Senaste kommentarerna i forumet

@Åsa M
Du är en förebild. Jag uppskattar att du delar dina tankar. Tack!
Jag gjorde som du tidigare, var vänlig och pratade längre med telefonförsäljare. Men idag säger jag "tack, men nej tack!" och så lägger jag på.
Det finns mycket att lära i livet. Och ju mer man sätter tydliga gränser märker man vem som inte klarar av det. Det är oerhört intressant.
Tack för att du finns här! 🤗

@has
Stort tack för ditt svar! Det kändes så bra att bli läst och att få respons! Och det är ju därför som jag skriver. Jag vill höra hur andra tänker.

Tack själv för att du delar din erfarenhet. Det är verkligen intressant hur det är. Jag har varit en übersocial människa som hälsar på och pratar med många här och där. Jag är "enkel" att prata med och en del väljer att prata med mig. Jag har blivit för involverad och för engagerad. Har förstått att det har varit en del av mina tidigare ADHD symtom. Har ändrat mig när det gäller mycket och har knappt några ADHD symtom idag.

Allt går att lära sig.

Jag önskar vänskapsrelationer där alla förstår att ta hand om sig och som inte har osunda krav från sina vänner.

Vänner som respekterar en när man vill umgås med sig själv. De som inte respekterar det får nöja sig med andra vänner.

Jag väljer mig själv nu.

Och jag är så tacksam för att bolla dessa tankar med dig här! 🤗

@Åsa M jag håller med om att livet är kort ❤️

@Kameleont tack för att det skrev❤️. Känns som jag inte vet vem jag ska ventilera mina tankar med. Igår körde vi 30 mil. Det var så skönt med ett normalt okomplicerat samtal. Om allt. Ja utom alkohol då. Pratade om framtiden, hus vi sett på hemnet. Som om det är självklart. Jag andas ut när vi kan äta lunch ute - och han väljer att köra.

Det är sunt att sätta gränser, särskilt om man har varit dålig på det. Och det är ju egentligen absurt att man ska må dåligt av att göra det - jag undrar ofta om de som beter sig gränslöst mot mig mår dåligt av det? Troligen inte. 🤔 Så jag knallar vidare och värnar mig själv. Vill jag inte, så vill jag inte. Ett fånigt exempel är telefonförsäljare. Förut försökte jag alltid vara trevlig mot dem, men nu säger jag bara kort "nej tack, jag är inte intresserad, hej då" och så lägger jag på. Och jag har upptäckt att världen går inte under av att jag drar en gräns mot sånt jag inte har bett om. Otroligt roligt, och lärorikt. 😂

@Åsa M Jag lovar. Vi hörs 🤗

@Självomhändertagande jag hör dig och förstår så väl det du säger! Tack för att du delar din reflektion. Funderar också en hel del kring detta just nu.

När jag blev väldigt sjuk för ca 10 år sedan upptäckte jag plötsligt att alla de jag hade funnits där för, i vått och torrt, hjälpt mer än vad jag orkade och kunde - de bara försvann! När jag som brukade hjälpa behövde hjälp så stod jag ensam. Började släppa taget om såna relationer och har vandrat en ensammare väg sedan dess.

Sedan mötte jag min exman, som var väldigt flitig i det praktiska men som jag nu förstår inte riktigt delade det emotionella ansvaret för vår relation. Till en början upplevde jag att han gjorde det, de två första åren var ”fantastiska”. Men sedan ändrades det sakta tills jag stod själv med ansvaret och försökte och försökte.

Fick en liten Flashback när jag stod mitt i min flytt och en vän dök upp mitt i kaoset och ville ha min hjälp (hjälp som jag upprepade gånger försökt tala om att jag inte kunde ge just då eftersom jag ju själv behövde hjälp). Jag behövde nästan bli otrevlig för att få budskapet att gå fram: jag kan inte på något sätt hjälpa dig i det här just nu! Jag har fullt upp med mitt!

Fick en lite passivt aggressiv kommentar till svar. Har inte hörts sedan dess.

Jag observerar intresserat att den ändå finns kvar där i mig, impulsen att be om ursäkt. Kanske delvis för att jag nyligen lämnat en relation där jag blivit manipulerad och ofta fått vara syndabocken vid konflikter.

Men när jag istället analyserade situationen så är det för mig rätt bisarrt att någon kommer och ber mig om hjälp när jag precis, alltså jag menar exakt då - står med ett flyttlass utanför porten. Och jag känner att min irritation faktiskt var adekvat. Speciellt som jag redan hade satt gränsen ett flertal gånger.

Och jag tänker att det ju är precis det här jag just har lämnat: att någon hela tiden försöker pusha mina gränser tills jag reagerar.

Jag ska vara försiktig med att släppa in människor i mitt liv som inte kan acceptera när jag säger nej! Som inte är lyhörda och kan ta ansvar för sin del av relationen, oavsett vilken typ av relation det är. Speciellt eftersom jag ju så gärna säger ja när jag kan!

Så jag avvaktar och släpper förväntningarna om utfallet. Och fortsätter undersöka hur livet blir när jag hjälper mig själv före andra 🤗

Jag har flera friska vänner. Träffade en av dem idag. Berättade lite kort om en situation med en icke frisk vän. Jag vet att det låter absurt, men jag behöver bara få det ur mig.

I många år. Typ i 15 år så har jag varit oerhört hjälpsam. Jag har hjälpt andra före mig själv. Jag har räddat livet på en vän. Fick henne inlagd. Det tog oerhört mycket av min energi. Men det var värt det.

Hon lever idag. Och hon tycks ha glömt att jag räddade livet på henne. Vilket hon själv sa när hon lämnade avdelningen där hon var inlagd. Det var svårt att få henne inlagd. De ville inte ta emot henne. Men jag stod på mig. Och satt med i flera läkarsamtal. Jag sa det som behövdes säga. Eftersom jag kände till hennes självmordsplan.

Hon har krävt mycket sedan denna räddningsoperation. Mer än vad som är realistiskt. Men jag levde kvar i rollen som hjälpare. Och har gett mer än vad jag orkat och velat.

Jag har sagt det högt till flera i min omgivning under de senaste dagarna.

Jag var själv sjuk en gång i tiden, men betalade ett högt pris för att bli frisk. Jag blev frisk, jag tog mig ur alla mediciner. Jag skaffade ett jobb och nu har jag bytt jobb som är mer krävande.

Jag behöver landa och återhämta mig. Jag hjälper mig själv.

Jag sätter gränser mot andra.

Och en del visar sin rätta sida.

Jag bugar och bockar och tackar för erfarenheterna. Det är inte lätt därute. Många som spelar ett spel. En del som utnyttjar ens godhet.

En del som inte tar ansvar för sig själva utan kräver för mycket av sin omgivning.

Men jag står på mig.

Jag sätter gränser som aldrig förr.

Och det kostar en del märkliga och intressanta reaktioner.

Det var bara det som jag hade att säga.

Fast det är inte så bara.

Att hjälpa andra ger en dopaminkickar. Det händer något när man inte får de kickarna.

Det är intressant att upptäcka hur hjärnan och belöningssystemet fungerar.

Det är intressant att upptäcka hur livet blir när man hjäper sig själv före andra.

Ta hand om dig därute.

@Åsa M tack🩷🤗

Ja, Ibland blir en själv förvånad över att en fortfarande blir förvånad 😵‍💫

@Jaag jag får en känsla av att du har lite samma som jag: för mig var det nästan som att någon annan behövde tala om för mig att jag hade gjort allt jag kunde och ”fick lov” att gå.

Trots lögner, smygande, aggressivitet osv.

Det räcker att en inte mår bra av att vara i relationen för att det ska vara tillåtet att lämna. Du har rätt att få må bra.

Du har små barn och du behöver ha kraft och ork att lägga på dem. Inte tappa energi på att gå och fundera på om/när nästa katastrof ska inträffa eller hantera det när det väl sker.

Sjukdomen är progressiv, så om din partner inte lyckas ta sig ur den så kommer tyvärr situationen bli värre.

Att din partner försöker skuldbelägga dig är en del av symptombilden av hans sjukdom. Du kan inte heller göra något för att han ska välja hur han går vidare med sin problematik.

Jag skulle tro att du egentligen skulle behöva vara mer ego, inte mindre.

Tack för ditt svar, det är svårt för tillfället och man tvivlar på om man gör rätt eller fel men innerst inne känner jag att det är så osäkert att bo med honom för tillfället då jag aldrig vet vilket humör han är på. Man hoppas alltid att det är sista gången det är så här. Han har ju så bra sidor när han är utan alkoholen så då får jag dåligt samvete för att jag har tröttnat och inte är där för honom. Är man ego när man vill flytta isär hur kommer barnen må? De är ändå små min minsta är bara två år.

@Jaag jag skulle säga att det är precis tvärtom. Att du väljer att lämna för att låta dina barn växa upp i en sund miljö där ingen dricker och är otrevlig. Det är vuxet och friskt!

Jag har själv lämnat en man när han var aktiv alkoholist, när han sedan kom till insikt och blev nykter flyttade vi ihop igen. Tyvärr hade han ”bara” blivit nykter men hade sina mönster kvar så jag har åter lämnat.

Med det vill jag säga att förändring är möjlig, men det krävs mer än att sluta dricka och det är ett rätt stort arbete som tar tid. Kanske kommer din partner lyckas med det till sist, men att utsätta dig och barnen med allt som kommer med på vägen dit är inte hälsosamt.

Om du tycker det känns svårt behöver du kanske inte helt stänga dörren ännu, men flytta ifrån det som skadar dig och dina barn.

Sök gärna hjälp för egen del. Det är svårt att ensam stå emot alla löften och hot som en ofta blir utsatt för av den som är sjuk i alkoholism.

Du gör helt rätt i att tänka på dig och barnen❣️

Jag har under 5 år varit tillsammans med en kille för att göra historien kort, fått barn och levt fram och tillbaka med att han dricker för mycket. Vi har flera gånger kommit till vägskäl och då jag sagt att jag inte klarar mer och då tex. fet blivit soc anmälan pga. hans drickande och han har gått program för att bli av med sitt beroende. Efter den gången sa jag att jag skulle lämna om det hände igen. Det går ett tag och sen fortsätter drickandet, han klarar sig utan när han jobbar men inte när han är ledig. Till saken hör även att jag har stora barn som han har betett sig dåligt mot och jag har så svårt att förstå då han är så otrevlig när han dricker. Den här gången sa jag stopp och vi ska bo isär, men tvivlar på om jag gör rätt. Enligt honom förstår han mig men det är ändå enligt honom mitt beslut att ge upp familjen och jag mår såklart dåligt över det och nu säger han igen att han ska sluta dricka och göra allt för att det ska bli bra. Men varför ska jag tro att det blir bra den här gången? Kan jag leva med honom, kommer det bli likadant igen eller kan jag leva utan honom? Jag vet faktiskt inte längre vad jag ska göra.

Blir väldigt berörd av det du skriver. Alkohol är ett gift och förstör människor och familjer.
Dessvärre ser det nog rätt illa ut för din mamma just nu.
Du och din syster kan inte förändra henne, det måste komma från henne själv. Om det finns möjlighet ska ni i familjen vara tydliga att nu orkar ni inte mer. Ge henne ett val, Alkohol eller familjen. Skulle hon inte välja familjen måste ni vara starka tillsammans och lämna henne med sitt missbruk. Ni måste ha distans en längre tid för att inte vara medberoende.
Ta råd här från forumet och alla kloka människor här. Lycka till❤️

Hej! Jag är en snart 24-årig tjej som kämpar dagligen med min mammas alkoholproblem. Med mig som också upplever detta har jag min yngre syster (22) och pappa (50). Mina föräldrar är skilda (vilket berodde delvis på min mors alkoholproblematik) och bor på olika håll, men är fortfarande ”tillsammans” (när de inte bråkar), och min syster bor hos min mamma med deras två hundar. Jag bor med min sambo.

För att ge lite kontext, min mamma är en såkallad ”vardagsdrickare”. Hon köper minst en flaska vin om dagen, dricker på dagen när hon är ledig, och är det en söndag så vill hon alltid vara med pappa för det är där alkohol finns. Semestrarna är värst, och nu är det dags. Det ges nästan aldrig alkohol henne, hon smyger hos pappa och helt plötsligt så är hon full. Är hon för fattig så ber hon mig, min syster, eller pappa om pengar (självklart för saker som cigg eller mat, men det spenderas alltid på vin).

Hon är ett elakt fyllo. Skriker, gapar, vill alltid bråka. Hon visar inte upp detta i sitt dagliga liv med folk utanför familjen, de ser henne som en självständig och härlig person - vilket hon är - men inte alltid mot oss. För att nämna några händelser så har hon t.ex. ramlat och slagit ansiktet i trottoaren på fyllan (behövde sys, men vägrade åka till sjukhus - utåt sett sade hon att hon ramlat med cykeln), kastat sin telefon i väggen av ilska, och druckit på sitt arbete (vilket upptäcktes av kollegor, men hanterades inte mycket av arbetsgivare). Bara förra helgen gav hon sig på min syster så mycket hemma att jag var tvungen att åka dit för att lugna ner situationen. Innan jag kom så hade mamma slängt sig på min syster för att ta hennes telefon (då hon filmade henne), och min syster bet henne i självförsvar.

Detta har pågått så länge, sedan jag var 15 och kunde uppfatta hur illa saker faktiskt var, men även när jag varit yngre och inte förstod. Min mamma har adhd, diagnotiserad depression, och är troligtvis bipolär (hon säger att hon blev feldiagnotiserad m. bipolär sjukdom och att det egentligen var adhd). Det går inte längre att umgås med henne, alkohol är alltid inblandat på något sätt. Min pappa är inte heller bra stöd för det finns så mycket hat och historia mellan dem som de båda inte kan se förbi. Han dricker också mycket, men är en person som kan hantera mer och förbli vettig. När det blir problematik säger han ”det är ju er mamma, ni måste ta hand om henne”.

Varje vecka försöker vi oss på att prata med henne efter att någonting skett, och om det är en mer ”allvarlig situation” säger hon ”nu ska jag sluta, jag vill inte förlora er - ni är det viktigaste jag har”; men är det mindre allvarligt så har hon något annat att göra och vill hellre prata imorgon. Vilket det inte blir. Hon har tidigare gått på antabus när jag var liten, men säger att hon var ”allergisk”. Hon gick även till AA, men träffade då på någon hon kände och ville inte gå tillbaks. Hon skyller ofta på sin adhd, eller att hon dricker för att inte tänka på det hemska som hon utsätter vår familj för.

Jag är okej, en stark person som kan hantera min mamma. Hon ger sig alltid på min syster eller pappa, aldrig mig av någon anledning. Men jag är mest orolig för min syster. Även hon har adhd och uppvisar tecken på depression, hon är väldigt fäst vid deras hundar och vågar inte lämna mamma ensam med dem när hon är full - för hon vet inte ifall de blir ordentligt omhändertagna (mat, promenader osv.,). För min syster så är inte en flytt ett alternativ pga. denna orolighet.

Hur går vi vidare? På alla sidor jag läser pratas det om samtal man ska ha och att diskutera sina oroligheter med personen i fråga, men vad gör man om man konstant har dessa samtal och ingenting förändras? Vad kan jag göra för min syster, som lever mitt i det vardagligen? Vad kan jag göra ALLS när vi har försökt allting? Jag uppskattar verkligen alla råd som kan kommas med, om någon upplevt liknande och har tagit sig ur denna konstanta loop.

Nu var det länge sen jag skrev.
Mitt liv rullar på och jag har skapat en helt ny verklighet där jag mår bra.
Har fortfarande lite kontakt med exet(han har inte alkoholproblem)
Och jag borde väl egentligen kapa helt då det är 15 månader vi avslutade vår relation.
Men den ger oss båda för mycket så vi har båda svårt att släppa taget.
Dock är mitt liv nu helt trots att jag inte lever med någon man.
Det är en ny livsform och det funkar riktigt bra.
Jag har byggt upp många nya väninnerelationer och berikar mitt liv på olika sätt.

Så alla härinne det går att förändra sitt liv.
Men det är ett hästjobb och beror inte ett dugg på alkoholisten.
Bara på oss själva och om vi är beredd att göra resan.

Orosanmälan till socialtjänsten är ett verktyg som det ibland tipsas om här. Jag vet inte om det kan hjälpa, men ville berätta det i alla fall.

Jag hoppas jag skriver under rätt forum. Är en vuxen dotter till en alkoholiserad mamma. Hon var först under isen under 10 år, men sedan börjat dricka i perioder som når allt mellan 1 månad till 3 månader, men då dricker hon dag som natt varenda dag. Det börjar alltid med att hon ska åka till ex läkaren i en stad i närheten. Då vet man att hon kommer vara borta i 1-2 månader trots att hon lovar dyrt och heligt att hon inte ska dricka. Detta beteendet har pågått de senaste 10 åren. Hon ljuger om allt när hon dricker, glömmer bort att hon ringer runt till släkt och vänner på nätterna, påstår att folk är ute efter henne, att någon förföljer henne etc. När hon sedan ringer någon dag senare så är allt bortglömt, som att ingenting har sagts. Hon blir mer och mer aggressiv och elak när hon dricker. Beskyller människor för saker utan grund. Under de senaste åren så har hon även börjat ljuga om att hon är sjuk på olika sätt, att hon har varit inlagt på sjukhus etc och även detta är lögner. När man försiktigt försöker tala med henne om dessa beteenden så blir hon vansinnig och påstår att alla bara ljuger och att hon absolut inte har druckit överhuvudtaget. Hon är vänlig, snäll och pålitlig under de perioder hon är nykter, och en totalt annan person när hon dricker. Hela hon förändras, sättet hon talar på, rösten mm Jag och familj, släkt vet inte hur vi ska nå fram. Detta ständiga förnekande till hur hon agerat och vad hon sagt. När man talar med henne om att det påverkar andra när hon sticker iväg med löfte att komma hem då det gjorts planer etc, då stannar borta i några månader så säger hon bara att hon får göra som hon vill och att ingen bestämmer över henne. Har visat screenshots på nattliga samtal då hon många gånger ringt både mig, min 91 åriga mormor 10-15 ggr på nätterna, men då är det direkt attack mot mig över något jag kanske sa för 20 år sedan utan uns av relevans. Det går inte att nå fram. Jag vet inte vad vi ska göra...

@Janice du väljer rätt som lämnar, för han som valt flaskan har ju redan valt. Din f.d. blir som berusad bara ett skal, till formen fortfarande lik sitt tidigare jag. Fast när hans reptilhjärna styr så kan man inte förvänta sig några lysande prestationer, bara den yta som liknar kontakten med en bekant långt borta i demensens träskmarker. Styrkekramar till dig🤗

Håller min linje men ett mentalt bakslag i torsdags. Han var jätteledsen och förstod nog på allvar att jag ska lämna. Sa att om han fick en chans till skulle han sluta dricka helt men jag sa nej. Jag vill inte leva med någon som slutar för min skull, han ska sluta för sin skull oavsett om jag är i hans liv eller inte. Mådde skit över att inte ge honom chansen men vi har pratat så många gånger om problemet och jag har varit på väg bort vid ett par tillfällen så det är ingen Blix från klar himmel direkt. Fredag kväll jobbade jag och vi pratade i telefon och hade ett bra samtal men han drack under tiden och till slut blev det åter kaos. Bombardemang med sms hela natten. Under gårdagen hade vi planer men jag ställde in då han var onykter på morgonen och jag ville inte ha med honom att göra. Har svängt från att det är synd om honom till att aldrig vilja ha med honom att göra. Nu är det jag som är totalt kass, otrogen och elak, ord som jag tidigare tagit emot men stannat. Nu gör jag inte det. Långt inlägg men för mig är det till hjälp att skriva och se det på pränt för att en gång för att inse vad rätt det är att lämna. Tack till dig som tar dig tid att läsa. All kärlek till dig❤️

Jag har upptäckt att jag har en del vänner som inte är friska. Kände mig arg en kort stund och skrev ner allt tills jag insåg att jag inte kan skriva det här. När jag hade skrev ner allt så försvann irritationen. :-)

Ville bara skriva det "högt" någonstans att det är bra att städa upp bland vänner som inte är friska. Eller sunda.

Nu menar jag beteenden och inga direkta sjukdomar.

Man har en uppdämd flod av sorg inom sig, som bryter fram när man har garden nere. Det är helt normalt. 🩷 Var snäll mot dig, Kevlarsjäl. Och fundera på vad du behöver. Om denna relation varken nu eller då ger dig det, så kan du fatta beslut och reglera floden. Det ÄR jobbigt att se sig själv i spegeln utan de rosatonade glasen på, men ibland måste man. Värna dig själv först, ingen annan gör det. Lova? 🤗

@Kameleont Du svamlar aldrig. Du ger mig alltid kraft 🩷

@Kameleont Det kämpas på. Bra dag idag. Flera timmar ute i skogen med hund, barn och barnbarn. Jag har så mycket fint i mitt liv. Jag får dåligt samvete över att jag bara klagar, men ångesten är så otäck, allt blir kolsvart när den knackar på. Funderar på om vi verkligen ska fortsätta vara gifta, vi har inte tänkt göra någon förändring där. Jag får så konstiga tankar, tänk om han blir sjuk (på fler sätt) och inte kan ta hand om sig själv. Ska jag ta hand om honom då fast vi är separerade på alla sätt utom juridiskt? Plötsligt känns det som någonting helt omöjligt, det går bara inte. Vore en katastrof för oss båda två. Sånt tänker jag på när grubblandet tar över

Jag hoppas detsamma, för din skull! 🩷
Det där med passivt-aggrrssiva "diskret placerade" meddelanden känner jag mycket väl igen, från en fd väninna som jag sa upp bekantskapen med efter diverse strul. Hon skrev i sociala medier "glömt aldrig vem som ignorerade dig när du behövde hjälp och vem som hjälpte utan att du behövde fråga" med tydlig adress till mig. Så skrattretande, när hon bara hade kunnat prata med mig som en vuxen människa istället. Ditt ex verkar vara en lika stor martyr han. Sorgligt, men roligt, på något sätt. Sånt där behöver du inte. 🤗