min lilla spritdjävul nästa gång han dyker upp....

Jag började dricka tidigt i åldern 13-14 år, redan då hade jag fyllor som innebar minnesluckor och skam. Snodde en massa sprit i barskåpet. När jag var 16 började jag arbeta i krog branschen i Stockholm och hamnade på en massa AW´s vid ett tiden på natten då vi slutat jobbet, blev insläppt på det ena och det andra stället trots att jag inte hade åldern inne. Detta var på 80-talet och tydligen var inte alkohollagen i bruk vad det gäller ålder och att dricka på krogen. Under ett par år så jobbade vi och drack drinkar nätterna igenom. Hem sova - upp och jobba - festa. Livet var ett enda stort party!

Sen dess har det väl bara rullat på med mitt "partyliv" - fyllor, supa bort sandalerna, supa bort vinterskorna, dragit linor, blivit av med väskor, kreditkort, skinnjackor, ett antal nya mobiler åt helvete, tappade dyra smycken, hamnat i slagsmål på krogen, slagsmål hemma, sparkat en man i ryggen med högklackad sko i Grekland, blivit rånad när jag sov på t-banan hem, somnat på fel nattbuss och hamnade på andra sidan stan, hamnat i fyllecell på Maria Pol (fick en LOB och hamnade hos Soc med dottern), visat brösten på en innekrog i stan, nästan trillat överbord på en finlandsfärja, kissat på mig, spytt ner mig, hamnat på en strand med en okänd man i Thailand - långt åt helvete därifrån där jag bodde, satt på ägg för att koka i en kastrull och somnade så hela köket höll på att börja brinna, somnat ifrån mina barn så de inte fått mat, kört bil jävligt full - körde dessbättre bara in en bergvägg och sabbade bilen, ramlat bakåt ner för en halv rulltrappa på T- centralen, klappat till en man på första dejten, pinsamma sms, pinsamma samtal till nära och kära - denna lista kan göras väldigt lång.

Var helt nykter efter den LOB jag fick 2012. Detta höll i 2 år. Inte en droppe, jag var livrädd att förlora min dotter. Blev erbjuden hjälp men tackade nej. Fortsatte dock mitt uteliv fast då med alkoholfria drinkar - vilket gick utmärkt. Tränade och höll mig i schack, blev nästan fanatisk med att leva ett rent liv med supermat, träning, mental träning, meditation, hitta mig själv. Var då helt övertygad om att mitt beroende var över.

Tills jag hamnade en natt efter jobbet på en AW - 2014 och tog 2 öl. Endast 2 öl. Åkte sen hem och tänkte stolt - Hallelujah och Amen! Jag är botad Jag kan dricka igen. Jag kan dricka som alla andra!

Ever since, lever jag i detta igen. Jag har dock inte ett behov att dricka dagligen, känner inte något sug på flera veckor (arbetar till och med alkohol, i krogbranschen och det fungerar utmärkt) Under dessa veckor lever jag ett utmärkt liv med min dotter, träning, arbetar. Att andra människor dricker runt mig bekommer mig inte det minsta. Arbetar som sagt med event/fest/alkohol och blir bara spyfärdig på dessa berusade människor omkring mig.
När jag är i min friska period.

När jag är i min sjuka period.
Då min lilla förbannade spritdjävul tittar fram. Då sups det i 6-7 dagar och rejält. Aldrig ute på krogen längre, det vågar jag inte. Jag drar ner gardinen och stannar hemma och dricker. Till medvetslöshet (typ 1 l starksprit/dygn) Dricker och håller andan för att inte kräkas upp det. När alkoholen nått blodet så kräks jag. Sist satt jag i badet och kräktes blodklumpar. Jag var helt sönder kräkt i strupen och kunde inte äta på en vecka. Sist höll detta i 8-9 dagar. Sova - dricka - sova - kräkas - dricka - sova. Fick i mig ca 7 liter starksprit på under dessa dagar. Rent destruktivt. Denna gång har jag tagit hjälp då jag vet att snöbollen rullar på och nästa gång kommer jag dricka ihjäl mig på ett eller annat sätt. Har skrivit in mig på alkoholklinik och ska göra allt som står i min makt för att ta mig ur detta. Har också tagit mig till AA och ska på ett till möte idag. Min sista period var ett rejält uppvaknade för mig. Jag är sjuk och jag måste tillfriskna i denna sjukdom. Inte för någon annans skull utan för min egen.

Min måndagsmorgon har kommit!

Nu nykter i 16 dagar och jag tar 24 timmar i taget!

24 timmar
24 timmar
24 timmar
i taget....

However long the night is - the dawn will break

Jag har aldrig känt en sorg förut över att jag inte kan dricka.
Det har jag gjort idag. Varit riktigt ledsen över att jag inte kan.
Vanligtvis har jag bara känt en lättnad att jag inte kan dricka.

Funderar mycket på det här med att denna resan inte har
ett mål. Ska man ro båten nånstans så finns det oftast ett mål.
Att jag inte ser - att där borta är du i hamn, bara du paddlar på.

Vad är målet med detta? Att jag ska dö nykter? Att man ska
kämpa varenda dag? Tycker detta är frustrerande.
Detta är ju "the never ending story".

Det har vart en jobbig dag med massa fysiska symtom som huvudvärk, nedstämdhet, lite frossa, hjärtklappning.
Men det går över. Det vet jag, Andas och ha tålamod. Inte kämpa emot. Det är så här - acceptera.

Ni är fantastiska. Jag skulle ALDRIG klara detta utan er. Ni är mina hjältar och änglar!
Stort oerhört tack för ett stöd.

Hej igen MM
Att sörja läker även om det tar tid. Jag sörjde min fru mycket länge men nu har jag accepterat att hon är borta. Med detta kände jag mig lugnare.

Alkoholen kräver nog också sin sorgeprocess. För mig känns det bra att läsa att du är där nu.

Håll ut i kampen du vet att det ljusnar.

Ikaros

Och du är också någon jag bryr mig väldigt mycket om härinne.
Jag är ledsen att din fru inte finns hos dig mer.
Sorg är en del av livet. Du har rätt i det

Men att sörja A är ju dårskap.
Det är galenskap.

Känner som du. Väldigt nära i själen.

– "Så fort jag har tagit mina återfall så är jag inte sams alls, det är krig inuti mig då. Det är ett krig i slutfasen, ett skövlat landskap. Lik över hela hela det här fältet, rykande ruiner. Ett ”Terminator”-landskap, ett efter bomben-läge. Där jag står och kryper och krälar för så är det ju. Det jag gör när jag missbrukar är att bada i helvetet och dårskapen. Och mitt i det där finns det en njutning. En känsla av att ha kapat alla trossar och bara få glida i väg..."

Mikael Persbrandt

Den mätta dagen är aldrig störst.
Den bästa dagen är en dag av törst.

Nog finns det mål och mening i vår färd -
men det är vägen, som är mödan värd.

Det bästa målet är en nattlång rast,
där elden tänds och brödet bryts i hast.

På ställen där man sover blott en gång,
blir sömnen trygg och drömmen full av sång.

Bryt upp, bryt upp! Den nya dagen gryr.
Oändligt är vårt stora äventyr.

Sundare

Jag rös när jag läste dikten som Ikaros valt till dig.
Läste den själv för en liten stund sedan.
MM, jag har inte lyckats så bra sista tiden men att läsa din tråd o dina ord ger mig så mycket. Jag kan liksom inte ge upp när jag läser din kamp. Du o Ikaros betyder så mycket, jag tänker inte tappa bort er även om jag nästan tappade bort mig själv nyss.
Kram o tack

Om du så måste krypa genom minfältet.
Så kryp ändå. Ge aldrig upp.

Du kommer att fixa det. Du har din man som
stöttar dig och det är jag så glad för.
Ta hjälp av honom. Berätta när det är tungt...
Han är din bästa vän...
Jag vet att du kommer att klara detta.

Jag har skrivit det till dig förut, att till slut
orkar man inte ta ett återfall till, för hur starkt
suget än är så vet man att det är för lång väg
tillbaks. Långt bak i huvudet sitter det....

Kramar om dig

Den här strofen dyker ofta upp i min skalle. Som häromdagen när jag kom åkande nedför trapporna vid Östermalmstorg i min gråblå rusting – jag menar – rock..

Rustad, rak och pansarsluten
gick jag fram –
men av skräck var brynjan gjuten
och av skam.

Och den fortsätter:

Jag vill kasta mina vapen,
svärd och sköld.
All den hårda fiendskapen
var min köld.

Jag har sett de torra fröna
gro till slut.
Jag har sett det ljusa gröna
vecklas ut.

Mäktigt är det späda livet
mer än järn,
fram ur jordens hjärta drivet
utan värn.

Våren gryr i vinterns trakter,
där jag frös.
Jag vill möta livets makter
vapenlös.

~ Karin Boye, Härdarna, 1927

även den dikten var ju oerhört träffande. Kan ju fråga sig om hon drack? Och skämdes. Nu tror jag inte att det var så, men man blir nyfiken. Kanske ska gräva fram nån gammal diktsamling ich se om det finns fler underbara dikter. Och MM, hoppas det känns bättre Igen! Långt bak i huvudet får man leta. Jag ska komma ihåg det.

Jag tror hon var tablettmissbrukare. Hon var olycklig. Säkert även A. Tack Dionysa för din dikt.

Tack Sisofys, det känns bättre - Tidigare har jag bara gett vika och druckit när jag har fått mina cravings.
Nu står jag emot och det är jobbigt fysiskt. Jag får klåda på hela kroppen. Och har aldrig nått krypande sug.
Här kommer det som en snyting. Planerar aldrig. Jag får ett ryck. Rycket är det jag är rädd för.

Just den styrkan som du skriver om att jag har, det är den styrkan som får mig att tro nu är allt lugnt, jag är frisk och jag är stark.
Nu kan jag dricka igen. Jag får påminna mig om läkarens ord om
"epilepsi nästa gång - måste ringa - preventiv insättning av medicin mot kramp i hjärnan"

Men jag vill ju bara testa om jag kan dricka en liten mängd. Jag vet att dessa två öl blir till ett par liter sprit.
Och nästa gång kan det leda till hjärtstopp.

Långt långt bak i huvudet så finns det.
Bara att hoppas att förnuftet håller hela vägen...

Ja, jag läste vad du svarade i Ikaros (guld-)tråd. Och tänkte ta mig friheten att utveckla lite här hur jag ser på det. I stället för att söka en högre makt, söker jag en tro på mig själv. Att finna tryggheten inom mig.

När jag hade min sista fylla före mitt 16-åriga uppehåll, var jag nära att dö av alkoholförgiftning. Jag hade också en nära-döden-upplevelse, något som jag senare känt igen när jag läst om det i diverse litteratur. Jag genomled några hemska dygn efter den fyllan, som innehöll allt (även självmordstankar), utom fullt utvecklat delirium. Detta klingade sakta av, liksom bakfylleångesten, fast den går ju mycket långsammare över. Sedan kom RÄDLAN. Rädslan, både för mig själv, vad jag gjorde mot mig själv, men också självklart rädslan för alkoholen.
Jag var tvungen att komma på något så att rädslan kunde bytas ut mot trygghet. En tro på mig själv.

Efter mycket grubblande, samt med en del hjälp från AA-litteratur och AA-möten, utformade jag de verktyg som jag även använder nu den här gången. I korthet är de att man inte ska vara orolig och rädd för kommande sug och tankar på alkohol, utan acceptera att de kommer. Dessutom att man övertygar sig själv om att oavsett vad som inträffar ska man undvika det första glaset. Det krävs ett dagligt arbete med att påminna sig om sin situation, att förstärka sin tro på sig själv.

Om man bara gör ett halvhjärtat försök, där man tror och hoppas att det ska lösa sig av sig själv, men fortfarande är rädd och orolig för kommande sug, hoppas att de inte kommer. Ja då ställer man sig i förlorarhörnet, då är man bara på en transportsträcka mellan två fyllor (varav nästa kanske tar livet av en!). Javisst kan man känna sig stark och frisk då också, i synnerhet vi som har långa nyktra perioder, men bara tills de kraftiga sugen, eller infallen, kommer. Då faller vi, förr eller senare.

Nej, det krävs ett grundligt och seriöst arbete, där man bearbetar sig mentalt tills man tror på sig själv. Kan lita på sig själv. Ja, då hamnar man i vinnarhörnet gentemot alkoholen. Då klarar man av sug, tankar och frestelser. De blir heller aldrig så starka då, eftersom man är mentalt förberedd på dem. De kan inte mer än skava och irritera. Tryggheten, och tron på sig själv, växer sedan för varje utmaning man klarar av. Och den bibehålls med ett dagligt arbete.

Så sök efter tron på dig själv, den finns där, inom dig. Det kan bli din högre makt. Ställ dig i vinnarpositionen.

Ha en bra lördag/söndag MondayM. Och så får du 250 kramar, lika många som jag har nyktra dagar nu. Sköt om dig!

Tusen tack för det. Jag är nog i min vinnarposition. Iaf med fötterna i blocken. Jag var ju nära medvetslöshet sist. Jag satt upp i min blodiga säng och gallskrek rakt ut. Det jag kände då var: Jag orkar inte mer. Jag orkar inte en dag till i denna skitmisär. Jag orkar inte en enda dag till i detta förbannade helvete.

Jag vet att ett återfall är ganska långt bort trots att jag få galopperande sug ibland. Jag har ju också försökt halvhjärtat tidigare att sluta dricka men det har ju inte funkat. Nu är det 115 dagar nykter och jag vet inte om sugen kommer att infinna sig med längre och längre mellanrum.

Hur som helst så skulle jag vilja bli så där underbart upplyst. Ha den där makten jag kan lita på. Den har jag inte nu. Jag får lita på mig själv och livet. Vad är det t.ex kristna människor pratar om när dom känner den där "Guds-känslan"? Jag har frågat flera troende om detta men ingen kan förklara. Du vet där "Jesus kom till mig", hur känns det? Jag vill också ha ett "halleluja moment". Och tro mig jag söker och jag söker men inget händer. Har även funderat på att åka till ett Ashram i Indien för att hitta det.

Det som förundrar mig ibland är att jag kan uppleva att något visar mig vägen och detta kan jag inte förklara.
Det kommer som små tecken till mig och detta händer ofta. Som att detta "något" har något att säga mig...

Kanske detta är min makt?

Grattis till 250 dagar. Starkt jobbat.

Är du också periodare som jag och Ikaros?

Det värsta har gått över. Man lär sig varje gång. Det går över. Börjar fatta det nu. Håller jag mig bara i schack och med stor hjälp av er underbara människor som håller mig i nackskinnet så drar det över efter ett tag.

Jag hamnade i nån dipp, nån ledsamhet. Fick den dagen också reda på av min A-terapeut att jag förmodligen har ADHD och att
jag har en remiss för vidare utredning. Vet inte riktigt vad det innebär att få den diagnosen i vuxen ålder.

Well jag hade en liten uppförsbacke den dagen men uppförsbacken blir enormt mycket längre om jag skulle dricka.

Så tack, det är bättre men är i en period då jag funderar mycket,

Varm kram

Tack för kramen!
De personer jag mött som i vuxen ålder fått diagnosen har faktiskt samtliga uttryckt en lättnad, att det blivit klart för dem varför olika situationer uppstått. Andra kan ha tyckt att det är "roligt att umgås med dig för det händer alltid något", men personen själv har tyckt att det har varit rätt jobbigt att det hela tiden hänt saker. En diagnos är inte mycket värd om det inte leder vidare, då tänker jag kunskap och stöd, medicinering.
Klokt av dig att förstå att uppförsbacken blir tyngre om du lägger in extra motlut! Var rädd om dig!

Föreställningen om vem "Gud" är, är nog högst individuellt. Den "högre makten", etc. Den som söker ska finna. Bara det. Att söka något man inte kan föreställa sig! Tror jag ska söka upp min gamla präst och be om ett samtal där också...

en mer utpräglad periodare. Startades en gång i tiden ( kring 20-strecket om jag minns rätt) med en alldeles för kraftig fylla, följt av en vit period, som byggde upp ett kraftigt begär efter A, osv. osv.
Mina två 5-årsintervaller med A, mellan mina två långa uppehåll tidigare och fram till i våras, var riktiga hemska berg-och dalbanor. Huah!

Någon Guds-tro kommer jag aldrig att få uppleva. Funkar inte på mig.
Men när jag klarade av första suget i början på mitt 16 års långa uppehåll, då kände jag en stark euforisk känsla. En mycket stark och positiv upplevelse. Jag var inte längre jagad och rädd för A. Jag kände tryggheten växa. Men det kom ju inte utifrån, från någon sökt högre makt. Utan det uppstod inom mig. Det var det jag försökte förmedla och beskriva i förra inlägget. Detta att man kan söka en tro och trygghet inom sig själv. Eller kanske bättre formulerat, man bygger upp en tro på sig själv.
Nu är jag ute på hal is, men kanske det är denna inre trygghet en del känner när de tror sig ha funnit en högre makt. De går omvägen via en abstrakt högre och yttre makt, och tycker sig ha funnit den när tryggheten växer.
I bland är det svårt att formulera i ord det man vill beskriva.

Mycket enklare att säga; allt som kan få en människa som blivit beroende av alkohol (eller andra droger) att sluta, är bra och positivt. Oavsett metod, tillvägagångssätt eller form av hjälp. Detta forum är en guldgruva på så sätt. Här finns många trådar med tips, råd och idéer. Och väldigt många blir hjälpta av forumet.

Du får söka och fundera vidare MondayM. Utan tvekan är du på rätt väg, och på den ska du fortsätta. Längre fram, runt en krök, kanske ett Halleluja-moment väntar på dig. Vem vet.

Mycket starkt jobbat av dig också.