad genom alkohol. Minns själv hur annorlunda och förvridna mina tankar var som påverkad. Minns också hur jag gick från att dricka några dagar i veckan till att dricka allt fler dagar och slutligen varje dag pga mitt alkoholberoende. Ingen annan än jag själv kunde få mig att sluta drick. Jag gjorde det för att jag själv ville och insåg, fick insikt i att jag var alkoholberoende. Den romantiserade bilden av alkohol sprack, för det var allt annat än romantiskt. Alkoholen styrde slutligen helt mitt liv och mina tankar var helt fokuserade på när, var och hur jag skulle dricka.

Det är bra att du verkligen funderar på detta gällande alkohol och att du inte vill ha en alkoholist i ditt liv. Ställ krav på hur du vill att ditt liv ska se ut, vad ett äktenskap ska innehålla och ta endast ansvar för ditt liv. Man kan vara ett stöd och ett team, men men kan inte ta ansvar för någon annans liv.

Sköt om dig!❤️

Hejsan!
Det är inte första gången ni kommer att höra att jag är här på grund av min fästmans drickande. Egentligen är jag väl här också för min egen skull har jag också kommit fram till!;
Jag dricker inte en droppe;
Men är i förhållandet med min blivande make som dricker !; (och därav blir man ju psykiskt påverkad, om inte annat).

Hans drickande började egentligen med min naivitet.
Jag tänkte att han drack lite , och vi hade en regel som sa;
Aldrig dricka två dagar i rad;
Förrän jag inte riktigt tänkte mig för en dag;
När vi satt ute i hans trädgård vid hans groggbord som han skämtsamt kallar det; för att någon annan skämtar om det bordet och döpt det till det!;
Hursomhelst var drickan i kylskåpet;
Min dåvarande kära starkcider.
Jag hade druckit dagen innan;
Och tänkte inte på Cidern som en alkoholhaltig dryck;
Utan bara som saft typ!
Då säger pojkvännen till mig;
Lizziedays (har egentligen ett annat namn) ; Du har precis druckit två dagar i rad! Det skulle vi ju inte göra! I och med det mitt misstag;
Så har jag känt att jag inte kan be honom att lägga av med att dricka; nästan som dåligt samvete!
Och en gång i tiden , innan denna ovan beskrivna händelse så sa jag redan i början av förhållandet , att om du blir alkoholist så lämnar jag dig. Min pojkvän verkar vara Riskbrukare.
Jag vet med mig att när vi någon gång haft sex, så var vi tvungna att avbryta sexet för att han mådde illa och behövde spy.
Sedan bad han om ursäkt. Och det bestämdes mellan oss två att vi aldrig skulle ha sex när alkohol varit inblandat. Och det har funkat bra, den biten!

Igår hade han druckit , men det var inte märkbart; och vi hade det trevligt ihop överlag.
Idag när jag kommer till pojkvännen så har han druckit så att han blir ”korkad”.
Hur han då inte kan koncentrera sig;
Blir ett ego för att han pratar och blir sämre på att lyssna på mig; när han har druckit( oavsett vad vi pratar om).
Och så förstår han inte intellektuellt lika mycket när han har druckit så pass; utan hans förstånd blir i nivå med ett barns ( jag älskar honom , men kan inte frångå effekterna av hans drickande), och jag känner inte alls igen honom, när han blir sådan!;
det är ju inte den mannen som jag blev kär i;
Och i dessa situationer finner jag honom till viss del som frånstötande pga alkoholen; vad han gör mot sig (och mig; eller vad jag gör mot mig?; jag vet inte)!

Jag har testat att bara nämna alkoholen/ ölen för honom; prata med honom Casual om det!
Jag har testat att ta ett allvarligt snack med honom!;
Men hans attityd är alltid numera;
Att ;
-Har jag varit elak mot dig?( för då har jag enligt honom inget att klaga på)!
Och det har han i ord visserligen inte; Och heller aldrig slagit mig; och det kommer han aldrig göra, det vet jag!;

Nåväl; Idag såg vi på en ny tv-serie ihop ; och de pratade i filmen om hur det kärleksparet som serien porträtterade;
Hur de inte kunde prata med varandra!;
Min fästman ställde frågan utefter tv-pakets i seriens dilemma ;
Vad hade du gjort om vi inte kunde prata med varandra?;
Jag blev tyst ett tag och sa sedan att;
- då hade vi behövt vilja prata med varandra; kanske gå hos en terapeut; för ingen kommunikation Inger inget hopp och då kan man inte vara tillsammans.
Sedan tog jag upp hur glad jag var att serien tog upp det ämnet och för att han ställde den frågan;
För jag kände att vi inte kunde kommunicera angående alkoholen eftersom min fästman var så pass påverkad;
Så jag sa till honom att jag också var glad att serien av oss hade tittats på!;
För …;

Jag ville inte kommunicera med honom sa jag till honom;

-För alkoholen stör mig verkligen, sa jag till honom.
Och jag vet inte hur pass medveten han var i sina funderingar när han svarade vidare;
-Jaha!
Jag sa sedan att jag skulle hem.
Vi är Särbos och det KAN vara en lättnad när man vet att saker är som de är.

Under dagen när vi pratades vid på telefon; hade han inte varit full!;
Och då pratade vi på som vanligt, skärpta i varandras sällskap och hade det. hur trevligt som helst ;
Men så kommer alkoholen in i bilden…och hittar på Sattyg, som jag inte alls gillar.
Jag kan verkligen inte i sådana lägen skilja på alkoholen och honom som person;
Han är alkoholen; påverkad av alkoholen!;
Så känns det!;
Och Kanske att jag demoniserar?;
Men hur kan jag annars tänka?;
Kan jag tänka på ett annat sätt?
Ett sätt som inte glorifierar hans missbruk/Riskbruk?;
Ett sätt som inte heller ger alkoholen all skulden;
Jag menar egentligen;
VAD ÄR den fria viljan värd i ett alkoholberoende ; om den ändå klassas som sjukdom?;
Eller är det bara så att Riskbruk av alkohol är en sjukdom och att ta hjälp för att bli nykter ; är motsvarigheten till medicin för vad andra sjukdomar kan botas av; som en jämförelse?
Annars förstår jag verkligen inte!;

Men jag tänkte
att den här tråden skulle bli en slags Alkoholhjälpenblogg och inte bara ett forum , som också gör sin nytta; och är mitt andningshål; i denna jobbiga tillvaro!
Eller så har man alla dessa trådar i forumen ; för att det är en blogg;
Bara med olika syften och frågeställningar att besvara!?