Senaste kommentarerna i forumet

att se dig här Mr Pianoman!
Adventsglädje! / mt

så är Fredag deras Söndag.

Ha det Gött och Trevlig Helg

VV

Att du hade kul!, synd bara att du mådde dåligt ett tag. Det är alltid kul med beröm, kände du dig inte utanför?, för det gör jag på fester.
Kram

Förstår hur du menar, men att vi är alkoholister kommer vi nog få leva med hela livet. Det går ju inte att ändra på.
Men det behöver naturligtvis inte uppta lika mycket tid i framtiden.
Kram!

Mycket tänkvärda alltså, det är bra, gillar när man måste tänka till. Känns som om jag de sista åren levt med någon autopilot inkopplad och inte själv tagit ansvar och kontrollen över mitt liv och tankar.
Är man cynisk när man ser ett rop på hjälp en söndag/ måndag och känner att den där är inte så redo som den påstår, den där kommer inte bli kvar?
Jag tänker så på vissa inlägg, men har aldrig ansett att jag är cynisk. Eftersom jag inte är någon duvunge så tror jag mer att jag känner igen tonen hos en som börjat inse att det här håller inte men inte är där ännu, och det går inte att hjälpa förrän någon verkligen vill ha hjälp.
Haha, så tänker jag, men jag kanske bara är cynisk.

Vem har inte tänkt "ongdjävlar" om barnen, det tror jag alla föräldrar har gjort någon gång. Jag har gjort det massor av gånger. Tur att tanken är fri, har inte sagt det som tur är. Minns så väl att min mamma sa så när hon var berusad och tyckte att vi barn störde.

Det är när vi blir störda och inte får vår egentid som sådana tankar kommer, just nu när jag har så mkt grubbel i mitt huvud känns varje gång jag hör "Mamma" jättejobbigt.
Jag längtar oerhört efter egentid, jag behöver det känner jag, jag trivs med att vara med mig själv. Men jag är aldrig ensam, jag är endast själv med mina tankar på natten och då måste jag ju sova för att orka.
Var idag och julhandlade med den yngsta, det var mysigt. Fast det är jobbigt att aldrig vara själv så trivs jag i barnens sällskap, vi har kul ihop, de har samma humor som jag.
Jag har alltid gillat matlagning, var rätt duktig, men sedan jag blev nykter har jag tappat intresset, känns bara som en börda nu att det jämt ska lagas mat. Förstår att vinet hade stor del i matlagandet. Varför nämner jag det?, jo för nu ska jag ta itu med middag igen.

Vilket konstigt inlägg, känner att jag blev nästan deppig av att skriva det.
Läs och glöm!
Kram, kram

Jag tror att i alkoholismen måste man få vara egoistisk och främst hjälpa sej själv. Fast det låter hårt men jag är faktiskt här för min skull. Det som hjälpte mej var att se att det fanns andra som var lika som jag. Att jag var "normal" i mitt onormala sätt att agera, att hantera sprit. Jag trodde ju att det var bara jag som var så hopplös. Glada hejarop behöver jag inte. Sen är det naturligtvis trevligt att bli sedd, att få en kommentar ibland. Men jag skriver för att under tiden klarnar det för mej. Och här har varit ett skönt bollande av åsikter på sistone som fört mej framåt. Mitt mål är verkligen inte att hänga kvar här om fem år eller resten av livet. Jag vill släppa min identitet som "alkoholist" och helt enkelt vara en som väljer bort alkoholen. Jag har ägnat för mycket tid åt att dricka för mycket, nu vill jag inte ägna tiden åt att inte dricka. Jag vill komma bort från fixeringen vid att dricka eller inte dricka. Så glider jag bara bort en dag så är det för att jag är flygfärdig helt enkelt.

Men hon är ju en riktig pudding. Konstig karlsmak dock. Just sayin'... ;-)

Det var en vacker liknelse Tilde. The Oak-woman! Så kommer jag att "se"dig. Alltid skönt att få ett ansikte på en vän. Själv brukade jag ofta titta på tallarna i Sverige. Det fanns ett ställe vid havet där jag/vi ofta badade och där på klipporna brevid fanns några sega, småväxta, helt krokiga tallar. Jag förundrades av deras livsvilja och kraft. "Titta på tallarna" sa jag till familjen. De fattade ingenting :-) Kanske kan jag bli en tall? Du växer verkligen hela tiden. Håller med om att forum är en bra grogrund. Kram/R

Vi hade det jättebra. Satt långt in på natten och pratade. Hon med vin...stör mig inte alls. (Verkar mest störa med de damer jag träffar på när jag har romantiska baktankar. Är det stört?) Jag med kaffe. Hon är en bra kamrat mitt Rivjärn. Vi kan tiga, vi kan tala. Båda funkar.

Hon blev glad och rörd av att vi gick ut. Hon sa det och jag tror henne. Det var ju på hennes fritid så jag var lite tveksam. Kul att hänga med bossen då? Boss rent tekniskt alltså...snarare är hon en (till!) i familjen. Det var en bra kväll. Får väl tacka Santorini som "tvingade" mig :-). R hade inte nämnt finn-dagen då hon varken brydde sig eller kom ihåg. /R

PS: Självklart är lördagen en perfa dag att öva nykterhet på. Där har dufvan rätt!

markatta :-) Känns bra att du uppskattar en bit av min resa :-)
Då kanske det finns ett lite hopp om en matbit också :-)

Kram ♥

Så där ja...nu har jag adopterat bort ynglen! Nej...inte riktigt. Men med shoppingrundan avklarad och ongarna tillfälligt utflygna så är det äntligen tyst. Den tystnad som jag mer och mer börjar förstå att jag verkligen behöver. På frågan - Vad fattas dig? Skulle nog mitt svar bli tystnad. Inte bara den fysiska utan den rent mentala. Jag tror att en av anledningarna (finns så många) till att jag drack var den artificiella tystnad som jag då lyckades skapa. Det låter så hemskt att tänka tanken...ännu värre blir den när man sätter den på print; Ibland vill jag inte umgås med ngn annan än mig själv! Men snart har jag ju min egentid...det får räcka så.

Forum. Jag läste också allt som skrevs igår när även jag var tvungen att arbeta. Mycket matnyttigt där...en händelserik dag. Forum betyder nog så mycket olika för många. Jag tror också att det beror på i vilken fas man är. För de som är kvar i våran "kull" så är det ju verkligen inte bara A det handlar om längre. Eller VV sa det så bra; Inte om vi ska ta det första glaset eller inte. Ngt så...
Nu handlar det mer om dels konsekvenserna av dryckenskapen (jo, här med) och sen den där biten att hitta sig själv igen. Vem är jag? Vad vill jag? Vad står jag för? Vad kan/vill jag förändra? Etc...

Då blir det naturligt att man dels går tillbaka, funderar över barndomens inverkan, sin egen och sina barns. Relationer granskas och blir viktiga på ett helt annat sätt...förr varken hann man eller kunde se dem. Relationer var bara ngt som fanns där.

Så visst är vi på forum i helt olika fas ibland. Jag var precis som du i början. Ville stötta och peppa både här och där. Nyfrälst. Lade ner massor av tid och tanke på många...som sedan bara försvann? Snopet? Ja verkligen. Samtidigt var det en äldre forumsmedlem som skrev "Jag kan se på en gång vilka som kommer att vara, vilka som kommer att klara det eller hoppa av". Ngt liknande skrev h.n. Detta är inte ordagrant citerat. Detta uttalande retade mig som f.. Men så skriver man väl inte? Även om man tänker så. Detta triggade mig till att bli ännu mer "peppig". Men vem hjälpte det där peppandet egentligen i slutändan? Mig själv...men det får duga det med. Jag var ju också värd att hjälpas. Det blev liksom ett arbete med Dompa...inte ngn annan. Så nu när det kommer nya så finns jag inte längre där. Jag behöver och vill/orkar inte svara på varje rop på hjälp. Jag jobbar med mig själv. "Umgås" med själar som jag får ut ngt av. De som kan lära mig eller/och att få mig att växa. Det kan tyckas egoistiskt...men då får det vara så. Grundtanken (fast då var den inte formulerad i ord) med att gå med här var ju förr att fixa mig!

Däremot avskyr jag den där cynismen som jag märker att jag har börjat utveckla. Att jag ser att många nya trillar in på måndagar och efter storhelger. Att jag inte "köper" att de är redo. Tänk om jag läser fel...tänk om detta verkligen är ett allvarligt rop på hjälp och ingen svarar? Det är en svår balansgång det där. Tänk om ingen hade svarat mig? Hade jag suttit kvar i tv-soffan och sugit på whiskyglaset än idag? Mulletant skrev även ngt så klokt om de som inte riktigt har hittat tonen, som inte når fram. Har vi andra ett ansvar där? Jag har inga svar...bara frågor.

Håller med om att vissa forumgamlingar här har hittat en sund lagomnivå som de tycks må bra av. Både alkisar och några anhöriga som gör en stor skillnad. Undrar hur det blir med oss? Kommer vi att hänga här om typ fem år? Resten av livet? Eller kommer ngn av oss att bara tystna utan att säga farväl. Så att man blir orolig? Den som lever lär ju få se. Ditt inlägg var mycket tänkvärt...dom är ju ofta det ;-). Kram/R

Vad fint att få ta del av din berättelse om din väg till nykterhet. Jag får gåshud, både av empatiskt obehag och av att veta att du sitter där nu vid datorn och verkar så stark i dina insikter att du verkligen kan gå under huden på många som söker hjälp här.

Jag tycker inte en middag efter konferensen är en galen ide' alls. Tror för min egen del att det kan vara skönt med en lite lättsammare avrundning på dagen. Det är det säkert fler som kommer vilja också. För de som kommer utifrån och övernattar på hotell/vandrarhem kan det kanske bli mycket att vara själv på rummet med sina tankar efteråt. Själv sover jag hos en gammal vän men har sagt att det inte är en artighetsvisit utan en egoresa. Som tur är så kan goda vänner ta det.

Kram!

Ja, jag hoppas verkligen att det går över. Man kan ju säga till enskilda individer att man inte önskar träffa dem när de har druckit, men det går ju inte att gömma sig för hela alkoholsverige.

Så svårt som du skriver trollis, när tankar om förakt dyker upp och i praktiken bråkar med ens teoretiska människosyn. Så svårt att inte döma.

Skönt Lelas att du skriver att det var så för dig också, men att det gick över.

Ska på maskerad ikväll. Det ska bli jättekul men kommer säkert vara en del fulla män där. Som tur är så känner jag att jag har en stark bas i tjejkompisarna och min maskeradpersona kanske inte alls behöver umgås med de på festen som hon inte har någon lust till. Hon gör som hon vill.

Kram!

lååånga vinterpromenaden som jag gjorde nu dök det upp en undran som gäller konferensen nästa år.
Ett antal deltagare har ju en sträcka att färdas för att få avnjuta er som kommer och jag har velat fram och tillbaka om hur jag ska göra med ev övernattning. Nu behöver jag ingen rumskompis :-)..MEN...och egentligen gäller det ju alla, en middag efter mötet på nåt ställe utan musik men med bra och billig mat ? Utan musik bara för att jag vill gärna höra vad ni säger utan ett massa störande runt mig :-)

Tossig ide' eller nåt att jobba på ?

Och tack Maria och bamsekram tillbaka ♥

Jag ska låna dina argument när det blir dags för vår personalfest på fredag. Men jag tror det faktum att jag vill ha bilen för att åka hem när jag vill räcker. Det är en kväll men många julfester och svårt att få taxi så det är en bra orsak. Förr i världen skulle jag också tagit bilen för att komma hem snabbt sen och dricka mej berusad...

Nej det räknas nog inte som ett sådant men jag undras om det var den spritindränkta efterrätten som gjorde mig skitdålig rent ut sagt!? Uppfattade inte riktigt vad det var men där låg körsbär som marinerats i något alkoholhaltigt, det kände jag på en gång. Gillar inte mosiga körsbär så dem petade jag bort men det kändes som om resten var indränkt det med.

Nåväl, efter ett antal besök på muggen drack jag massor med vatten, rökte EN cigarett och dansade i flera timmar så jag känner mig helt ledbruten idag. Jag måste gå ut och dansa oftare tror jag, det är kul och bra träning!

Vi har väldigt trevliga fester även om det serveras alkohol. En ny kollega uttryckte förvåning över vad bra det var: "på personalfester brukar folk antingen vara stela och tråkiga eller alltför berusade, här är alla bara jäkligt glada och trevliga, och ALLA dansar". Sen var det en kollega som undrade hur jag tyckte det var då "du som inte dricker" det var ju en lite märklig fråga eller hur?? Men jag tror att hon är lite i farozonen själv faktiskt...

Sen fick jag beröm av en annan kollega som undrade varför jag inte dricker längre. Det räckte inte med "jag har insett att jag är allergisk mot alkohol" så jag sa helt enkelt att jag har insett att jag ärvt pappas alkoholistgen och att jag därför inte ska dricka helt enkelt. Hon var väldigt frågvis och undrade hur jag kommit på det osv. Hon var helt till sig av beundran och tyckte det var både modigt och starkt att erkänna detta för sig själv och bara börja säga nej till alkohol. Kändes bra med lite beröm :-)

...och ja, jag var skitsnygg med konstfärdigt anlagda svarta & gråa skuggor, glitter i öron och runt hals och mitt nyfönade mörka hår. Fick massor av komplimanger, blev kallad Snövit av närmsta kollegan och fick komplimanger av norrländska kollegan som inte brukar säga mycket alls om nånting. En bra kväll :-)

Att få läsa om din historia, jag kan verkligen känna din kamp innan och befrielsen när du gav upp.
Tack för att du delar med dig av den.
Kram!

...behöver man inte bli bara för att det är lördag heller! Just sayin'... :-)

Jag är på smma ställe och håller med dig om allt detta. Tack för att du och ni andra finns, jag hade nog inte heller klarat detta utan er. Många kramar!

att vara människa... och så svårt att föreställa sig vad som finns bakom de dammfria och exclusiva fasaderna. Kram till er människor! / mt
(Det var Strindberg som skrev att det är synd om människorna... och inte hade han det så lätt han heller)

fina Victoria ! Jag blir väldigt glad och tacksam för din uppskattning :-)
Jag tror att mitt inlägg nu kom av att du gjorde ditt inlägg av hur du har gjort din resa och hur vi kan fungera bra tillsammans i ett cyberforum. Du inspirerar många med din återblick och hur det var för dig och det är många som greppar det halmstrået nu och försöker göra som du gjort.
Det är gott att hjälpa varandra !

Kram ♥

Ja visst, vill.sluta (visst var det Andreas?) har jag hastat omkring med ytlig andning större delen av mitt vuxna liv. En del av sjukdomsbilden, måste vara duktig och effektiv så jag kan slå mig ner med min belöning sedan (en alkis har ju knappast så dammfritt som jag?! Eller så exclusiva klänningar?! Måste bara leva på vatten och bröd för att ha råd med dom, men det är ju toppen - då håller jag ju magen platt samtidigt!!!).Låg självkänsla är grunden, höga krav på hur jag borde vara, därpå ständiga känslor av misslyckande (så klart, vem kan leva upp till det omöjliga idealet)som i sin tur ökar den dåliga självkänslan. Slå, slå, slå på mig själv ännu mer, dricka för att må lite bättre, slappna av, sudda ut det kantstötta och icke-perfekta i vindimman. Det är inte lätt att vara människa. Stackars människor (vem skrev det?)
Kram till dig A och andas ner i magen;-)

Kära, kära Adde ♥ ögonen tåras när jag läser ditt inlägg ovan. Du har berättat om din resa, den morgonen förr, men jag blir lika tagen varje gång. Känner så starkt din vånda, din uppgivenhet och sedan kroppen som rent fysiskt ger upp och släpper taget, din sömn den natten. Du räddade livet på någon, dig själv. Så stort och märkvärdigt. Min hjälte är du så tydligt då jag läser detta, detta är något av det modigaste en människa kan göra enligt mig. Önskar dig den finaste av alla lördagar!

Att inte få tänka en tanke till slut... Förstår vad Stigsdotter skriver om den stora tröttheten. Mina är ju så mkt större men ändå så krävande. Anar att det är deras bakgrund som stökar...också ngt att grunna vidare på. Men det tär...det där med att inte hinna med sig själv. Jag VILL ju hänga här och utbyta tankar och reflektioner med mina människor. Men då prioriterar jag fel...det förstår jag. Har min egentid på mornarna...men nu blev det sent i natt = sen morgon.

Ska ut på stan nu med ongar och julklappshandla, handla mat och "bara" handla. Vår tids terapi? Får återkomma till mitt tänkande/luddande senare idag. Men Maria? Kan du förstå att jag kallade frukten av mina länders säd för ongjävlar? Även om det bara var i skrift. Haha...jag behöver verkligen ensamtid. Kram/R

här tiden för några år sedan var jag i min absoluta botten. Jag höll på att slutföra ett jobb och kroppen, ja hela systemet, gick på långt över det som egentligen var möjligt. När jag tittar tillbaka förstår jag inte hur i hela världen jag klarade det, hur det överhuvudtaget höll ihop, helt klart övermänskliga krafter som jag hittade nånstans.

Jag hade undersökt och kollat hela hösten var jag bäst kunde få hjälp och jag fastnade för Nämndemansgården. Men som en sann alkoholist var jag ju tvungen att förhandla och förhala beslutet så länge det bara gick. Att vara där under julen vet jag inte, eller kommer inte ihåg, om jag alls funderade på utan det var nog så att jag vill supa färdigt under helgerna och sen åka dit. Att reda ut hur tankarna gick i huvudet på en aktiv och mycket nergången alkis är inte lätt i efterhand, mycket försvann i dimmorna.

En del saker har fastnat i huvudet som att jag tex absolut nödvändigt, i bästa entreprenörstil, skulle pruta på priset som dessutom skulle gå upp vid årsskiftet. Det lyckades självklart inte men jag fick löfte om att få det gamla priset även om jag dök upp efter årskiftet. Sen var det där med vilken dag jag skulle komma dit !?

Jag ringde på en onsdag mellan nyår och trettonhelgen och berättade att jag äntligen kommit till beslut om att åka ner och mannen svarar glatt : Men vad bra ! Då ser jag till att du har plats i morgon bitti !! Och jag svarar, återigen i sann alkisanda : Nej, nej, jag har lite saker att ta hand om !! Vi säger att jag kommer på måndag !!

Jag hade inga andra grejer att ta hand om än mig själv !! Allt var ju kaos runt mig så beslutet var ju helknäppt. Men....idag vet jag att detta är så vanligt så det är mer regel än undantag att vi alkisar, när vi står på kanten att kasta oss ut i det okända, gärna vill skjuta upp det ett tag till och se till att supa nån eller några dagar till. Många är de historier om frisörbesök, gräsklippning, bilbesiktning och flera andra knepiga orsaker till att inte åka direkt som har berättats under glada skratt. Även där är vi så lika i vår sjukdom.

Jag hårdsöp de sista dagarna och på söndagen drack jag upp allt som var mitt (jag glömde några väl gömda 10,2or i garaget som jag hittade ett år senare) och rensade bort burkar och flaskor och la de i bilen för att stanna tidigt på måndagmorgen vid returbehållarna. Vid fyrasnåret på morgonen började min resa och ja, jag hade nog blåst rött om nån hade testat mig då.Jag var i otroligt dålig kondition och det var dessutom busväder med ett rejält snöoväder i min del av landet så det är en bragd att jag klarade av resan ner. Jag fixade inte att äta nåt förrän jag kom ner och min mentor satt med mig i matsalen där jag fick lunch. Jag har inget som helst minne av den lunchen ! Jag var nu framme, färdig, finish, ett vrak.

Den natten sov jag som jag aldrig gjort förr (eller senare). Fullständigt utslagen av trötthet och känslan av att nu var min kamp över och nu var det andra som skulle hjälpa mig på fötter igen. Jag överlämnade mig helt reservationslöst till framförallt mina kompisar på Kamelen (Ja den ena av mansavdelningarna heter så :-) Den andra har namnet Dromedaren ) och till de som jobbade där. Jag hade inga som helst argument kvar utan var som en nyfödd som skulle lära sig att gå.

Jag hade helt enkelt kapitulerat och överlämnat mig själv till andra att visa mig vägen.

Idag kan jag se att det var en livsnödvändig kapitulation för hade jag travat på och styrt och ställt som jag gjorde tidigare och kontrollerat allt så hade detta inte fungerat. Jag fick lära mig att lita på andra som hade samma sjukdom och som redan gjort misstagen som jag inte behövde göra om jag bara lyssnade på dem. Att kunna lita på andra är en gåva som jag idag är väldigt tacksam över.

Det tog tid att inse att jag inte klarade matchen mot alkoholen själv men idag är jag glad för det beslutet jag tog då. Och jag gläds idag över de som jag ser tar sina beslut och återfår ett bra liv.

Ha en bra, nykter, helg alla !