Mina man har druckit i många år. Flera starköl i stort sett varje dag, större mängder på helgerna. De senaste åren har missbruket blivit allt värre och han har fått blackouts vid flera tillfällen.
På julafton hade han druckit i smyg innan vi åkte hemifrån och var kraftigt berusad då vi hade julmiddag och utdelning av julklappar tillsammans med barn och barnbarn. Det enda positiva med det var möjligen att det blev helt uppenbart hur det står till och att vi inte behöver hymla i familjen om vad vi alla har sett och förstått länge.

I höstas kontaktade jag vår gemensamma husläkare och berättade om min mans alkoholbesvär. Min hälsa påverkas ju också av den ständiga oron och osäkerheten som det innebär att leva med en alkoholist.
Min man ansåg att att jag hade begått ett stort misstag och svikit honom då jag talade med henne, men det ledde trots allt till en viss skärpning under några veckor.
Vår husläkare kan enligt uppgift inte skriva ut antabus eller liknande utan min man måste i så fall vända sig till en särskild alkoholmottagning. För den som är alkoholist är det ett stort steg att erkänna att man faktiskt behöver hjälp och man hittar alla tänkbara ursäkter för att låta bli.
Det måste väl finnas andra sätt att komma i kontakt med en läkare som kan skriva ut medicin?
Inte för att jag tror att alkoholismen kan botas med piller, men som ett första steg kan det vara nödvändigt.

linker

På forum följer jag så många trådar och berättelser både från de som kämpar med eget missbruk eller med konsekvenserna av andras. Ibland tänker jag att det är verkligen lönlöst att försöka nå min man innan han har blivit fullständigt nykter och inte har druckit en droppe på ett halvår minst. Hur han kommer dithän kan jag inte påverka. Jag kan sätta hela min tillvaro i pant, så mycket som jag trivs med och levt med i 40 år, och chansa på att han inser allvaret den dagen jag flyttar härifrån. Det kan gå åt helvete. Vi blir inte yngre och vi behöver varandra i nöd och lust. Men det här tillståndet är ohållbart det ser jag också.
Så läser jag Farmor, Leverjag, Sisyfos med flera kloka och insiktsfulla människor som kämpar med sitt eget alkoholberoende. Och där ser jag ju också hur viktigt det är med stöd från förstående anhöriga. En del har det, andra inte.
Jag tror inte på de enkla lösningarna och svartvita sanningar. Forum gör mig förvirrad och jag tror att det leder framåt.

etanoldrift

Ja, gränserna är nog hårfina i att "kapitulera" och erkänna att man är alkoholist och inse att man både behöver stödet och att kunna ta emot det.
Och det verkar som många av dem som funnits här ett tag har gjort det.. De verkar vara medvetna om att de har beroendeproblem i alla fall.
Innan man kapitulerat så tror jag inte heller att man är kapabel att se att man faktiskt HAR ett stöd i sin familj.

Och jag tror också, att den som i panik slutar, för att de känner "kniven på strupen" när partnern ställt ultimatum, har mindre chanser att lyckas, än om de kommit till insikt själva att de inte mår bra av sitt drickande. Jag tror helt enkelt inte att man kan bli nykter för någon annans skull!

Innan man kapitulerat och erkänt att man har problem så vägrar man släppa någon annan för nära. Och då ser man heller inte utanför sin egen sfär. Ja, det är säkert skitjobbigt att samtidigt som man kämpar mot sitt eget sug, försöka ha någon form av förståelse för att ens eget beteende är "jobbigt" också för omgivningen.

Min fd, kunde för sitt liv inte förstå varför jag fick negativa känslor av hans supande och utbrott. Varför hans ångest kändes lika jobbig för mig och att jag därför behövde skapa ett mellanrum, där jag kunde få lite vila..
Han kallade det "känslokall" (när jag i själva verket hade alldeles för mycket känslor att hantera)

Han vägrade att acceptera, att jag inte levde helt i enhet med "hans" önskningar och behov (och satte mina egna behov åt sidan) Där ville han att jag mera skulle "bita ihop" och inte visa att jag blev arg eller ledsen.. (gärna låtsas att sex var fantastiskt, fast det kändes mer som en psykisk våldtäkt... "Kvinnor kan ju alltid" var hans kommentar, och det var deras förbannade skyldighet att ställa upp)

När jag sedan vägrade acceptera hans ständiga övertramp i min integritetssfär, utan att jag med ett ord fick kritisera något av det han sa eller gjorde, så fick jag nog!
Jag insåg att han aldrig kommer att se sig själv och sitt drickande som ett "problem"..
Jag hoppas att din ihärdighet och ditt tålamod leder er båda framåt.. Om det blir tillsammans återstår att se.. (fortfarande är det bara dig du kan påverka)
kram

En tanke som slog mig var att min egentliga 'vändning' kom den stund jag sa att 'Jag har gjort allt jag kan för att hjälpa dig och det har inte hjälpt.... Nu måste du ta hand om dig själv.' Den situationen var ett månader efter att jag hade gått och kommit tillbaka och han kämpade för att hålla sig nykter.... vilket säkert var långt tuffare än jag förstod då. Men min insikt, och att jag uttalade den var ofantligt viktig. Många gånger dessförinnan hade han - och inte minst jag - belastat mig för brister i vårt förhållande. Även när jag sagt att han ska säga när suget kommer så kan vi hjälpas åt var det fel... tja, det var alltid fel på nåt sätt. Självklart, det inser jag nu. MEN den där gången släppte jag allt ansvar och lämnade det åt honom. Där det hör hemma. Och, det var i en situation när han mådde skit och risken att falla dit säkert var överhängande... det var min egen känsla som tog överhanden och det är jag så tacksam för.
Under lång tid, flera år nu, har jag sedan blivit medveten om olika vardagssituationer där jag närmast omedvetet anpassar mig 'av gammal vana' och numera jobbar jag med det. Små, till synes skitsaker, där jag tar ställning. Fascinerande nog kräver det hög grad av medvetenhet, kraft och energi. Det är väl allt detta som handlar om att släppa taget. Att lämna ansvaret till den det hör, att göra sina egna val och stå för dem. Ta risken att det blir obekvämt .... lita till att jag har rätt att stå upp för mina behov och synpunkter och att det reder sig.
Det var nåt mer jag tänkte men det for iväg.... Återkommer om det kommer kommer tillbaka.
Beträffande att vara förstående anhörig så tror jag att en kan både vara förstående och stå upp för sitt.
Så mysigt med barnbarn.... Våra börjar bli stora. Kram på dej ?/ mt

Katy

Dum fråga kanske men Hur länge kan man spåra alkohol i blodet ?

Katy

Har bestämt mig för att dricka idag ( för att jag var bakis + att jag ska jobba imorgon .... Men mu kommer eländiga SUGET !!! Vad ska jag göra???

linker

Vi har det lugnt och fridfullt nu. Det känns helt overkligt att tänka på hur det var i början av hösten då jag levde i ständig beredskap för fallolyckor och andra incidenter. Hur jag har legat på helspänn i sängen och lyssnat efter steg i trappan på väg efter ännu en öl. Hjärtat som slog, krampen i magen, tjutet i öronen. Och rädslan och osäkerheten för vad jag kunde säga utan att väcka vrede och mötas av personliga anklagelser. Att jag klarade av att avsluta ett långt arbetsliv under de omständigheterna utan att krackelera. Det är jag faktiskt glad för. Jag talade inte med någon på mitt jobb om hur jag hade det hemma. Kanske märktes det att jag blev tyst då andra talade om sina härliga män och vikten av ett gott samliv. Jag är allergisk mot föreläsare som börjar med att presentera sig som: "jag heter xxx, är lyckligt gift, har två underbara döttrar, bor i en gammal villa vid havet med en hund och en katt. Jag är ödmjuk". Då kan jag ha känt mig bitter och missunnsam och haft lust att be människan hålla sig till ämnet.
En del av min identitet är att jag är alkoholisthustru men det är långtifrån hela mitt jag. Jag försöker odla de andra sidorna så mycket jag kan. Och jag ser också hur mannen bygger upp sina egna intressen och kontakter så sakteliga. Mitt tempo är högre och det kan kännas irriterande ibland. Men det är nog så det måste vara just nu. Vi behöver komma ifrån grävandet och skuldbeläggandet och bygga upp en värdig relation som vi känner oss trygga i. Så småningom kanske också tilliten och känslorna kommer tillbaka.

etanoldrift

Nu håller jag verkligen alla tummar och tår för att ni ska kunna fortsätta den här vägen!
Det värmer i hjärtat att höra att ditt slit verkar löna sig <3
Ta hand om varandra/ Kram/ etanolen

linker

Goda föresatser och vi vill ju tro och hoppas. Men den här dagen började med ett gräl om vem av oss två som var mest sur egentligen. Mitt tålamod och lugn tog bara helt slut när han med möda masade sig upp kl 11 för att äta frukost. Sen ska tidningen läsas i en timme och därefter kan han eventuellt säga någonting om vad vi ska äta till middag till exempel. Same same varje dag. Nu vill jag se en förändring, åtminstone en uttalad önskan. Jag är trött på att alltid vara den som ska komma med idéer och förslag till vad vi skulle kunna hitta på. Som sällan möts av jubel.
Men visst, han är nykter men hur länge ska han vara så här sur?

etanoldrift

.. Svår fråga och jag förstår att du känner dig en smula uppgiven.. Du försöker så gott du kan och han fortsätter att demonstrativt "tjura", eftersom det enda han egentligen vill höra, är att han kan få lov att dricka en viss mängd..
Även om hans logik säger honom att det inte är möjligt, så är han sur ändå och låter dig bli "syndabock", eftersom han vill att det ska vara någon annans fel..
I såna här lägen, när vi konstaterar att vi måste göra förändringar i våra liv, som vi innerst inne inte vill göra, blir vi nog lite trotsiga treåringar till mans..
Hur lång tid det tar innan han för sig själv kan kapitulera och gå vidare, är svårt att säga..
Gör som så att du slutar att vara "sällskapsdam" och föreslå saker.. Hitta på något själv istället.. Muttrar han så säg, att du ansträngt dig men att du definitivt inte vill tvinga med någon som uppenbart vantrivs (och förstör nöjet för dig) så du har bestämt dig för att lämna honom i fred att tills han hittar på något roligare själv...

vad jag tänkte skriva... Föreslå de idéer du har, de som finns naturligt, och framförallt de önskemål du själv skulle ha om gemensamma aktiviteter. Men, viktigast, gör själv sånt du tycker om. Skapa dina egna aktiviteter och rutiner.
Jag tror att det kan ta lång tid för honom att hitta sig själv i en 'påtvingad' nykterhet - så tror jag han upplever det. Förstås kan jag ha fel. Han ska sörja sin kanske bästa vän, alkoholen.... den som alltid finns, inte ställer krav och ger omedelbar lugn och lycka - belöning.
Hoppas du har goda vänner att träffa och även att prata personligt med.
Godnatt? / mt

linker

Nu har jag hittat tomburkar starköl igen. Detta är mönstret: lite lugn och ro några veckor och sen är det igång igen. Jag anade oråd då jag märkte att han blev mer och mer sluten och avståndstagande. Så hittade jag kassarna i förrådet och blev inte förvånad men så ini helvete förbannad! Inte för att han har varit asberusad, det har han inte, men för att han ljuger för mig! Han har lovat mig och sina barn att han aldrig ska handla på systemet igen. Han vill inte svara när jag ställer honom inför fakta. Svarar med ilska och att stänga in sig på sovrummet som han har gjort till sin egen enskilda egendom.
Så är det nu. Har jag inte rätt att bli förbannad när han bryter ett löfte? Varför gömmer han tomburkar om han inte vet att han gör fel? Det går inte att resonera om det här, jag har försökt så många gånger. Att bli arg löser inga problem men det är min känsla och den måste jag få uttrycka. Fan fan fan!

etanoldrift

Ja du linker.. Känner med dig!
Det är sunt att REAGERA! det måste vi tillåta oss...!
Sedan är frågan hur du "aggerar"?
Tror at mulletant har bättre svar på det, än vad jag kan åstadkomma..
Styrkekram så länge../ e

men tyvärr är jag inte särskilt förvånad. Du frågar varför han bryter sina löften, varför han flyr undan, varför han gömmer och smyger. Jag tror att det beror på att den som är fångad i ett beroende inte längre är herre över sig själv. Det är också steg 1 i tolvstegsprogrammen, att inse och erkänna sin maktlöshet. Det finns saker min man ljugit om för mig under tiden han drack som fortfarande är obegripliga och ljusår ifrån den person han är när han är sitt 'sanna jag' - och det blev han så sakteliga när han slutade dricka.
Du har självklart all rätt i världen att känna de känslor du känner! Hur skulle det kunna vara på nåt annat sätt? Du har lika självklart rätten att tala utifrån dig själv; vad du tänker och känner, gläds åt och oroar dig för, önskar och vill. Jag tror du kan det där med kommunikation utifrån sig/dig själv, tycker mig ha förstått det.
Jag klistrar in en länk till en Al-Anon text, tycker den säger mycket om hur det är http://www.al-anon.se/till-dig-som-ar-ny-2/
Du måste ju gå den väg som är rätt för dig, i din takt. Jag hoppas att du har det lugnt och bra! / mt

linker

Etanol och Mulletant, tack för att ni finns där med er medkänsla och kloka kommentarer! Det känns bra att få bekräftelse på att jag har rätt att uttrycka ilska och besvikelse. Al-Anons text beskriver väl hur vi som anhöriga skuldbeläggs och tar på oss ett alltför stort ansvar. Vi är inte födda till att vara kontrollfreaks men vi blir det då vi lever med någon som inte kan kontrollera sig själv. Jag tänker inte be om ursäkt för att jag gjorde honom förtvivlad, som han sa senare på kvällen när vi pratade om det. Han måste nog gå igenom en del ruelse och ånger om han ska kunna gå vidare. Sen får vi väl se om han blir den förste alkoholisten som lyckas med att bli måttlighetsdrickare, jag är skeptisk. Jag vill att han frågar efter samtalsstöd nästa gång han besöker kliniken. Det räcker inte med medicin som dämpar suget om inte motivationen finns. Nu har jag haft mitt utbrott och jag tror att mannen skärper till sig ett tag. Han säger själv att han tänker med fasa på hur illa det var i höstas och att det aldrig aldrig ska bli så igen. Det är tankar han måste jobba med och som han borde prata med någon om.

linker

Det är svårt det där med att förstå skillnaden mellan modet att förändra och tålamod att acceptera saker som de är. Bara jag själv kan bestämma var gränsen går.
Mannen har inte blivit nykterist men har dragit ner på drickandet avsevärt. Han är medveten om att han befann sig vid vägs ände i höstas och är övertygad om att det aldrig ska gå så långt igen. Och det tror inte jag heller att det kommer att göra. Det är för mycket som står på spel.
Numera kan vi prata om det utan att det blir aggressivt, han kan ta att jag säger stopp.
Jag är inte längre rädd att han ska falla och slå sig och jag lyssnar inte efter steg i trappan och ölpys sedan jag har gått och lagt mig. Jag behöver inte torka golv och tvätta kläder mitt i natten. Han står inte och svajar vid spisen och ska steka ägg och korv halv tre på morgonen. Jag sover bättre och har inte längre ont i magen och stel nacke. Jag måste inte dra för gardinerna för att grannarna inte ska se hur mannen raglar mellan väggarna. Det var länge sedan jag vaknade av mina egna dånande hjärtslag och känslan att något hade hänt, vad?
En fruktansvärd tid som jag aldrig vill gå igenom igen. Men som jag på något sätt överlevde genom att hålla isär mina olika roller och identiteter. Jag är inte ensam om det, vi är många som håller masken utåt.
Så visst är jag glad att livet har blivit lugnare. Men det är också så att så länge han drack förknippade jag hans dåliga sidor med alkoholen och hoppades väl att det skulle komma fram en annan person ur dimmorna någon gång. Så enkelt är det inte. Det är en rätt så vresig och sur gubbe som jag delar hus och hem med. Jag kan tycka att han har en hel del att ta igen och att han borde anstränga sig för att reparera skadorna han har orsakat sin familj. Men givetvis är det meningslöst att komma med sådana krav. Det måste han inse själv.
I natt vistas vi på olika håll och det är ganska skönt. Jag har inte skrivit på Forum på länge men nu kände jag att jag behövde skriva ner mina tankar och försöka få lite perspektiv.

Fint att läsa att ditt liv är så mycket bättre idag! Håll taget om ditt liv och hoppas förbättringen fortsätter!
Sommarkram / mt