Senaste kommentarerna i forumet

Du finns i mina tankar...
http://www.youtube.com/watch?v=uEupCJaGXfE&feature=related

Berra,
när jag för ett gäng år sen var inne i en djup depression, kommer jag tydligt ihåg hur jag inte någonsin kunde tänka mig något annat än grått, rullgardiner framför ögonen, trötthet... tanken på att jag någon dag kunde må bättre finns inte... men jag hade fel! och nu när jag mår bättre, trots honom och allt som varit, kan jag inte rikigt komma ihåg hur det var att må så himla dåligt...
det kommer bli bättre. jag lovar dig, det kommer bli bättre! och nu blir du antagligen lite lätt förbannad, "vad vet hon om det.... " =) men jag tror faktiskt att jag har rätt!
ge det ett par dagar att sjunka in, unna dig under tiden lyxen av varma kramar, frukost i sängen, nya lakan för att bli av med smulorna, en kaffe i solen... ta hand om dig! ska tänka på dig i helgen och försöka skicka lite energi! kram!

Berra

Hur går det för dig? Vet du, vuxenmobbing är fruktansvärt, det är helt overkligt och obegripligt hur människor kan bete sig mot varandra. Men man slutar aldrig att fövånas över människor. Det är lätt att tappa tron på allt men du är en fin människa som ger andra så mycket och som förtjänar mer. Glöm aldrig det

Kram Märta

Hej!

...nu vet jag inte vad jag ska skriva om, det är liksom helt "tomt"...
Först av allt vill jag tacka er alla för allt "push", det känns lite bättre av det, ...tack!

Mina inre "stormar" har mojnat något, men jag är fortfarande helt sänkt...
Min inre kamp är utslagen och har givit upp allt hopp...

Kroppen har gått in i något "säkerhetsläge", någon form av överlevnadsinstinkt...
Det jag i stort sett koncentrerar mig på ...är att fortfarande andas...
Fast jag skulle vilja hålla andan för att hålla emot allt det där andra...

Det där andra som inte finns enligt shrinken, men som finns alldeles tydligt i min värld...

Jag önskar att alla kunde få känna känslan någon vecka eller dag, för att kunna förstå...
Hur man känner sig fängslad i sin egen kropp, fjättrad till sorg...
Det allra enklaste av glädjeämnen skänker mig ingen energi alls längre...
Jag tittar ut genom fönstret på naturen som börjar ta fart därute, men det skänker mig inga positiva vibbar ens längre, det är grönt, men ändå "grått"...

Jag har gått i elektronikaffärerna för att söka lite hoppfullhet, lite inspiration...
Men det kittlar inte mina sinnen, de är liksom helt avtrubbade, avstängda i väntan på reparation!
Hela min lekfullhet är satt i läge halt...

Jag har inga förväntningar och inga längtor längre, jag bara finns....

Tänk vad små ord kan bli stora, vilka verktyg vi sitter på, tack chefen!

Okej det var inga glada miner idag heller, men det var det enda jag kunde förmedla...
det var det eller ingenting alls...

Trots att det är en Fredag...tjo ......ho!

Berra

Hej Berra

Nej, det finns ingen klitoris i ditt huvud, sorry. Du tänker kanske med ett annat huvud? Skämt åsido, ibland tror jag det kan vara klokt att fundera på vad som är problemet och vem som äger det? Det finns alltid såna där vidriga energislukare och parasiter i ens omgivning, det gäller att identifiera dem och hålla dem kort. De har en enastående förmåga att lukta sig fram till såna som gärna "bistår" dem på olika sätt. Jag avskyr såna människor men de är bara att gilla läget; de finns och det jag kan göra är att se till att de inte suger sig fast i mig.

Kramkram/ Märta

och du förresten Berra, har du tänkt på hur många det är som börjar skriva just i din tråd? du betyder så vansinnigt mycket för många! tänk att typ 104 personer just nu tänker på dig, håller tummarna för dig, och skickar lite kraft och energi, till dig och bara dig!
kramkram!

amerika,
jag har hållit till mest på sidan för de som har anhöriga som dricker, och vill hjälpa till, men det har varit oerhört värdefullt för mig att få skriva av mig, få bokstäverna att bilda ord av tankarna, och få stöd och råd av andra i samma situation... kanske ska du starta en egen tråd, för din egen skull, så att du också kan få lite konkreta råd, stöd, ett varmt ord ibland och också gå tillbaka och läsa om vad som rörde sig i ditt huvud för en vecka sen, en månad sen och se hur du utvecklas... värmen och omtanken här är fantastisk!
och om berra, mamma-kvinna46, vana, adde och resten av gänget har klarat sin resa, så klarar du din!
kram!

lilla blå
Tack för att du såg mitt "mail"
Jag har läst och läst, jag måste och jag tackar er för att ni finns
Amerika

Du, vana, har varit nykter ett år, såååååååååååååååå mycket grattis, önskar jag var i ditt ställe, tack för att ni finns

tack snälla ni.
I morgon är en ny dag. Jag är bara så dj-a rädd för ångesten.
Hur tar jag mig igenom de första dagarna (veckan)?

välkommen amerika.Jag gick in här den 20 juli förra året o har snart varit här ett år,o nykter ett år.jag hade bestämt mej.men även om man är osäker inför sitt beslut så har du kommit alldeles rätt tror jag.Läs o skriv,mycket o ofta jag har fått o får jättebra support här.

Välkommen Amerika!
Du har tagit första steget mot ett bättre liv!
Grattis!
Du har en lång väg framför dig, men här finns vänner, erfarenhet och råd längs stigen!
Läs, begrunda och förstå att du inte är ensam!
kram!

Hej alla ni
Jag försökte skriva igår men tydligen misslyckades det, eftersom jag inte hittar min text. Jag försöker igen, har läst era inlägg ett tag, underbart att se att man inte är själv. Tyvärr har jag inte kommit så långt som flera av er (Berra tex). Jag måste sluta NU, mår väldigt dåligt och vet alltför väl vad det beror på, det "röda giftet". Hjälp mig att avgifta mig! Jag är en kvinna som fyller 50 i höst känner att jag behöver er.
Stor kram till er alla
Amerika

Berra, Nu tar du av dig offerkoftan med självömkar brodyren och lyssnar på mig!

Du har klarat av att sluta dricka och med alla jävla vedermödor som följer det paketet - DET klarar man inte om man inte har styrka, självförtroende, självkänsla och framtidstro.

Ser du dig i speglen nu och tänker tillbaka hur du såg ut för 2 år sedan skall du nog se att idag är du rakryggad och kan se dig själv i ögonen!

Du har slutat behandla dig illa - dags att sätta ner foten och ta tag i situationen - annars kommer nästa grejj och nästa grejj.
Eftersom ni jobbar inom ett område med spetskompetens så gissar jag att du innehar värdefull kompetens och är betydelsefull för firman - redan där har du några trumf på hand.
Det är inte roligt och man "syter" inför att ta tag i en sådan här situation men tänk då hur lätt det måste vara jämnfört med att ta tag i ditt alkoholproblem!

Lycka till

Skickar 26 silos med råg du skall fylla upp din rygg med!

/Westie

Hur länge har du varit på ditt jobb? Förstår att det är en speciell situation att vara väldigt unik, (jag är själv rätt så specialiserad i mitt jobb/firma). Jag har förstått det som att du tjänar bra, har en bra position och att du är stolt och nöjd med dina arbetsuppgifter, men att kollegorna och chefen får dig att må dåligt och tappa livsgnistan?

Det är bara du som kan avgöra ifall det är värt det!

Det finns en trend i företag och brancher idag att man utnyttjar sina medarbetare till max, man knäcker dom - helt enkelt. Den som inte pallar trycket i evighet (det gör ingen) är "svag", och alla är utbytbara. Vi lägger ansvaret för orimliga arbetsförhållanden på individen och kallar det "frihet". Frihet att jobba dygnet runt med ständig uppkoppling på nätet och mobiltelefoner med på semester.... Men friheten har ett pris, och det är skyddsbarriärerna som arbete satte upp för oss förr.

Nu svävade jag ut, förlåt! Jag bara ser att du är ännu en människa som sitter fast i lerkolossen.

Vill du det? Vilka alternativ skulle du ha? Hur skulle ditt liv se ut om du fick bestämma helt själv?

Känner verkligen med dig Berra! Det är oerhört tungt att inte trivas på jobbet. Det gjorde inte jag... Hade drömjobbet, men inga kul kollegor och jag dränerades på energi varje dag jag var där pga negativa och tråkiga människor. Det enda jag kunde göra var att försvinna därifrån, så det gjorde jag till slut. Månadsinkomsten nu är mindre än hälften vad jag hade då, men det går runt. :-)

TACK, alla!

Ni är för go'a allihopa...
Ibland känns det mera trösterikt att få respons ifrån er, jämfört med frugan...
Där vet man ju att hon "ska" hejja på sin gubbe, hon försöker få mig på humör och jag ler ansträngt tillbaka till henne...

Jag har verkligen "sorg" i kroppen, har tappat livsgnistan totalt, inget spelar roll längre...

Det är märkligt hur man identifierar sig med sitt yrkesutövande, detta är ju det jag kan,
och ska vara "bäst" på, det som försörjer mig och min familj och ställer mat på bordet...

Min arbetsplats är i sin spetskompetens och helt i front-end, vi är unika och vi är en av kanske fyra kvar aktörer i hela världen, vi drivs av riskkapitalister sedan många år...
Det är först nu vi börjar gå på plus/minus-noll, och investerarna är otåliga och förväntar sig
utdelning av sina satsade pengar, vi har "kraschat" ett antal gånger...

Vi har många strängar på vår lyra, men en efter en har de spännts för hårt och gått av,
och nu har vi bara en sträng kvar, och på den skapar man inte en hel symfoni...
All anspänning genomsyrar hela firman, och vi vet att våra tjänster är konkurrensutsatta hela tiden, och att det är "marknaden som styr"...

Låt mig säga så här, om jag vore en mekaniker som var specialiserad på skördetröskor, så
skulle inte marknaden vara så himla stor...
Jag skulle kunna skruva på bilar, men där finns det många konkurrerar om jobben, och där skulle jag inte vara så himla "unik"..
Så jag är bakbunden till händer och fötter, tyvärr...

Och precis som ni skriver, jag "tankar" mig själv på helgerna, och lever "mitt liv"...
Men på vardagarna dränerar mitt arbete mig på allt livsuppehållande blod...
Jag blir utarmad i själen, förnedrad och överkörd, släpad i smutsen....

Och det värsta av allt, jag har inte röst nog att säga ifrån, jag självömkar och tycker att jag egentligen är "värd" allt detta, jag är ett lätt offer att trakassera...
Ett mobboffer som spelas ut på det "fina" sättet, med ordval, skvaller och minspel...

Min "närmaste" kollega har utnyttjat mitt underläge och skapat sig fördelar...
Vi som skulle "ta hand om varandra" och stötta varandra i lönediskussioner, lika lön för lika arbete...pyttsan för den vänskapen, så länge det gagnar honom gick det bra...

Jag litar inte på någon längre, "någon" håller ögonen på mig och skvallrar om minsta lilla fis direkt till chefen, det känns som om de vill ha bort mig..

Jag hoppas på att jag ska självläka,
men fortfarande efter 18 månader så åker min självkänsla fortfarande jojo...

Jag är egentligen en stark personlighet, men med starka känslor...

Jag vet att jag kan, men har ingen ork längre, kroppen är totalt slut,
energin är borta, livslusten likaså...

Mangla mig, sparka mig, spotta på mig, jag bryr mig inte längre, ha det kul så länge det varar..!

Berra

Berra!

Vad innebär en formell varning? Vad kan hända rent konkret? Vad kan du göra åt det?

Försök analysera utan att blanda in massa känslor, helt enkelt fakta. Prata med din fru, prata med din psykolog. Beställ akuttid om det behövs. Prata med facket?

Ta god tid på dig, tänk efter pro och con, skriv gärna lista. Låt det landa. Tänk efter vad du verkligen vill.

Utgår ifrån att du bara kan ändra på dig själv, aldrig på andra.

Utgå ifrån att du och familjen ska må bra.

Kränkande chefer är livsfarliga, det tär. Att vara duktig på sitt jobb är högt klassat i vårt samhälle och mkt självkänsla står på spel.

Hela din tråd genomsyrar att ditt jobb stör dig... du mår ofta bra på helgerna, sämre i veckorna. Du skrev en gång att du absolut inte kunde tänka dig att byta jobb, detta var välbetalt och du ville inte försaka fina bilar, massa prylar etc... Känns det så fortfarande?

Du är som jag Berra.. känslomänniska och har lika lätt till dalar som till toppar. Men utan alkoholen så är dalarna inte lika djupa, inte lika förstörande, de är rent av nyttiga och kreativa ibland, även om de är skiiiiiiiiiitjobbiga.

Jag håller på dig, det vet du! Vi har ridit ut den värsta stormen här och är med på banan igen.

Tusen kramar!
pia

Berra, kan du se igenom vad som händer dig? Kanske har du kommit så långt i din personliga utveckling att du också behöver sluta ditt nuvarande jobb och hitta en ny försörjning?
Hur som, allt bäst till dig i ditt strul!
/Fenix

Oj Berra! Vad jobbar du med, egentligen? Du verkar ju verkligen inte trivas varken med chefen eller arbetskamrater! Kan du inte bryta upp därifrån och göra något du tycker är kul? Du har talang för att skriva! Någon möjlighet att jobba med det?
Massor av stöttning härifrån" Hoppas du hittar något som passar dig och som du får energi av!

Det gör det visst Berra! Det finns så mycket mening med ditt liv. Barnen, din käresta, dina vänner, och framför allt - din nykterhet. Ditt ärliga, klara sätt att se på tillvaron utan skygglappar, och utan bedövningsmedel. DET är det viktiga, din grund, allt det andra är secundärt. Se ditt liv framför dig, då du sitter i din gungstol. Vad kommer du att se tillbaka på som betydelsefullt? Vad kommer att ha varit avgörande, och vad var bara paranteser?
Tänk också på att skilja på kritik för arbetsinsats, och kritik mot dig som person

Herregud.Berra!!!!
Du är åxå en känslomänniska.
Formell varning?Då bör man ha gjort ngt som är till fara för andra,
Jag var stressad på ett äldreboende jag jobbade på,slängde ALLA nycklarna till ALLA hyresgästerna(som vi har på en stor knippa i handen när vi jobbar)istället för soppåsen i soporna.
Inte nog med det.Ett par månade senare gjorde JAG OM SAMMA SAK!!!!!!!Vilken skam,ojojoj att berätta det!!!!Men inte fick jag ngn varning,de sa att sådant kan hända alla.....nåväl...konsekvenserna blev att jag i alla fall på eget initiativ sökte meJ till personligassistentjobbet o fick jobb där o slutade på servicehuset!
Insikt är bra att ha!!!
Vilken är din insikt Berra?
Vad ska du göra?
Meningen är DU och DITT LIV!!!!Det enda liv du har.Hitt på nåt.
KraM/vANA

Nu...

har jag fått min första formella varning på jobbet...

Chefen tycker inte att jag gör det jag borde...
Jo han är minsann en känslomänniska, har verkligen de rätta känslorna,
hur man totalt dissar en som redan är körd, tacka-tackar...
Jämför mig med de som är friska, jojo

Ryckte undan det lilla bräckliga fundament jag hade...

Nu finns ingen framtidstro kvar hos mig, allt är kört...

Berättade hemma för barnen, och tonåringen bara grät och var otröstlig...

Vad duktig jag är som lyckas rycka med mig hela familjen i ättestupan!

Just nu finns det ingen mening med något...

Berra

Nämen vad f*n, inte en gång till...!

OK en halv novell försvann...

Gör nya försök... (feta fingrar kanske..)

Tack Aramis, men jag vågar inte poppa den på jobbet...
Kollegorna skulle snabbt flockas runt min rygg när det låter ifrån datorn,
för då är det alltid något kul på gång..

Igår var jag "tjurig", och vet inte varför, måste ha varit missnöjd med något...
Så jag gick och lade mig tidigt, typ första gången somnade jag vid Rapport, sedan var jag tvungen att hämta grabben ifrån träningen, så nästa "riktiga" sovpass startade vid kvart över nio...
Men vad hjälpte det, vaknade halvnio i morse i alla fall, suck!
Men ska försöka fortsätta vara en dutti ponke, och fortsätta gå och lägga mig i tid...

Så får vi se hur länge det varar...
Men en del av "urbränningen" består nog i att jag går och lägger mig alldeles försent...
Men en del av mitt levalivetlivet börjar ju oftast sent på kvällen, och sedan finns det inget hejd på den..., lite granna som drickandet, tyvärr...

Apropå det, så gick vi aldrig ut på Valborg...
Det var ett surväder utan dess like så vi satt hemma i soffan med barnen i knäna...
Vi snodde grabbens PS3 (playstation3) och såg filmen Avatar i HD...
Vi hade det "för mysigt" för att gå ut och blöta ner oss, och mannen i sällskapet gick på kryckor så han var inte så där j*vla sugen på att knata runt en massa...
När jag körde hem dem på nattakröken så var det totalt dött ute, inget party alls...

Våra grannar däremot hade ju partat på mycket hårdare...
De hade "skojsat" till det med att låna en stor till salu-skylt lite längre ner på gatan, och ställt den utanför vårat hus...
Kul visst, men alla andra grannar kom genast och frågade om vart den låg på nätet osv, hur mycket vi skulle begära, och VARFÖR vi skulle sälja osv...
Deras lilla skoj ställde till det ganska rejält för oss, och vi var tvugna att berätta att det inte var vi som hade haft det lite lajbans, utan våra grannar, andra grannar...

Frugan blev helpissed på våra andra grannar och det blev lite SMS-trafik dem emellan...
Där ser man vad alkoholen kunde ställa till det med, hur det berör andra som har valt att inte dricka till exempel...
Ett litet oskyldigt skämt som råkade bli lite för mycket, och strödde salt i gemenskapen mellan "kärringarna" på gatan...

Jag ser fortfarande bara problemen med att dricka alkoholen, tack och lov!
och det hjälper mig att hålla den på avstånd, längre än en armlängds avstånd..

Jag har mitt liv, och jag ska fortsätta leva det så bra som möjligt, utan ångest...

Mors Berra

vilken besvikelse... dumma dumma teknik som bestal mig på min måndagsläsning från berra... =)
hoppas dagen slutade bättre än den började?!

Hej Berra och ni andra.

jag är inne och läser och hämtar kraft så gott som varje dag.
Tack Berra för dina underbara noveller om vardagen.
vill dela med mig av denna härliga måndagslåt.

http://www.youtube.com/watch?v=s22bwvHQcnc