Forum för anhöriga

Hej,
Jag är en vuxen kvinna snart 28 år och min pappa har senaste 13 åren haft en dålig relation i på det sättet att vi knappt ses, när vi väl ses oftast tar jag initiativet så har vi ofta trevligt, tills alkoholen kommer fram, dom dricker båda två pappa och hans fru stora mängder och det är som att dem bara häller i sig vinet eller ölen, ibland starkare. Många gånger blir det högljudda och privata frågor och dem märker inte att jag blir obekväm. Ibland däckar pappas fru på golvet och pappa säger knappt något om det, jag tror han skäms och jag vet inte vad jag ska säga.

Hej,

nu skriver jag min första tråd. Vet inte riktigt vad det är för fel på mig. Jag levde i många år med en man som utvecklade ett riskbruk i gränsen till missbruk. Det var alltid alkohol hela helgerna och han var utåtagerande i form av att han älskade att stå i centrum och få all uppmärksamhet. Han var otrogen - då får man ju optimalt med uppmärksamhet från nya sexpartner. Jag mådde dåligt i detta och vi hade även barn som växte upp. Sedermera så avled min man efter en tids sjukdom. Jag blev själv och i det här läget så är barnen vuxna och jag har god kontakt med dem.

Har stannat upp.. pausat min tillvaro.. orkar inte ta några beslut, inte riktigt riktigt än! Drar på det lite till.. hoppas det kommer styrka till mig bara som med ett trollspö..
Sätter gränser .. nykter i mitt hem.. bara ses nykter.. göra saker jag tycker om och mår bra av...
Bestämt att ta en dag i taget..
Han är ju sjuk.. han måste tillfriskna..måste måste måste! Han är ju mannen i mitt liv.
Men en annan dag kanske beslutet tas.. en dag när jag är starkare ❤️

Jag har så mycket att säga, så mycket hat att jag snart inte vet var jag ska vända mig.
Min mor har alltid varit alkoholist sen jag kommer ihåg. Min pappa lika så, dock har han inte varit lika påverkad och elak.

Min mamma har alltid varit alkoholist. Främst på helger då hon verkligen tappade kontroll. J

Alla nära, halvsyskon, mor och farföräldrar, moster mm visste om detta och tyckte "så synd om mig o min lillebror" men gjorde aldrig en anmälan till soc eller verkade engagerade i att hjälpa små barns situation.

Fy fasen.. nu ringer han och gråter, hulkar, bönar och ber att jag ska komma och vara med honom .. att han behöver min hjälp för att det inte ska gå åt helvete helt säger han. Han har tidigare idag varit elak och dryg via sms. Nu skitfull!
Jag står emot.. säger nej.. trött på lögnerna. Han måste vilja ta emot hjälpen han tar.. vilja förändra! Så elakt att lägga ansvaret på mig, att kommer inte jag så lär det skita sig totalt ! Fast jag vet att det inte kan hamna på mig tar det hårt... samvetet och rädslan brottas med klokheten liksom!