skrev Gäst i Ångesten tar mitt liv...
God natt Berra, en tanke av omsorg och kärlek till dig och de som är viktiga för dig i ditt liv...
Maskroskramar Märta
skrev Gäst i Ångesten tar mitt liv...
Alltid lika inspirerande att läsa dina inlägg Berra! Du är full av insikt, tack!
//Mozze
skrev Gäst i Ångesten tar mitt liv...
...nu skulle jag vilja skriva något smart och bra här, men mitt ordförråd har sinat något...
Jag kan skriva några rader men det blir ingen bra story....alls...
Att binda ihop bokstäver till ord till meningsfulla meningar är en konst,
vilket jag inte behärskar så bra just nu...
Önskar jag kunde säga något som styrkte era tankar kring nykterheten...
..men det enda som skulle kunna komma ur mig är....låt bli!
föga hjälper dessa ord, för det vet ni så väl...
Att finna en motivation som funkar är nog så olika från person till person,
men ändå så lika, vi vill inte....men ändå gör vi det...
Vi leds av ett tvång som vi inte kan styra, inget fysiskt...
Någonstans därinne bland de små grå hjärncellerna så finns det "någonting" som tvingar oss...
Vi söker lyckan med hjälp av berusningen, men finner olyckan, varje gång..
Ändå är vi där och försöker snart igen, kanske vi finner lyckan denna gång, ...inte?
Att "stå över" är inte lätt, man dras lätt med de andra, trots att vi vet att vi gör rätt...
Hur ska vi få dem att förstå att när vi gör rätt, så gör de fel...
Ibland fungerar alkoholen, men för många av oss har den slutat fungera...
Den tar fram allt det där dåliga inom oss, och vi måste göra ett val...
Att våga avstå...
Inte för alla andra, utan enbart för oss själva, det är MITT val...
JAG mår inte bra av alkoholen, alltså gör jag MITT val...
När JAG har bestämt MIG, så tillåter JAG inga andra styra mitt val...
Inte mina vänner...
Inte situationen...
Inte vanan...
Inte traditionerna...
Inte mina ursäkter...
...och framför allt, inte mina små grå hjärnceller....
Hjärnspöken får fortsätta vara spöken, för de finns ju egentligen inte...
Berra har andra hjärnspöken att ta hand om, gudskelov att de inte är alkoholiserade i alla fall...
Mors
skrev Gäst i Ångesten tar mitt liv...
Berra! Jag har kämpat i 10 år med drickat, håller uppe periodvis, första gången höll jag uppe i 3 mån. kände mig likadan som du, på jobbet gick jag som en zombie orkade ingenting, när jag kom hem gick jag o lade mig direkt, jag pratade med min alkoholläkare som sa att det var så kroppen reagerade, den var helt slut efter allt drickande o höll nu på att ta igen sig. Nu har jag gjord ett nytt försök att hålla uppe, är bara inne på min tredje dag, känner mig som du, deppad, trött, finner ingen livsglädje alls, jag har 2 tonårsgrabbar som gör att jag lever vidare. Så försök kämpa på! Det ska jag göra!
skrev Gäst i Ångesten tar mitt liv...
Berra har du kanske alldeles för stora krav på dej själv o vad du ska prestera för att vara nöjd.Liksom,vad förväntar du dej av livet?Mycket motstånd betyder något,ska vara väckande.....detta säjer jag åxå till mej själv men även som råd till dej.
skrev Gäst i Ångesten tar mitt liv...
Tja!
...jaja, mitt stora problem är att jag inte ser någon lösning på problemet just nu...
Och att jag är sååååå trött på att vara hängig,
det här ska ju vara en tid av framförhoppningar, våren!
Jag blir så förbannad på mig själv, försöker peppa upp mig...
Men det känns ungefär lika passande som att dra en fräckis framför änkan vid kistsänkningen...
Förstå mig väl!
Jag har intagit rollen som "givit upp", jag orkar inte slåss längre...
Allting har blivit mig övermäktigt, och jag orkar inte ta tag i det längre..
Alla bollar i luften har fått ramla ner på marken, där ligger två röda, en blå, en grön, en orange osv.
Och jag kan inte för mitt liv komma ihåg vad färgerna hade för koppling till något...
Imorse tog jag hojjen till jobbet, det brukar vara en njutning med en liten "erektion"...
Det var "kul", men ingen njutning, lustcentrat verkar vara helt avtrubbat...
Ska sälja skiten, vad ska man med en "älskarinna" till som bara kostar pengar,
men inte ger en någon njutning...
Jahopp, det var dagens kvot av det textförmedlade negativa från Berra...
...men still going strong på alkoholbasis, ingen Birra för Berra...
Mors
skrev Gäst i Ångesten tar mitt liv...
Berra
Att leva är att försöka orientera sig, att göra en massa val. I bland tappar man karta och kompass, det har jag gjort nu och kanske du med. Man vacklar hit och dit, undrar vad meningen är med att kämpa på. Och vet du, det är okej att undra, tvivla, bli sänkt, känna sig uppgiven. I alla fall en stund. Jag tror, men jag kan ha fel, att tvivlet är en viktig motpol till tron. Missförstå mig rätt nu. Vad jag menar är att det ibland är viktigt att "våga" stanna upp och ifrågasätta, tvivla, vända ut och in på allt, känna sorg och allt annat. Kanske det är en viktig del att komma fram till ett beslut? Vad tror du? Att du har kraften, disciplinen, viljan, övertygelsen att orientera dig har du redan bevisat. Du kanske bara behöver lite mer tid just nu att komma fram till ett beslut, lite tid att orientera dig? I så fall, var snäll mot dig själv och ge dig den tiden. Låter kanske enkelt men tro mig, jag vet att det går...
Kram Märta
skrev Gäst i Ångesten tar mitt liv...
Jodå Berra. Jag tror jag vet ungefär vad du känner. Så känner jag det när mitt stora problem blir för mkt... det överskuggar liksom allt, och ingenting som man egentligen är glad och tacksam över hjälper.
Men jag som du har ett val. Väldigt svårt, men dock ett val. Jag kan välja att kasta ut sonen... du kan välja att säga upp dig. Båda delarna får väldigt stora konsekvenser. Kanske väljer vi att fortsätta som förut. Och göra det bästa av det. Det går inte alltid så bra men ofta funkar det att "hypnotisera" sig själv genom tacksamhetstänk, mindfulness, sinnesrobönen.. ja du vet allt som jag brukar tjata om.
Huvudsaken är dock att vi är nyktra och har vårt förstånd!
Tusen kramar
skrev Gäst i Ångesten tar mitt liv...
Berra, bara till dig...
http://www.facebook.com/photo.php?pid=74177&l=bfee73ba26&id=10000100294…
skrev Gäst i Ångesten tar mitt liv...
..men Pia, jag är tacksam, och försöker tänka på det...
Men är ändå inge' gla'..., det är nog inte så lätt att förmedla...
Mitt liv går i jojo, och nu har den slutat snurra med hela snöret ute, längst där nere..
Om det är något jag kan vara stolt över, så är det väl att jag hittils har klarat mig från alkoholen,
jag vet att den knappast kommer att skapa någon bättring, möjligen lindring ....för tillfället...
Men just nu så spelar det inte så stor roll, jag brottas med något större, mitt inre...
OM svaret hade funnits i alkoholen så hade jag testat det, men jag tror inte på den ursäkta ordvalet j*vla svikaren något mer...
Han/hon/det har satt mig mer i klistret än något annat, och skulle nog vara den sista jag vände mig till, kanske skulle den få mig till att göra något oöverlagd...
Nä, fyllan går fetbort...
Men alla andra små snörstumpar har också sinat ut, det finns just nu inget kvar att grabba efter..
Om jag hade kunnat lägga tillit till "något" som kunde ha funkat,
så hade jag haft min förhoppning kvar...
Och när man har förlorat hoppet, vad finns då kvar?
Jag tycker att jag har varit "duktig" tillräckligt mycket och länge nu, varför får jag ingen cred?
Sorry att jag låter så j*vla neggig, men det är så det känns för Berra just nu...
Mors!
skrev Gäst i Ångesten tar mitt liv...
Inget speciellt att vara glad över? En fru, friska barn, vänner, ett hem, mat, bil, inget krig, eller andra stora katastrofer... nykter!
Usch, ja vad jobbig jag är. Men tacksamhetstänk är skönt.
Kram
skrev Gäst i Ångesten tar mitt liv...
Hej Berra!
Du verkar helt klart hantera svårigheterna du stöter på som en människa med ett JAG som fungerar. En missbrukare skulle ofelbart söka upp det som lindrar och tröstar för stunden. Du verkar vara på riktigt god väg att lämna missbrukar-Berra för gott.
/Fenix
skrev Gäst i Ångesten tar mitt liv...
..tack Märta...
/Berra
skrev Gäst i Ångesten tar mitt liv...
Hej Berra
Sänder dig en tanke, hoppas att du snart finner en väg ut ur det du upplever på ditt arbete just nu. Ge inte upp, du är viktig för många...
Kram Märta
skrev Gäst i Ångesten tar mitt liv...
Hej!
...jovars jag lever, det är ju helg...
Sitter just nu i bilen med det mobila bredbandet på en parkering och väntar på dotterns fotbollslag...
Är skitig under naglarna efter en helg med mycket rotande, stökande, meckande och trädgårdsarbete...
Upptäckte precis att ytterligare en decimeter hade rostat av på höger bakfjäder...
Förra sommaren drog det ytterligare en dec...
Igår packade AC'n ihop i den 25 gradiga värmen, hatar bilar som bara går sönder...
Ser mina surt förvärvade slantar får vingar och bara flaxar iväg..
Jag har sponsrat dessa j*vla bilmeckar tillräckligt senaste åren...
Helgen har varit fullsmäckad med sysslor, rensat garaget som inte har sett någon av bilarna på ett och ett halvt år, allt sedan barnpoolen tog upp hela garagegolvet...
Nu når vi frysen utan att snubbla på en massa dynga på golvet, och det är ju bra...
Vi hann dra iväg ganska så precis ett dygn till landet, mitt emellan två matcher...
Drog upp ca 130 strömmingar igår, så middagen blev jättesen, grillade i mörkret...
Sletna som vi var, så "dog" vi alla på vardagsrumsgolvet, gick i säng innan tolvslaget!!!
Det har varit en helg med en massa "plusenergi" och det tackar man ju för...
Men jag kan ändå inte dra på smilgroparna...
Det är ju måndag imorgon, och jag vet i vilka situationer jag lär hamna i...
Och det är ju som ni vet inga positiva sådana...
Jag har inget speciellt att vara "glad" över, så jag bara "lever",... idag, ...just nu..här..!
Önskar jag hade något att se fram emot, ett nytt liv kanske...
Mors Berra
skrev Gäst i Ångesten tar mitt liv...
Berra
Hur har du det? Det är tre dagar sen du skrev, tänker mycket på dig
Kram Märta
skrev Gäst i Ångesten tar mitt liv...
Berra min vän, det gör ont i hjärtat att du sjunker igen...
Nu måste du börja tänka på dej själv & vad du mår bra av.
Kram från Mie <3
skrev Gäst i Ångesten tar mitt liv...
Berra, berra. Önskar jag kunde sända lite energi till dig!
En ide`. Läs hela din tråd och se om du kan hitta någon bild. För mig som utomstående så låter du som du gjorde innan du fått ordning på din antidepressiva och din psykologkontakt...
Kramar Pia
skrev Gäst i Ångesten tar mitt liv...
Finns det ingen företagshälsovård ni är knutna till dit du kan vända dig? Det här verkar jättefarligt för dig, du är ju helt klart mobbad på din arbetsplats.
skrev Gäst i Ångesten tar mitt liv...
Men bästa du...
Du verkar så ensam just nu. Det är tufft, riktigt tufft, när man märker/känner av processer runt omkring sig men inte har kontroll över dem. Finns det något du kan göra för att påverka din situation på arbetsplatsen? Eller kanske ska du ta en paus därifrån, sjukskrivning? Själv var jag hos min husläkare i dag, sjukskriven en månad till att börja med och det känns helt rätt mot mig själv.
Så här kan du i alla fall inte fortsätta Berra, varken du, dina nära och kära har någon glädje av att du envist biter dig kvar. Vad säger din samtalskontakt? Var rädd om dig, tänker på dig och de dina....
Kram Märta
skrev Gäst i Ångesten tar mitt liv...
Tomma tunnor skramlar mest, jo så är det nog...
Fast jag skramlar inte mycket just nu, trots att jag är "tom"...
Tom på energi, framförhållning, glädje och inspiration...
Jo jag finns, men det är inte mycket mer, har egentligen inte så mycket att skriva om...
Läste någonstans att de var svårt för de andra att läsa om de som är "lyckade"....
Känner mig inte så lyckad någonstans alls just nu...
Har blivit "intagen" igen av chefen på möte, inget skäll, mest en massa konstaterande...
Varför vill han fortsätta förnedra mig?, alla ser igenom glasfönsterna till konferensrummet,
sitter med ryggen emot, men alla kan ju se att jag "hänger", och chefen spänner blicken i mig...
Är det för hans eget pondus han visar för alla andra att han inte tolererar de som inte ger allt...
Vad vet jag?? , ...eller vad bryr jag mig?
Jag koncentrerar mig på att överleva, har brytit kontakten med mina närmaste kollegor...
De ger mig "negativ energi", och litar bara på 4 andra personer som ger mig livskraft...
De som "ser mig" och inte ställer mig utanför...
Mail-korgen är tom, telefonen ringer inte längre, ingen vill ha min hjälp längre...
Känner igen personen i spegeln, men bara hans kropp finns kvar, inget av det inre...
Vi åkte iväg på en "myshelg" med ett par andra vänner till en annan stad i helgen...
Och jag kunde för ett par dygn koppla bort mitt vardagsliv, det var skönt...
Men nu är jag tillbaka igen, och min kropp rister...
jag är så tom, så tom att inte ens luften får plats...
Berra
skrev Gäst i Ångesten tar mitt liv...
Berra, nog för att det är måndag, men en liten, liten, liiiiten rad bara, så vi vet att du är ok?
kram!
skrev Gäst i Ångesten tar mitt liv...
Berra, var är du? Det är tre dagar sen du skrev något, hoppas allt är okej med dig......
Kram Märta
skrev Gäst i Ångesten tar mitt liv...
Igen Berra
Du finns för så många här. Nu finns vi för dig :-) Ta emot vännen
Kram Märta
Hej Alla!
..och tack Märta...
Det har hänt grejor må ni tro...
Chefen har fixat med en privat KBT-terraputt, betald och på arbetstid !!!
Jo jag sitter och ser ut som en fågelholk...
Först så sopar han banan med mig...
och sedan visar han helt andra sidor, mänskliga ...!
Så jag vet inte vad jag ska tro, bra javisst, men förvånad, jajemän...
Nu börjar jag se en ljusning igen,..( jag grabbar efter minsta halmstrå som ni vet...)
Jag är också en "fyllare" som söker lyckokickar,
och nu lägger jag precis ALL tillit till att detta ska funka, alla ägg i samma korg...
Upp som en sol, och ner som en pannkaka, det är jag i ett nötskal...
Massor av andra prylar har hänt också...
Frugans bil (lilla plutten) packade ihop igår eftermiddag mitt i rusningstrafiken mitt på motorvägen.
Dit kom jag hastande, och med risk för att dörren skulle slitas iväg varje gång jag öppnade den, för de körde som ena j*vla tokar, vilken hänsyn...
Sedan kom det en stor gul vägverkets lastbil med jätteskylten Allan med feta pilar på...
Och då fick jag lite andrum, att felsöka...
Men det var inget att göra åt på plats, så vi fick släpa hem eländet...
Första gången frugan fick köra i släp med bogserlina, hon var jättenervös (ni vet så där på gränsen till att börja böla..), men hon fixade det så galant ändå..
Så nu har hon klarat av det också, och hon borde ha blivit en mer självsäker brutta...
Väl hemma stod jag och sög med slangar och små spikar för att få bensinpumpen att vilja stånka på, men se dä gäck inte alls, så nu är det bara att köa upp nästa bil för läderpiskan (piskan som piskar lädret, plånkan alltså..)...
Jag borde ha "gått ner mig" på detta, men mitt lilla halmstrå gör att jag orka stå emot...
Nu ser jag dessutom fram emot en helg på landet, om det funkar med alla ungarnas matcher...
Men som man har lärt sig (nästan nu), man måste få slåss för att få lite andrum här i livet.
Saker händer som man inte rår på, och nå'nstans i huvudet hör jag ett eko....
..."acceptera det jag inte kan förändra."..., sinnesrobönen...
Inte för att jag tror så mycket på Gud och grabbarna,
men att förändra acceptansnivån med en liten ramsa, det tror jag på...
Nu ska jag ge förutsättningarna det bästa jag har, ...allt!
Mors Berra!